Forts. på posten “Mera om musik och ungdomliga fantasier”.
(- – -)
Fastän mitt musicerande som pojke delvis hade med skolan att göra, var det förankrat på ett organiserat vis i tillvaron utanför läroverket. Det gjorde att jag nog såg på mitt spelande som djupare integrerat med min person än målning och teckning. Någon gång i elva-, tolvårsåldern fick jag visserligen av mamma en uppsättning oljefärgstuber och någonting att måla på. Terpentindoften och känslan i att pensla ut färg på duken eller pannån försatte mig i en angenäm och rofylld stämning. Jag tyckte om den känslan. Ändå målade jag inte särskilt intensivt hemma, utan mitt barnsliga experimenterande med färg och form ägde väsentligen rum högst upp i läroverket.
Där fanns en stor och ljus sal, ”teckningssalen”, som var ”teckningsläraren” Torsten Almgrens revir. Den stod alltid öppen, så dit kunde man smita iväg på håltimmar och frukostraster. Det var inte många som gjorde det. Ofta kunde jag vara där mer eller mindre ensam och måla. Prefixet ”teckning” i salens namn och magisterns titel var rätt missvisande, eftersom salen var välutrustad för alla möjliga former av visuell gestaltning — konstruktionsritning, fri teckning, målning, keramikbränning, glasering. Det vilade en stämning av skapande frid över den. Till det bidrog i hög grad Almgrens personlighet. Han var en generös natur som alldeles tydligt såg det som sin uppgift att i görligaste mån motverka den stress och prestationsångest som övrig verksamhet i skolan så lätt kunde åstadkomma. Almgren ingick visserligen i kollegiet, men han var inte som de andra lärarna. Utan att vara på minsta vis illojal mot sina kolleger, stod han ändå på något sätt närmare oss elever. Åtminstone fick han mig att känna det så.
Ingen annan lärare skulle ha kunnat ge oss ett så antiauktoritärt och mot all konventionellt överjagskontrollerande självdisciplin stridande råd som Almgren en dag skrattande undslapp sig.
— Om man får lust att köpa sig någonting, så bör man skynda på med att göra det. Så att inte lusten har försvunnit innan man hunnit med att skaffa saken.
Almgren var inte alldeles kravlös under lektionerna. Men hans förväntan var i stort sett bara att vi skulle lyssna när han berättade och visade intressanta saker ur konsthistorien, och att vi för övrigt skulle arbeta med något och inte bara nojsa och slöprata med varandra.
Jag fascinerades av hans presentationer av de stora mästarna — till exempel om Cezannes petiga slit med vitheten i ett skjortbröst, och om att hans arbete med stilleben var så långsamt att frukt hann skrumpna innan en målning var färdig; konstnären skulle då helt sonika ha bytt ut ett changerat äpple mot en boll av hopskrynklat papper, för att framför sina ögon ha något som i varje fall markerade formen…
Moderna museet öppnade 1958, det vill säga under min tid i gymnasiet. Det var en händelse som Almgren givetvis knöt an till, och självklart tog han oss på utflykt dit. Det fanns något nära besläktat, fritt och generöst, i hans och Carlo Derkerts attityd till konsten, så som jag upplevde det. Från en sådan utflykt bär jag genom livet med mig insikten att den svarta nystanliknande formen under knäna på kvinnan i Sigrid Hjerténs Ateljéinteriör (1916) är en snurrande motor, som driver rörelsen i den eljest stela bilden.
Inför innehållet i det som vi elever åstadkom på lektionstimmarna hade Almgren en reservationslöst öppen och uppmuntrande inställning, en attityd som naturligtvis avvek från den målmedvetet styrda undervisningen i andra ämnen. Fastän jag inte hade några svårigheter med de senare, påverkades nog även jag av att skoldagarna var kravfyllda. Dessutom hade jag mina personliga bekymmer efter pappas död att tas med. Den fridfulla generösa teckningssalen kom att bli ett slags asyl för mig.
Jag var ingalunda någon driven tecknare. Men jag roades av att göra enkla formexperiment med streckgubbar, stora collage och målningar. Det var inte bara avkopplande och uppiggande utan gav mig också en och annan erfarenhet av mer allmän betydelse. Bland annat minns jag att jag en gång hade arbetat med en stor målning, där ett fält som avgränsades av två parabelliknande konturer spelade en central roll. Uppåt, mot bildens övre kant sträckte sig den avgränsade figurens två spetsar, och jag hade arbetat målmedvetet för att göra denna uppåtriktade rörelse så markant och expressiv som möjligt.
Min framväxande målning stod öppet synlig i salen, även när jag inte var där. Därför hade den i min frånvaro kommit att betraktas av en av Almgrens goda vänner, Högerns partisekreterare Gunnar Svärd, som en dag varit på besök. Svärd hade tydligen fascinerats av bilden och kommenterat den, något som magistern uppmuntrande berättade för mig under nästkommande lektion. Svärd hade särskilt fäst sig vid det starka uttrycket i den sjunkande, mot marken riktade rörelsen hos den parabelomslutna figurens tunga nederdel!
Det var en förbluffande kommentar. Om jag inte visste det tidigare, insåg jag nu för livet att vi människor ser saker och ting på olika vis, och att det inte alls är säkert att andra tolkar oss på det sätt som vi tar för givet.
