IBT:s blogg

Forts. på posten “En aldrig fullföljd förbindelse”.

(- – -)

Lars Edlund var vid den här tiden omkring 35 år och en man på uppåtgående inom svenskt musikliv. Han hade ännu inte konverterat till katolicismen utan var en av de drivande i försöken att förnya psalmsången inom Svenska kyrkan. I den ambitionen samarbetade han med organisten Harald Göransson på Lidingö och bidrog till den av Göransson redigerade notsamlingen Koralmusik 1957, en betydelsefull antologi för den som har intresse för modern svensk musikhistoria. Inspiration hämtades såväl från den medeltida kyrkliga visan och barockens polyfoni som från 1900-talets atonala tonspråk. Edlund hade också börjat göra sig bemärkt som kompositör genom att vinna pris i en tävling om barnvisor.

I centrum för den musikestetiska observansen stod melodiska aspekter som puls, rytm, progressionen av intervall och den linjära samverkan mellan olika stämmor. Enkelt uttryckt kan man nog säga att melodi och polyfoni var de fenomen som präglade den konstmusikaliska tidsandan på 1950-talet. Klang och harmonik var väl inte oväsentliga, men definitivt av betydelse i andra hand. Åtminstone uppfattade jag saken så som barn. Jag tycker mig minnas att Lars någon gång sa till mig att enligt hans sätt att se var pulsen det mest fundamentala, att musik utan puls inte är musik.

Lars var dock långt ifrån någon inskränkt dogmatiker i sin estetik. På pianolektionerna talade vi ibland i förbigående om andra samtida kompositörer som Sven-Erik Bäck och Karl-Birger Blomdahl, en aning äldre vänner och och bekanta till Lars. På det hela taget hade jag intrycket att Lars hade en med dem likartad syn på musik, men ibland anade jag en försiktig reservation inför vad Lars verkade tycka var alltför extrema uppfattningar. Som uttryck för vilken underordnad roll som man vid denna tid kunde tillskriva klangen, det vill säga den konkret ljudande realiteten, diskuterade vi vid något tillfälle Sven-Erik Bäcks syn på J. S. Bachs polyfoni och frågan huruvida klang över huvud taget har någon relevans för kompositionernas estetiska betydelse. Kanske ska man inte uppfatta en del av Bachs verk som tänkta för någon visst instrumentation, kanske kan man fullständigt tillgodogöra sig meningen med denna musik utan att spela den, kanske räcker det fullt ut att läsa och förstå den polyfona notskriften?

Om den atonala seriella kompositionstekniken citerade Lars en gång med ett leende Blomdahl, som skulle ha förutspått att tolvtonsmusiken i framtiden skulle uppfattas som helt naturlig. Ja, så naturlig att barn skulle vissla och sjunga i tolvton på gatorna! Lars hade naturligtvis ingenting emot moderna kompositionstekniker, men på den här punkten tycktes han mena att Blomdahl nog gick för långt i sin modernistiska vurm.

På 1950-talet uppfattades atonal musik av den breda allmänheten ännu som konstig och onjutbar. Så är det kanske rent av i stor utsträckning ännu. Det fick mig att barnsligt fråga Lars hur han skulle förhålla sig, om han på en konsert skulle exponeras för ett stycke som vore honom helt främmande i sina uttrycksformer. Han svarade att han skulle sitta lugnt och försöka lyssna med öppet sinne utan förutfattade föreställningar. Den deklarationen hade i all sin enkelhet en uppfostrande betydelse som fått mig att minnas den. Någon dogmatiker var Lars inte. Men han var noggrann och allvarlig i sin attityd till den musik som han själv exekverade eller undervisade om. Musik var inget tidsfördriv utan snarare en moralisk angelägenhet. Hans seriösa attityd, i kombination med ett lättsamt personligt uppträdande, gjorde ett starkt och, tror jag, förblivande intryck på mig. Man ska passa sig för att lockas att göra sig till. Det finns någonting som är rätt och riktigt. Allt är inte en fråga om förförisk klangbildning.

