(Forts. efter posten Inte bara studier.)

– – –

Claes Hellerström hette en äldre och erfaren doktorand i Bo Hellmans forskargrupp. Han var bara ett par år yngre än Bosse, så jag kom ganska naturligt att uppfatta även honom som handledare. Särskilt som jag någon gång under läsåret 1962/63 övergav mikroskopisk mätning av celler (”morfometri”) som huvudsaklig forskningsmetod och fettväven som undersökningsobjekt. Jag hade tydligen bestått det inledande uttröttningsprovet och inbjöds av Bosse och Claes att i stället medverka på ett viktigare avsnitt av teamets frontlinjeforskning. Där var Claes Hellerström den som i praktiken drev laboratorieexperimenten, och det med elegans. Försöken gick i stort ut på att utveckla metodik som skulle tillåta biokemiska och fysiologiska undersökningar av levande insulinbildande celler från däggdjur.

Claes och jag hade träffats flyktigt första gången redan sommaren 1960. Då var jag värnpliktig befälselev på I4 i Linköping och han tillfällig bataljonsläkare på ”sjukan”. En dag ville jag väl ha lite paus i harvandet på exercisgården och anmälde mig krasslig. Claes tog vänligt emot, iförd marinens eller flygets i sammanhanget avvikande men prydliga officersuniform. En måttfull och ledig prydlighet tycktes mig senare utmärka Claes allmänna hållning, inte minst hans handlag i laboratoriet. I enlighet med skolmedicinens procedurliga principer försökte han nu inspektera mina trumhinnor med ett så kallat otoskop. Jag fann det avväpnande mänskligt att han tydligen tyckte det var lite krångligt, och att han ursäktade sig med att det var ett bra tag sedan han gått öronkursen. Han var med andra ord ingen rutinerad läkare utan, som jag sedan förstod, helhjärtat engagerad i sina experiment. För att förstå meningen med dessa måste man ha en viss kännedom om den medicinska vetenskapens utvecklingsnivå för drygt ett halvt sekel sedan. Mycket har hänt sedan dess!

Låt mig här skjuta in en parentes. Många år senare, när jag var väletablerad professor i Umeå, och kanske till och med hade hunnit bli rektor, åt jag en dag lunch på tu man hand med Lars Gyllensten. Som jag hoppas kunna berätta ordentligt längre fram, hade vi blivit goda vänner under min tid som doktorand på Karolinska institutet 1964/65. Vi satt i Universums stora studentmatsal och småpratade om allt möjligt, när han plötsligt såg skarpt på mig och sa i en nästan kommenderande ton: ”Du måste skriva dina memoarer!”

Jag tror att jag skrattade till, för tanken föreföll mig då mycket avlägsen. Lars upprepade dock sin uppmaning och kom med en motivering som jag inte tidigare hade reflekterat över, och som är anledningen till att jag i skrivande stund nu minns honom.

”Du måste tänka på”, sa han ungefär, ”att vi snart är dom enda som kommer ihåg hur det var på den där tiden, före det moderna cell- och molekylärbiologiska genombrottet.”

Det han hade i tankarna var inte några särskilda personhistorier eller märkvärdiga händelser, utan det enkla faktum att mer sentida forskargenerationerna saknar erfarenhet av hur primitiv kunskapen om cellernas funktionssätt och inre uppbyggnad var ännu vid mitten av 1900-talet. ”Grynologi” hade Arne Engström — studiekamrat till Gyllensten och sedermera professor i medicinsk fysik — något respektlöst kallat histologin, vårt gemensamma akademiska ämne. Det var en träffande ironi.

I ett sekel, sedan den store tyske patologen Virchows tid, hade tekniken att framställa vävnadspreparat för ljusmikroskopisk analys förfinats successivt och möjliggjort en långtgående kartläggning av kroppens uppbyggnad av olika typer av celler. Identifieringen av skilda celler och vävnader baserades på strukturernas form, men också till stor del på hur cellernas inre framstod efter behandling i olika färgbad. Många av de intracellulära så kallade organellerna är så små — i storleksordningen en tiotusendels till en tusendels millimeter — att de nätt och jämnt låter sig iakttas ens i mikroskop. En kornighet, ”granulering”, av varierande grovhet och färgbarhet var dock ofta framträdande och fick ligga till grund för identifieringen.

Med hjälp av elektronmikroskop började en bättre förståelse av dessa intracellulära korn växa fram. Elektronmikroskopi var dock ännu vid mitten av 1900-talet något ganska exklusivt, varför de mikroanatomiska kunskaperna om celler och vävnader i hög grad byggde på strukturernas färgegenskaper i ljusmikroskopiska preparat.

