Forts. på posten “Studentens lyckliga dag”.
(- – -)
Bland de fyra studieorterna för läkarutbildning som fanns 1960, var Solna den som låg närmast Södertälje. Psykologiskt var dock Karolinska institutet mig rätt fjärran. Att jag inte sökte mig dit utan till Uppsala universitet hade säkert flera orsaker, men en faktor dominerade mitt medvetna tänkande om saken: mamma.
Under hela mammas liv hade vi en i grunden varm och ömsesidigt respektfull, uppskattande relation. Mitt behov som tonåring, och faktiskt en bra bit upp i vuxenlivet, att ifrågasätta denna starka kvinnas auktoritet gjorde dock att vi lätt började gräla. Jag minns nu inte vad dessa vardagliga dispyter i sak tycktes röra sig om. De gällde dock inte alls att mamma ville kontrollera eller begränsa mig i viktiga livsfrågor. Tvärtom hyste hon ett nästan anmärkningsvärt stort förtroende för min förmåga att hantera tillvaron efter eget huvud. Mera rörde det sig om att jag på en del tonåringars vis provocerade henne till ett slags intellektuella principdebatter om allt möjligt, och att jag tyckte att hon då argumenterade ologiskt och undanglidande och ändå aldrig ville ge mig rätt. När jag ibland i egna ögon tydligt hade vunnit ordkriget, intog hon en resignerad position: ja, ja, tyck som du vill, jag tänker inte träta mer men behåller ändå min åsikt…
Som jag numera, på decenniers avstånd, ser på dessa juvenila skärmytslingar, var det fråga om ett för oss båda viktigt arbete i syfte att åstadkomma den nödvändiga mor-barn-separationen.
Till slut upplevde jag de återkommande trätorna med min snälla mamma som slitsamma. Jag tänkte därför att det skulle vara skönt att lägga lite geografisk distans emellan oss, och då fanns Karolinska institutet för tätt inpå. Som medicine studerande i Stockholm skulle jag ha möjlighet att komma tillbaka till barndomshemmet nästan varje helg. Det ville jag inte, och sökte därför i stället till Uppsala. Det föranledde ingen konflikt, utan mamma var förstående och accepterade utan mankemang mitt val, som vanligt i betydelsefulla frågor.
Dessutom hade jag förstås ett känslomässigt behov av att distansera mig från hela uppväxtmiljön i Södertälje. Jag hade visserligen redan som fjortonåring gått ur Frälsningsarmén (utom scoutkåren). Men den lilla staden, med alla släktingar och bekanta, kändes också i övrigt begränsande, ja stundom rent av lite dum. Södertälje var en utpräglad industriort. Staden hade många förtjänster men var knappast något kulturcentrum — trots amatörsymfonikerna, ett litet stadsbibliotek, något galleri och en och annan konstnär. Läroverket som tronande på höjden överblickade staden, framstod som något av en intellektuell solitär.
Som så vanligt bland tonåringar ville jag ta mig till en miljö som jag förmodade skulle vara friare, fräschare och mer spännande. Uppsala kände jag till lite grann sedan tidigare, eftersom jag gått i Nannaskolan i andra och tredje klass. Mina barnsliga intryck av den staden var positiva. Jag anade förstås att den rymde mycket mer än vad jag hade haft möjlighet att uppfatta som barn. Nu var det dags att bli student där.
Som för nybörjarna idag var mitt första bekymmer att hitta bostad. Kanske var det inte fullt så besvärligt som numera, men något som ordnade sig självt var det inte fråga om. Tack vare medlemskap i Kristliga Gymnasistföreningen, KGF, hade jag fått veta att den Svenska kyrkan närstående S:t Ansgarsstiftelsen höll på att uppföra två nya studentbostadshus. Egentligen visste jag ingenting om denna stiftelse, men chansen till ett alldeles nytt studentrum lockade. Det skulle innebära större frihet än att bo inneboende hos ”en tant på stan”, ett alternativ som jag inte behövde överväga på allvar. Så kom det sig att jag under fyra års tid blev boende mitt i ett av den svenska högkyrklighetens starkaste fästen.
Lyckligtvis visade sig miljön på S:t Ansgar mycket tolerant vad gällde förväntningar på oss som bodde där. Något bigott åsiktsförtryck upplevde jag aldrig. I korridorerna samsades folk av alla de sorter med högst olika relation till kyrkan, från närmast sekulariserade till olika schatteringar av större eller mindre fromhet. Byggnaderna smälte väl in i det större område som vuxit upp i anslutning till den äldre så kallade Studentstaden, och som dominerades av nyare nations- och kårdrivna bostäder. I jämförelse med dessa senare, kunde S:t Ansgar te sig en aning lyxigt, med tidens mått mätt. Det var nämligen bara fyra rum i varje korridor, fyra rätt stora och ljusa rum. Med dagens standardkrav var ändå nybyggnaden omodern: i korridorerna delade man kök, toalett och duschrum.
Jag samsades utmärkt med mina medboende, bland andra Erling Wande från Korpilombolo, så småningom professor i finska och dekanus för humanistiska fakulteten i Stockholm. Hos honom knackade jag ibland på för att läsa upp och få respons på någon nyskriven dikt. Erling var ständigt välvilligt lyssnande.
