Forts. på posten “Minnen och minnet”.
(- – -)
Den på det hela taget positiva och ljusa minnesbilden av tiden i läroverket bör inte få dölja att där också fanns vissa drag som i efterhand ter sig mörkt problematiska. Dit hör att vi elever ibland kunde vara elaka mot lärare på ett sätt som jag som vuxen tycker är både egendomligt och olustigt. Det är egendomligt därför att samma elever i stort sett var små dygdemönster. Vi var oftast snälla och vänliga, gjorde läxorna, bråkade inte på lektionerna, drack praktiskt taget aldrig alkhol, tog examina och blev så småningom väl fungerande stöttepelare i det samhälle som vi nu har lämnat ifrån oss till nya, främmande generationer. Vår ibland oförnekliga elakhet illustrerar hur det hos normala människor kan finnas en latent ondska, som under vissa förutsättningar kan bryta igenom önskvärda spärrar.
Min och mina jämnårigas attityd till lärarna utmärktes nog generellt av en större distans på det personliga planet, än vad jag förställer mig vara typiskt idag. Bakom sin kateder tillhörde lärarna en upphöjd del av människosläktet, med en auktoritet som i grund och botten föreföll oss helt naturlig. Den var i sig ingen källa till obehag eller olust. Men kanske hade det betydelse på det sättet att vi oreflekterat bar på ett behov av att hävda oss mot denna auktoritet. Det känslomässiga förhållandet mellan elever och lärare var ändå oftast oproblematiskt. Ibland fanns till och med en stark ömsesidig sympati över den tydliga generationsgränsen, en sympati som skapade en varm och glad atmosfär i klassrummet. Normalt rådde lugn och ordning utan att lärarna för den skull uppträdde som några domptörer eller despoter.
Jag tror att många har upplevt att vissa lärare utstrålar en naturlig auktoritet som inte kräver några särskilda åthävor för att fånga elevernas intresserade uppmärksamhet. Å andra sidan har många säkert också haft lärare som saknat denna egenskap och som därför haft att kämpa med uppstudsighet och så kallad oordning i klassen. Det tycks mig många gånger mycket svårt att avgöra vad det precis är hos en lärare som gör denna skillnad. Min gissning är att mycket ligger i det omedvetna kroppsspråket och vilken ordlös information som det förmedlar om lärarens egen trygghet. Enkelt uttryckt föreställer jag mig att nervösa lärare gör att eleverna blir nervösa och lockas till oppositionell stingslighet.
Det kan synas väl drastiskt att i detta avseende jämföra människor med råttor. Under mitt forskarliv har jag dock tyckt mig kunna iaktta en parallell som kan förefalla slående. Stora råttor är kvicka och kan bitas ordentligt. Att hantera dem i experimentsyfte, till exempel för att ge dem en injektion under huden, kan därför vara en delikat uppgift för den som är rädd för att bli biten. Det verkar som om vissa forskare ändå har mycket lätt för att hantera djuren konfliktfritt — plocka dem upp och ner i deras burar, hålla i dem och behandla dem utan att råttorna reagerar aggressivt. Andra forskare däremot har inte en chans att arbeta på det lugna sättet utan måste använda sig av särskilda redskap och tvångsåtgärder för att inte råka illa ut. Man får ett starkt intryck av att råttforskare kan ge ifrån sig omedvetna signaler som försöksdjuren uppfattar och antingen lugnas eller provoceras av.
Jag menar förstås inte att samspelet mellan lärare och elever är beroende av precis samma omedvetna signaler som förhållandet mellan laboratorieforskare och råttor. Men i signalspelets synbarliga gåtfullhet tycker jag mig se en likhet. I min erfarenhet är det nämligen inte alls alltid fråga om att elaka elever så att säga bara ger igen för lärarens elakhet. Ett sådant agerande skulle ha något lättbegripligt och rationellt över sig. Nej, det som bekymrar mig är den till synes omotiverade elakhet som en klass elever kollektivt kan få för sig att utsätta en lärare för, bara för att läraren skickar ut signaler av svaghet och rädsla.
