forts. på posten “Det mörknar mot jul, 1952”. Ur till större delen opublicerade autofiktionen Tändsticksberget (c:a 1990, med föga fiktion).
(- – -)
Pappa var förtjust i amaryllis och hade åtskilliga gamla lökar som kom igen med vackra blomklockor varje år. Omkring dem kunde det vara ett litet ståhej på våra flyttningar. Det gick ju inte att skicka dem med möblerna. I varje fall inte om det var vinter och kallt.
Kanske hade vi ett par kartonger med pappas amaryllisar med oss på reträtten från Jönköping. Framme i Södertälje fick vi i så fall skynda oss så fort vi bara kunde ut till taxin, för att inte blommorna skulle hinna få sig en köldknäpp.
När droskan sedan stannade utanför farfars stuga, sprang jag in före mamma och mina systrar och kände genast igen husets lukt. Fastän det var pappa som ägde huset, hade vi alltid brukat kalla det för farfars. Farfar, faster Edit och pappa hade visserligen kommit dit på samma gång för väldigt länge sedan, när farfar flyttade från Motala. (”Östgöte, guskelov!” hade han skrockat när han var på ovanligt gott humör.) Men farfar hade ju varit äldst.
– Nu är det inte farfars hus längre, påpekade jag för mamma när vi hade burit in resväskorna och amaryllisarna i köket.
Faster Edit hade reda gjort i ordning kaffe och veteskivor åt mamma, och saft och skivor åt mig och mina systrar. Hon stod och ordnade med lökarna på fönsterbänken, försökte ställa dem snyggt i ett par rader. De var inte lika höga, en del var i knopp medan andra hade fullt utslagna stora röda och vita klockor och behövde stödjas med en pinne.
– Varför det, undrade mamma långsamt, medan hon tittade på amaryllisarna.
– Därför att farfar är död förstås. Han finns ju inte längre. Då kan vi ju inte säga att det är hans hus. Han ägde det förresten inte på riktigt, det gör ju pappa.
– Prata inte så mycket, ät dina skivor och doppa! sa faster Edit.
Jag gjorde som hon sa, men fortsatte att tänka på farfar. Det var inte sorgligt att han dött, men det var ovant. Huset saknade alldeles tydligt någonting. Inte farfar själv, men några saker som hörde ihop med honom.
Egendomligt nog kändes det främmande och ovant att hans snusande tagit slut. Inte längre någon promenadchoklad, och inte längre någon spottkopp med tidningskrage.
Jag skulle också sakna hans sätt att raka sig, tänkte jag. Och hans dumma förväntan att vi alla skulle torka oss på säckhanddukar när vi hade tvättat händerna över vasken innanför köksdörren.
Han hade föraktat hyvel och skar i stället av sin mörka stubb med en kniv som han striglade på en rem i köket varje morgon. Den häktades fast på en mässingskrok i väggen, och framför den stod han med nedhängande hängslen och strök rakkniven fram och tillbaka mot remmen på ett sätt som bara han kunde. I varje fall sa han att det bara var han som kunde. Pappa hade hyvel. När farfar var klar, sköljde han bort tvålen från kinderna och öronen i en emaljbunke och torkade sig på en särskild rakhandduk. Så lyste han med hela sitt runda ansikte. Det blänkte. Ett ögonblick såg han barnslig ut.
Jag tittade efter mässingskroken. Nu hängde inte strigeln där längre.
Säckhanddukarna fanns inte heller kvar. Faster Edit sa att de inte behövdes. De hade varit viktiga på farfars tid, därför att han så ofta var oljig och svart om fingrarna när han kom in och skulle vaska av sig. Jag sa inte till faster att det aldrig hade gått att torka sig på dem. Så glesa maskor som de haft, och så glatta som de hade varit, hade de inte sugit åt sig vatten det minsta. Antagligen tyckte hon detsamma, för nu hade hon bytt ut dem mot vardagshanddukar av vanligt tyg.