Bland Lars Edlunds Södertäljeadepter var jag en sparv i tranedansen. Där ingick förutom den med mig jämnårige Nils Kågebo också den lite äldre Eskil Hemberg, som så småningom skulle bli chef för Kungliga Operan, framstående körledare och ordförande för Föreningen svenska tonsättare. Även om jag aldrig blev musiker, hade umgänget med dessa personer en betydelse för mitt sätt att se på saker och ting som går utöver den rena musikens område.

Den för en erfaren person rätt självklara föreställningen att man kan se och höra olika djupt in i musik och andra konstyttringar, och att världen är full av frestelser till ytlighet, är något som jag som pojke absorberade från atmosfären runt Lars. På det sättet får jag nog säga att jag uppfattar honom som en moralist, om än en glad och rätt skämtsam sådan. När vi skulle spela en välkänd liten sonatin av Mozart (eller ”Måslund”, som han undslapp sig till minne av studietiden på Ackis), underströk han allvarligt för mig att Mozart inte är vad folk i allmänhet tror. Det vill säga ingenting lätt och glittrande – utan mörkt och närmast diaboliskt i sitt allvar. Jag förstod att man kan antingen spela Mozart på riktigt, eller bara för att förnöja, och att många som spelar honom inte vet vad de har framför sig på notstället eller vad de håller på med.

I mina pojkögon stod det en air av det verkligt stora musiklivet omkring Lars redan under hans tid som organist i Södertälje, det vill säga innan han konverterade till katolicismen, slutade som ”luthersk” kyrkomusiker, blev lärare på Musikhögskolan och slog igenom som kompositör av körmusik och berömd pedagogisk musiklitteratur (Modus novus och Modus vetus).

Han kunde ringa helt apropå en söndagsmorgon och kalla in mig som tillfällig korist i ett sjunget Introitus i S:a Ragnhild: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låtom oss på den ffffröjdas och vara glada!” Det gällde att få till ett riktigt ordentligt ”fröjdas”, med en tydlig frikativ som bar fram glädje.

Jag minns hur spännande det var när en ny motett av hans vän Sven-Eric Bäck skulle repeteras och uppföras i kyrkan.

Som gästdirigent för Södertälje orkesterförening bad han mig medverka som triangelspelare i Lennart Lundéns Variationer över Örjanslåten. Under en av repetitionerna visade han med höjd taktpinne hur kan skulle dela på slaget vid ett rytmiskt känsligt ställe. Det var absolut ingenting anmärkningsvärt, men han utstrålade både sådan iver och auktoritet att jag ser denna detalj framför mig än i dag. Jag tror att han redan då ville visa Södertäljeborna att hans kapacitet räckte till mer än att spela orgel i kyrkan.

Han var förvisso en duktig organist och konserterade ibland i radio, åtminstone någon gång på den under hans auspicier nybyggda mekaniska Grönlundorgeln i koret i S:a Ragnhild. Den stora orgeln på läktaren var ett pneumatiskt och ganska romantiskt registrerat verk som inte passade den vurm för distinkt barock som hörde till tiden. Trots sin skicklighet som organist beklagade sig Lars inför mig över att han aldrig skulle kunna bli någon verkligt betydande konsertsolist – därför att han inte kunde lära sig att helt säkert spela alldeles rätt! Naturligtvis handlade detta möjliga tillkortakommande om för åhörarna omärkbara avvikelser från notskriften, men ändå ett subjektivt handikapp. Om han var sanningsenlig på den här punkten eller bara ville trösta en mindre begåvad elev är svårt att säga. Till min privata bild av hans storhet hör ändå att han trots all sin musikaliska talang erkände sig ha denna lilla brist. Det är trots allt inte den fullständiga tekniska perfektionen det kommer an på, även om den kan vara viktig som ett ideal för den som övar.

