Forts. på posten “På väg mot USA och Finland”.
(- – -)
Ett par dagar i Malmö och Köpenhamn hade avsatts för att den lilla delegationens medlemmar skulle hinna bekanta sig nödtorftig med varandra före mötet med Stora världen. Det gick lätt. Vi tre ungefär jämnåriga scouter fann oss snabbt, och den fjärde medlemmen hade inte heller några svårigheter att hitta sin roll som kamratlig men klart senior lagledare. Danska scouter agerade värdar. Det var svårt att förstå vad de sa på sitt främmande tungomål, och jag funderade en del över det oväntade intrycket att Köpenhamn tycktes hysa ett stort antal muslimer — eller ”muhammedaner”, som man allmänt sa på 1950-talet då personer med denna religion var ovanliga och exotiska i Sverige. I danskarnas för övrigt otolkbara språk kunde jag nämligen urskilja att de ofta fann anledning att tala om moskéer. Efter ett bra tag insåg jag att det var den danska ordet för kanske, ”måske”, som ju uttalas med tonvikt på sista stavelsen, som jag missförstod i min fantasifulla beredskap inför det annorlunda Utlandet.
Tåg till Frankfurt am Main och inkvartering på den stora amerikanska militärbasen i Wiesbaden följde. Kriget hade slutat hela tolv år tidigare — en lång period i en femtonårings liv — och det tillhörde definitivt historien. På färden till Wiesbaden kändes marken och atmosfären ändå psykologiskt laddad. Det här var Tyskland, där så många hemskheter hade ägt rum. Jag såg med försiktig nyfikenhet på människorna omkring mig. Var de gamla nazister, och vad tänkte de numera, egentligen?
Militärbasen framstod som en självförsörjande amerikansk enklav på tysk mark, inte minst genom de speciella militära dollarsedlar som man där använde i stället för mark. Vi övernattade något eller ett par dygn. Så blev det dags för det stora språnget. För sina transatlantiska transporter av permittenter och inryckande använde US Air Force flygplan som mycket liknade den civila luftfartens, om än med vissa militära särdrag. Vi åkte i ett flermotorigt propellerplan, antagligen en version av DC-6, mörkt gråmålat och med alla stolar vända bak-och-fram. Överfarten var bekväm som en modern turistresa. Efter några händelselösa timmar landade vi på Andrews Air Force Base strax utanför Washington D.C., den flygplats dit gästande statschefer brukar anlända. Om detta senare hade vi förstås ingen aning, men nog kände vi oss ändå lite uppburna. Var och en av oss togs emot av en amerikansk familj, som vi sedan fick gästa i en vecka för att något lära känna det amerikanska vardagslivet.
Jag bodde i ett självklart mycket vänligt och verserat medelklasshem i förorten Bethesda. Mina minnesintryck av de dagarna är aningen disparata, men tillsammans sammanfattar de nog ändå något av hur jag som barn upplevde vissa påtagliga skillnader gentemot Sverige.
De välmående villornas arkitektur (”colonial revival style”) var obekant och anslående. Det samma kan förstås sägas om de stora bilarna som långsamt gled efter den stillsamma, soliga förortsgatan. Att man köpte mat på apoteket eller medicin i livsmedelsaffären (”drug store”) föreföll egendomligt. Rent överraskande var informationen att majoriteten av invånarna i Washington D.C. var afroamerikaner. Barbeque med saftig biff och endivesallad i villaträdgården var en trivsam nyhet, lika trivsam som den exotiska rätten mosad ”sweet potatoes” tycktes mig vämjelig. Den senare är ett traditionellt tillbehör till stekt kalkon på högtidliga Thanksgiving Day, och min värdfamilj ville stolt visa upp hur en sådan middag brukar gå till. Det var med stor svårighet som jag kämpade mig igenom deras vänlighet. I dag tillhör sötpotatis det reguljära utbudet hos ICA och Coop och jag har kommit över min barndoms svårigheter med smaken av sockrade kokta morötter.
Nämnas bör också den fascinerande marknadskampen mellan Pepsi Cola och Coca Cola, fascinerande för ett barn från ett land där coladrycker varit förbjudna ända till 1953. Det likaledes ovana varma klimatet gjorde valet mellan Pepsi och Coca till en frekvent frågeställning. Ibland kunde man förstås i stället svalka sig med iste, också det vid denna tid någonting kulturellt särskiljande. I stort och smått visade sig USA snabbt vara annorlunda. Senare i livet skulle jag komma att sammanfatta mina många intryck på den punkten med det något förenklande men i princip rättvisande konstaterandet att i USA finns både det bästa och det sämsta av allt.
Så var det dags att flyga igen. Denna gång tvärs över den nordamerikanska kontinenten, från Andrews Air Force Base till en liten gräsbevuxen landningsplats inte långt från historiska Santa Fé Trail i New Mexico. Till skillnad från Atlantöverfarten, var det nu ett riktigt och ganska obekvämt litet trupptransportplan som kom till användning. Vi var kanske ett tjugotal scouter som samsades i samma kärra. Några av dem var uppenbarligen från muslimska länder, för de tvättade sig symboliskt och på ett ovanligt vis om händerna, när så småningom matsäcken kom fram.
Flygplanet var förhållandevis primitivt. Stolar och toalett saknades. Vi satt utefter flygplanskroppens långsidor på smärtingbritsar. I stället för toalett stod en tunna lite för sig själv i kabinen. Jag kan inte påminna mig att den användes, men den fanns där som en yttersta räddning om det skulle behövas, och så måste väl ha varit fallet i åtminstone någon mån. Den bullriga flygturen varade nämligen i flera timmar, bortemot nio om jag minns rätt.
En säkerhetsdetalj av annat slag utgjordes av den fallskärm som var och av oss måste bära under hela flygturen. På flygbasen i Washington hade vi instruerats av en käck officer. Han visade och berättade hur vi skulle ta på oss skärmarna, och framför allt hur vi skulle bete oss om vi blev tvungna att hoppa.
— Innan ni kliver ut från den öppna sidoluckan, måste ni ta ett fast grepp om handtaget till skärmens utlösningshandtag, sa han ungefär, på sin amerikanska engelska. Om ni hoppar ut utan att hålla i handtaget, så kommer ni inte att kunna hitta igen det. Ni kommer nämligen att snurra runt i luften och orkar då inte dra in handen till kroppen på grund av centrifugalkraften. Efter uthoppet räknar ni till tre och drar!
Det lät spännande och lite oroande, men jag antog förstås att det var fråga om ren rutin och att flygningen skulle bli säker, trots tvånget att bära fallskärm. Det föll mig in att skämta lite nervöst. När han undrade om vi hade förstått allt eller om något var oklart, frågade jag därför vad jag skulle göra om inte skärmen vecklade ut sig. Han lyste upp och svarade med en snabb replik:
— Då får du komma tillbaka till mig, så ska du få en ny!
