Forts. på posten “Amanuens som tills vidare stannar i Uppsala”.
(- – -)
Professor Martin Wrete tog emot i sitt tjänsterum på andra våningen. Om något år skulle han gå i pension. Han var född på 1800-talet och tillhörde en generation som i mina unga studentögon utgjorde ett annat slags folk. Vänlig och sympatisk, men en smula formell och distanserad, värdig och välklädd talade han faderligt till mig, ”kandidaten”.
Någon gång hörde jag berättas om honom, att han för länge sedan skulle han ha blivit så lycklig över sin utnämning att han klivit upp på Histologens tak och ropat ut sin stolthet: ”Jag är professor på den här institutionen!”
Det är förmodligen inte riktigt sant, men tanken att den allvarlige, ja något strame gamle mannen en gång hade varit rent sprallig, är tilltalande och tänkvärd. Nu skulle han instruera mig om vad det innebar att bli amanuens. Det var på vårkanten 1962 och han ville förbereda mig inför höstens tjänstgöring. Hur undervisningen var upplagd kände jag ju till, så snart nog kom Wrete in på en presentation av institutionens forskning.
Han berättade för mig i korta ordalag om ett par unga docenter, Hans Diderholm och Bo Hellman, och om snart färdiga doktorander. Rimligen nämnde han också den något äldre Karl-Erik Fichtelius som, oss då ovetande, skulle komma att efterträda honom.
Antagligen skulle jag själv vilja börja delta i forskningen. I så fall kunde jag söka upp någon av de etablerade lärarna och be att få ansluta mig till honom. Men, la professorn allvarsamt till, det är väldigt arbetsamt att forska! Inte nog med att man ska få fram intressanta resultat, vilket är nog så mödosamt. Man ska skriva rapporter också, och det är ett mycket tålamodsprövande och tidskrävande arbete. Springa på universitetsbiblioteket och leta referenser, ack, ack, tar tid, tar tid!
Vad skulle kandidaten kunna tycka vara intressant? Fichtelius och Diderholm höll på med lymfocyter och hur de cirkulerar i kroppen. Hellman forskade på diabetes och de Langerhanska öarna i pankreas. Vad tycker kandidaten verkar mest lockande?
Kandidaten hade naturligtvis ingen möjlighet att göra ett sakligt välgrundat val. Jag hade ju ingen som helst kunskap om hur arbetet på ett forskningslaboratorium gick till. Och när det gällde de vetenskapliga problemens attraktivitet från intellektuell synpunkt, tedde sig allt ungefär lika intressant. Eller kanske bättre uttryckt, med tanke på de begränsade perspektiv som mina enkla grundkunskaper tillät: allt verkade lika diffust. Jag kunde ju faktiskt inte veta och förstå vilka de aktuella frågeställningarna var.
Något borde jag väl ändå säga. Att töva på tröskeln till den nya värld som här öppnade sig, låg inte för mig. Lymfocyter som flyter omkring, eller Langerhans öar som finns kvar på sin plats i bukspottkörteln? Kanske låter det senare lite mer konkret och stadigt än det andra? Det här var före den moderna immunologins genombrott i allmänna medvetandet, och det lymfatiska systemet hade ännu inte riktigt hunnit få karaktär av självklart omsusat forskningsområde.
— Jag tror jag skulle föredra Langerhans öar, sa jag.
— Då så, sa professorn, då kan kandidaten söka upp docent Hellman och tala med honom om saken.
Därmed skulle vårt samtal nog egentligen vara slut. Min iver hade dock väckts, och jag djärvdes att pröva en idé.
Inom kort skulle jag för tredje sommaren i rad rycka in i lumpen, denna gång till trängregementet T3 i Sollefteå. Jag hade hört att det i Sollefteå skulle finnas ett nytt och modernt sjukhus. Det måste ju vara utrustat med mikroskop. Vad trodde professorn? Skulle jag inte kunna ta med mig forskningspreparat till Sollefteå och analysera dem på sjukhuset, på fritiden? På det viset skulle jag ju kunna komma igång med detsamma, och inte behöva spilla tid över sommaren…
Jag tänkte mig säkert att professor Wrete skulle kunna hjälpa mig på traven genom något slags intyg att visa upp för doktorerna där uppe i norr. Men han slog ifrån sig, närmast bestört. Nej, nej, det vore helt fel! Kandidaten får lov att lugna sig lite, det skulle inte gå an. Ägna sig nu åt sommaren, tids nog blir det hösttermin.