Våra kontakter senare i livet var glesa men goda bekräftelser av en viktig lärare-elev-relation. Senast vi utbytte brevhälsningar var 2008, då jag skrev till Lars med anledning av att min yngste son av sin fiollärarinna hade fått i uppgift att studera in hans sonatin för violin och piano. Varken lärarinnan eller min pojke visste att jag kände kompositören, så det var med viss stolthet som jag upplyste dem om det. Han svarade bland annat:

“- – – Tack för Ditt brev! Det gav oss båda anledning att med tacksamhet och glädje tänka på gamla tider. Angenämt att påminnas om dessa av en gammal god elev och god vän, som nu, tillsammans med en 16-årig son spelar den gamla sonatinen! Det är ju nästan ‘gripande’, personhistoriskt. Sonatinen kom till på förslag av neurokirurgen Erik-Olof Backlund, som opererade mig 1973 i samband med stroken, som förändrade mitt liv. Katastrofen! Jag kunde inte läng[r]e komponera! Backlund sa: ‘Skriv ett enkelt stycke för mina döttrar!’ Minns att Sven Karpe försökte uppmuntra mig. [T]ror han använde stycket i sin undervisning. Tydligen har flera gjort det. Nu ber jag hälsa Din son Henrik och önska honom ”Lycka till” och uthållighet i övandet. – – -“

Den stroke som han här talar om drabbade honom precis vid den tidpunkt i livet då han bestämt sig för att helt koncentrera sig på sitt komponerande. Det dröjde ett bra tag innan han kom igen, och den i världens ögon lysande bana som hade legat framför honom sträckte sig väl inte fullt så långt som man hade haft anledning föreställa sig före sjukdomen. I varje fall inte om man, som jag, i andanom också hade förväntningar på symfoniska verk, till vilka de många i sig värdefulla vokala kompositionerna kunde ha varit en gedigen förberedelse. Men visst kunde han så småningom återuppta komponerandet med bravur och skrev bland annat en kammaropera om Fröding, Flickan i ögat med libretto av Ulla Britt Edberg (1979), en flöjtsonat (1984), en stråkkvartett (1993) och betydande körmusik.

Ett par av mina träffar med Lars har fäst sig i min själ som särskilt betydelsefulla. Den ena har bränt sig fast därför att den på ett så generande vis blixtbelyser hur naiv och omogen jag var högt upp i tonåren. Men också därför att den symboliserar ett liv som kanske kunde ha blivit något, men som av inte helt klara orsaker aborterades. Kanske har det i mitt liv rentav något att göra med den ”skugga” som Jung fantiserar om. Det andra mötet är mer lustbetonat, men bär också det på sanningar som tål att tänkas på.

I ungdomen var jag mycket intresserad av att komponera och skrev en hel del musik. Det mesta var fragmentariskt och mera fantasifoster än genomförda stycken, men i mitt barnasinne var det allvar. Jag vann också en liten tävling som ordnades av läroverkets unge musiklärare Sven-Olof ”Not-Olle” Ohlsson, själv med tiden en etablerad kompositör. Jag såg med iver fram emot att få höra min tonsättning av en Harry Martinson-dikt uppföras på en soaré av skolans ledande sopran tillsammans med den ackompanjerande Not-Olle. De två övade energiskt och allt tycktes lovande. Några få dagar före den stora konserten drog sig dock solisten helt oväntat ur. Nervositet och förutsedd rampfeber blev för mycket. Min i mina egna ögon utmärkta tonsättning fick därför förfall och uppfördes aldrig. Ändå skulle ju något av mig spelas i samband med prisutdelningen. I vredesmod skrev jag då hastigt ett ilsket atonalt och brutalt stycke för B-kornett som jag framförde själv, naturligtvis till föga uppskattning av auditoriet. Praktiskt taget allt i övrigt av min hand, undantagandes ett och annat preludium vid morgonbönerna i skolans aula förblev dock ouppfört. (Liksom Nils Kågebo och Göran Althéus, bland annat blivande musikchef på Norrlandsoperan, var jag regelbundet organist på morgonbönerna.) Men jag skrev på, och under flera år ville jag nog egentligen ingenting hellre än att bli komponist på riktigt.

