Forts. på posten “Anatomi, histologi och filosofi”.

(- – -)

Nybörjargruppen i teoretisk filosofi var inte större än att vi rymdes runt ett bord. Det stod i ett hemtrevligt rum i en idyllisk 1880-talsvilla intill Botaniska trädgården. Att vistas i den åtminstone på ytan rofyllda miljön, utan annat syfte än att gymnastisera min nyfikenhet på tillvaron, var en trevlig kontrast till det synnerligen målinriktade pluggandet vid Västra Ågatan.

En gång i veckan samlades vi för att introduceras i ämnet av professor Konrad Marc-Wogau. Han presiderade vid bordet som en vänlig mästare bland tillitsfulla små lärjungar. Andligen närvarande var även Bertrand Russel, vars Filosofins problem (The Problems of Philosophy, 1912) vi hade som underlag för dessa så kallade proseminarier. De kunde nästan lika gärna ha kallats föreläsningar, för naturligt nog var det framför allt professorn som lade ut texten. Det gjorde han med den lediga men vårdade och disciplinerade värdighet som utmärkte denne vänlige gentleman. Trots att vi var få studenter, trots att vi var okunniga och filosofiskt sett oborstade, och trots att han själv var en bildad och aktivt forskande professor med mycket att tänka på, var han påtagligt närvarande och intresserad av den enkla undervisningsuppgiften.

Då och då reste han sig för att skriva på den tavla som också fanns i det lägenhetsliknande rummet. Då kunde intensiteten i uttrycket stiga en aning. Till exempel ser jag framför mig hans lite ivriga gestik den gången han analyserade frågan huruvida ett objekt kan förbli detsamma över tid, även om det alldeles ändrar egenskaper. Är en fimp med kvarsittande aska samma ting som den ännu otända cigarett som nyss togs ur sitt paket?

Marc-Wogaus officiella föreläsningar gav om möjligt prov på än större engagemang. De ägde rum på lördagsförmiddagarna i minsta salen i den pampiga universitetsbyggnaden. Under en hel termin föreläste professorn om Descartes för ett blygsamt auditorium, kanske ett dussin studenter. Det var en systematisk och noggrann genomgång av det ärkerationalistiska system, där idéernas klarhet och tydlighet, i belysningen av ett inre ”naturligt ljus” (lumen naturale), tänkes säkerställa kunskapen. För att få tankeleden att sluta sig tillsammans så tätt som möjligt, gick professorn långsamt framåt med små steg, och med stor inlevelse. Innebörden av att se klart och tydligt var en viktig punkt, inte bara för Descartes utan för oss alla.

Ett proseminarium och en föreläsning i veckan var alltså vad som erbjöds av schemalagd undervisning, när man läste för ”ettan” (ett betyg, motsvarande 30 poäng idag) i teoretisk filosofi i Uppsala för femtiofem år sedan. Jag brukar tänka på det, när man ibland klandrar universiteten av idag för att ha för få undervisningstimmar på kurserna. Filosofiska fakulteten på de dåtida universiteten såg sig inte som en ”skola” för elever, för att alludera på den terminologi som blir allt vanligare numera. Snarare var man ett stöd och en inspirationskälla för unga vuxna, som förväntades förkovra sig inför tentamen genom omfattande självstudier.

Det fungerade i stor utsträckning. Studiemisslyckandena var emellertid alltför många för att systemet skulle kunna bibehållas när studentkullarna växte. Tio år senare var det dags för uppslitande diskussioner om utbildningsreformer som, förenklat uttryckt, skulle göra universiteten mer yrkesinriktade och skollika. I processen, fastän kanske inte framtvingad av den, drog sig professorerna alltmer bort från nybörjarna. I retrospektiv känner jag mig priviligierad, som fick så kvalificerad undervisning under den korta tid som jag var ung humaniorastudent.

