Forts. på posten “Universitet i allmänhet och något om Torgny Segerstedt i synnerhet”.
(- – -)
Det låg en lätt machoaktig air över Anatomiska institutionen. Förutom professor Rexed, som oaktat sin pykniska välvilja utstrålade auktoritet och myndighet, fanns där bland andra docenten Sten Skoglund. Han undervisade oss inte men arbetade i huset, skymtade ibland i sin vita rock och omgavs av ett rykte och en nimbus att vara tuff, något kolerisk och en aning burdus. Kanske var ryktet orättvist. Som nerv- och hjärnforskare stod han i alla fall i förbindelse med vetenskapens högre sfärer. Han sades göra experiment på katter.
Ryktet om att djur användes på institutionen hade tydligen spritt sig på stan, för en dag ska två varmhjärtade damer ha infunnit sig och kommit i dispyt med vaktmästaren. När de av omtanke om djuren klagade på att sådana fick ersätta människor som undervisningsmaterial, skulle de spydigt ha erbjudits att själva ställa sig till förfogande. Enligt denna anekdot, för vars bokstavliga sanningshalt jag tyvärr inte har möjlighet att gå i god, ska damerna då ha fräst till svar: ”Äsch, vi menar fångar naturligtvis!”
Oavsett om historien är sann eller ej, visar dess förekomst som historia att det låg spänning i luften, när det gällde de etiska komplikationer som undervisningen och forskningen förde med sig. Medvetenheten om djurförsökens moraliska problematik var dock långt ifrån så utvecklad som den senare kom att bli. Som så mycket annat tenderade den att tryckas undan som något som utanförstående inte riktigt kunde sätta sig in i.
Hur avancerad som vissa delar av institutionens forskning än må ha varit, visade sig våra nybörjarstudier i medicin innebära två terminer av ointellektuellt råplugg. Till allra största delen var läroböckerna och utbildningsmålet i anatomi rent beskrivande. Några intressanta förklaringar eller funktionella teorier fanns inte i sikte. Det närmaste i den vägen bestod av enkla scheman över hur muskler och leder samverkar mekaniskt i de rörelser som kroppens olika delar kan utföra.
För det mesta var dessa självklara, när man väl hade trummat in precis hur varenda ben i skelettet är utformat med små utskott, fåror och gropar, och exakt var varje muskel, stor eller liten, sitter fast med sina båda ändar ”ursprunget” och ”fästet”. Någon enstaka gång kunde i förstone sambanden te sig överraskande, till exempel att musculus iliopsoas (motsvarigheten till det som kokböckerna kallar oxfilé) vrider låret utåt, inte inåt. En lämplig kuggfråga på någon av ”duggorna”, det vill säga de små frekventa förhör som drev på oss och höll pluggandet igång. När förmågan till mer krävande tankar lagts i träda, kan till och med en sådan trivial insikt märkligt nog få viss lyster.
Under de allra första veckorna satt jag tillsammans med en kamrat och plockade med skelettets delar och försökte memorera vad varje liten detalj på dem heter på latin. Till vår hjälp hade vi en väska med knotor och en av de märkligaste böcker jag sett, rätt och slätt en förteckning över alla dessa latinska namn, Nomina anatomica. Allt eftersom veckorna gick, blev det sedan dags för musklernas, nervernas, blod- och lymfkärlens och alla inälvornas utseende och läge i kroppen. I första vändan lärde vi oss de olika slagen av kroppsliga beståndsdelar tagna var för sig — systematisk anatomi. Därefter vände vi på kuttingen och studerade hur allting sitter i förhållande till vartannat — topografisk anatomi.
Någorlunda bekanta med hur människor ter sig utan och innan var vi så småningom mogna att ta itu med histologi, det ämne som skulle komma att bli min akademiska specialitet. Det senare hade jag förstås ingen aning om just då. Som läroämne för nybörjare var histologi i långa stycken också anatomi, fast sedd genom mikroskop. Ämnet betraktades dock i universitetets organisation som klart skilt från den makroskopiska anatomin och undervisades i grannhuset av en särskild professor, docenter, assistenter och amanuenser. En sak av teoretisk betydelse gjorde histologi lite intressantare än anatomi. I fokus stod cellerna och deras produkter. I den ringa mån som man vid denna tid kunde säga något om cellers inre funktioner, kom ämnet härigenom att på ett naturligt sätt vetta mot kemi och fysiologi.
Ren formlära, morfologi, tycks mig alltid ha något träaktigt över sig, utom möjligen inom bildkonsten. Det är först när form ses i relation till funktion som den blir meningsfull och intressant. Samtidigt gäller det omvända. Funktioner kan aldrig riktigt förstås utan god kunskap om de former som bär upp dem. I ett gott vetande hänger form och funktion ihop. Frågan vilket som är viktigast, form eller funktion, är i biologin lika dubiös som motsvarande fråga rörande skönlitteraturen — är det formen eller innehållet som gör verket?
När jag ett knappt decennium senare blev professionell histolog, skulle inom parentes sagt denna enkla tanke komma att bli ledmotiv i några besvärliga akademiska ämneskonflikter. Vi histologer ville för död och pina inte bli identifierade som ett slags anatomer, eftersom vi uppfattade anatomi som alltför ensidigt inriktad på det formmässigt deskriptiva. Vi avskydde att ses som ansvariga för ett så kallat morfologiskt ämne, vi motsatte oss den i Umeå genomförda sammanslagningen av anatomi och histologi till en gemensam institution, och vi krävde med eftertryck dess upplösning. Dessutom tog vi fasta på att histologiämnet av hävd innefattade den allmänna läran om cellerna. Så länge vi kunde, gjorde vi därför anspråk på att företräda den på 1970- och 80-talen expanderande cellbiologin. Det var historiskt begripligt men i längden en sakligt sett ohållbar position. Inom snart sagt alla äldre medicinska ämnesområden kom nämligen cellbiologiska metoder och frågeställningar successivt att bli dominerande.