Trots mitt intresse för bildskapande föresvävade det mig aldrig att jag skulle försöka bli konstnär. På det sättet skilde sig min inställning till den visuella konsten från mina barnsliga tankar på att bli kompositör. Men min fantasi har under vuxenlivet ändå behållit levande rottrådar till Almgrens fria asyl. Bildkonst har alltid framstått som någonting väsentligt i tillvaron. Kanske idealiserade jag till och med under en period konsten över hövan. Det var i alla fall vad den skicklige grafikern Olof Sandahl försynt lät antyda vid ett tillfälle. Han skulle ställa ut på Bildhörnan vid Umeälven någon gång på 1970-talet och vi råkade träffas på tåget från Stockholm. Jag kände honom inte alls, men full av entusiasm berättade jag om min upplevelse av konst och, får man nog att säga, min smått idoliserande syn på konstnärer. I ett slags faderlig välvilja försökte han då få min beundran att bli lite mindre romantisk och mera nykter och jordnära. Det var nog nyttigt, även om jag smått generad kände det som en liten kalldusch.
Under skoltiden var jag en flitig och intresserad besökare av konstgallerier, och den vanan har hållit i sig. Genom frekventa besök på Bildhörnan, Galleri ETS och de kommunala konstnärsateljéerna i Tullkammaren på 1970-talet lärde jag känna många av det dåvarande Umeås unga konstnärskrets. Idag, när universitetets konsthögskola och Bildmuseet är så framträdande i staden, kan man kanske tro att det är dessa institutioner som har skapat Umeås vitala konstliv. Det är i så fall ett missförstånd. Intresset för bildkonst går mycket längre tillbaka i stadens historia.
I min egen subjektiva upplevelse av tillvaron intas en betydelsefull plats av den generation Umeåkonstnärer som kom fram ungefär samtidigt som jag var i början av min postdoktorala forskarkarriär. Jag hade stor respekt för deras konstnärliga ambitioner och såg dem som en sorts kolleger, fastän de arbetade med konst och jag med vetenskap. Båda verksamheterna tycktes mig idealistiska i sin kärna. De innebar i första hand ingenting krasst utan en seriöst lekfull strävan efter tydligare, vitalare och sannare uttryck.
I trettio-, fyrtioårsåldern arbetade jag också själv amatörmässigt, men fokuserat, med bildkonstnärliga uttrycksformer en hel del, framför allt olika målningstekniker och linoleumgrafik. Det gick så långt att jag till och med faktiskt hade en liten utställning, i en tébutik som låg i ett hörnhus nära seminariet. Ägaren av affären upplät sina väggar åt hugade konstnärer och jag fick chansen att visa både grafiska blad och målningar.
Den händelsen var också lärorik. Jag hade inte insett hur självcentrerad och självbespeglande jag var. I mina oreflekterade förväntningar hade jag därför tagit för givet att utställningen skulle komma att besökas av en hel del av mina vänner och bekanta. Jag var förstås spänd på vad de skulle tycka. Därför kom det som en överraskning och ett sannskyldigt uppvaknande, att utställningen inte uppmärksammades alls, i varje fall inte av någon som lät mig veta det.
Senare, i början av 1990-talet, kom jag emellertid att få visa ett par stora akvareller för en betydande publik. Fast den gången var det ingen som kunde veta att det var jag som hade målat dem. Det hade roat mig att göra ett litet äventyrligt experiment, när länsmuseet ovanligt nog inbjöd till en jurybedömd så kallad salong.
Jag var vid denna tid rätt känd i stan som politiker, och jag var gift med en av Bildmuseets intendenter. Av delikatessjävsskäl tyckte jag därför givetvis att jag inte kunde lämna in några verk till bedömning. Jag ville för död och pina inte att någon skulle kunna misstänka att jag blivit otillbörligt gynnad ifall, mot förmodan, mina bidrag skulle antas. Inte heller ville jag förstås utsätta min fru för eventuella misstankar att ha blandat sig i saken. Samtidigt var det ändå frestande att försöka komma med på utställningen.
Min lösning på dilemmat blev att jag konstruerade ett alias som omöjligen skulle kunna avslöjas. Jag hittade på ett namn och bad en god vän att han skulle vara hyresvärd åt min fiktive stand-in, som på det viset skulle få en adress helt annorlunda än min riktiga. Om det skulle komma något brev från museet, lovade min vän att höra av sig. Självfallet kunde jag inte personligen lämna in tavlorna till museet, och mitt alias kunde ju inte göra det heller. Därför packade jag in dem ordentligt och skickade dem med Fangios budtjänst.
Jag minns inte om jag på fullt allvar trodde att jag skulle bli antagen. Det blev jag i alla fall. Det gjorde mig lite stolt, men det kunde jag ju inte visa. På vernissagen var jag så rädd att bli avslöjad att jag inte vågade stanna någon längre stund framför mina egna alster. Men jag tittade förstås som hastigast på dem. De var, ärligt talat, inga storverk från konstnärlig synpunkt, men de höll sig säkert på utställningens genomsnittliga nivå. Lite dåligt samvete fick jag dock av denna hemlighetsfulla framgång. Inte därför att jag uppträtt under pseudonym, hur många konstnärer har inte gjort det? Utan därför att en av staden bästa, riktiga konstnärer berättade för mig att hen blivit refuserad. Jag insåg att det berodde på att hens konst var riktigt bra, medan min höll sig på en mer populär salongsnivå.
