IBT:s blogg

Forts. på posten “Reträtt till Södertälje, med nya förutsättningar”. Ur till större delen opublicerade autofiktionen Tändsticksberget (c:a 1990, med föga fiktion).

(- – -)

Jag hade biologi, historia och matematik på förmiddagen. På frukostrasten skulle vi kanske åka skridskor, och sedan var det engelska för min klassföreståndare. Hennes lektioner var underbara. Hon hade en glädje i glosor och grammatik som fyllde klassrummet så snart hon kom genom dörren med sina spänstiga kliv. Jag njöt, och älskade henne så som en elvaåring kan älska en gammal tant som ibland, i någon mån, är på samma våglängd som han själv.

– The roads in Sussex leave a great deal to be desired, sa hon med en sorts innerlighet som jag senare i livet bara har träffat på hos allvarligt inställda vinkännare, sådana som inte pratar om vinspalterna i tidningen.

Glädjen kom från en kombination av eftersinnande orala och kognitiva upplevelser, när hon dels formade orden med läpparna och tungan, dels samtidigt med sitt intellekt avnjöt att de uttrycker en subtil finess, en idiomati som man måste vara specialist för att upptäcka och uppskatta. Det var visserligen först några år senare, kanske i början av gymnasiet som hon lärde mig just det där exemplet. Men de språkliga ljudens lust lyste om henne redan från allra första början.

Det blev inte av att vi åkte skridskor på frukosten den dagen. Vi spelade Tjipp i stället.

Vi höll på att bryta och brottas med den stackars pucken, när fröken kom in klassrummet alldeles för tidigt och genast började hyssja åt oss vara tysta och höra upp. Man kunde tro att hon skulle kritisera oss för att vi byggt en bana genom att flytta om bänkarna, men det brydde hon sig inte alls om. Hon pekade på mig och sa att hon ville att just jag skulle följa med henne ut i korridoren. Så att hon kunde tala med mig i lite mera lugn och ro.

– Din mamma har ringt, sa hon. Hon skulle visst gå och besöka din pappa. Du skulle komma hem. Du får ledigt från resten av skolan i dag.

Det var ett egendomligt besked som inte självklart gjorde mig glad. Inte heller oroade det mig särskilt mycket. Min första reaktion var besvikelse över att missa engelskatimmen om en liten stund.

– Kan jag inte vänta till efter engelskan?

– Jag tror inte det. Du ska nog gå hem nu, sa fröken. – Du kommer lätt att kunna ta igen den lektionen senare, la hon till med ett uppmuntrande tonfall.

Så försvann hon ur korridoren, och jag började plocka ihop mina grejor.

På vägen hem funderade jag inte mycket över att jag måste avbryta skoldagen. I varje fall var jag knappast dyster. På sista tiden hade det hänt flera gånger att pappas anfall blivit allvarligare och kommit tätt. Man hade skaffat honom en särskild skötare, en pensionerad kvinnlig officer som av någon anledning ärats med hedersbeteckningen ”Javas ängel”. Det var nog en tillfällighet att just hon satt och vakade över pappa som en gång i världen varit nära att bli missionär på Java. Men det var en intressant tillfällighet på sitt sätt. Hon var mild och duktig, sa mamma, så pappa var i goda händer.

Men några gånger hade mamma velat vara med ute på Vapenvilan, när han hade det som värst. Hon hade då skyndat dit på oregelbundna tider, och sedan kommit tillbaka och sagt att det var ganska bra nu igen.

Därför var det inte konstigt att mamma skulle dit i dag och antagligen behövde hjälp med att passa min lillasyster.

Jag gick och sparkade i snön och tänkte på att ljuset var annorlunda mitt på dagen än efter skolan, när jag brukade gå hem. Det var inte bara att det förstås var ljusare. Luften hade en annan färg också, en lite främmande.

Talgoxarna lät som lövsågar i gnisslande plywood. För var och en som hade öron att höra med, bevisade de att våren var på gång, även om det just hade blivit ett återfall i vinter. Så hade min biologimagister sagt på morgonen. Jag började själv vissla.

När jag kom fram till farfars stuga, som inte var farfars längre och aldrig hade varit det, ryckte jag upp dörren till köket i en vissling och slängde mössan på fönsterbänken med en väl förberedd gest.

