Forts. på posten “Historia och historia”.
(- – -)
Minnet är ett märkligt fenomen. För vår tanke och känsla framträder saker som i en viss mening inte längre finns. De kan vara helt försvunna, till exempel flera av de lärare och skolkamrater av vilka jag har så livliga och engagerande minnen. I minnet kan vi se bortgångna människor framför oss, och ibland upplever vi då samma känsla som vi hade när vi var tillsammans.
Men inte alltid. Ibland har senare erfarenheter påverkat oss så att känslokvaliteten i minnet är helt annorlunda än den känsla vi en gång hade för det som vi nu bara minns. I sådana fall kan vi visserligen veta att vi en gång hyste en viss känsla, till exempel av åtrå, fast vi i nuet inte alls längre solidariserar oss med den eller, så att säga, har den på riktigt. Den kan ha förbleknat till likgiltighet eller rentav förbytts till sin motsats. Å andra sidan kan undantagsvis en starkt upplevd känsla följa oss länge genom livet, på ett sätt som inte står i någon praktiskt rimlig relation till den mer aktuella verkligheten. En hel del av skönlitteraturens spänning bygger på sådana motsättningar.
Vi är alla så väl förtrogna med dessa slags upplevelser att vi vanligen inte betraktar förekomsten av minnen som någonting anmärkningsvärt. Inte heller tycks människor i allmänhet se det som egendomligt att vi brukar dela in tiden i tre tydliga men olika avsnitt, beroende på om det som vi föreställer oss finns i minnet, i ”verkligheten” nu, eller i våra föreställningar om något som ska komma att ske. Vi talar oftast okomplicerat om ett förflutet (språkens ”preteritum”), ett nu (”presens”) och en framtid (”futurum”), och till vardags tänker vi oss oreflekterat att dessa tempi skiljer sig från varandra på ett karakteristiskt sätt vad gäller verklighetens karaktär.
För många år sedan hände det en kväll att ett av mina små barn, ännu långt ifrån tonåring, vid natti-natti-dags överfölls av en känsla av stark oro. När jag frågade vad som stod på, fick jag till svar att hen hade kommit att föreställa sig ett filosofiskt hot mot sin egen existens. Hen använde visserligen inte ordet filosofisk, men det både roade och berörde mig att försöka lugna barnet med att hen hade upptäckt en av filosofihistoriens stora tankenötter. Jag försökte trösta genom att framhålla att det var en gåta som mänskligheten alltid har levt med, och som trots sin gåtfullhet inte hindrat den robusta vardagen att fungera bra under historiens långa lopp.
Och så berättade jag förstås om Augustinus, som på 400-talet e. Kr. i sin memoarbok Confessiones (Bekännelser) hade gjort sig i stort sett samma föreställningar som barnet: det förflutna är förgånget och finns därför inte, framtiden har ännu inte inträffat och finns därför inte heller, och nuet — ja, vad är nuet?
Barnet, som inte var spontant benäget att omfatta Augustini idealistisk-teologiska verklighetsuppfattning, utan likt människor i allmänhet ville se en handfast skillnad mellan ”verkligheten nu” och det blott föreställda, hade överfallits av slutsatsen att nuet, och därmed verkligheten, egentligen inte finns. Eftersom vi i varje ögonblick, resonerade hen, alltid har ett förflutet bakom oss och en ännu inte realiserad framtid framför oss, smälter nuet närmare besett ihop till en oändligt tunn gräns mellan dåtid och framtid. En infinitesimalt tunn gräns har dock inte utrymme för något, finns inte som något annat än just en gräns. Verkligheten, inklusive mig själv, förefaller således att reduceras till en chimär. Usch, svårt att somna!
För mig som förälder var den akuta uppgiften naturligtvis inte i första hand filosofisk utan psykologisk. Jag gjorde så gott jag i stunden kunde för att reducera barnets subjektivt upplevda problem till något vardagligt, välkänt och ofarligt. Det gick rätt bra.
Samtidigt kvarstår för mig som vuxen det filosofiska problemet i hela sin augustinska fräschör. Det oroar mig visserligen inte som ett existentiellt hot, men det utmanar den reflekterande tanken. Ingenting nytt torde dock kunna tänkas om saken, därtill är frågan om tidens och verklighetens natur alltför genomtröskad på längden och tvären av historiens större och mindre filosofer.
På det teoretiska planet förefaller mig verklighetens beskaffenhet som en så gigantisk fråga, att jag får lov att finna mig i att resignerat erkänna risken för motsägelsefullhet. I min egen lilla värld håller jag mig kanske med två olika och parallella synsätt. I den mån de är motsägelsefulla, kan de naturligtvis inte omfattas som annat än provisorier. Ingen förmår nämligen, såvitt jag förstår, på allvar hävda en motsägelse som vederbörande själv inser vara just en motsägelse.