Hur uppfylld jag var av denna idé, illustreras av ett märkligt möte som inträffade en kväll någon gång under läroverkstiden, troligen 1957 då jag just hade börjat gymnasiet. Några av läroverkets alumner hade återträff med samkväm i skolans lokaler och hade bjudit in gymnasister att närvara. De i samhället väletablerade alumnerna erbjöd sig nu att ge oss ungdomar personlig vägledning för våra vidare studier och yrkesval. Bland annat deltog den etablerade och betydande kompositören Ingvar Lidholm. Han hade en gång i världen också spelat psalmer på morgonbönerna i Södertälje högre allmänna läroverk och skulle så småningom bli mycket berömd och kompositionsprofessor på Musihögskolan. Han frågade om det var någon bland oss elever som var intresserad av musik och komposition. I så fall ställde han sig gärna till förfogande som rådgivare. Givetvis anmälde jag direkt mitt intresse.

Sålunda slog jag mig ned tillsammans med Lidholm vid ett bord och fick utan ifrågasättanden några riktigt konkreta instruktioner. Först och främst gällde det att kunna spela piano ordentligt. För det andra borde jag studera två läroböcker i komposition, Knud Jeppesens Kontrapunkt. Vokalpolyfoni och Ernst Kreneks Zwölftonkontrapunktstudien, och för det tredje skriva parafraser på Bachs två- och trestämmiga inventioner. Jag tog genast dessa råd ad notam— till föga glädje för mänskligheten men nog ändå betydelsefullt för mig själv. Jag tog till mig både Jeppesen och Krenek med inlevelse, men sanningen att säga skrev jag nog alldeles för lite av systematiska övningar. Det som jag totade ihop var i allmänhet av ett mer intuitivt slag.

En dag tog jag med mig en av mina motetter till pianolektionen med Edlund och vågade mig på att be honom titta på noterna. Det var en tre- eller fyrstämmig tonsättning av en Psaltarpsalm. Han granskade lugnt mitt stycke, pekade på en not och sa ungefär att ”här tycker jag att det kommer in en tonal figur som känns som en främmande fågel…” Och så vände han sig till mig och frågade: – Kan du höra hur det låter?

Jag drog på svaret, men sa förstås som det var. Ja, jo, jag har spelat igenom det på pianot.

– Ja men, sa han, man måste kunna höra hur det låter, utan att använda piano. Bara i huvudet.

Naturligtvis! Det förstod ju även jag, och min självkänsla låg plötsligt klubbad till marken av en grym insikt. För kort i rocken!! Vi övergick till att spela igenom dagens pianoläxa.

Mina små talanger gjorde ändå något slags intryck på Lars, för med tiden började han tala med mig om att jag borde bli musiklärare. Musikdirektörsexamen från Ackis vore en utmärkt bas i livet för den som vill ägna sig åt musik. Med en sådan skulle man ha en viss trygghet och samtidigt kunna utveckla sin musikalitet i de riktningar som visade sig naturliga. Så uppfattade jag honom, och jag tog till mig rådet. Det innebar i praktiken att jag började ta cellolektioner.

För att vara behörig att söka in på utbildningen till musikdirektör skulle man kunna spela piano hyggligt, och det kunde jag ju på den tiden, enligt Lars. Man måste också kunna spela något blåsinstrument, och det hade jag gratis genom min uppväxt i Frälsningsarmén, där jag i tidiga barnaår lärt mig blåsa kornett. Men det där räckte inte. Man måste nämligen också något så när kunna spela ett stråkinstrument. I valet mellan violin, viola, cello och kontrabas satsade jag på cello. Bakom det valet låg inte något särdeles djupsinne, men genom mina föräldrar kände jag den blivande TV-producenten Birgitta Öhman, som spelade cello. Det hade gjort ett visst intryck på mig, och inte minst på min mamma, så cello fick det bli.

