Forts. på posten “Ledigt från gymnastiken”.
(- – -)
Pappas frånfälle hade naturligtvis stor inverkan på mitt liv, uppenbart så i flera avseenden men nog också på sätt som jag inte kan överblicka.
Den mest konkreta, fast ytligt sett minst väsentliga, effekten var att familjen flyttade från Skogsgatan till ett nybyggt hyreshus på Grusåsen. Stadsdelen höll på att förnyas och kraftigt omgestaltas. På området fanns något så framtidsbetonat som fem stycken tio till tolv våningar höga punkthus, en märkvärdig modernitet i dåtidens Södertälje. Vårt nya hem låg emellertid i en mer måttfull trevåningslänga, intill en liten vacker park med fontäner som spelade glittrande dekorativt. Parken var inte helt färdiganlagd när vi kom, så jag kunde fascinerad beundra hur skickliga stenarbetare stod och formade stora gråstensblock för hand, så att stenarna skulle passa ihop som puzzelbitar och bilda en stödmur.
Åtskilliga dagar stod de där och knackade på sin granit, och precist och fint fick de de tunga blocken att ligga tillsammans i ett oregelbundet mönster av jämna skarvar och skrovliga gråstensytor. Kommunen, eller vem det nu var, satsade uppenbarligen ett betydande mänskligt engagemang och mycket pengar på att göra det trivsamt på Grusåsen.
När jag några år senare hade flyttat hemifrån, men en dag återvände för att hälsa på gamla mamma, hade man stängt av det sprudlande vattnet och fyllt dammarna med jord. En högt syftande arkitektonisk ambition hade av krassa orsaker fått förfalla. Konventionella blomrabatter i stället för glittrande fontäner fick duga. På mina ledsna frågor svarades från kommunkontoret att vattenledningarna var i dåligt skick och man inte avsåg att reparera dem. Jag tänkte på de flitiga och skickliga stenhuggarna från min barndom och upprördes på deras vägnar. Sic transit gloria mundi – i stort som smått.
När vi flyttade in, präglades dock ännu miljön av en uppmuntrande framtidstro. Vår tvårumslägenhet var förtjusande modern med elektrisk spis och ett litet kylskåp, ja i det senare fanns till och med ett knappt literstort frysfack, där man enligt den medföljande tryckta broschyren skulle kunna göra hemgjord glass. Det gjorde vi också mer eller mindre genast, och firade därmed övergången till något nytt. Vi bodde modernt! Att vi med nutida mått mätt hade det trångt, tänkte jag inte så mycket på. Jag sov i köket. En bäddbar soffa gick precis in mellan kylskåpet och fönsterväggen. Mamma och systrarna delade på de två rummen.
Denna yttre kvalitetshöjning av livet kunde förstås inte på minsta vis kompensera det stora negativa i den omskakning som familjen råkat ut för. Mycket i vårt leverne blev nytt och annorlunda. Vi slutade turnera runt i landet. Med hjälp av min snälle farbror Erik kom mamma ut på den vanliga arbetsmarknaden, trots dåliga förutsättningar som medelålders ensamstående trebarnsmor utan större meriter från någon konventionell anställning. Först var hon kontorist på det tryckeri där Erik var faktor, men så småningom fick hon en mer krävande och roligare befattning på Astras patentkontor, där hon stannade till sin pensionering.
Även vi barn högg i och gjorde det vi skulle. Gick i skolan eller på förskolan som vi skulle. Gjorde läxor och prov som vi skulle. Fick bra betyg som vi skulle. Vi var funktionellt operativa, och i så måtto hanterade vi katastrofen väl. Men under ytan var det inte alls bra för min del. De närmaste åren efter pappas död plågades jag allvarligt av nedstämdhet och religiöst präglade tvångstankar och hade svårt att uppleva glädje i någonting. Det var riktigt obehagligt. Hur mycket av dessa depressiva symptom som berodde på fadersförlusten eller på annat, som den speciella religiösa uppväxtmiljön eller mer allmänna adolescensproblem, är svårt att säga. Som vuxen tror jag ändå att jag i elva-, tolv- trettonårsåldern skulle haft glädje av en tids barnpsykiatriskt stöd, men ingen i min omgivning hade förmåga eller ork att se något sådant behov, än mindre att göra någonting åt det.
Att jag hade lätt för mig i läroverket hade nog hälsosam betydelse, liksom att jag kunde knyta an känslomässigt till några hjärtliga och generösa föräldrafigurer – i småklasserna framför allt Anna Segelberg, avhållen lärare i engelska, svenskaadjunkten Sven ”Löken” Lönnqvist, matte- och geografimagistern Bror ”Remmen” Remnelius.