Det var inte konstigt att farfar var död. Han hade varit så gammal. Hjärtat hade inte klarat sig. På sista tiden hade han inte fått äta så mycket salt som han ville.
– Det är inte konstigt att farfar är död, sa jag. Han var ju så gammal.
Då svarade inte de andra utan fortsatte bara att doppa sina veteskivor och att prata om annat. Mest om amaryllisarna som kanske skulle klara sig, trots att det hade varit i närheten av noll när vi bar dem helt öppet ifrån järnvägskupén till taxin. Kanske hade det ändå inte varit minusgrader?
Jag gick ut till verkstaden. Det låg snö på handtaget och dörren kärvade när jag drog upp den. Alla verktyg tycktes finnas kvar. I alla fall såg jag inget som tydde på att något saknades. Lukten av linolja och verkstad var där precis som förr.
Jag lyfte ner en stor rörtång från en spik i fönsterväggen och prövade att ändra gapet på den några gånger. Den var tung. Jag tänkte att den hade farfar nog ofta använt när han skulle dra till en riktigt stor mutter, till exempel när han satte in element hos någon. Eller när han skulle öppna en mutter som hade kärvat fast sig.
I och med att farfar inte fanns längre, fick vi större utrymme att bo på i stugan. I stället för att sova på vinden, där vi hade haft våningssängar, gjorde vi om farfars rum till en extra sängkammare. Han skrivbord redan borttaget när vi kom.
Pappa skulle tills vidare bo på Vapenvilan. Det var ett par, tre kilometer dit, om man tog den genaste vägen på stigen genom skogen. Det gjorde mamma redan samma dag som vi kom till Södertälje från Jönköping. Hon fortsatte med det ett par gånger i veckan minst. Jag vet inte varför jag och mina systrar aldrig följde henne.
Kanske var det för att det var mörkt när vi kom hem från skolan, och att det var obehagligt att gå genom skogen när det var mörkt. Och att man ville gå så fort som möjligt, och att mamma tyckte att hon skulle bli sinkad om jag var med.
Nej, i så fall hade jag ju kunnat följa med henne på söndagarna.
Jag vet faktiskt inte varför jag aldrig besökte pappa på Vapenvilan under hela den där vintern. Men jag är säker på att vi aldrig bestämde att det skulle bli så, när vi pratade med varandra sista gången i Jönköping. Eller när vi förmodligen vinkade till varandra på stationen och de bar in honom i järnvägssjukvagnen. Men det gjorde inte så mycket, för mamma hälsade från mig till honom varje gång som hon gick dit. Och han brukade hälsa tillbaka.
Till att börja med ville han nog att jag skulle se till att inte amaryllisarnas blomställningar fick gå i frö efter blomningen. Det skulle kunna stjäla näring från löken, som behövde all energi den kunde få till nästa års stänglar och klockor.
Senare hälsade han mest i största allmänhet att han tänkte på mig och hoppades att det gick bra för mig i skolan. Jag hälsade tillbaka att jag hoppades att han snart skulle bli frisk.
Eftersom vi hälsade till varandra genom mamma hela vintern, kan man inte säga att pappa försvann. Men av någon anledning som jag inte riktigt förstår, blev det ganska snart en vana för mig att inte gå till Vapenvilan. Mamma trugade mig heller aldrig till att göra det. Hon verkade nöjd med att gå själv. Antagligen kom sig min inställning av att pappa hade varit borta på resor så mycket året innan. Liksom då väntade jag nu helt enkelt bara på att han skulle komma hem till sist.
En del av mina nya skolkamrater var gamla bekanta ifrån Oxbacksskolan. Andra var verkligen nya, särskilt de som kom resande med tåg varje morgon från olika samhällen utanför Södertälje. Men de var alla trevliga. Naturliga, kanske man kan säga. De talade samma dialekt som jag, och var vana vid samma stad som jag.
