IBT:s blogg

Forts. på posten “På tröskeln”.

(- – -)

När på inryckningsdagens morgon nattåget rasslade in på Sollefteås lilla järnvägsstation, möttes vi av en helt osannolik och oväntad syn. Perrongen var full av ungdomar som kommit för att möta oss sommargäster. Det var inte fråga om någon organiserad välkomstceremoni, men i praktiken något åt det hållet. Förväntansfullt nyfikna tågade skocken av unga Sollefteåbor tillsammans med oss värnpliktiga upp till regementet, ovanför nipan på andra sidan älven. Det var generöst och välkomnande. Sommaren, nyss i andanom så dyster, började bra!

Nu borde kanske följa en livfull och detaljerad skildring av en ung mans utveckling under barndomens sista verkliga sommarlov. Men här sluter jag mig lite i mitt skal. Inte för att jag tycker mig ha några märkvärdigheter att dölja, snarare tvärt om.

Dock — i rapsodisk sammanfattning omväxlade soliga, själsligen slappa dagar i försvarets indolenta grå-brun-gröna overklighet med sagolika ljusa nätter. Vi reste och bröt mobila fältsjukhus i skogen, och vi flyttade de stora tälten och bröt dem och reste dem igen. Myggen svärmade som tjock rök.

Vi satt i lektionssalar med generalstabens svartvita kartblad i skala 1:100 000 och lärde oss taktik och strategi, var ambulanserna borde placeras, ifall fienden skulle fälla luftlandsatt trupp på gärdet två kilometer nordnorddost om kyrkan. I bakgrunden brusade forsen dämpat men ihärdigt, på små krogar brusade det på annat vis. Bilburna käcka norrländskor bjöd upp till dans, och Ådalen utbredde sig hänförande vacker. Ingenting var riktigt krävande men luften full av lockelser och osäkerhet.

På kaserngården retades vi med befälet genom att spela så dumma att vi inte kunde marschera i takt. En blivande överläkare på blodcentralen i Uppsala var en dag riktkarl och snubblade sig fram på plana marken, så oförmögen att gå militäriskt att en förbipasserande resolut överstelöjtnant tyckte sig behöva ingripa — ”Jag tar befälet!”

Till platt ingen nytta. Vi var allesammans obildbara idioter.

I tallarna utanför logementet kunde man ibland ana kungsfågelns diskreta lockljud.

När kvällspermissionerna var slut, för det mesta klockan tio och på onsdagar tolv, fanns vi i logementens slafar, spaka som lydiga småbarn. Stränga befäl kom då och då för att kontrollera oss, ogiltig frånvaro var en allvarlig sak och ingen normal människa tog risken av en bondpermis.

Men en natt gjorde jag det ändå, oplanerat naturligtvis. Vid gröten morgonen därpå såg mina kompisar på mig med bekymrad undran. Det hade varit razzia på kvällen och ordentliga jag var inte en sådan som förväntades bli noterad som desertör. Nästan lika oväntat visade sig dock kompanichefen vara en hygglig och tämligen civiliserad man. Han inskränkte sig till att tala faderligt allvar med mig i enrum. Jag undgick märkligt nog att bli straffad med vare sig permissionsförbud, böter eller arrest.

När jag kvällen därefter gjorde om samma bedrift, åkte jag inte fast, för den gången uteblev lyckligtvis kontrollen. På morgonen var emellertid min nära studiekamrat Milton allvarligt orolig för min skull. Han skulle i sinom tid bli landets rättsmedicinska nestor. Diskret tog han mig avsides och frågade hur det var fatt. Mådde jag dåligt på något sätt?

Det gjorde jag faktiskt inte alls, tvärtom. Jag kände mig stolt och märkligt fri, nöjd och förtjust över att ha vågat ställa upp för mitt alldeles privata jag — och samtidigt lite förskräckt. Ingen balanserad människa tar nämligen bondpermis två nätter i följd. I synnerhet inte om man blivit upptäckt av vakterna den första.

Min sent pubertala revolt mot auktoriteter och samhällelig ordning hade jag till yttermera visso avslutat i bästa thrillerstil. I min naivitet upplevde jag det som en extra liten krydda till nattens utflykt.

När jag tidigt på morgonen hade närmat mig regementet vid frukostdags, kunde jag förstås inte gå i närheten av den vanliga entrén utan att bli fast och avslöjad. I stället hade jag chansat på en kringgående rörelse. Jag visste ju att det på kasernområdets baksida fanns ytterligare en öppning i stängslet. Den brukade visserligen också vara bevakad, men kanske inte lika obönhörligt som de stora gallergrindarna på framsidan.

Den bakre entrén var bred som en väg och saknade grind. Den fungerade som passage för lastbilar och traktorer. När jag försiktigt närmat mig så pass att jag kunde se den, kröp jag ner på marken och spanade på den kpistbeväpnade soldat som med långsamma steg patrullerade fram och tillbaka längs stängslet. Han trodde sig säkert inte vara iakttagen av någon och gick ganska slött.

Som hjälten i en krigsfilm noterade jag den tid det tog för vakten att göra en vända, det vill säga hur många sekunder jag skulle ha till mitt förfogande för att slinka igenom när han vände ryggen åt mitt håll. Jag låg och tryckte en stund i det höga gräset och kontrollerade regelbundenheten i hans vandringar. Så sprang jag till sist upp och igenom utan några som helst problem. Vakten märkte mig inte. Bioromantiken fungerade i verkligheten.

Hungrig gick jag direkt till matsalen, där alla satt i sina grå linnekläder, ”grötrockarna”. I min permissionsuniform avvek jag förstås markant, men underligt nog var det inget befäl som ifrågasatte den. Min vän Milton gjorde det dock som sagt. Jag tror inte att jag förklarade mig närmare. Han fick nöja sig med att jag var glad, trots att jag burit mig oväntat konstigt åt.

Efter några veckor av enahanda dagar i skogen, i lektionssalen, på kaserngården, krogarna och dansbanorna, dock utan mera bondpermis, fick vi äntligen lämna in våra vapen och uniformer och bli civila igen för att återvända hem till studierna i Uppsala.

Vi hade tagit avsked och jag gick ensam i tankar mot järnvägsstationen. På långt avstånd råkade jag då oväntat få se henne på ryggen, hur hon krattade gräs, som sommarjobbare i parkförvaltningen. Det var en hemsk syn, därför att den föreföll mig vara den sista och så oändligt avlägsen.

På tåget ville den blivande överläkaren på blodcentralen antyda att jag överdrev och var i barnsligaste laget. Han tyckte nog att jag borde hänga bättre med i verkligheten. Det hjälpte inte. Han hade fel, och jag kunde inte låta bli att gråta.

Som snart sjuttiofyraårig autoterapeut kan jag tänka att jag på grund av min uppväxt och allmänna oerfarenhet av livet kanske ännu var lite extra sårbar i separationer. Så var det säkert. Men det hindrar inte att hemfärden var långt hemskare än den dystra tågresan norröver hade varit ett par månader tidigare.