Huruvida jag sökte upp docenten Hellman bums eller väntade till efter sommarlovet, kan jag inte erinra mig. Det lilla jag har av självkännedom talar dock entydigt för att jag genast gick och knackade på.
Han satt vid sitt skrivbord i ett mycket litet rum och tycktes bli avbruten i sina engagerande tankar, när jag kom in. Snabbt förstod han vad det gällde.
— Jag har inte tid att prata om sådant där nu, sa han hastigt urskuldande. Jag håller på att speciminera för professuren och måste koncentrera mig på det. Ansökningstiden är snart ute.
Men så reste han sig kvickt och tog en tjock bok ur bokhyllan.
— Ta den här och läs den! sa han. Så kan du komma tillbaka sen, så kan vi diskutera saken.
Artigt tog jag förstås emot den mindre tegelstenen, som visade sig vara ett samlingsverk med uppsatser om olika ämnen med anknytning till diabetes och pankreasöarnas celler. Hemma i studentrummet försökte jag börja läsa.
Jag har sällan känt mig så fullständigt utanför. Texterna stod som en ogenomtränglig vägg framför mig. Varenda mening tycktes chiffrerad med okända tekniska termer. Det gav mig en otäck känsla av att på ett primitivt plan förstå vad jag läste, jag fick ju lätt ihop bokstäverna till ord och kunde uppfatta något slags syntax. På ett annat och viktigare plan, meningens plan, begrep jag däremot knappt något alls. Det var en motsägelsefull och ytterst frustrerande känsla. Samtidigt fanns ingen väg tillbaka. Hellman verkade ju ha trott att jag skulle kunna läsa boken. Jag valde ut ett kapitel och började bildligt talat plöja en andlig stenåker. Med ren viljestyrka skulle jag försöka ta mig igenom så pass att jag i alla fall kunde säga någonting, nästa gång jag skulle träffa docenten. Det dröjde över sommaren, innan jag togs på allvar och fick förtroendet att komma in som yngsta medarbetare i Bo Hellmans grupp.
Wrete hade så klart haft rätt. I Sollefteå i vackra Ådalen, under det slappa harvandet på regementets kaserngård, under de oräkneliga förflyttningarna av brigadförbandsplatsens tält, traktorer och lastbilar i de myggiga skogarna, och under de mera lössläppta permissionerna på onsdagskvällar och helger, var Histologen och den överambitiösa tanken på en begynnande forskarkarriär bortblåst. För mig, som inte tidigare varit norr om Gävle och därför fann landskapet exotiskt, och som trots mina tjugo år var en i åtskilligt föga erfaren yngling, blev den sommaren mina dittills roligaste ferier, lumpen till trots.
Innan jag kom i väg med nattåget mot norr, hade jag några dagar legat på sängen hemma hos mamma i Södertälje och ondgjort mig över mitt öde. Två somrar i Linköping hade fått mig svartsynt. Jag hade mulna erfarenheter av en utpräglad militärstad där den unga kvinnliga befolkningen tämligen genomgående såg med skepsis på uniformsklädda danskavaljerer. Vid den här tiden var värnpliktiga soldater tvungna att alltid bära uniform, utom på helgerna. En vanlig onsdagskväll vimlade därför Fokets park eller Frimis trädgård av gråklädda bassar. Avbrotten i den militära instängdheten utgjordes av helgpermissionerna, då man allmänt åkte hem till sig. Det senare skulle inte bli möjligt från Sollefteå. Det tog för lång tid och var för dyrt att resa så långt. Dysterhet, dysterhet!
När på inryckningsdagens morgon nattåget rasslade in på Sollefteås lilla järnvägsstation, möttes vi av en helt osannolik och oväntad syn. Perrongen var full av ungdomar som kommit för att möta oss sommargäster. Det var inte fråga om någon organiserad välkomstceremoni, men i praktiken något åt det hållet. Förväntansfullt nyfikna tågade skocken av unga Sollefteåbor tillsammans med oss värnpliktiga upp till regementet, ovanför nipan på andra sidan älven. Det var generöst och välkomnande. Sommaren, nyss i andanom så dyster, började bra!