Obehandlad död biologisk vävnad bryts snabbt ner. För att kunna undersökas måste preparaten framställas på ett sådant vis att de blev beständiga. Det gjorde dem samtidigt artificiella. I framställningsprocessen dödades och fixerades levande vävnad (vanligen i formalin), och utsattes sedan för upprepade serier av behandingar med vatten, sprit, organiska lösningsmedel (typiskt xylen) och paraffin eller plast, snittades i mikrometertunna skivor och färgades. En viktig del av den histologiska metodiken förutsatte därför artefaktkunskap, det vill säga teoretiskt och praktiskt välgrundad förståelse av hur vävnaderna förändrades under en den misshandel som preparatframställningen utgjorde.

Under mina första år som histolog uppfattade jag säkert detta med preparatens artificialitet mest som en praktisk och föga sofistikerad komplikation. Med tiden kom det dock att få en djupare filosofisk dimension för mig — detta att så mycket av det som vetenskapen menar sig iaktta i själva verket är tankekonstruktioner som baserar sig på något annat. Kunskapen framskrider genom en kombination av direkta iakttagelser och fantasi, och iakttagelserna är aldrig förutsättningslösa eller opåverkade av iakttagarens föreställningar. Ändå är förstås inte observationerna, eller den på dem grundade kunskapen, godtycklig. Vetenskapen förutsätter förekomsten av en objektiv verklighet. Hur den förhåller sig till det som vi faktiskt uppfattar och tänker oss, är dock en klassisk knäckfråga. Verklighetens sanna natur kan te sig nog så gåtfull, redan om man tillåter sig att reflektera en stund över något så förhållandevis trivialt som ett mikroskop med tillhörande preparat.

Bukspottkörteln (pankreas) har två olika typer av körtelfunktioner, den är både exokrin och endokrin. Å ena sidan syntetiserar den födonedbrytande enzymer och deponerar dem genom ett körtelrör i början av tunntarmen. Å den andra är den ett inresekretoriskt (endokrint) organ som producerar flera olika hormoner. De senare frisätts till tunna blodkärl som genomlöper körteln så att hormonerna via blodomloppet kan inverka på många olika celler och organ i kroppen, som till exempel levern, musklerna och fettväven.

I början av 1960-talet var den cellulära uppbyggnaden av bukspottkörtelns endokrina del, endokrina pankreas, ofullständigt utredd. Man visste att den hos däggdjur avviker från andra hormonbildande organ genom att bestå av väldigt många från varandra skilda cellanhopningar. Dessa Langerhanska öar ligger utspridda i pankreas och är hos människan så många som cirka en miljon. De enskilda öarna har olika storlek, men de är alla mycket små och vanligen mycket mindre än en millimeter i diameter. Tillsammans utgör de bara någon procent av hela bukspottkörtelns volym.

När jag lärde känna Bo Hellman och Claes Hellerström visste man allmänt att de flesta endokrina cellerna i Langerhans öar bildar insulin. De kallas betaceller. Men där finns också flera andra celltyper. Hur många, och vad de gjorde, var emellertid oklart, bortsett från att alfaceller ansågs producera det på tvärs mot insulin verkande hormonet glukagon. Genom att kombinera olika färgningsmetoder, och genom att behandla råttor och möss på sätt som påverkade aktiviteten i cellerna, kunde Bosse, Claes och den tidigare nämnde doktorande Birger Petersson dela upp alfacellerna i två distinkta grupper som de döpte till alfa1- respektive alfa2-celler. Det var de senare som visade sig stå för glukagonproduktionen. När det något senare blev möjligt att färga histologiska preparat med antikroppar mot olika ämnen, blev det klarlagt att alfa1-cellerna bildar ett tredje hormon, somatostatin. Alfa1-cellerna visade sig också vara identiska med en tidigare gäckande celltyp som internationellt brukat kallas D-cell, ett namn som kom att bli det mest använda.

Dessa taxonomiskt präglade mikroskopiska studier var förstås viktiga. Samtidigt var det uppenbart att mer djupgående kunskap om hur pankreashormonerna bildas och frisätts skulle kräva kvantitativa biokemiska och fysiologiska studier av levande Langerhanska öar. Att sådana studier var i hög grad önskvärda från medicinsk synpunkt hängde ihop med att den stora folksjukdomen diabetes mellitus utmärks av insulinbrist bland annat. På den här tiden kunde man dock inte isolera de pyttesmå Langerhanska öarna i tillräcklig renhet och mängd för att sådana studier skulle vara möjliga. Att lösa det metodologiska problemet blev en utmaning för forskargruppen. Det var som medarbetare i den övergripande uppgiften som jag började med experiment som så småningom ledde fram till min doktorsavhandling. Eftersom det framför allt var Claes Hellerström som arbetade fram de grundläggande principerna för hur intakta öar kunde isoleras med hjälp av ett slags mikrokirurgi, kom Claes att de facto bli min närmaste handledare under min första tid på detta spår.