Båda mina systrar och faster Edit satt runt köksbordet och höll uppenbarligen på att äta frukost.

– Hej! sa jag, så glatt jag kunde.

Lillasyster, som satt vi vänstra hörnet och alltså var vänd nästan rakt emot mig, blev indignerad och lyfte skeden i en halvt mästrande, halvt hotfull gest.

– Tyst! ropade hon. Du ska inte prata så högt, du måste vara tyst. Pappa ska dö i dag.

Då märkte jag att mamma redan hade gått.

– Mamma har gått iväg, sa min största syster allvarligt.

– Såja, sa faster Edit och reste sig från stolen. Såja. Sätt dig här så ska du få lite mat.

De andra hade nästan ätit färdigt. Jag kände mig inte hungrig, för jag hade ju ätit i skolan. Så jag sa att det inte behövdes och gick in i vardagsrummet. Lillasyster kom efter och gjorde sig märkvärdig.

– Mamma ska vara på Vapenvilan hela tiden tills pappa är död, förklarade hon entusiastiskt, utan att begripa vad hon sa. – Sedan ska mamma ringa och berätta för oss när han är död. Och sedan kanske vi också ska åka dit.

Hon stoltserade med att hon visste mer än jag.

Faster Edit lyfte upp henne i famnen. – Såja, sa hon. Såja.

Hon talade till både lillasyster och mig. Och till sig själv.

Min största syster kom också in i vardagsrummet.

– Då är det väl bara att vänta då, sa hon allvarligt och gned handflatorna mot varandra, som om hon ville ha bort kåda eller något annat som fastnat på dem.

Faster Edit sa ”såja, såja” en gång till och gungade lillasyster upp och ner i famnen, samtidigt som hon tittade ut genom fönstret åt tant Signes. Vi kunde spela något spel, sa hon plötsligt, ställde ner lillasyster på golvet och gick för att ta fram Fia ur nedersta kökslådan. Men det ville inte jag. Hellre läste jag tidningen. Jag la mig för mig själv med den på mattan i vardagsrummet. Min största syster tog fram sin kartong med pappersdockor och började ordna dem i rader på soffan. Så det blev bara faster Edit och lillasyster kvar till Fia. Jag är ganska säker på att de inte spelade utan bara lekte med tärningen och promenerade omkring med de färgglada pjäserna på måfå.

Jag försökte läsa serierna. Ingen av dem verkade intressant, och ingen gick att riktigt begripa.

Jag lät ögonen fara hit och dit över sidorna för att hitta någonting som de kunde fastna på ett tag. Åtskilliga rubriker och bilder passerad genom mitt huvud. Med de föreföll alla som lösryckta ur ett meningslöst sammanhang och omöjliga att hålla fast. Jag bläddrade. Och jag bläddrade igen.

Till sist la jag mig ned bredvid tidningen och försökte sova. Det gick inte, så jag började i stället försöka göra ingenting. Inte tänka på någonting, inte ens se någonting. Jag låg med huvudet på sidan och kisade utefter golvet, i vardagsrummet och ända ut i köket. Fastän ögonen var öppna och på ett sätt iakttog alla stolsben och bordsben och bucklor på mattorna, försökte jag få dessa strukturer att försvinna, att övergå till att bara bli färgfläckar, utan sammanhang och samband med varandra. Det var svårt det också, men det gick i korta stunder.

När telefonen ringde hade det gått en timme. Eller kanske två, eller kanske bara en kvart. Jag såg att min största syster hade slutat med pappdockorna och satt och hängde över något på köksbordet, tillsammans med faster Edit och lillasyster.

Faster Edit hade ju sagt att de skulle ringa, så det var inte konstigt att det ringde. Förr eller senare skulle de ju ringa.

Hon reste sig med ett allvar som verkade högtidligt och gick och lyfte luren. Telefonen stod på ett litet bord, alldeles intill fönstret mot gatan och tant Signes hus.

– Hallå, sa hon. Hallå ja.

Så var hon nästan tyst medan hon lyssnade. Man förstod att hon kommenterade det som någon sa i luren vid hennes öra, men vad det var kunde man inte veta. – Jaså, jaha. Ja, ja.

Samtalet var inte långt. Hon lade ner luren, drog upp ena axeln och tittade på oss barn med ett ansiktsuttryck som om hon ville fånga in oss alla tre i en enda blick.

