Forts. på posten “Ett drag av elakhet i idyllen”.
(- – -)
Under gymnasietiden blev jag vid ett par tillfällen föremål för helt oförutsedd generositet från välvilliga människor. Jag fick oväntat möjlighet att göra ett par stimulerande och lärorika resor. De gav mig erfarenheter utöver det vanliga. Resor till nära och fjärran är i dag något av vardagsvara. Så var det inte vid mitten av 1900-talet. Att då som femtonåring bli erbjuden ett flera veckor långt gratis studiebesök i USA, eller som sjuttonåring en nästan lika lång stipendieresa till Finland, var fantastiskt. I båda fallen rörde det sig om ambitiöst upplagda program för att främja internationella kontakter och kunskapsspridning om länderna ifråga. Det skedde i spännande, lättsamma och underhållande former. Som vuxen har jag ibland funderat lite över de finansiärer och arrangörer som satsade så på ungdomar. Vilka var de, och vad fick de ut av saken? Som barn tänkte jag inte så mycket på det utan tog bara glupskt till mig det som erbjöds.
Finlandsresan 1959 var ett så kallat kungastipendium, det vill säga bidrag från en kunglig fond, och den arrangerades praktiskt av Föreningen Pohjola-Norden. Det nordiska samarbetet var vid den här tiden en högst levande och inspirerande politisk idé. Efterverkningarna av krigen och den känsliga relationen till den stora grannen tyngde dock Finland, och landet låg utvecklingsmässigt något efter Sverige och de övriga nordiska länderna. Inte förrän 1955 hade Finland kommit med i Nordiska Rådet, som bildats 1952 av Danmark, Island, Norge och Sverige. Att främja bekantskapen med Finland hos ungdomar som kunde förväntas få ett visst inflytande på det framtida svenska samhällslivet, låg säkert naturligt i föreningen Pohjola-Nordens verksamhetsidé.
Vem som bekostade resan till USA 1957 var däremot alldeles höljt i dunkel och ingenting som jag frågade efter, när det begav sig. Numera tänker jag att CIA kanske hade ett finger med i spelet. I syfte att motverka sovjetiskt inflytande i Europa stödde CIA på 1950-talet i hemlighet åtskilliga kulturella aktiviteter, bland annat genom sin närstående organisation The Congress of Cultural Freedom. Att amerikanska staten kan ha hört till initiativtagarna ligger det nära till hands att tänka sig, eftersom våra transporter över Atlanten och kors och tvärs i USA ombesörjdes av amerikanska flygvapnet. Det är naturligtvis också möjligt att pengarna kom från någon privat filantropisk donator med inriktning på fred och demokrati, till exempel Ford Foundation. Jag vet inte ens i dag vem som stod för fiolerna, men att syftet måste ha varit att skapa sympati för västerländska ideal och amerikanskt samhällsliv är tämligen uppenbart. Låt mig först säga några ord om denna resa, så ska senare återkomma till Finlandsäventyret.
I de yngre tonåren var jag scout i Frälsningsarmén. Det var en av de organisationer som tillsammans med Sveriges scoutförbund, KFUM och nykterhetsorganisationerna IOGT och NTO bildade Svenska scoutunionen med gemensamma regler och arbetssätt. Vi som tillhörde scoutunionen såg oss som riktiga scouter och noterade med nedlåtande barnslig skepsis att det också fanns andra som kallade sig så utan att egentligen vara det. Den distinktionen kunde vara smått viktig, om man som jag tillhörde en organisation med uttalat religiös karaktär. En Frälsisanknytning var ju inte någon självklar anledning till prestige bland jämnåriga i allmänhet. Men genom scoutunionen, som dominerades av det mer profant färgade Sveriges scoutförbund, fanns en hygglig legitimering.
Det som framför allt roade mig med scouting var, naturligtvis, inte ideologi eller de organisatoriska resterna av en pseudomilitär historia. Nej, det var förstås friluftslivet, de små äventyren i skog och mark, hajkerna, sommarlägren med utmaningar av tankeförmåga och praktiskt handlag. Som vuxen kan jag lätt se de både diskutabla och smått komiska övertonerna i scoutrörelsens kulturella arv från Boerkrigets dagar. Per Wästberg har gett en isande insiktsfull bild av dem i sin essä om rörelsens grundare Baden-Powell, ”pojken som aldrig ville bli stor” (i Edith Whartons hemliga trädgård, 2000). Det är ändå de okomplicerat positiva erfarenheterna som jag minns, och det med stor tacksamhet. Kanske känner jag inför scouting ungefär som Runeberg inför Lotta Svärd — ”Och något tålte hon skrattas åt,/ Men mera hedras ändå”.
Min scoutledare Sven-Olof ”Olle” Sandberg (senare socialchef i en av Södertäljes kommundelar) uppmanade mig en dag att göra en märklig intresseanmälan. Amerikanska scoutförbundet hade inbjudit företrädare för scoutrörelsen i Europa att genom en studieresa i USA fördjupa kontakterna över Atlanten. Från hela Sverige skulle bara tre scouter och en ledare få vara med. Det krävdes av dessa representanter att de dels skulle vara erfarna scouter, dels kunna tala engelska så pass bra att de i USA kunde berätta om vårt land i intervjuer för radio och tidningar, på Rotaryluncher och liknande. Olle hade tydligen bestämt sig för att försöka lansera mig till uppdraget och det hade jag förstås ingenting emot. Det hela föreföll så pass hisnande att jag väl först såg idén som en vildsint chansning utan större utsikter till framgång. Det fanns ju rätt många scouter i landet att välja mellan, och mina kvalifikationer var ju långt ifrån självklart de bästa. Mina färdigheter i engelska talade kanske till min förmån, men där fanns en annan liten hake: jag var ännu inte första-klass-scout.