I ärlighetens namn blev det inte mycket av de där stråkstudierna. Tiden var knapp för en gymnasist på reallinjens matematiska gren, särskilt om man också spelade piano, så inte blev det särskilt flitigt övat på det instrument som musikskolan lånade ut. Men i princip förberedde jag mig för Ackis och en yrkesbana som musiklärare.

Så kom då den sista vårterminen i gymnasiets fjärde ring. Det var dags att mönstra inför värnplikten och att söka till någon lämplig högskoleutbildning. Jag hade svårt att bestämma mig för vad jag ville bli. Bortsett från kompositör förstås, men det hade jag nog börjat inse var lite för osäkert som enda framtidssatsning. Klubbslaget i själen hos Lars – det vill säga insikten att jag hade varit dumt inbilsk, som inte spontant förstått att det inte duger att sitta och spela igenom styckena på pianot – hade gjort intryck. Jag tillhörde kanske inte de kallades krets.

Men jag hade en fiolspelande god vän, den blivande musikantropologen Inge Skog, vars bror var blivande läkare. Denne bror hade sagt att medicinstudier skulle vara en prima utbildning för den som inte visste vad han ville bli. Som läkare skulle man nämligen ha ett stort spektrum av olika specialiteter att välja på. Tyckte man om barn, kunde man bli barnläkare. Var man praktiskt lagd, så varför inte kirurg? Gillade man själsliv och humaniora, låg kanske psykiatri bra till. Och om man inte alls tyckte om att umgås med folk, kunde man antingen dra sig in i mörkret som röntgenläkare eller blir experimentator på något råttlaboratorium. Och så vidare.

Den där kloke broderns synpunkter fick fäste i mig och jag kände mig räddad ur ett plågsamt vankelmod. Jag skulle söka till läkarutbildningen!

Någonstans i bakhuvudet måste jag väl långt tidigare ha anat att ett sådant beslut rent teoretiskt skulle kunna växa fram, för i tredje och fjärde ring hade jag valt att läsa biologi som tillval till de helt dominerande mattestudierna. På det viset skulle jag vara behörig att söka i princip vad som helst av naturvetenskapligt orienterade högskolekurser. Att läsa till civilingenjör med inriktning mot teoretisk fysik låg nära till hands även utan biologiska förkunskaper. Trots bra betyg i fysik och matte kände jag mig dock inte som en typisk ingenjör, tänkte jag åtminstone. När jag den sista terminen bläddrade i olika informationsskrifter, föll ögonen några minuter på en kursbeteckning med särpräglat poetisk klang: ”Högre mejeristutbildning i Alnarp”. Det lät roligt, som verbal fras, men framstod inte som ett riktigt seriöst alternativ. Ingenting annat heller av allt som erbjöds tog skruv. Handelshögskolan? Nej, läkare skulle det få bli.

Till slut kunde konfrontationen med tvånget att välja inte begränsas till mitt inre. Under en pianolektion någon gång på vårkanten sa Lars Edlund med frågande och förväntansfull röst:

– Nå, du söker väl in på musiklärarutbildningen nu som det var tänkt?

Vilken besvärlig fråga! Jag samlade ihop mig.

– Nej, sa jag dröjande, jag tror inte det.

Han såg förvånad ut.

– Varför inte det då?

Då fick jag något slags hjärnsläpp och svarade bums utan eftertanke.

– Nej, sa jag, jag tror att jag hellre skulle vilja ha ett riktigt jobb.