– Det var mamma, sa hon. Det är slut.

Jag förstod mycket väl vad hon menade. Men bara för att få tiden att gå, bad jag henne förklara sig.

– Vadå?

Faster Edit sög in lite luft och tittade på mig. Bara på mig.

– Pappa är död nu, sa hon, med stadig röst men med ett ansikte som var fullt av grubbel och sorg och oro.

Hon vred sig mot fönstret igen och såg ut över gatan. Snett intill ena gardinen stod hon och nöp försiktigt i den. Jag kom att tänka på när åskan hade gått rakt över huset och de brakande blixtarna hade kommit utan uppehåll och vattnet hade forsat i enorma strömmar i rännstenen. Då hade vi också stått så där och inte riktigt vetat vad vi skulle göra. Men det hade ändå varit en annan sak. Vår rädsla hade varit mer omedelbart frätande. Trots all vår ängslan hade vi vetat att ovädret skulle gå över till slut. Att pappa var död skulle aldrig gå över.

Jag märkte att jag började fyllas av en total tomhet som gjorde mig oförmögen att stå still. Det var som om mina känslor plötsligt var försvunna. Jag hade ingen sorg och ingen smärta att hålla reda på. Det fanns inget naturligt att säga eller göra. Samtidigt höll jag på att sprängas av tomheten som pumpades upp inifrån. Den pressade på i magen och under bröstkorgen, jag kände mig som en tomhetens ballong där trycket bara steg. Jag måste göra någonting, men det fanns inget naturligt att göra.

Plötsligt kom det för mig att människor som drabbats av sorgebud i olika berättelser som jag hört eller läst, ofta agerade förtvivlat. Det skulle jag också kunna göra, det vore rimligt. Jag bestämde mig för att jag var en förtvivlad, och sprang plötsligt ut ur köket, ut ur huset, ner mot gatan.

På stugans kortsida fanns en ingång till en jordkällare bakom stenfoten, ett par rödmålade trädörrar med stort järnhandtag. På ömse sidor om dörren växte polyantharosor, som ännu inte hade kommit så högt, men som pappa hade tänkt sig skulle täcka hela väggen så småningom.

Jag skrek och grät och bultade så hårt jag kunde på källardörren, och kände plötsligt att min förtvivlan inte längre var spelad utan kom av sig själv.

Då ville jag ha slut på den.

Därför kändes det skönt att faster Edit ganska snart hann ifatt mig där vid husgrunden.

– Såja, såja, sa hon och lät rädd.

Hon tog ner mina bankande händer från dörren och ledde mig in i köket. Så satt vi där alla fyra och snyftade en lång stund vid bordet. Till och med lillasyster snyftade, fast hon säkert inte riktig förstod vad som hade hänt.

Så småningom stannade en taxi utanför på gatan. Mamma hade återvänt och var strax inne i köket. Hon hade sin svarta kappa och svepte med sig ett fång sval, frisk luft. Hennes kinder var fuktiga och rosiga, som om hon kom in från en stärkande promenad.

– Mina älsklingar, sa hon med en röst som började glad och stark men slutade i en snyftning.

Så satte hon sig på en köksstol och grät ett bra tag. Då hade jag för min del slutat och satt mest och tittade på henne. Efter en stund slog hon ut med armarna, såg stadigt på faster Edit och sa att nu skulle de ändå ha sig en kopp kaffe.

Medan hon hängde av sig kappan och gick och tvättade ansiktet, gjorde faster Edit i ordning kaffe åt sig och mamma, och saft till mig och mina systrar. Vi fick allesammans veteskivor till.

På något sätt måste vi väl också ha fått i oss middag den dagen. Och hittat några andra saker att göra. Jag minns att det kom telegram, att mamma tog fram en skål och satte på bordet i vardagsrummet för att samla alla kort och brev i.

Mycket svagt tycker jag mig också minnas att det kom folk på besök. Folk som talade lågmält, stannade en stund, kanske drack en kopp kaffe. Jo, jag minns att det kom folk. Mamma bad oss att sätta på oss fina kläder.

På kvällen åkte vi allesammans ut till Vapenvilan, ”mamma och alla tre barnen” i samma taxi. Vi hade plötsligt upphöjts till en liten klan, ett team.

Man tog emot oss med samma dämpade röster och minspel, samma återhållna rörelser som jag skulle få se under lång tid framöver.