Hemma på Skogsgatan fanns vänner och lekkamrater kvar, Pisi inte minst. Han hade fortsatt i folkskolan, så vi lekte inte med varandra så mycket under vintern. Men han fanns där, och vi talade med varandra ibland. Pisi tyckte det var märkligt att min pappa bodde på ett sjukhem som hette Vapenvilan. Det gjorde korvmakaren också. Han tyckte att det var tråkigt, sa han.
En dag när mamma kom tillbaka ifrån Vapenvilan, satte hon sig vid köksbordet och ville berätta. Pappa hade plötsligt sagt att han fått lust att gå ut, i stället för att ligga i sängen. Att han längtade efter att det skulle bli vår. ”Då du”, hade han sagt till mamma, ”då ska vi köpa var sin skinnjacka och promenera civila, arm i arm på stigen genom skogen. Och känna hur tallbarren och kådan doftar.”
Mamma var tagen av det, sa hon, för pappa hade inte brukat prata om skinnjackor förr. Och inte hade de haft några heller. Hon satt en lång stund vid köksbordet och muttrade om och om igen om det där. Själv tyckte jag inte att det var så uppseendeväckande. Pappa hade varit scout i sin ungdom, till och med scoutledare, och var van att vara i skogen. Fast jag visste förstås att skinnjackor är dyra och det skulle bli extra dyrt med två på en gång.
En annan gång sa hon ingenting alls på en lång stund, när hon kom tillbaka från Vapenvilan. Hon satte sig vid köksbordet och bara satt där. Jag var i mellanrummet och kunde se henne från min plats vid stora bordet. Jag höll på med att skära ut spryglar av balsaträ till ett modellplan, en Auster, och hade lånat hennes skärbräda som underlägg. Det brydde hon sig inte om. Men efter en stund reste hon sig och hängde av sig kappan och sa att nu skulle hon sätta igång med att göra middag. Jag tror vi fick fiskbullar.
En morgon på väg till skolan stötte jag ihop med Ingbritt. Hon kom just ut genom deras port.
– Hur är det i läroverket? frågade hon vänligt.
– Bra, sa jag. Mycket bättre än i Jönköping.
– Har ni börjat med tyska än?
Vi gick bredvid varandra. Jag vågade inte titta rakt på henne, men märkte ändå att hon la huvudet lite på sned och kisade illfundigt. Vad skulle jag svara på det?
– Nej, sa jag bara. Det är inte förrän i trean.
Men engelskan hade vi satt igång med desto mera. Det var roligt. I det ämnet hade vi en fröken som var helt annorlunda än de i Jönköping. Hon var inte skojig, men hon var heller inte försmädlig. Och hon älskade orden. Varje lektion fick vi nya ord som glänste och smakade gott. Hon bjöd på dem som ur en godispåse. Jag sög på dem och smaskade och längtade till varje engelskatimme.
Till och med Tjipp verkade trivas, fast han hade svårt med uttalet.
Tjipp hette förstås något annat på riktigt, men efter en lektion alldeles i början av terminen sa vi bara Tjipp. Han verkade inte ha något emot det.
Han skulle läsa högt ett stycke som handlade om får och lamm. Varje gång han kom till ordet sheep sa han tjiip.
– Nej, rättade fröken utan att låta det minsta arg. Det heter schiip.
–Tjiiipp, sa Tjipp.
– Schiip.
– Tjipp.
Och så kallade vi honom Tjipp.
Tjipp var lika gammal som de flesta i klassen, men mycket mindre i växten. Han var raka motsatsen till Kobran, som egentligen hette Kurt. Varför vi kallade honom Kobran vet jag inte. Kanske var det bara därför att han var så stor att han kunde bli lite farlig, om man retade honom. Men om man inte retade honom, var han hygglig och snäll. Han var stor och grov, väldigt mycket större än Tjipp.
Kobran var uppfinningsrik. Det var han som hittade på att vi kunde spela ishockey i klassrummet på frukostrasten.
