Forts. på posten “Auskultation hos filosoferna på Villavägen”.
(- – -)
Stora delar av medicinarnas prekliniska utbildning har av tradition legat i händerna på äldre kamrater, som samtidigt själva studerar på högre kurser. Så är det nog fortfarande, fastän de administrativa formerna och regelverken ser annorlunda ut än på min tid. Då bestod den yngsta delen av lärarkåren på medicinsk fakultet av en hierarki av så kallade amanuenser.
Den lägsta befattningen, ”extra ordinarie amanuens” var oavlönad och hade säkert ingen officiell förankring i statlig förordning. Den var dock väl etablerad i praktiken som ett slags provrekrytering. Om man skötte uppdraget ansvarsfullt och bra och dessutom visade framtåtanda genom att delta på ett hörn i något forskningsprojekt, kunde man efter en tid bli avlönad 3.e amanuens, och så småningom kliva upp ytterligare pinnhål till 1.e amanuens eller rent av assistent. Denna befordringsgång gick som regel parallellt med att man kom allt djupare in i arbetet på en doktorsavhandling. Otaliga framträdande läkarprofiler inom svensk sjukvård har inlett sin akademiska bana som amauens på en preklinisk institution.
Det bör nämnas i sammanhanget att det inte fanns någon formell forskarutbildning inom den medicinska fakulteten. Medicine licentiatexamen, som avslutade läkarstudierna, motsvarade det som i dag heter läkarexamen. Licentiatbeteckningen motiverades av att läkarnas grunutbildning tog ungefär lika lång tid som utbildningen till filosofie licentiat. Till skillnad från den senare hade med. lic. dock ingenting med forskarutbildning att göra utan byggde helt på en stor anhopning av teoretiska och kliniska kurser på grundnivå. Den omfattande forskarutbildning som ändå faktiskt förekom på medicinska fakulteten skedde i informella former, mestadels som mer eller mindre täta mästare-lärling-relationer. Kvalitetsgarantin bestod i att doktorsavhandlingen och disputationsprovet granskades och bedömdes med stort engagemang och allvar. Bland annat betygsattes doktoranden med avseende på både avhandlingens kvalitet och det offentliga försvaret. Disputationerna för doktorsgraden var dessutom inte så vanliga och vardagliga som dagens disputationer för doktorsexamen, så granskningen av varje ny avhandling var en händelse av rätt betydande allmänintresse i fakulteten.
Efter ett läsår i Uppsala blev jag alltså rekryterad som ”e. o. amanuens” i histologi. Det innebar att jag utan ekonomisk ersättning skulle ansvara för enklare gruppundervisning och förhör av yngre studentkolleger. Jag fick dock inte börja tjänstgöra meddetsamma. Professor Martin Wrete, den äldre distingerade gentleman som var institutionens ende professor och högste makthavare, ansåg nämligen att det trots allt borde vara en viss ålders- och mognadsskillnad mellan lärare och studenter. Han hade därför för vana att ställa sina nyvärvade amanuenser på tillväxt. Efter ytterligare ett år, då jag inte bara läst anatomi och histologi utan också avverkat kurserna i medicinsk kemi och fysiologi, skulle jag få börja.
Andra läsåret förflöt utan mankemang. Tentamen i medicinsk kemi skulle ske på nyåret. Att förstöra julledigheten med tentamensplugg och -nervositet tycktes mig dock som en alltför dyster idé. Tillsammans med en kamrat anhöll jag därför artigt hos professor Gunnar Ågren om att få skriva före jul, vilket han generöst nog medgav. Jag läste förstås på ordentligt i läroboken, men dessutom förberedde jag mig förslaget nog genom att låna en väl vitsordad tentemensskrivning av äldrekursaren Christer Busch. Någon termin tidigare hade denne lyckats så bra i sin tentamen att han antagits som amanuens i kemi; senare i livet kom han att bli framgångsrik patologiprofessor och uppfinnare. Jag lärde mig ”Krillas” svar och hoppades att professorn skulle upprepa åtminstone någon av de tidigare givna frågorna. Gissningen slog in och på provet kunde jag skriva en mindre essä om oxidativ fosforylering, ett centralt avsnitt av cellernas energi- och ämnesomsättning.
Den lite djärva satsningen gick alltså vägen. Jag har sällan känt mig så fri och ledig som när jag en dag spankulerade omkring bland glittrande ljus i julskyltningens Uppsala. Jag vill minnas att jag stötte ihop med en kurskamrat som ännu hade oket över sig. Och att han såg trött ut.