Jag var med om ett par rätt tragiska skeenden av detta slag. Det ena gällde en ambitiös lärarinna som inte alls gjorde oss något ont, men vars avsaknad av charm och desto större tendens till nervösa handvridningar och spända ansiktsmuskler utlöste ett rent mobbningsbeteende från klassen. Samma klass som aldrig skulle kunna tänka sig att göra något liknande mot andra lärare, gick till exempel efter en lektion fram till katedern och ställde sig hotfullt i flera täta ringar runt henne. Där satt vår fröken och kunde inte resa sig och komma ut. Vi slog henne inte, men vi stod där tillräckligt länge för att effektivt demonstrera att hon var en förödmjukad fånge, fången på våra villkor.
Det fanns ingenting av uppsluppen skojighet över situationen. Normalt till synes snälla och ordentliga barn tillät sig plötsligt att uttrycka ett kollektivt förakt som saknade etiskt rimlig motivering. Avsikten var att förnedra, och vår lärare måste ha upplevt det som mycket obehagligt. Även om inte varje lektion med henne var lika dramatisk, var vårt förhållande till just denna stackars fröken präglat av en ogin stämning. Såvitt jag förstår var hennes enda fel att hon var nervös. Klassen av normalt snälla och skötsamma barn tillät sig kollektivt att släppa fram en sadistisk impuls.
Ett än mer obehagligt fall utgjordes av en manlig lärare som så småningom begick självmord. Jag vet inte i vilken utsträckning som elevernas elakheter bidrog till det, men det förefaller mig inte uteslutet. Han hade inte heller något annat fel än att han gjorde ett lite smålöjligt intryck på brutala barnasinnen. Han kom från ett grannland och talade långsamt med karakteristisk brytning. Hans fysionomi hade en lätt gummiaktig karaktär, och högst på det skära, i övrigt kala huvudet vajade ett långt ensamt hårstrå. I en rätt oskyldig mening såg han onekligen lite komisk ut. Det är förfärligt att inse att det räckte för att vi skulle tillåta oss att mobba honom. Men det gjorde vi, bland annat genom att på en håltimme skicka solkatter i ögonen på honom när han undervisade en annan klass i skolans annexbyggnad.
Vi kunde också ibland åstadkomma mer punktvisa elakheter mot lärare som vi faktiskt i grund och botten respekterade. Det är också rätt så egendomligt, och jag frågar mig vad som fick oss att göra så. En första april la vi ett häftstift på katederstolen. När läraren kommit in i klassrummet och skulle till att sätta sig, ropade vi ”Det ligger ett häftstift på stolen!”. Magistern hejdade sig och blev stående halvt hukande ett par sekunder. Så kom han att erinra sig att det var första april. Han log brett och satte sig belåtet och tungt. Och givetvis for han sedan omedelbart upp igen och utgöt sin ilska över vårt tilltag.
En annan gång preparerade vi själva katederstolen. Då gällde det en lärare som vi visserligen hade respekt för men ansåg vara alltför sträng. I så måtto kan kanske just det tilltaget ses som ett mer lättbegripligt inslag i en krigföring. Fast ur mitt nuvarande perspektiv är det förstås ändå svårt att försvara vad vi gjorde. Läraren kunde ju ha skadat sig.
Stolen var gjord av trä och något sliten. Vi kunde därför under en rast eller håltimme slå isär dess delar och sätta ihop dem igen utan att det omedelbart syntes någon åverkan. Men när vi pusslade ihop delarna, lät vi dem bara nätt och jämnt sitta fast i varann. När den stränge läraren anlände och tog sitt fasta grepp i armstöden för att sätta sig, föll hela konstruktionen ihop som avsett var, och han landade med en duns på golvet.
Jag minns inte att jag på något vis var drivande i dessa olika elakheter och uppstudsigheter. Jag minns dock inte heller att jag gjorde något motstånd mot dem. Min bild så här långt efteråt är att jag helt enkelt instämde i de hyss och attentat som klassen kollektivt hittade på. Erfarenheten har betydelse för mig på två sätt. Dels, som jag redan påpekat, illustrerar den att till synes normalt folk kan bete sig förvånansvärt dumt, om omständigheterna gynnar framträdandet av latent elakhet. Dels gör den mig obenägen att tro att dagens skolbarn rent generellt uppför sig mera oregerligt och klandervärt än vad min generation under stundom gjorde.