Vi sköt hälften av bänkarna åt klassrummets ena långsida och den andra hälften åt den andra. Så fick vi en långsmal bana i mitten, där vi släppte ner pucken. Vi sparkade på den med fötterna. Ena laget försökte få den upp mot bakre kortväggen, motståndarna skulle ha fram den till svarta tavlan. Det var rörigt men roligt. Vi kunde vara alldeles svettiga när det ringde och vi i flygande fläng hjälptes åt att skjuta bänkarna rätt igen, innan fröken kom.
När vi hade spelat frukosthockey några dagar, tyckte vi dock att blev tjatigt. Alla hade lärt sig att försvara sig så pass bra att det mest blev ett stångande och bökande i mitten av banan och inte så många mål.
Det var då Kobran kom på att vi kunde spela Tjipp.
Han sprang ut i korridoren och hämtade massor med ytterkläder. Jackor och halsdukar och mössor. Så tog han tag i Tjipp och sa att kom nu här Tjipp, ska du få se! Han klädde på Tjipp lager efter lager av kläder så att Tjipp till sist såg ut som en boll. En ganska stor boll. Tjipp stod och skrattade mitt inne i alla jackorna och kunde knappt röra sig. Hans lilla ansikte skymtade glatt, djupt inne bland flera tjocka mössor som var nerdragna i pannan på honom, och alla halsdukar som Kobran hade virat runt hans hals och haka.
Vi hjälptes åt att baxa upp Tjipp på den mittersta bänken och ställde upp oss i två lag som vanligt. Kobran klev också upp på bänken alldeles intill honom och väntade tills alla stod stilla.
– Klara, färdiga…, sa han långsamt och myndigt som en riktig domare.
– Så där säger man inte i ishockey, protesterade någon, halvt naivt och halvt på skämt.
– Nej, men nu spelar vi Tjipp! sa Kobran beslutsamt.
Han tog om.
– Klara, färdiga, nu!
På ”nu!” puttade han ner Tjipp så att han hamnade på golvet mitt emellan lagen.
Vi förstod alla genast hur det skulle vara och började försöka fösa Tjipp i mål. Vi sparkade förstås inte på honom utan använde armarna och axlarna och bände och bröt. Det var nästan omöjligt att göra mål, för Tjipp var trots allt så pass stor att han inte så lätt kunde trängas igenom mellan ett par försvarare, om de orkade hålla tillräckligt tätt på den smala banan. Men vi lyckades i alla fall pressa honom fram och tillbaka så att det ibland såg ut som om det ena laget kanske skulle vinna. Ibland det andra.
I början skrattade Tjipp nästan lika högt som vi som spelade med honom. Men efter ett tag blev han röd i ansiktet och knep ihop munnen.
Men han klagade inte, och han försökte aldrig smita när Kobran föreslog att vi skulle spela Tjipp. Kanske var han stolt över att få vara puck. Kanske ville han inte, men vågade inte gå därifrån för Kobrans skull. Det är svårt att säga.
Ibland när vi hade hållit på särskilt länge och såg att Tjipp verkade trött efter matchen, hjälptes vi åt att klä av honom fort. Så att han inte skulle sitta där med konstiga kläder på sig när fröken kom in. Då verkade det nästan som att han tyckte att vi tog hand om honom. Han log när någon skojade lite och sa:
– Säg får på engelska, Tjipp! Gör det, säg sheep!
Men han gick bara och satte sig. För han var inte enfaldig på minsta sätt.
Det var i början av mars. Vintern hade kommit tillbaka. Mer snö hade fallit och stannat kvar i ett decimetertjockt lager.
Modden sprutade efter bilarna, som plöjde tjocka fåror i gatan. På väg till skolan höll jag på att bli nerstänkt av en som körde förbi med alldeles för hög fart. I tid hann jag hoppa ett par steg åt sidan i en slänt, så det klarade sig den gången.