Jag tyckte verkligen om dessa lärare och inspirerades av deras lektioner. I stort sett hade jag ingenting emot någon annan lärare heller. Till skillnad från en del tonåringar kände jag egentligen aldrig att skolan var en besvärlig belastning, på det hela taget fungerade den tvärtom som en känslomässig tillgång. Därför kunde jag i stället uppleva terminsavslutningarna som akut påfrestande. När vi hade fått våra betyg, och alla andra glatt och självklart hade gått hem, kunde jag sitta kvar en stund i min bänk i det tomma klassrummet och vara nära att dränkas av vemod över att skoldagarnas rutiner var förbi. Vart hade allt som var viktigt tagit vägen?
Denna typ av nostalgi hindrade dock inte att jag ändå länge längtansfullt räknade åren till studentexamen, då skoltiden skulle vara slut. Hur trevligt jag än hade det i läroverket och med skolarbetet, var det ju i ett övergripande perspektiv ett slags kasernering, en uppehållande sysselsättning i väntan på det riktiga livet.
Anna Segelberg var syster till Uppsaladocenten Erik Segelberg som vid denna tid omnämndes en hel del i pressen på grund av allt ståhej kring den så kallade Helanderaffären. Det noterades som en liten märkvärdighet på rasterna men saknade betydelse för hur vi uppfattade vår engelskafröken. Hon var späd till växten, spänstig i gången med ett fast grepp om remmen till sin axelväska och hon utstrålade en märklig integritet och intensitet i sin undervisning. Utan åthävor höll hon, som det brukar heta, ordning i klassen, och hon var en effektiv pedagog – ”The roads in Sussex leave a great deal to be desired”, glömmer jag aldrig. Mina filosofistudier på äldre dar har fått mig att inse att Anna också var syster till professor Ivar Segelberg i Göteborg, en personhistorisk detalj som jag inte kan låta bli att finna intressant.
Ord och språk har alltid tyckts mig vara en fascinerande materia. Anna Segelberg var naturligtvis inte den enda läraren som gav mig rika möjligheter att odla det intresset. Man kanske var det framför allt hon som fick mig att känna eller inse att språkstudier inte bara är en allvarlig sysselsättning utan också samtidigt ett nöje. Det fanns något lystet över hennes grammatikgenomgångar, men absolut inget trams.
Löken Lönnqvists undervisning minns jag inte lika tydligt som Anna Segelbergs, men han var gladlynt och vänlig och uppmuntrade mig att skriva fantasifulla, sagobetonade uppsatser, som han själv tycktes ha stort nöje av att läsa. Fast jag bara hade honom i småklasserna, kom han hem och uppvaktade på min studentexamensdag och påminde skrattande om en sådan skröna.
Löken var son till den på sin tid mycket uppskattade fysiklektorn och folkbildaren Conrad Lönnqvist. Denne kunde ännu i min mammas yngre dagar ses ta sina värdiga söndagspromenader i Södertälje iförd doktorshatt. Numera bär Umeå universitets lärare inte hatt ens vid akademiska högtider, om de inte ska agera i någon särskild rituell roll. Hela utbildningsväsendet, inklusive universiteten, har förändrats mycket under mitt liv, både till innehåll och form. Såvitt jag förstår avläggs nu varje år doktorsexamina i nästan lika stort antal som studentexamina när jag började i läroverket.
Ibland när jag tänker på min barn- och ungdomstid, förvånar det mig hur busig, och ibland rent otrevlig som jag då och då kunde vara. Jag var visserligen ingalunda något huliganfrö utan på det hela taget en skötsam skolpojke, om än något slarvig. Likafullt gjorde jag tillfälligtvis riktigt dumma saker. En av de mindre allvarliga var att jag inför en av Lökens timmar placerade knallkork under golvskenan till min bastanta skolbänk. Jag lirkade upp bänken på en liten sten eller något liknande och satte laddningen inunder. En bit in på lektionen sparkade jag undan säkringen, med avsett resultat. Det small rätt ordentligt. Ställda inför en sådan provokation kan lärare reagera på olika vis. Löken klandrade mig kort och torrt utan att råka i affekt, och så fick det vara nog med den saken. Hans måttfulla reaktion stärkte säkert min uppskattning av honom.
Man kan undra vad som fick mig att bete mig så där, på ett sätt som egentligen inte stämde med min normalt skötsamma framtoning. Kanske hade jag ett behov av att utmärka mig, kanske tog lusten att göra ett litet socialt experiment överhanden över det goda omdömet, kanske ville jag visa mig själv att jag vågade reta en vuxen nu när jag inte hade pappa att konfronteras med?
Jag lutar åt det senare, därför att jag skam till sägandes också minns att jag en dag på min väg till skolan i småklasserna bar mig riktigt oförskämt åt i samtal med en oförvitlig snöröjare. Han plogade trottoaren med traktor men stannade vänligt och öppnade dörren till förarhytten, när jag påkallade hans uppmärksamhet. Jag vill inte citera vad jag då sa, men det var elakt och fullständigt omotiverat. Det kunde inte ha haft något annat syfte än att provocera. Så tillvida var mitt tilltag framgångsrikt. Han blev arg och jagade mig med traktorn uppför en slänt och fick till sist fatt i mig. Då ljög jag om vad jag hette och i vilken klass jag gick, vilket gav mig dåligt samvete. Värre än så blev dock inte konsekvenserna.