En annan var den vänlige och underfundigt småskrattande teologen Bertil Kristerson, som tränade stavhopp och förvarade sitt smörpaket utanför kylskåpet för att hålla smöret mjukt. Båda de senare egenskaperna var profilskapande i mina ögon. Av någon anledning kommer jag ihåg en dag när Bertil klev omkring i sitt rum med bok i hand, pluggande och reflekterande över den nytestamentliga texten om Kristus som ”ett skandalon för grekerna”. Kanske minns jag den till det yttre betydelselösa episoden därför att de få orden effektivt sammanfattar så mycket av Västerlandets kulturhistoria, från antiken till i dag. Med sin doktorsavhandling Stig Larssons idé- och romanvärld (1994) kom Bertil trettio år senare att ge ett viktigt bidrag till modern litteraturhistoria. Han blev lärare, inte präst.
I andra korridorer intill fanns förstås flera som med tiden skulle bli mer allmänt bemärkta, till exempel den på Aftonbladets kultursida återkommande och ännu aktive författaren Torsten Kälvemark, som bland annat blev hög tjänsteman inom centrala högskolemyndigheter och kulturattaché i London. Han läste teologi och var ovanlig så till vida att han tidigt hade konverterat till ortodoxa kyrkan. En annan blivande profil var Jonas Jonson, så småningom biskop i Strängnäs och i år aktuell med sin stora biografi om Nathan Söderblom.
Ytterligare en person måste jag nämna som betecknande för miljön, så som jag upplevde den: Jarl Hemberg, min läroverksrektors äldste son. Han hade hunnit bli licentiat, var därför berättigad till ett lite finare rum med kokvrå, och han arbetade på sin doktorsavhandling Religion och metafysik: Axel Hägerströms och Anders Nygrens religionsteorier och dessas inflytande i svensk religionsdebatt. Den skulle han komma att försvara 1966 på en dramatisk och mycket välbesökt disputation. Tillställningen drog så många åhörare att den måste flyttas till universitetets stora aula. Spänningen och det stora intresset hade att göra med att Jalle ville utmana tidens dominerande, militant antimetafysiska tänkesätt. Att disputationen har blivit nästan legendarisk beror också på att både professorn i praktisk filosofi (Ingemar Hedenius) och professorn i teoretisk filosofi (Konrad Marc-Wogau) opponerade, den förre på eget initiativ ex auditorio, den senare som författarens självvalde men hårt kritiske granskare.
På grund av ålders- och personlighetsskillnader mellan oss blev Jalle och jag inte riktig nära vänner utan snarare ett par intellektuella bekanta. Som junior fascinerades jag av hans filosofiska ambitioner och vilja till tankemässig stringens, trots den snålblåst som filosoferna med Hedenius i spetsen regelmässigt lät vina över teologerna.
Fastän jag blev nära bekant med åtskilliga av de andra hyresgästerna på S:t Ansgar, och trots att jag tämligen regelbundet deltog i gudstjänstlivet i det lilla kapellet, var det inte där som jag hade mina mera personliga vänner under studietiden. Dem fann jag i stället till största delen bland mina medicinarkamrater, som likt folk i allmänhet intresserade sig föga för kyrklighet eller religion. Tillsammans med dem studerade jag, festade, gick på dans och tog mig under stundom ett studentikost rus i former som jag, måhända fördomsfullt, inte tilltrodde mina mer ordentliga Ansgarsboende. Ytligt sett kom jag därigenom att leva ett slags dubbelliv i två olika kulturer, fast jag inte själv upplevde mig som splittrad. Jag tyckte att jag väl höll ihop mina olika erfarenheter till en helhet inom mig själv.
Någon enstaka gång blev jag emellertid fundersam över vad grannarna eventuellt skulle tycka. I slutet av min tredje värnpliktssommar i Sollefteå 1962 var vi några som under rast i terrängen hux flux bestämde oss för att sammanstråla en viss dag under höstterminen för att genomföra ett vetenskaplig test. Där vi satt och slöade i våra uniformer hade vi nämligen på bassemanér kommit att diskutera vilken brännvinssort som är godast, Östgöta sädes eller Skåne. Åsikterna gick isär och vi bestämde oss skämtsamt för att en gång för alla avgöra saken. Dag och klockslag fixerades och det beslöts att vi skulle ses hemma hos mig.
När flera veckor senare vi alla åter var civila och igång med våra studier, infann sig testkommittén på utsatt tid, alldeles som vi i en mer ansvarslös stämning hade bestämt. Jag hade förstås förutsett detta och inhandlat tillräckligt med provmaterial. Dessutom hade jag komponerat en meny som skulle möjliggöra att snapsarnas värde undersöktes i förhållande till olika tilltugg, som sill, gröt, ost, grönsaker och så vidare. Det protokoll som under middagen fortlöpande fördes på min skrivmaskin är inledningsvis formellt klanderfritt och utvisar att en av dryckerna till att börja med var att föredra. Ganska snart blir emellertid protokollet mindre tydligt och tenderar att utvisa en omsvängning av preferenserna. Fullt konklusiv hann undersökningen dock inte bli, innan alla middagsgästerna rätt högröstade plötsligt bröt upp, förmodligen för vidare undersökningar på offentlig lokal. Då grubblade jag faktiskt en liten stund för mig själv på frågan huruvida jag hade gått lite långt, som vågat ta hem dessa mina goda vänner till just S:t Ansgar. Men eftersom de inte aktivt besvärade någon av grannarna eller åstadkom någon annan åverkan än att ett litet rött märke av en kastad paprika syntes i taket, slog jag snart bort mina farhågor och bodde lugnt kvar.
En konstig historia, kan det kanske tyckas i dag, på långt avstånd i både tid och rum från min ungdoms Uppsala. Men för den som varit där — inte särskilt.