I dragkampen om honnörsordet cellbiologi förlorade vi gamla histologer med tiden akademisk mark till de yngre generationer av mikrobiologer och immunologer som framgångsrikt tagit till sig och utvecklat nya, molekylärgenetiska metoder. Det var en naturlig utveckling, som illustrerar att världen inte är stöpt i akademiska ämnen. De senare är i stället historiskt tillfälliga anpassningar av undervisning och administrativa resursallokationer, approximationer med hjälp av teoretiska och metodologiska infallsvinklar som justeras i takt med att vetenskapen fortskrider.
Emellertid gjorde jag en gång på 1980-talet en oväntad upptäckt, som stärkte min vid denna tid något sviktande ämnesstolthet. Jag var inbjuden till den dynamiska immunologiska institutionen för att där ge ett seminarium om min forskning över insulinsekretionens cellulära reglering. När jag då visade en elektronmikroskopisk bild av några insulinbildande celler intill ett litet blodkärl, fick jag en nyfiken fråga. En av värdinstitutionens unga snillen — sagt utan all ironi, han var verkligen duktig — undrade förbryllad vad strukturerna föreställde. Först förstod jag inte frågan, eftersom bilden föreföll mig självklar. Men så pekade jag och beskrev vilka typer av celler det gällde. Till synes förbluffad sa han: ”men de är ju inte runda!?” Han hade utfört all sin egen forskning på runda blodceller i odlingsskålar och hade, trots sina avancerade cellbiologiska kunskaper, tydligen ingen aning om hur en mänsklig kropp är byggd av celler som bildar alla möjliga komplicerade kontakter och strukturer med varandra. Det var en tankeställare i mer än ett avseende.
Nästan jämnt ett sekel före mina recentiorsstudier hade den framträdande tyske patologen, socialmedicinaren och politiskt drivande liberalen Rudolf Virchow verksamt bidragit till ett paradigmskifte i förståelsen av sjukdomars natur och orsaker. Hans bok Die Cellularpathologie in ihrer Begründung auf physiologische und pathologische Gewebelehre (1858) är det mest berömda uttrycket för teorin att sjukdomar beror på förändringar i cellerna. Den teorin kom att slå ut tidigare föreställningar om betydelsen av kroppsvätskornas balans och obalans. Noteras bör dock för ordningens skull att denna omvälvning i tänkandet var förberedd också av andra, inte minst den mångsidige biologen och mikroskopisten Robert Remak.
Cellularpatologin är alltjämt den grundläggande teorin inom vetenskaplig medicin. Det gör naturligtvis att histologi och cellbiologi är helt fundamentala ämnen i läkarutbildningen. Med tanke på att jag 1980 skulle komma att bli professor i ämnet, var emellertid min första kontakt med detsamma inte särskilt respektfull. För den som är ovan, är det inte alldeles enkelt att mikroskopera. Det tar en viss tid att lära sig se något meningsfullt i ett mikroskopiskt preparat. Inte desto mindre drog det ihop sig till mikroskoperingsprov efter bara några dagar på kursen i histologi, en fredagkväll. Godkänt resultat krävdes för att man skulle få genomgå ett mer teoretiskt inriktat muntligt förhör på lördagsförmiddagen.
Amanuenser förklarade för oss studenter hur studierna borde bedrivas inför mikroskoperingsprovet, och hur det skulle komma att vara upplagt. Var och en av oss hade fått sig tilldelade ett enkelt ljusmikroskop och ett par lådor med preparat från alla tänkbara delar av kroppen. Vi skulle använda dem för att i självstudier identifiera och studera allt som omnämndes i det avsnitt av läroboken som var aktuellt (Otto Bucher: Cytologie, Histologie und mikroskopische Anatomie des Menschen). På fredagskvällen skulle amanuenserna komma att skriva upp tjugo mikroskopiska strukturer på svarta tavlan. Under en viss begränsad tid, jag tror en timme, skulle vi fritt välja illustrerande preparat ur våra lådor och inför en kontrollerande amanuens peka ut minst sexton av de listade strukturerna.
Jag råkade olyckligtvis tolka dessa besked som ett slags studentkost skämt med oss nybörjare. Jag trodde att jag genomskådade amanuensernas lustighet. De påstådda kraven tycktes mig nämligen absurt stora. När fredagskvällen kom, var jag därför oförberedd på att det verkligen var allvar och ingalunda något skoj. Jag blev förstås underkänd, på mitt allra första förhör i det ämne som jag senare skulle komma att företräda på högsta lärarnivå!
Även om just detta möte med histologin onekligen var otumlande, tedde sig den första terminens studier som helhet som alltför deskriptiva och intellektuellt sövande till sin karaktär. Jag kände att jag behövde hitta på något för att göra tillvaron mera spännande. Därför beslöt jag mig för att börja läsa teoretisk filosofi parallellt med anatomin. Det har jag inte ångrat. Fastän, som det ska visa sig, jag inte kom att tentera minsta poäng eller betyg i ämnet, har filosofin berett mig ovärderlig vitaliserande stimulans under livet som läkarutbildare, diabetesforskare och ”byråkrat” i otaliga administrativa sammanhang. Inköpet av Natur och Kulturs Valda skrifter av Descartes är på försättsbladet daterat 14 februari 1961.
(- – -)