När jag tänker på dessa och andra lika barnsliga dumheter, skakar jag undrande på huvudet. Antagligen hade jag ett irrationellt behov av att vara uppkäftig ibland. I viss mån kanske det har följt mig in i vuxenlivet, även om det inte har varit påtagligt i alla sammanhang och inte alls i den utsträckning som en del kanske skulle vilja mena. Jag tror förstås inte att jag i det här avseendet är originell, allra minst vad det gäller att bära sig ohyfsat åt som barn. Likafullt känns det som en insikt grundad på erfarenhet, att även så kallade välartade barn kan vara rätt konstiga ibland. När jag nu hör och läser om bristen på resurser inom barnpsykologi och barnpsykiatri, kan jag inte annat än skaka på huvudet ännu mera, men nu över samhällets oförmåga att få sina prioriteringar rätt.
Även Remmen hade en godhjärtat karaktärsfull utstrålning som gjorde honom spännande. I andra klass hade jag honom i matematik. Jag är honom tack skyldig för att han stringent och klart lärde mig Regula de tri, det vill säga hur långt dike som två arbetare kan gräva på viss tid, om tre arbetare gräver en viss sträcka på annan tid. Eller smakligare: vad priset på en och en halv liter färdig dryck blir, om ett visst antal deciliter koncentrerad hallonsaft kostar si och bör spädas så många gånger med gratis vatten. Ett av Remmens didaktiska tricks, som kan göra viss nytta på denna utvecklingsnivå, har jag förgäves försökt föra vidare till mina egna barn, nämligen översättningsregeln att ”av” i benämnda tal betyder ”gånger”.
Bror Remnelius var folkpartist och ordförande i den lokala partiorganisationen. Det gjorde han inget väsen av i skolan, men ibland observerade jag honom på stan i hans politikerroll. Det var fascinerande och en smula märkligt att se att den trevlige magistern hade sitt hjärta i någonting helt annat än diken och hallonsaft. Han kunde förvånansvärt nog plädera offentligt för att Södertälje borde få ett nytt badhus. Och han stod på torget och introducerade Bertil Ohlin, borgerlighetens ledande gestalt, på valmöte.
Jag var själv inte alls partipolitiskt engagerad, men jag måste ha haft ett spontant fastän fåkunnigt intresse för samhällsfrågor. Det hände att jag gick och lyssnade på stadsfullmäktiges sammanträde, eller på rådhusrättens överläggningar, eller på valmöten på Stora torget. Jag tyckte det var spännande med de diskussioner som där förekom. Till min allmänna läggning var jag nog på sätt och vis rätt konservativ under mina läroverksår, fastän partipolitiskt obestämd. Jag hade ingenting emot att vara med i de utbildningspriviligierades krets, och fastän jag hörde till det som kallades socialgrupp tre, tog jag för givet att folk i allmänhet ville ha skattesänkning hellre än kommunala satsningar på en sådan gemensam nyttighet som ett modernt badhus. Jag tyckte det var underligt att Remmen inte förstod sig på vanligt folks värderingar. Så underligt att jag konfronterade honom i skolkorridoren någon dag efter att jag hört honom yrka på tjugofem öre högre skatt till förmån för just ett badhus. Hans vänliga men självsäkra svar förde med sig ett nytt perspektiv på stora världen, i det lilla formatet.
Samtidigt kände jag mig känslomässigt främmande för mina mera välbeställda skolkamraters självklara sympati för Högerpartiet. Jag tyckte till och med att det fanns något frånstötande överklassaktigt över Bertil Ohlins eleganta hatt och ulster, när jag stod och lyssnade på honom på torget. Ett parti med en ledare med en sådan hatt och sådan rock, kändes det underligt att tänka sig att rösta på. Trots att jag gillade Remmen.
Min konservatism var framför allt av det kulturella slaget. Jag ledde till exempel Nej-sidan i vårt läroverk, när det 1959 ordnades en landsomfattande elevomröstning om att eventuellt införa lediga lördagar. Det för mig avgörande argumentet delade jag med många, nämligen att lediga lördagar skulle kräva en förkortning av ferierna och andra lov. Jag befarade också på fullt allvar att den förestående enhetsskolereformen skulle komma att innebära en kvalitetssänkning av ungdomsutbildningarna. Som uttryck för det hade jag på min abiturientmössa – det vill säga den karnevalsaktiga hatt som avgångseleverna bar veckorna före studentexamen – ett i mina gammelmansögon pinsamt fånigt motto, parafraserande madame de Pompadour: ”Efter oss enhetsskolan”. Till detta kom att jag var kallsinnig i min hållning till populärmusik. Jag kunde visserligen med behållning lyssna på, och även i viss mån på kornett spela, jazz, som ett socialt medium vid kompisträffar och på skoldanser. Men riktig musik, att ta på riktigt allvar, var den musik som klassikerna och den så kallat seriösa 1900-talsmodernismen stod för.
