Forts. på posten “Två vikarier som gjorde intryck”.

(- – -)

I vuxen ålder kommer jag som regel i tid till olika möten och träffar. På de många ordförandeposter som jag har haft, i stort som smått, har jag utgått ifrån att andra ska göra detsamma. Jag har brukat sätta igång mötena på utsatt tid, oavsett om alla deltagare hunnit infinna sig eller ej. Det har varit bra för den allmänna mötesdisciplinen. Samtidigt vet jag förstås att en del människor uppenbarligen saknar förmåga att passa tider. Det är jag inte benägen att klandra, utan ser det som ett möjligt problem i första hand för dem själva. Jag tycker dessutom att det är ett rätt intressant psykologiskt fenomen — inte minst därför att jag själv under min skoltid hade notoriskt svårt med saken.

För att i görligaste mån försöka hinna, förflyttade jag mig som barn ofta springande mellan olika aktiviteter. Vanligen var jag nog inte särskilt mycket försenad, när jag med andan i halsen kom fram dit där jag förväntades vara. Det fanns emellertid en situation, dit det inte var förlåtligt att komma ens en halv minut över utsatt tid — morgonbönerna i skolans aula. De elever som utsetts till morgonbönsvakter var nitiska. Försedda med anteckningsbok och penna stod dessa exekutörer av överhetens stränghet utposterade vid skolans alla ingångar. För sen ankomst rapporterades obönhörligen till rektor.

Alltför ofta fastnade jag i deras fällor. Höstterminen i fjärde klass höll det på att gå riktigt illa.

Jag brukade ha bra betyg i alla de vanliga skolämnena. Givetvis tog alla, inklusive jag själv, för givet att jag också skulle ha det i de två särskilda ”ämnena” Ordning och Uppförande. Att man alltid skulle ha högsta betyg, det vill säga stort A, i ordning och uppförande var en självklarhet, oavsett hur duktig eller svag man var i övrigt. Det hände ytterst sällan att någon fick sänkt sedebetyg till B eller C. Om det inträffade, var det en beklämmande och lite skrämmande social kalamitet. Vederbörande hade alldeles klart kommit ut på det sluttande planet. Det var i själva verket så ovanligt att inte få stort A, att vi elever knappt förstod skillnaden mellan ordning och uppförande.

Alldeles i slutet av höstterminen tog klassföreståndaren, min avhållna engelskafröken Anna Segelberg, upp en angelägen fråga inför hela klassen. Det låg något ödesmättat över hennes röst och min. Vi lyssnade uppmärksamt. Hon var inte kritisk, utan allvarligt eftersinnande när hon började rapportera från det senaste sammanträdet i kollegiet, det vill säga skolans alla lärare. Man hade bland annat dryftat de för sena ankomsterna till morgonbönen. Och — här fick hon något smått generat och strävt i rösten — Täljedal var en av dem som varit uppe till diskussion.

Jag hade kommit för sent så många gånger att det kvalificerade för B i ordning!

I dag kan det nog vara svårt att föreställa sig vilken nesa som det innebar att få sänkt sedebetyg. Tanken att det skulle drabba mig kändes absurd. Min mamma skulle bli helt förskräckt. Lärarna skulle se på mig med nya och andra ögon. Usch!

Innan jag riktigt hade hunnit känslomässigt ta in hur illa jag låg till, kom emellertid ett nådens tillägg till frökens rapport. Kollegiets diskussion hade nämligen avslutats med att rektorn själv hade föreslagit att man ändå skulle ”ge pojken en chans”, och häri hade resten av kollegiet funnit sig. Sålunda skulle jag alltså trots allt få behålla det stora A i ordning som tillkommer varje normal individ. Men jag skulle samtidigt förstås inse att det var på nåder. Så slutsatsen var given: inga mer förseningar.

Inom parentes sagt var denne rektor en värdig och fryntlig gammal man med snusnäsduk i bröstfickan och en air av herrparfym omkring sig. Han spelade ibland piano på morgnarna, med ett anslag som inte vittnade om några Boonstudier alls men väl om entusiasm för saken. När han pensionerades, avtackades han i en fullsatt aula med bland annat ett tal av en av skolans äldre gymnasister. Hon framhåll särskilt hans milda sinnelag och kallade honom Henrik ”den gode”. Det var förstås helt korrekt.

Det är möjligt att den där erfarenheten har bidragit till att jag numera sällan kommer försent, det är svårt att säga. Troligen har det i så fall också att göra med den allmänna psykologiska utvecklingen från barn till vuxen. Mina högst konkreta barndomsupplevelser av hur det känns att vara en som ständigt missar att komma i tid, gör dock att jag har funderat en hel del över fenomenet när det uppträder hos vuxna. I likhet med Henrik den gode ser jag på det med jämnmod. Men jag är för auktoritär till min läggning för att vilja vifta bort det som något alldeles oskyldigt.

Sålunda ser jag med skepsis på det ofta förekommande, förskönande uttrycket ”tidsoptimist”. Dels tycker jag helt enkelt att det har för mycket av bortförklaring över sig. Dels tror jag att det bygger på en missuppfattning av de bakomliggande orsakerna. Den som alltid kommer för sent, gör det nog nämligen inte därför att vederbörande optimistiskt överskattar sina möjligheter att hinna. Snarare, tror jag, rör det sig om en oförmåga att avsluta det som man håller på med. Att slita sig ifrån det som man för tillfället upplever som intressant, för att i stället ta itu med ett krav från omgivningen, är inte enkelt. Om man vill komma tillrätta med sin oförmåga att komma i tid, tror jag därför personligen att man bör träna på att avsluta saker inom utsatt tid, snarare än att försöka hinna fram till det som man ännu inte håller på med. I högsta grad amatörpsykologi, det medges, men i mina ögon inte sämre än idén om tidsoptimism.