Forts. på posten “Studentexamen närmar sig”.

(- – -)

Nu för tiden kan det visserligen vara rätt mycket av stoj och glam i samband att gymnasisterna slutar skolan, ”tar studenten”. Men uppsluppenheten sker inte mot bakgrund av en fullt så dramatisk examination som den som gällde i äldre tider.

De prövningar som vi våren 1960 hade att ta oss igenom, bestod av två stora moment: först en serie nationella skrivningar i huvudämnena — för min del matematik, fysik, svenska och engelska. Därefter, i början av maj, ”muntan”, det vill säga ett rigoröst förhör i små elevgrupper, övervakat av tillresande allvarliga censorer och examensvittnen och följt av en spänningsfylld väntan på att betygskollegiet skulle fatta sitt beslut.

Då som nu stod mycket på spel. Först och främst gällde det förstås att bli godkänd. Att fallera, ”köra”, i studentexamen var på den tiden en förödmjukande nesa, förutom att det förstås var opraktiskt. Den komisk-dramatiska nerven i Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping har en sinistert realistisk förutsättning. Antalet gymnasister var färre än nu och, tror jag, föremål för mer närgången övervakning av samtliga föräldrar och andra anhöriga. Lyckligtvis var det inte många som körde, men för dem som gjorde det i muntan var det inte roligt. De tvangs lämna skolan genom en bakdörr, medan de vällyckade stormade ut på framsidan till blomsterhyllningar och festligheter.

I skrivningarna lyckades jag något mindre bra än jag hoppats. Jag fick näst högsta betyg på dem alla, det vill säga ”litet a” (”med utmärkt beröm godkänd”). Det grämde mig, för jag hade bespetsat mig på åtminstone något eller ett par stora A (”berömlig”). Som vuxen och förhoppningsvis en något mognare människa kan jag tycka att minnet av den besvikelsen är smått generande. Den säger dock något om mina ambitioner. Inför studentexamen hade jag gjort en för mig ovanlig ansträngning att plugga ordentligt för att få så höga betyg som möjligt. Det var säkert delvis betingat av den realistiska insikten att konkurrensen om studieplatserna vid medicinsk fakultet var hård. Men också av fåfänga.

Musikantropologen Inge Skog, min skolkamrat och nära barndomsvän, har påmint mig om ett yttrande som tyder på att jag trots allt inte var helt förblindad av fåfängan. Någon gång efter att vi lämnat skolan bakom oss, ska jag självrannsakande ha sagt, att min begåvning inte vore exceptionell men min äregirighet desto större, ja rent av mycket stor. Den självkaraktäriseringen har väl något av ungdomlig dramatiseringslusta över sig, men den rymmer säkert också en del sanning. I jämförelse med riktigt ambitiösa och framgångsrika människor har jag nog i själva verket ofta varit alldeles nöjd med lite, men visst har mammas klimpanischer funnits där. Dock, vill jag tro, inte som en börda eller olustig press, utan som en källa till glad företagsamhet och viss självhävdelse.

Att jag inte lyckades få stort A i matte, retade mig särskilt. Jag hade nämligen gjort rätt i allt som var intellektuellt krävande, i alla de åtta provuppgifterna. I ett av dem hade jag dock utfört en sista, rent mekanisk sifferbestämning lite väl hastigt med räknesticka, så att avrundningsfelet blev något för stort i min lärares ögon. Det hade ingenting med tankeförmåga eller matematiska kunskaper att göra. Det var dock tillräckligt för att rendera mig bedömningen ”icke fullt nöjaktigt” på denna deluppgift. Därmed var det åtrådda stora A:t förlorat. Det hade krävt perfektion i alla avseenden, rakt igenom. Riktig matematik är rigorös.

Den 4 maj var det min tur att undergå muntan i matematik, kemi, engelska och historia. Det var mycket spännande, men också oerhört roligt. Jag kände mig laddad och väl förberedd. Under hela dagen befann jag mig i ett euforisk tillstånd. Dagen var äntligen kommen! Atmosfären i den gamla skolan darrade av allvar, examensnervositet, blomdoft och fest i en förförisk blandning redan från morgonen.

Jag har upplevt många lyckliga dagar, särskilt sådana som har med förälskelse, familjeliv och barn att göra. Att jämföra olika tillfällen till lycka på hög nivå får lätt något absurt och otillständigt över sig. Vad som djupast sett bör menas med lycka är dessutom en rätt avancerad filosofisk och psykologisk fråga. I till exempel filosofen Lennart Nordenfelts av Aristoteles påverkade teori om hälsa är lycka strängt taget inte en känsla, utan en åsikt. Nämligen åsikten att saker och ting är som de bör vara.

Men om vi med lycka bara tänker oss en intensiv känsla, en ren och okomplicerad känsla av förtjust belåtenhet, har jag nog aldrig varit mer berusat lycklig än under min studentexamensdag. Alla förhören gick lätt: om analytisk geometri och funktioners extrempunkter, om färgade komplexa metallföreningar, om översättningen av ett okänt läsestycke om en man som ”jauntily waved his hat”.

— Hur kunde du kunna glosan jauntily? frågade mig min engelsklärare förvånat i korridoren efteråt.