Först var det en liten andaktsstund i samlingsrummet på nedre våningen. De som hade vårdat pappa under flera veckor var med, Javas ängel förstås. Dessutom några soldater ifrån Frälsningsarmén i Södertälje. Man bad och läste korta tänkespråk ur Bibeln. Och man talade om pappa, med återhållen oro i de låga rösterna. Man erkände aldrig att man var rädd, utan rädslan förvandlades till ord om tacksamhet och om tilltro till Guds försyn.

När andakten var slut, var det fråga om de närmaste ville ta ett sista avsked. Man hade gjort i ordning pappa i hans sjukrum på andra våningen. Så om vi ville se honom innan man lade på kistlocket, så kunde vi nu?

Det ville jag inte. Jag kände mig främmande, i ett främmande hus, med främmande människor, och med en främmande död som jag visste inte hade det minsta med min verkliga pappa att göra. Jag började tycka illa om alla dessa människor som uttryckte åsikter, som om de hade känt honom. Och inför vilka han nu inte längre kunde försvara sig.

Jag hade inte varit i hans sjukrum medan han levde. Jag ville inte gå dit nu heller, bara för att titta på det okända lik som man påstod var han. Och som – än värre – man insinuerade att jag också borde betrakta som min pappa.

Vi går tillsammans, sa mamma dämpat och slog armarna runt mina systrar.

De började röra sig mot den öppna, breda trappan som skruvade sig upp ur hallen, upp mot ovanvåningen med sjukrummen. Jag följde efter, och bestämde mig att inte säga någonting, och att inte heller gråta. En officer eller vanlig soldat eller sjukvårdare gick före, med ansiktet vridet bakåt mot oss, för att visa vägen.

När vi steg in genom den vitmålade dörren, såg man kistan rätt fram. De tycktes ha pallat upp den på bockar eller stolar. Den stod så att pappa låg med huvudet längst bort, så att man måste gå fram för att titta honom i ansiktet.

Jag stannade innanför dörren, medan mamma och den okända vägvisaren tillsammans närmade sig kistan. De stod där en stund, medan jag började känna mig ungefär som tidigare på dagen, när den sprängande tomheten satte igång att utvidga sig inombords. Men nu var jag redan van och blev inte lika rädd. Mamma och vägvisaren tog ett par steg tillbaka och såg på mig. Ville inte jag också?

Det blev jag kall och trotsig och steg helt resolut ett par kliv mot kistans mitt. Jag såg honom, men kände nästan inte igen honom. Han såg mycket äldre och gråare ut än han hade varit, när han var min levande pappa Det var inte intressant att titta närmare på hans ansikte, utan jag slogs mera av att kistans inre var klätt med ett blankt, vitt tyg som buktade sig i mjuka veck och spetsar. Man hade bäddat som i en säng, fast det inte var en riktig säng. Det tyckte jag såg obehagligt ut och gick därifrån.

Jag hejdade mig utanför den vita rumsdörren och inväntade de andra. De kom snart ut. Så gick vi tillsammans ned i hallen igen, mamma och alla tre barnen.

Det som återstod var ytterligare lite lågmält samtal mellan mamma och några okända vuxna, ett uppmuntrande leende, kanske en kaka eller ett äpple till oss barn. Det tog en viss tid i alla fall, innan vi kom loss och fick på oss ytterkläderna och kunde gå ut till den väntande bilen. Det var sent, så sent att himlen var mörk. Snön på marken lyste upp lite grann, särskilt framför lyktorna på taxin.

När vi äntligen kommit in i den och den svängde runt flaggstången på planen framför Vapenvilan för att ta oss därifrån, passerade vi en begravningsbil som stod uppställd lite åt sidan. Genom dess fönster kunde man se att de redan burit ner och lastat in kistan.

Mamma ryckte till.

– Kära nån då, sa hon. Och så började hon snyfta. Käraste då, det är kallt i natt.

Hon tog upp sin lilla vita näsduk och snöt sig, men fortsatte att snyfta.

– Han fryser om fötterna, sa hon, ganska högt när vår egen bil tog fart ut genom grinden. För första gången lät hon riktigt förtvivlad.

Mammas kommentar var förstås inte menad som ett makabert skämt. Men den kan ju inte heller ha varit absolut allvarlig. Jag vet inte riktigt vad den var.

