IBT:s blogg

Forts. på posten “Naturvetenskap och humaniora i skolan”.

(- – -)

Fantasieggande impulser i riktningar som avvek från det konventionella fick jag också av två olika vikarier i historia. Den första påverkade mig kanske inte så mycket men fick mig i alla fall att ana att den historiska verkligheten inte är så entydig som lärobokens begränsade framställning. Det visade sig finnas oväntad och oklar dramatik bakom knuten.

En frejdig, helt obekant kvinna, vars namn jag tyvärr inte minns, drog in som en vind i klassen och visade ett ovanligt tydligt personligt intresse för sitt budskap. Med en pikant sjal om halsen talade hon inlevelsefullt om Marx och marxismen, som någonting spännande och avslöjande. Jag begrep faktiskt inte mycket, och tror inte att mina klasskamrater gjorde det heller. Men att hon var engagerad var ju tydligt.

Det här var vid en tid då skolungdom i allmänhet inte alls intresserade sig för politik, och då kommunisterna var hårt trängda i offentligheten. I de samhällskretsar som jag kom i kontakt med betraktades deras ledare Hilding Hagberg som en skum, apart och farlig person. Jag tror att den uppfattningen också var den dominerande i samhället. Att en till synes marxistiskt anfäktad lärare plötsligt dök upp i den rätt gediget borgerliga läroverksmiljön, var därför ett klart udda fenomen.

Hur udda det var, illustrerades för mig av en av Södertäljes radiohandlare. Han kom en dag hem med en grammofon och en bandspelare, som mamma av någon anledning oväntat kommit på att vi borde ha. Jag misstänker att hon naivt och troskyldigt hade fallit för affärsmannens charmerande försäljarkonst, när hon råkat träffa honom i något helt annat ärende. I och för sig var det inte så dumt, för jag kom att få en hel del glädje av de där musikmaskinerna.

Emellertid utspann sig ett samtal mellan mamma och radiohandlaren om tillståndet i läroverket. Det vill säga mamma lyssnade mest, för hon saknade tillräckliga politiska kunskaper för att kunna åstadkomma mer än artiga stödrepliker. Men radiohandlaren var rasande. På något vis hade den främmande historiavikariens inhopp kommit till hans kännedom och han var nu full av indignation. Det gick verkligen för långt att skolbarnen skulle utsättas för denna marxistiska påverkan! Visst? Vart är vi på väg?

Nå, inom kort var den dynamiska damen försvunnen igen och lugnet lade sig. Episoden är för mig talande genom att den påminner om det politiska samhällsklimatet på 1950-talet. Herbert Tingsten, Dagens Nyheters inflytelserike chefredaktör, drev energiskt tesen att ideologierna var döda. Eftersom den gamla ideologistyrda politiken spelat ut sin roll, borde landet enligt honom ledas av en permanent samlingsregering. Marxism och kommunism var verkligen ett spöke, som man för allt i världen inte borde utsätta små oskyldiga skolbarn för.

En helt annorlunda, fullständigt begriplig exposé av industrialismen, innebörden av samhällsklasser och proletariatets framväxt stod den liberale Wilhelm Fischer för, när jag första gången fick del av hans undervisning. Det var i fjärde klass, då han tog över en enstaka timme. Några år senare, i gymnasiets sista två ringar, skulle jag få Fischer som min ordinarie lärare i historia. Då grundlades en livslång vänskap som kom att bli nära och förtroendefull, då vi båda vid mitten av 1960-talet av helt olika anledningar flyttade till Umeå. Före den där vikariatslektionen 1955/56 visste jag dock inte mera om honom än att han fanns som lärare på skolan.

Fischer var i mina ögon ett pedagogiskt snille. Entusiastisk och med ett spelande leende gav han sin liberala bild av historien. Det skulle få stor betydelse för mig. Den första gången som jag såg och hörde honom i aktion, fångades jag av hans ovanliga sätt att med snabba teckningar på svarta tavlan ge spännande konkretion och didaktisk förenkling åt ett rätt omfattande tema.

Det pedagogiska hjälpmedel som vid denna tid dominerade klassrummet var den långa svarta tavlan. Den sträckte sig över en stor del av klassrummets ena vägg. Fischer grep snabbt en vit krita och ritade två jättestora Å:n, ett i tavlans vardera ändar. Bokstäverna var nästan lika höga som tavlan.

— Det här, sa han och pekade på det vänstra Å:et, det är Åkerbruket.

Och så vände han sig åt höger.

— Och det här är Ångmaskinen.

Och så började han berätta. Om hur ångmaskinen effektiviserade produktionen, ledde till uppkomsten av fabriker och fick människorna att i ökande utsträckning flytta från det agrara samhällets liv i gammaldags byar till industrins sjudande städer för att där typiskt bli en proletariserad del av deras växande befolkning. Medan han berättade, ritade han oupphörligt, snabbt och energiskt. Kritstänk sprutade medan han tecknade myriader av människor som vandrade över tavlan, från vänster till de bolmande fabrikerna på höger sida.

På en trettiofem, fyrtio minuter lyckades han klargöra vad industrialiseringen handlar om: två jättestora Å:n.

Självfallet kom hans undervisning om samma ämne under gymnasiet att fylla ut bilden med fler detaljer. Men processens viktiga huvuddrag ritade han outplånligt fast med krita under en enda vikariatstimme i realskolan. Jag var fascinerad.