— Jag kunde den inte, sa jag. Jag chansade. Av sammanhanget att döma kunde den inte betyda mycket annat.

När jag gick hem på frukostrasten råkade jag få följe en bit med Wilhelm Fischer, min historielärare. Vi bodde på Grusåsen båda två. Efter rasten skulle jag upp i historia. Han såg på mig och sa:

— Nu har jag fått reda på av censorn vad förhöret ska handla om. Och det du, Täljedal, det kommer inte att bli lätt!

Han skrattade sitt vanliga gäckande skratt och jag visste inte vad jag skulle tro. Vad magistern å sin sida inte visste, var att jag hade gjort särskilda förberedelser. Jag kände mig andligen beväpnad till tänderna och beredd till ett slags anfall.

Jag gillade historia. Ämnet hade karaktär av mer eller mindre dramatiska berättelser om skeenden som hängde ihop, åtminstone ytligt sett på ett lätt begripligt vis. Det narrativa draget gjorde det lätt att utan stor ansträngning minnas de viktiga händelserna och de övergripande förloppen. Däremot hade jag vanligen svårt att memorera exakta årtal. Det krävde ett råpluggande som jag helt enkelt fann tråkigt och helst avstod ifrån.

När jag någon gång under våren fick veta att jag i muntan bland annat skulle förhöras i historia, insåg jag att något måste göras åt min dittills lite slappa inställning till årtal. En av mina klasskamrater tipsade om en liten skrift, som såldes av Lundmarks bokhandel på Storgatan. Jag köpte ett exemplar. Det var en enda lång förteckning av årtal, med korta, koncisa beskrivningar av vad viktigt som hänt under respektive år. Inte rolig att läsa, men en nyfunnen trygghet i nöden.

Hemma satte jag mig och försökte lära in så många årtalsanknutna händelser som möjligt för tiden efter 1789. Det var ren korvstoppning, eftersom händelserna presenterades utan något intelligibelt sammanhang med varandra, inget annat än tidens linjära flykt. Det kom att visa sig på muntan att jag faktiskt lyckats slå i mig en del.

Vi var fyra i gruppen. Någon av de övriga blev först till rakning, så jag fick lite betänketid. Så snart Fischer meddelat att timmen skulle ägnas åt industrialiseringen och dess effekter i vid mening, tog jag en papperslapp och började skriva ett litet underlag för min kommande framställning. Ur minnet av mitt lilla specialstudium antecknade jag hastigt så många årtal som möjligt med möjlig relevans för dagens ämne. Det inbegrep naturligtvis sådana större händelser som fanns nämnda i den vanliga läroboken, men också en hel del detaljer om tillkomsten av enskilda industrianläggningar som hamnar, järnvägar och kanske också fabriker.

När det blev min tur gav jag, som man normalt kunde vänta sig, en bred exposé av västvärldens industrialisering. Mera ovanligt föreföll det säkert att jag pepprade den med åtskilliga årtalsangivna konkretiseringar som förmodligen varken Fischer eller censorn hade aktuella. Ingen av dem avbröt mig. När jag hade hållit på en god stund, föll det mig in att göra en paus och stillsamt fråga om de ville att jag skulle fortsätta. Censorn slog omedelbart ifrån sig, nästan som i rädsla inför att dränkas. Nej, nej! Nej, nej, det räcker så bra! Att Fischer var nöjd, fick jag senare i livet höra av honom åtskilliga gånger.

Efter ett högtidligt avskedstagande av lärarna med handskakningar i deras dittills så slutna kollegierum, överlämnade vi lyckliga oss till släkt och vänner som väntade mellan de höga popplarna på skolans framsida. Blomsterhöljda och med musik i täten promenerade vi sjungande genom hela Södertälje, och kom via Storgatan och Järnagatan så småningom fram till gamla Nedre badparken, där fantasifulla ekipage stod uppställda. Denna festliga sida av saken påminner en hel del om det glam som man ser i dag. Fast i mitt minne tycks mig vårt firande något mer förfinat från åtminstone poetisk synvinkel.

I Badparken väntade mig en verklig överraskning. Jag hade inte gjort mig några föreställningar om att bli särskilt uppmärksammad. Mina fantasier om examensdagen hade i stort sett kretsat kring förhören, och kring det diffusa faktum att nu skulle livet börja.

Min lyckokänsla fick därför en ny nyans, när jag insåg att ett stort gäng scouter och vänner från barnaåren i Frälsis hade gått ihop om att förära mig en ståtlig vagn. Anspelande på mina tilltänkta läkarstudier var den utformad som ett fantasifullt och våldsamt överdrivet operationsbord. Från sidorna dinglade diverse benknotor, som en av konstruktörerna hade fått från en närståendes charkuteriaffär. Man hurrade, la mig på ”bordet” och sköt vagnen hela vägen tillbaka genom staden, hem till Grusåsen, där glammet fortsatte en stund i vår lilla tvårumslägenhet. Mamma hade tagit hjälp av en väninna och någon kokerska för att traktera eventuella gäster. Det visade sig vara klokt, för det kom en hel del folk. Jag övermannades av en varm känsla av uppskattning, något som jag trots många lekkamrater och bekantskaper normalt nog inte tillräknade mig. Det var berörande, och är så än i mitt minne.