Lars såg lugnt på mig och svarade med neutral röst kort och gott:

– Jag tycker nog att musiker är ett riktigt jobb…

Golvet lossnade och jag föll handlöst ner i ett ohyggligt skamsenhetens källarvalv. Så idiotiskt! Hur tänkte jag egentligen? Förolämpa en betydande konstnär, vars undervisning jag hade haft så stor glädje av, genom att säga honom rakt i ansiktet att jag inte såg hans arbete som ett riktigt jobb? Det lät för hemskt, och jag kan ju helt enkelt inte ha menat det fullt så illa som det lät.

För att ursäkta mig långt i efterhand tror jag att jag oreflekterat föreställde mig att jag aldrig skulle kunna bli musiker av Lars Edlunds kaliber. Jag ville nog inte ifrågasätta hans yrkesval, utan fadäsen uttryckte helt visst bara tvivel på min egen kapacitet. Jag var för osäker i min konstnärliga kallelse, om jag djupast sett alls hade någon sådan, för att våga ge mig in på musikeryrket. Så tror jag det hängde ihop, men det har ändå under hela livet förblivit ett riktigt pinsamt minne. Just därför att det var den synnerligen skicklige och seriöse konstnären Lars Edlund som jag oavsiktligt förolämpade. Att han nog själv inte tillmätte mina åsikter tillräcklig betydelse för att bli sårad på allvar, är en annan sak.

Jag minns inte hur det där samtalet slutade. Troligen lät han bara resignerat ämnet falla utan vidare kommentarer. Han hade förmågan att tyst och resignerat acceptera att saker som jag gjorde kunde gå åt skogen. Det hade han visat en gång tidigare, då jag i rollen som hans elev hade uppträtt halvoffentligt på någon skolbarnskonsert och plågat mig igenom en av Bachs trestämmiga inventioner. Det var ett stycke som jag kunde ganska bra hemma, och han satt längst bak i salen enkom för att lyssna på mig och, antagligen, kunna visa sig nöjd som lärare inför andra lärarkolleger. Det gick som sagt fullständigt åt skogen. Nervös och spänd lyckades jag inte kontrollera mig utan schabblade värre med tangenterna med alldeles för högt tempo och brutalt anslag. Strax före mitt nummer hade han visserligen sagt till mig att morska upp mig och spela ut ordentligt, men resultatet blev alls inte det han måste ha hoppats på. Som sagt, han kunde resignera i tysthet och sa ingenting alls efteråt.

Så gick det som det gick. Jag läste medicin, blev laboratorieforskare och så småningom professor. Allt som jag fann intressant på den resan kan lämnas åt sidan här. Det relevanta i det här sammanhanget är att jag efter tjugofem, trettio år av en händelse återsåg Lars en dag i Visby. Tillsammans med sin hustru Märta hade han flyttat till Gotland som permanentboende och hade sitt sommarviste i Lau och sitt vinterboende i ett radhus innanför ringmuren. Jag befann mig tillfälligtvis på ön tillsammans med min fästmö Brita som ryckt in som museipedagog på Fornsalen under Medeltidsveckan.

Det var mycket folk i Visby och en dag stötte jag oförmodat ihop med Lars i vimlet. Ett kärt återseende, och vi kom överens om att träffas nästa dag hemma hos honom i radhuset.

Jag var där några minuter för överenskommen tid. I så pass god tid att jag inte ville ringa på med det samma utan satte mig i en trädgårdsstol på gräsmattan utanför huset. Då hör jag genom fönstret hur han spelar på sin flygel. Långa böljande tondraperier längs hela klaviaturen. Jag funderar lite förstrött över vad det kan vara men kan inte placera verket. Så upphör musiken och han kommer ut. Vi hälsar hjärtligt och han slår sig ned på en stol mitt emot mig. Eftersom det var musikintresset som vi framför allt hade gemensamt, föll det sig naturligt att fråga lite nyfiket vad det var som han höll på att spela medan jag väntade.

