IBT:s blogg

Forts. på posten “Den råd lyder är vis. Eller osjälvständig?”

(- – -)

För språk- och matematikundervisningens del innebar övergången från realskolan till gymnasiet ingen påtaglig nystart. I stort sett gick man okomplicerat vidare från redan uppnådda kunskaper. Med historieämnet var det lite annorlunda. Där började tiden liksom om.

Med ett västerländskt perspektiv på tingen inleddes i första ring en genomgång av världshistorien. Utgående från ”kulturens uppkomst” 3000-4000 år före Kristus i Mesopotamiens och Egyptens floddalar (och en lätt bugning åt områdena kring Indus och Gula floden) gick berättelsen raskt vidare via antikens Grekland och Rom, Europas medeltid, renässansen, de stora religionskrigen, upplysningen och franska revolutionen. Dit skulle man hinna under de två första åren. Tredje och fjärde ring ägnades åt tiden mellan 1789 och andra världskriget. För denna senare period borde man kunna redogöra ordentligt om man, som det hette, ”kom upp” i historia i den dramatiska avslutning av barndomen som utgjordes av det censorövervakade muntliga förhöret i studentexamen, ”muntan”.

Det slumpade sig så att jag hade förmånen att ha två olika lärare för perioderna före respektive efter 1789. Personlighetsmässigt och i sin syn på de historiska skeendena kunde de inte vara mera olika. Under de första två åren undervisades jag och mina klasskamrater av en konservativ, sträng och fordrande lärare. Han var historicist. Han trodde med andra ord fullt och fast att historien utvecklas på ett organiskt, lagbundet sätt, enligt generella principer som kan iakttas och formaliseras. Den tyske filosofen Oswald Spengler var hans stora inspiratör, och vi undervisades uttryckligen enligt dennes i Der Untergang des Abendlandes framställda teorier om högkulturers uppgång, mognad och förfall.

Sålunda lärde jag mig under två år att samhällets utveckling förutsätter stora sociala klasskillnader, en härskande adel som driver kultur och vetande framåt samt en för alla gemensam, levande religion. Enligt samma lära uppkommer det så småningom degenerationstendenser i varje högkultur. Dessa består i att religionen ifrågasätts, överklassen angrips och förlorar sin ledande ställning och de breda massorna får ökat inflytande. Därmed är kulturens öde beseglat. Någon utveckling i egentlig mening kan inte längre förekomma, utan konstens och vetandets redan uppnådda frukter smetas från överklassen ut över befolkningens breda lager. Kultur i egentlig mening ersätts av teknik.

Världshistorien består enligt Spengler och den aktuelle läraren av några få stora cykler av detta slag. Själva lever vi i den ”faustiska” kulturens nedgångsfas. Underförstått skymtar redan vårt samhälles lagbundna undergång någonstans i framtiden. Franska revolutionen, då ett rasande folk topphögg adeln och avrättade kungen, framstår som en skrämmande och uppenbar manifestation av degenerationsprocessen. Men man ser naturligtvis också dess uttryck i sådana vitt spridda fenomen som sekulariseringen och att suveräna monarker ersätts av folkvalda presidenter.

Denna påtagligt antidemokratiska anda hindrade inte att vår doktrinäre lärare kunde ge liv och spänning åt enskilda historiska händelser. Bland annat hade han en viss förtjusning i att tolka sådana som resultatet av militär teknik, och jag minns mer än en variation på det temat.

Inlevelsefullt påstod han till exempel att den moderna officerskåren uppstod 1346 i slaget vid Crécy, under hundraårskriget. Då besegrade engelska bågskyttar en numerärt överlägsen fransk armé. Vid detta tillfälle skulle riddare på den engelska sidan ha stigit av hästarna och därmed gjort sig oförmögna till strid. Stående på marken, mer eller mindre orörliga i sina tunga rustningar, hade de varit hjälplöst prisgivna åt de anfallande fransmännen, om de inte kunnat förlita sig på sina bågskyttars effektivitet. De avsuttna riddarna övergick på det viset från att själva vara direkt stridande till att bli enbart moraliska ledare och föredömen som ingöt mod och inspiration i det enklare manskapet.