Dagen därpå visste jag att någonting oåterkalleligt hade hänt. Jag kunde också benämna det – ”min pappa har dött”. Men detta någonting var ännu utan struktur, ansikte och minspel. Det skulle bli min uppgift, tänkte jag, att skaffa det som hänt ett utseende.

Vi var nu sörjande, sa mamma och gav mig ett smalt svart sammetsband att fästa på kavajslaget.

I den mån jag över huvud taget kunde föreställa mig sorg, föreföll den att ligga och vänta på mig som ett oöppnat men oönskat paket. Någonting nytt hade jag definitivt fått att ta vara på, men det var en egendomlig gåva av ödet. Jag hade ingen aning om hur den skulle användas.

Jag var heller inte intresserad av att sörja. Först måste jag ta itu med mer omedelbara och näraliggande uppgifter. Framför allt gällde det att klara av att leva som en märkt. ”Han är en sådan där som inte har någon pappa”, skulle man komma att säga om mig.

Det var något som jag omedvetet visste reda på första dagens morgon, när jag som vanligt gick iväg till skolan. Som vanligt, så när som på att jag hade mitt svarta sorgband. Att stanna hemma skulle inte ha varit naturligt. Pappa hade ju strängt taget varit borta i flera månader.

– Gå du, sa mamma, det är lika bra.

Jag sa först ingenting till mina kamrater, för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Nog hade jag en personlig sorg någonstans, men det var ännu inte på långa vägar tid för den. Den skulle ha gjort mig hjälplös i läroverket. Först och främst handlade det nu om att klara sig igenom det buller och tumult som skulle utbryta omkring mig, när det blev känt. Det gällde att snabbt få fatt i den rätta rollen och att något så när gissa sig till hur den skulle spelas.

Det fanns de som ville ta den uppgiften ifrån mig, som rivaliserade med mig om att få regissera.

– Undrar om han kommer att gråta på begravningen, tisslade en avlägsen släkting nyfiket och förväntansfullt till en annan några dagar senare.

– Säkert, fast han inte gör det nu.

Jag bestämde mig för att inte gråta på begravningen.

Men den första morgonen i skolan hade det ännu inte kommit så långt. Jag var undrande och ovetande om vad som skulle hända, hur svag min nyss tillfogade bräcka var – och hur stark jag skulle kunna göra mig. Att gå in för att klara mig själv föreföll som en lämplig personlig uppgift, i det virrvarr av egendomligt planerande och pratande som skulle utbryta omkring mig. Det gällde att inte dras ner, att hålla huvudet över ytan, att se omgivningen stint i ögonen. Själva faktum, att pappa var död, skulle ju vara ofrånkomligt, vad de än kunde hitta på att säga och hur mycket de än planerade och grubblade över begravningen.

Tredje timmen var det gymnastik. Jag beslöt att annonsera min nya belägenhet, men under formen av en attack. Jag ville se vilket intryck det kunde göra på folk och valde ut en av skolans mest hårdföra lärare, ”kapten” i gymnastiken. Han var inte elak, men sträv och föga känslosam. Han brukade ha ringa förståelse för dem som av en eller annan anledning ville bli befriade från någon lektion. Snuva och hosta i alla ära, men var det ändå inte oftast slöhet och slapphet som drev en del att försöka dra sig undan?

Jag gick rakt på:

– Jag undrar om jag kan få bli befriad i dag. Min pappa dog i går.

Det var en replik som naturligtvis saknade ett vettigt inre sammanhang. Jag försökte ändå låta som om det var självklart att man inte ska delta i gymnastiken när ens pappa just har dött. Jag såg honom rakt i kaptensansiktet med så fast blick som jag förmådde.

Nej, förresten, här tror jag att jag gör mig skyldig till en omedveten försköning. Jag slog helt säkert ned blicken, åtminstone till hälften. Sedan tittade jag upp på honom igen.

Det lyckades. Ett förskräckt drag gled snabbt över hans ögon, en obetydlig och tillfällig skiftning till osäkerhet. Obetydlig, men alldeles tydlig.

– Javisst, sa han. Det går bra.

Intressant nog var det inte många som fäste sig vid sorgbandet. Det var som om de inte såg det eller brydde sig om det. Men mamma fortsatte att fundera över hur vi skulle klä oss.