– Jaså det, sa han, inte utan viss stolthet. Jag har fått en beställning på ett verk för den lokala orkestern här i Visby. Och, la han aningslöst till, man måste ju höra hur det låter.

Här skulle jag vilja, men kan inte, sätta utropstecken efter hans replik. För i mitt lyssnande satt där ett jättestort sådant, fast han själv inte alls insåg det. Givetvis kunde jag inte låta bli att påminna om det råd han gav mig som barn, om vikten av att kunna höra musiken inom sig utan att spela noterna. Plötsligt fanns där en helt ny och annan relation, mellan två vuxna och i någon enkel mänsklig mening jämbördiga personer. Vi fortsatte samtalet om livets gång och det var en mycket trevlig eftermiddag.

Sedan hade vi glesa kontakter, brevledes. När han fyllde sjuttiofem och jag gratulerade, skrev han några undrande ord, troskyldigt som snart sagt alla som blir gamla: vart tog all tid vägen?

Det närmaste jag för övrigt har kommit rollen som kompositör, kan det också vara lämpligt att säga något om här, även om det inte alls har något med min skoltid att göra.

I slutet av 1960-talet, eller början av 70-talet, utlyste Sveriges Radio och tidskriften Nutida musik en kompositionspristävlan. Det föll mig in att skicka in ett bidrag, och jag bestämde mig för att konstruera ett delvis slumpbetonat verk utan vanlig notskrift. Jag ritade grafiska gester i ett antal kvadrater, som lika gärna skulle ha kunnat vara tänkta som bildkonst. Tanken var att ett antal spelare skulle var och en fritt välja i vilken ordning kvadraterna skulle tas. Så föreskrev jag viss instrumentering samt i grafisk form ett övergripande schema för verkets tidsflöde. Alltihop på gammaldags blått millimeterrutat papper.

Till min överraskning blev jag till följd av detta en dag inbjuden till Stockholm för att få höra mitt verk uppfört. Det visade sig vara en träff med kompositionseleverna i Musikhögskolans kompositionsklass. Deras professor, Ingvar Lidholm, var närvarande liksom Sven-Erik Bäck. Bland de närvarande eleverna fanns Miklos Maros och den sedermera så uppburne Sven-David Sandström. Bäck välkomnade mig och sa entusiastiskt och vänligt ungefär att ”vi ska spela ditt stycke, men först måste vi bara dra igenom en del andra verk som ska sändas inom kort i radion”. I ett förestående radioprogram skulle tydligtvis den avgående kompositionsklassen porträtteras.

Jag satte mig förstås ödmjukt och lyssnade på repetitionerna och talade i pauserna lite försiktigt med de imponerande eleverna. Bland annat vågade jag mig på att fråga Sandström om han i sitt komponerande lät sig styras av hur notskriften tedde sig rent visuellt på papperet. Han slog ifrån sig direkt, som om jag sagt något orimligt. Det kunde jag förstås inte låta bli att erinra mig, när jag några år senare i tidskriften Artes läste en artikel om, eller möjligen av, den då etablerade Sandström, en artikel som illustrerats med ett av hans helt oortodoxt grafiskt noterade verk, ett slags cirkelkonstruktion!

Trots Bäcks välvilliga och uppmuntrande ord, blev det till slut inget av med realiseringen av mitt tävlingsstycke. Hela dagen gick åt att finjustera de officiella kompositionselevernas verk, och det var nog en riktig prioritering. Det skulle förstås ha varit en fascinerande utmaning, om jag ställts att dirigera denna ensemble av blivande berömdheter, utan att ha en helt igenom genomtänkt och förberedd uppfattning om hur det skulle låta. Jag tror att jag skulle ha kastat mig in uppgiften med beslutsam djärvhet, om jag fått chansen. Nu fick jag nöja mig med att ha träffat några mycket fascinerande personer — och, vill jag minnas, ett trevligt arvode som efter en tid dök upp i brevlådan.