Än i dag vet jag inte om det ligger någonting faktiskt riktigt i denna heroiserande historiska betraktelse. Men magisterns sätt att berätta var så inlevelsefullt att jag har kommit att tänka på den åtskilliga gånger under livet. Kanske har den i viss mån rentav kommit att påverka min syn på ledarskap. För att vara framgångsrika måste ledare verkligen tro på den sak de leder och kan varken fysiskt eller mentalt befinna sig på annan plats än ”truppen”.

Under de två år då jag åtnjöt detta slags historieundervisning var både jag och mina klasskamrater oförmögna att inse eller sätta ord på den extremt konservativa indoktrinering som vi utsattes för. Vi var inte ens på ett mera allmänt sätt klara över den roll som ideologier spelar för framställningen och uppfattningen av fakta.

Därför upplevde jag det som en veritabel uppenbarelse, när jag under den första historietimmen i tredje ring genast mötte ett helt annat synsätt i Wilhelm Fischers undervisning. Han började lektionen med att blicka ut över klassen och leende fråga hur vi såg på franska revolutionen. Var den någonting bra, eller var den dålig?

Jag skämdes och kände mig smått kränkt på egna och klasskamraternas vägnar. Vad tänkte egentligen denne nye lärare om oss? Trodde han verkligen att vi var så enfaldiga och okunniga att vi inte visste att franska revolutionen var en katastrof, en olycka av stora mått?

Klassen satt tyst, ingen sa något. Till slut stod jag inte ut med spänningen i luften utan räckte upp handen och sa som saken var, det vill säga att franska revolutionen naturligtvis var en katastrof.

Fischer brast ut i ett gapskratt.

Därmed inleddes två års ”indoktrinering” i liberala synsätt. Inte så att magistern själv uttryckligen solidariserade sig med revolutionen, men väl på det viset att det nu var slut på en doktrinärt enkelspårig konservatism. Det fanns olika sidor av saker och ting. Men nog så ofta lyste Fischers egna värderingar tydligt igenom. Jag minns till exempel när han en gång bad oss ta upp läroboken, slå upp en viss sida och med penna komplettera en viss rad.

— Där står det, sa han ungefär, ”de konservativa ansåg, medan de liberala ville”… Nu skriver ni dit ”de pessimistiska konservativa” och ”de optimistiska liberala”. Sen kan ni lägga ner böckerna igen.

Och så fortsatte han sin som vanligt engagerande utläggning av vad det nu var fråga om.

Som i ett nötskal fångade han vid ett annat tillfälle väldigt enkelt en ljus och öppen framtidstro, något som vi säkert också skulle skriva upp i marginalen. Han talade positivt om industrialiseringen och påpekade att det nominella priset på cyklar i stort sett alltid hade varit detsamma, trots stor inflation sedan velocipeder började bli vanligt förekommande. Med tanke på att bilar också skulle komma att bli vardagsvara, frågade han oss hur vi ställde oss till tanken att staten borde utge ”bilbidrag” till dem som trots allt inte hade råd att köpa bil. Hans sammanfattande sentens, som i mitt minne sitter som en spik i en ekplanka, löd: ”Gårdagens lyx är dagens bekvämlighet och den påföljande dagens vardagsvara”.

Det säger sig väl självt att jag ser det som en stor förmån att i skolans historieundervisning ha fått så tydligt demonstrerat för mig att man kan se saker och ting på olika vis, beroende på personlighet och ideologisk programmering. För både ungdomar och vuxna i nutiden är väl en sådan insikt i allmänhet ganska självklar. Att den inte var det för mig och mina kamrater innan vi kom till tredje ring, säger kanske något om skillnader mellan dagens skola och samhälle jämfört med för femtio, sextio år sedan.