På den tiden var de enskilda medlemmarna i en scoutkår rangordnade i olika ”klasser” av stigande prestige. Man började som tredjeklassare och kunde via olika slags färdighetsprov avancera till andra och, så småningom, första klass. Jag hade dock inte brytt mig om att ta detta på så stort allvar och var i det avseendet inte riktigt den från scoutsynpunkt ideala företrädaren för verksamheten. Det måste förstås omedelbart rättas till. Jag måste så snart som möjligt bli förstaklassscout!
I meriteringen för förstaklassmärket ingick att man skulle genomföra en hajk med övernattning utan ledare och med föga utrustning. En solig dag drog jag och en annan andraklassare därför gladlynt ut i skogen med karta, kompass och några instruktioner för uppgifter som skulle lösas. Solen sken som sagt, och stämningen var god. Fram emot kvällen överfölls vi dock av ett kraftigt regn. Vi hade inget tält med oss, så det blev till att försöka skydd och sovplats under en tät gran.
Visst växte det stora granar i skogen där vi befann oss. Ganska snart insåg vi emellertid att ingen av dem var tillräckligt tätvuxen för att stå emot det kraftiga skyfall som vi råkat ut för. Överallt tycktes marken sur. Om regnet fortsatte, vilket föreföll troligt, skulle träskartade förhållanden snart råda såväl intill de grova stammarna som under bar himmel. Jag och min kamrat var trötta efter dagens vandring, men att gå och lägga sig i ett träsk var inte lockande.
Turligt nog fick vi i det läget syn på en hög trave massaved, som någon förutseende bonde hade lagt upp invid en traktorstig. Det slog mig att den skulle kunna fungera som en perfekt dränering, den enda någorlunda torra — nåja — sovplatsen i sikte. Vi klättrade upp och la oss överst längs med stockarna och drog ett plastskynke upp till hakan. Massavedsklumparna var förstås ojämna och knöggliga, och som sängbotten minst sagt obekväma. För att i någon mån jämna till det mellan stockarna, placerade jag min ryggsäck under mig och plattade till den så mycket som möjligt. Trött somnade jag snart, med regnet smattrande mot plastskynket och duschande i ansiktet.
När jag vaknade på morgonen, sken åter solen. Lite stolt över att ha sovit mig igenom natten på så kärva villkor blev jag på bra humör och beredd att möta dagen. Jag hade tagit med mig en omgång torra kläder hemifrån. Nu skulle det bli skönt att byta om till dem. När jag förväntansfullt snörat upp ryggsäcken, kom jag emellertid plötsligt ihåg att jag också hade medfört något annat, något som jag borde ha erinrat mig redan på kvällen, innan jag lät ryggsäcken tjänstgöra som liggunderlag. En liter filmjölk, i dåtidens tetraederformade pappförpackning, hade ingått i min utrustning. Nu fanns där visserligen fortfarande en liter filmjölk i ryggsäcken, men den låg utanför tetran och hade istället impregnerat alla mina ombyteskläder.
Min hajkkamrat var yngre och betydligt mindre än jag. Trots det hade jag inget egentligt val, när han vänligt ställde ett par av sina plagg till mitt förfogande. Man går hellre omkring som en pajas i löjliga men torra kläder, än aldrig så välskräddad indränkt i filmjölk. I varje fall på en förstaklasshajk. Det hela är i mitt minne en lustig liten episod, som samtidigt var en reell förutsättning för den exceptionella resa som mitt nyförvärvade förstaklassmärke faktiskt kom att möjliggöra.
En förutsättning för resan av helt annat slag var att jag personligen måste infinna mig på Amerikanska ambassaden i Stockholm för att få visum. Två saker tycktes viktiga för min rätt att komma in i USA. För det första måste jag vara smittkoppsvaccinerad, vilket jag givetvis var i likhet med alla barn i min generation. Det är en detalj som det kan vara värt att påminna om, när denna förfärliga sjukdom numera är helt utrotad. För det andra måste den ambassadtjänsteman som intervjuade mig känna sig övertygad om att jag inte utgjorde något hot mot det amerikanska samhällsskicket. Han log lätt, när han frågade om jag kunde lova att inte försöka mörda presidenten.
Ingen av oss fyra som skulle representera Sverige kände varandra tidigare. Den utsedde äldre delegationsledaren, från NTO någonstans i Götaland, skrev brev med långa utrustningslistor, förhållningsregler och färdplaner. Av de två andra scouterna kom en från Sveriges scoutförbund i Göteborg, och en från IOGT i Malmötrakten. Tyvärr har jag förlorat kontakten med ledaren och IOGT:aren och minns inte deras namn. Göteborgaren Göran Grimvall kom jag däremot att återse flera gånger i livet. Han blev sedermera professor i teoretisk fysik på KTH, och därigenom har våra vägar ibland korsats av yrkesmässiga skäl. Varje gång vi setts, till exempel någon gång på Nobelfest i Stockholms stadshus, har vi ofrånkomligen kommit att erinra oss våra gemensamma barndomsupplevelser av bufflar på prärien och hajk i Klippiga bergen på Philmont Scout Ranch i New Mexico.
Vi sammanstrålade för en första kontakt i Malmö. Dit tog jag förstås tåget, från dåvarande Södertälje södra där mamma vinkade av mig. När snälltåget rullade igång var det ett ögonblick av stor spänning och förväntan.
(- – -)