Bland lärarna i medicinsk kemi minns jag för övrigt särskilt Peter Reichard, institutionens andre professor, och den unge docenten Ola Sköld. Båda omgavs av en respektingivande intelligensaristokratisk aura. Hos Reichard skulle snart min kurskamrat och nära vän Arne Holmgren börja arbeta som amanuens och doktorand, såvitt jag minns till att börja med i frustrerande försök att mäta vitamin B-12 som en faktor i DNA-syntesen. Både Reichard och Holmgren kom senare att gå en lysande framtid till mötes som ett par av Karolinska Institutets verkliga stjärnor.
Ola Sköld kommer jag särskilt ihåg därför att han råkade väcka mig till insikt om ett fundamentalt kunskapsteoretiskt problem, nämligen hur man ska förstå sådana konkreta objekt som postuleras av vetenskapen men som man inte kan studera genom direkta iakttagelser. Till exempel därför att de är för små. Han hade föreläst om den klassiska statistisk-mekaniska modell som förklarar gasers tryck och volym utifrån antagandet att atomer och molekyler rör sig slumpvis i rummet och ideligen krockar med varandra. När det efter föreläsningen blev dags för frågor, undrade jag om docenten själv trodde på det där, det vill säga på förekomsten av osynliga gaspartiklar och deras elastiska kollisioner. Inte för att jag själv betvivlade det jag hört, men det föreföll trots allt en aning spekulativt.
Sköld undvek att naivt svara någonting om sina eventuella personliga trosföreställningar. I stället underströk han den mekaniska modellens hypotetiska karaktär och att den leder till matematiska formler som visat sig vara korrekta beskrivningar av systemens mätbara makroskopiska egenskaper.
Lite grann gungade golvet under mina fötter när jag hörde Ola Skölds elegant självklara exposé av modellbegreppet. Jag hade inte tidigare tänkt på att naturvetenskapen håller sig med en hel del metafysik. Det vill säga med fantasier om vad som verkligen existerar, fantasier som inte är bevisbara genom direkta iakttagelser av objekten själva.
Under fysiologiterminen blev det mer av modelltänkande i mekaniska och elektriska analogier. Ämnet var intressant genom att det uppvisade en stark vilja att efterlikna de exakta naturvetenskaperna i sin strävan att formulera kvantitativa lagar för kroppens funktioner. Där fanns flitiga och goda föreläsare som laborator Karl-Johan Öbrink och docent Hans Ulfendahl, som lärde oss det mesta. Där fanns professor Torsten Teorell, som representerade den obegripligt komplicerade och imponerande vetenskapen. Han sades äga något så exklusivt som en datamaskin, en analogimaskin för att vara exakt. Vid denna tid kunde man inom parentes sagt som intresserad lekman ännu beskäftigt diskutera vilket som var bäst, analoga eller digitala datamaskiner. Ungefär som man diskuterade om Volvo eller Saab var att föredra. Det skulle dock inte dröja många år innan analogimaskinerna var helt glömda och de digitala datorerna en självklarhet, åtminstone av och för den stora allmänheten.
Enligt det rykte som omsusade professor Teorell använde han sin datamaskin för att göra komplicerade beräkningar över cellmembaner och deras genomsläpplighet. I sina vita rockfickor bar han färgglada motstånd som behövdes för att programmera maskinen. Och med glad min berättade han för oss om membranernas sammansättning av polära och apolära komponenter — ”vatten och öl” (från tyskans ord för olja). Men datamaskinen stod hemlighetsfullt för sig själv i något avsides rum.
Fysiologiterminens slut innebar något av ett sanningens ögonblick. Det kommande, tredje studieåret fanns det nämligen färre kursplatser i Uppsala än under de två första åren. Tanken var att några av oss skulle fortsätta på den nya, halvfärdiga läkarutbidlningen i Umeå. En och annan norrlänning valde frivilligt det alternativet. I övrigt avgjordes saken av vars och ens konkurrenskraft genom de betyg som vi dittills skrapat ihop. Jag kan inte erinra mig att den här uppdelningen av kursen ledde till några påtagliga ledsamheter. De som så att säga tvingades till Umeå kunde ju se fram emot en spännande pionjärtid på en plats där de var efterlängtade.
För egen del stannade jag i Uppsala och kastade mig med hull och hår in i rollen som e. o. amanuens i histologi.