I villan på Villavägen gled flera intressanta namn omkring. Av någon anledning erinrar jag mig ett omnämnande i förbigående av Håkan Törnebohm. Han hade ingenting direkt med institutionen att göra utan hade disputerat i Lund och var professor i Khartoum. Hans avhandling gällde logiken i Einsteins relativitetsteori. Jag har sedermera insett att den formelfyllda boken torde vara i det närmaste oläsbar för de flesta filosofer. Av historiska skäl kan ämnet ändå ha haft en särskild laddning i Uppsala. Adolph Phalén, en av de mest hyllade företrädarna för den så kallade Uppsalaskolan, brukar nämligen anses ha varit ute på hal is, när han 1922 ifrågasatt de filosofiska aspekterna av just relativitetsteorin.

Jag kommer inte ihåg varför Törnebohms avhandling kom på tal. Liksom vetenskapsteori i allmänhet — med tiden hans ämne som professor i Göteborg — kan avhandlingen kanske ses som en liten spång mellan C. P. Snows två kulturer. Möjligen var jag som realstudent känslig för sådant.

Institutionens i offentligheten mest kända namn var tveklöst Ingemar Hedenius. Mitt enda möte med honom var ointellektuellt. Vi såg en sekund eller två på varann, utanför toalettdörren — han på väg ut, jag på väg in. Intrycket var emellertid mycket imposant. Antagligen färgades det av att jag inte gillade hans i ibland, i mina ögon, onödigt hånfulla debattstil. Långt senare i livet har jag tänkt att han kanske tog ut på de stackars biskoparna och teologerna vad som egentligen kan ha varit en frustrerad ilska mot de idealistiska företrädarna på hans egen lärostol i praktisk filosofi. Det vill säga de Boströmianer som faktiskt såg filosofin som ett slags teologi, men som nu var försvunna och därför inte lika roliga att klå upp.

Det viskades om att institutionen också hyste ett geni, en odisputerad assistent som inte gjorde mycket väsen av sig, men som var så kunnig och vaken att han blivit avtackad i andras doktorsavhandlingar. Det lät flott i mina recentiorsöron. Jag träffade inte Thorild Dahlquist då men väl flera år senare, på Strandgatan i Visby och på filosofimöten. Då fick jag som så många andra en utmärkt inspirerande kontakt. Muntligen och i ett långt brev uppmuntrade han mig med vänliga och insiktsfulla kommentarer angående min sent publicerade uppsats om Carl-Gustaf Leopold. När jag i gatuvimlet i Visby nästan utan preludier frågade varför Olof Herrlins avhandling Sensus Communis. En studie till problemet om förnuft och känsla i gustavianskt religionstänkande (1942) inte var mer uppmärksammad, fick jag genast och chosefritt det tänkvärda svaret att den nog ansågs ligga i skuggan av Segerstedts fem år äldre arbete om Moral Sense-skolan. En intresserad handledare, ständigt redo.

En bit fram på terminen kom jag igång med förberedelser för tentamen. Jag började läsa in litteraturen och skaffade tentamensbok för filosofiska fakulteten. Självklart hade jag för avsikt att tentera och få mitt betyg i filosofi. Då inträffade emellertid något som tvingade mig att abrupt avbryta dessa stolta planer. Professorn i histologi lät nämligen bekantgöra att det fanns ett litet antal oavlönade amanuensplatser lediga. Hugade kandidater skulle komma att rangordnas på basen av tentamensresultatet i histologi. En sådan chans att få in en fot i en akademisk karriär, låt vara på en ytterst obetydlig plats, var jag för fåfäng, och obemedlad, för att vilja missa. Alltså bestämde jag mig för att prioritera mina officiellt sett egentliga studier och la all energi på att få så bra tentamensresultat som möjligt i histologi. Därmed låstes riktningen av mitt akademiska öde. De eventuella möjligheterna till filosofisk förkovran ställdes samtidigt på en oviss framtid. Trots min snöpliga inledning av histologistudierna gick nämligen tentamen precis så bra som jag önskat.