Som naturvetenskapligt orienterad laboratorieforskare under ett helt yrkesliv har jag varit, och är, handfast realist. Jag tror med andra ord att det finns en objektiv verklighet som är oberoende av att den studeras eller uppfattas, även om vår uppfattning av den påverkas av subjektiva faktorer. Den som inte tror på en objektiv verklighet kan enligt min uppfattning inte bedriva vetenskap. I mitt språkbruk är vetenskap per definition ett systematiskt sökande efter sanningen om den objektiva verkligheten.
Fastän både konst och vetenskap förutsätter ett stort mått av kreativ fantasi, är det i grunden en väsensskillnad mellan de två. Man talar numera visserligen inte sällan om att konsten ”utforskar” verkligheten, och om att vetenskapen har stora skönhetsvärden. Det är dock fråga om så stora skillnader i metodologi och ambitioner att talet om konst som forskning har en metaforisk karaktär i mina öron.
Till min realistiska verklighetsuppfattning hör också den metodologiska förutsättningen att vetenskapliga resultat och tolkningar måste gestaltas inom tidens och rummets beskrivningsram. Inga vetenskapliga förklaringar kan falla utanför tiden och rummet. Den moderna fysikens föga vardagliga fenomen tenderar förstås att upplösa fastheten i våra vardagsföreställningar om dessa begrepp. Det kompenseras dock — antar jag i fysiken fåkunnige — av de matematiska formuleringarnas stringens.
Samtidigt har jag som så många andra en påtaglig upplevelse av att tillvaron utspelar sig i en form som förutsätter en psykisk dimension. Det är på denna punkt som frågan om minnenas och fantasins verklighet blir brännande. Jag vet förstås att en hel del respektabla tänkare på fullt allvar vill hävda att psykiska fenomen som tankar och känslor är identiska med materiella objekt eller skeenden i hjärnan. Man säger till exempel sådant som att ”tankar är ingenting annat än elektriska urladdningar i neuronala nätverk”, och man hoppas att den moderna och framtida hjärnforskningen ska kunna förklara medvetandets uppkomst, så att skillnaden mellan psykiskt och fysiskt försvinner.
För min del ter sig sådana reduktionistiska förhoppningar som uttryck för en närmast desperat motvilja mot att erkänna den av alla egentligen lätt uppfattade skillnaden mellan psykiskt och fysiskt. Att det psykiska är beroende av det fysiska tycks förstås odiskutabelt. Men tankar och känslor har uppenbarligen delvis andra egenskaper än dem som vi tillskriver fysiska föremål och skeenden. Jag tror inte att en Beethovensonat kan reduceras till en aldrig så exakt beskrivning av mekaniken hos vare sig pianot, den spelandes fingrar eller hans hjärna.
Alla våra upplevelser har psykisk karaktär, annars vore de inte upplevelser. För vardagsrealisten som upplever konkreta ting i nuet, till exempel en stol i vardagsrummet, ligger det nära till hands att tänka att upplevelsen av stolen är kopplad till det materiella objektet stolen på ett privilegierat sätt. Privilegierat i förhållande till exempelvis minnet av samma stol igår, för att inte tala om en ännu äldre stol som kastats på tippen och eldats upp. Stolen i nuets upplevelse tycks så att säga mera verklig än stolen i minnet. I förhållande till verkligheten i nutiden, kan minnen och framtidsföreställningar te sig luftigare och i någon mening mindre verkliga.
Det är i det perspektivet som tanken på nuets oändligt tunna tidsutsträckning blir provocerande. Den förefaller att radikalt undergräva tron på nuets verklighet. Men slutsatsen att saker och ting inte finns vore naturligtvis absurd. Kanske bör man därför i stället föreställa sig att nuets verklighet inte är särskilt priviligierad, att nuet inte låter sig skarpt avgränsas på det sätt som vi vanligen tänker oss saken, när språket får oss att tänka i preteritum, presens och futurum? Om nuet måste ha en viss bredd för att vi där ska kunna placera in den verkliga verkligheten, kanske denna bredd kan göras godtyckligt stor, både bakåt och framåt i tiden? Om min upplevda verklighet alltid utspelar sig i mitt psyke, varför då inte låta allt som kan rymmas i detta psyke ingå i verkligheten?
Sådana där funderingar leder i riktning mot den filosofiska verklighetsuppfattning som kallas idealism, och som brukar ställas i motsats till realismen. Det finns dock tänkare som har försökt förena de två förhållningssätten. Kant är väl den mest kände och uppburne. En annan, i Sverige nästan fullständigt okänd, är den italienska 1800-talsfilosofen och katolske prästen Antonio Rosmini. För egen del vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag ska tänka om deras respektive system. Men onekligen fascinerar de mig. Liksom jag, med min naturvetenskapliga bakgrund, inte kan låta bli att lockas av de vanligen så föraktade rena idealister som behärskade den svenska akademiska filosofin på 1800-talet, till exempel Christopher Boström och Umeåsonen Erik Olof Burman. Hur kom det sig att de tänkte som de gjorde? Var de dummare än vi idag?