– Du måste absolut ha ett par nya bottiner. Eller kanske du skulle få galoscher, nu när du har blivit så stor. Och så måste du ha vit halsduk.

Jag brydde mig inte om kläderna, men hon skaffade dem och jag provade. Bottinerna luktade någon sorts gummi när man tog upp dem ur skokartongen. De var alldeles blanka av att aldrig ha varit använda.

– Ställ undan dom och använd dom inte än, sa mamma. Dom måste vara blanka och fina till begravningen.

Jag lade dem tillbaka under silkespapperet och gav kartongen till mamma att göra vad hon ville med, tills det blev dags.

Det var ett otroligt pratande och diskuterande om vilka som skulle komma och vilka som inte skulle komma, och var vi skulle äta middagen, och vilka som skulle tala, och vilka sånger vi skulle ha. Jag hade förstås ingenting med den planeringen att göra, men jag förstod efter hand att jordfästningen skulle vara i Frälsningsarméns lokal, och att vi sedan skulle marschera rakt genom hela stan efter musikkåren till kyrkogården. Sedan middag på Någons Matsalar. Mamma tyckte att det skulle bli alldeles för arbetsamt att bjuda på mat hemma, i den lilla stugan, sa hon. Det skulle helt enkelt inte gå.

Jag höll mitt löfte till mig själv och grät inte.

När vi var på väg upp mot klaffbron, var det rätt mycket folk som stod på trottoarerna. De stannade till förstås och såg på oss. De flesta tog av sig hatten, eller sträckte upp sig i ryggen, när begravningsbilen passerade. Den körde väldigt långsamt, så det var lätt att gå efter den. Bottinerna knarrade lite och kändes tunga. Någonting måste man titta på under marschen, och jag valde att rätt mycket hålla mig till det svarta floret som man dagen till ära hade knutit fast vid både arméfanans och den svenska fanans stänger.

Någonstans i närheten av klaffbron slog det mig: just här någonstans kanske de står, de som så nyfiket undrat om jag skulle komma att gråta. Jag kände att jag hade vunnit över dem och brydde mig inte om att titta det minsta åt sidorna.

Uppe på kyrkogården blev stämningen lite mera avspänd ett tag. Man måste gruppera om sig runt graven – musiken här, fanorna där. Mamma höll reda på mig och mina systrar, så att vi inte kom bort ifrån varandra utan stod tillsammans vid ena änden. Man hade lagt ut granris runt om, antagligen som prydnad. Det såg ändå ganska smutsigt ut, därför att snöslasket blandade sig med den uppkastade sandiga jorden, när alla trampade omkring på den. Om jag inte hade haft bottiner på mig, skulle jag säkert ha blivit rejält smutsig om skorna.

När jag försiktigt tittade mig omkring, såg jag att många som inte var med i Frälsningsarmén hade kommit. En bit bort kunde jag se både Pisi och Ingbritt och flera av mina klasskamrater. Men korvmakaren var inte där. Han hade känt pappa som barn, men inte tillräckligt väl för att det skulle vara naturligt för honom att gå på begravningen.

På Någons Matsalar lättade stämningen ännu mer. Risken för att jag trots allt skulle börja gråta var då nästan helt över. Jag hörde mig igenom ett antal tal, men brydde mig inte om att lyssna på dem. Dock var det en sak under begravningsmiddagen som kom att göra ett djupt och aldrig bleknat intryck: jordärtskockspurén.

Vi sa visserligen jordärtskockssoppa, men senare har jag förstått att det lika gärna kan kallas puré. Jag hade inte ätit det tidigare. Mamma hade säkert aldrig serverat sådant till främmande hemma. Men hon hade fått det som gäst själv någonstans och tyckte att det var fint. Soppan serverades i vita vackra tallrikar och åts med silversked. Den ovanliga, svagt beska, fylliga smaken tilltalade mig direkt. Sedan dess tänker jag alltid på pappas begravning när jag får jordärtskockspuré.

Det är inget sentimentalt minne. Upplevelsen av pappas död var i sin helhet en brutal erfarenhet som kom att engagera mig mycket. Under en viss tid, som ligger utanför ramarna för denna text, höll den till och med på att krossa mig. Ändå är det sant, att minnet av jordärtskockssoppan är ljust oh glatt. Helt enkelt därför att jordärtskockor faktiskt är goda, och att jag råkade upptäcka det då.

(- – -)