Inte för att jag var särskilt bekymrad över att bli smutsig. Snarare tyckte jag att det var roligt med all snön och slasket. Det skapade ett skådespel på trottoarerna och körbanan. Människor, cyklar och bilar rörde sig inte precis som vanligt utan la sig till med säregna och uttrycksfulla gester. Att jag vek för den alltför fort förbikörande bilens slaskeri var en reflex. En skojig reflex. Om någon försöker att träffa en, hoppar man åt sidan helt enkelt. Om det går. Som i människojakt, på gymnastiken.
Då får någon börja med att vara jägare. Alla andra är vanliga människor. Människorna ska springa mellan två länder. Det kan vara motsatta hörn i gympasalen som man har gränsat in med bänkar. Eller det kan vara ett par små områden närmast de båda kortsidorna i salen. Jägaren har en boll, stor som en basketboll ungefär, och ska försöka pricka människorna med långskott. Han får inte skjuta på nära håll, det gills inte. Minst över halva salen måste skotten gå. Om han då träffar, är den människan död och går och sätter sig bland plintarna, eller någon annan stans där han inte är i vägen. Så fortsätter det på det viset, tills bara en är kvar. Den människan vinner och blir lika fin som jägaren.
Det var ganska roligt med gymnastik, åtminstone vissa lektioner när vi fick leka människojakt eller spela korgboll, eller vara ute och träna friidrott. Däremot var det obehagligt med hopp och barr och sådana där saker som krävde att man skulle vara ovanligt vig och stark för att inte riskera att slå sig, eller i värsta fall bryta nacken.
En frukostrast hade Kobran hjälpt mig att träna kullerbytta på plint. Jag kunde det ganska bra, när jag vågade. Ofta tordes jag dock inte. När man stod i ena änden av salen och skulle ta sats, tänkte jag bara på att man måste se till att man inte hamnar med halsen mot plintkanten. Då kändes det ibland så olustigt att jag gick därifrån utan att ens börja på ansatsen. Om magistern såg mig, så att jag måste, låtsades jag komma i otakt. Jag kunde springa förbi språngbrädan och plinten utan att satsa på riktigt för att komma över. Då blåste han i sin visselpipa och sträckte armen i luften som en semafor och ropade med hög röst:
– Se hit! Tystnad!
Så tog han ner armen och sänkte rösten lite grann. Han berättade att vi skulle måtta in ansatsen individuellt, och att vi skulle träna på att ha ett bestämt antal steg fram till språngbrädan. Det var nödvändigt för att vi skulle kunna satsa för fullt och få till en bra studs och därmed lätt komma upp. Andra gånger var det bra för att man skulle få tillräcklig höjd i hoppet. Han visslade igen, en kort ljus stöt.
– Återgå!
Det var nästan lika dant med morgonbönerna. Det gällde att komma i tid, annars stod morgonbönsvakterna beredda att pricka av en med penna på papper. Efter tre prickar fick man sänkt ordningsbetyg. Därför var det en hel del som på olika sätt försökte smita förbi vakterna. Det gick sällan. Det var bättre att springa sista biten till skolan och försöka hinna. Klarade man sig bara förbi morgonbönsvakterna, kunde man ta det lugnt sedan.
När man sjunkit ned på den marmorerade gröna träbänken i aulan och kände hur hjärtat började sakta farten och slå allt mindre hårt, och man alltså hade klarat sig den dagen också, då kunde det vara rätt avkopplande att höra kristendomslärarens kraftfulla nasala röst. Nästan varje morgon intonerade han samma psalm: ”Pris vare Gud som låter – oss glada vakna upp!” Jag log inombords, av tillfredsställelse med att ha hunnit förbi vakterna, och av en privat igenkännandets glädje. Pappa hade brukat skoja om prästerna ibland och härmat deras allvarliga röster: ”P –r-i-s-v-a-r-e-G-u-d-s–o-m-l-å-å-å-t-e-r!”
– Hur låter han då? hade han sagt, roat med lätt hånfull röst. Den skulle ha varit nästan hädisk, om det inte hade varit min fromma pappa som vågade sig på det skämtet.
(- – -)
