IBT:s blogg

forts. på posten “Mera av höst 1952”. Ur till större delen opublicerade autofiktionen Tändsticksberget (c:a 1990, med föga fiktion).

(- – -)

En berömd man kom till staden, en predikant som gick lite utanpå det vanliga. Man kunde förvänta sig storslagna möten och starka händelser. Om pappa hade varit kry skulle han ha medverkat med sina sånger, och kanske också något litet tal. Officerare och pastorer från hela Småland skulle göra detsamma.

Ingen sa något bestämt om den store evangelisten och förkunnarens förmågor, men han var en gudsman av särskild resning.

En dag fanns han hemma i lägenheten, tillsammans med ett tiotal andra främmande män i uniform eller svarta kostymer.

Man hade kommit för att besöka pappa. Tillsammans skulle de be Gud så innerligt de förmådde. Man kunde inte veta säkert. Kanske skulle Gud höra deras böner och göra ett under. Kanske skulle han höra dem men ha ett visare beslut i ordning. Allt står i Guds hand.

Jag gick ut. Från gården såg jag dem genom fönstret, en allvarlig skara med myndighet och försiktighet i egendomlig blandning. De stod i pappas rum, allesammans vända mot sängen. Någon talade ohörbart. Man knäppte händer, föll på knä, reste sig upp, bad igen. Olika biblar kom fram och blad vändes. Fromma bokmärken lyftes tillfälligtvis ut med försiktiga nypor, och lades tillbaka igen mellan de flortunna sidorna. Det var fransiga röda silkesband eller tummade papperslappar, kanske med särskilt betydelsefulla ord att komma ihåg. Inte förrän jag sett dem åter gå ut ur huset, i en tyst mörk gåsmarsch, och inte förrän jag därefter väntat i några minuter för att vara säker på att ingen skulle vara kvar, gick jag in igen.

– Vilka var dom? frågade jag mamma med så pigg röst jag kunde.

Jag tyckte att stämningen var onödigt tryckt.

– Sch, sa hon. Man vet ingenting om framtiden, och de har bett för pappa. Lagt allt i Guds hand. Många har blivit botade på andra ställen, men man kan inte veta.

Jag gick in till pappa för att se om det syntes någon förändring på honom. Han såg glad ut. Samtidigt lite generad. Det tyckte jag i alla fall. Han var säkert inte generad därför att han inte tänkte att Gud hör bön. Det trodde han förstås, så säkert som aldrig det. Men det var som om han ändå kände som jag, att det fanns ett drag av spektakel över det nyss skedda. Naturligtvis kunde det i så fall inte utsägas, eftersom det trots allt rörde sig om heliga ting och man inte skämtar om sådant. Den som minst av alla skulle skämta om heliga ting var min pappa. Samtidigt gick det inte att komma ifrån att han såg lite road ut, mitt uppe i allvaret.

Jag förstod att det inte var rätt tillfälle för Monopol, så jag satte mig på pianostolen och spelade lite för honom i stället.

Dagen därpå var han faktiskt frisk. Det vill säga, han såg frisk ut, klädde sig och gick omkring småvisslande i lägenheten. Det vara ett par dagar. Sedan blev han dålig och trött igen och måste lägga sig. Vid middagen sa mamma någonting med låg röst, nästan som för sig själv. Någonting om att det är Guds vilja som måste ske, inte människors.

Så småningom lade sig den uppståndelse som hör till en flyttning. Jag var inte längre ny i staden. Den avlånga lägenheten blev i någon mening vår. Där gick vi på och av våra vakter i rummet längst bort, eller strax intill dess dörr – mamma, min syster och jag. Lägenheten blev ett skepp på någon okänd trad, och pappa en värdefull last som vi tog hand om så gott vi förmådde.

Vart skulle vi med detta skepp?

Soldaterna hade slutat att fråga och godtog nu sakerna som de var. Själva litade vi på tiden. Fast mamma sa förstås Gud, om någon ändå fortfarande envisades med att fråga. Så småningom skulle tiden visa oss vart vi var på väg.

Så länge vi var ombord, inrättade vi oss som om vi aldrig skulle komma fram. Att åka lastångare genom tiden, mitt i en bullrande stad med i grunden främmande spårvagnar, riksbank, vindbro, avgaser blev till sist naturligt. Och skoldagarna gick.

Ibland tänkte jag att de föll ifrån en och en, lika odramatiskt som löven på träden i allén. Jag följde den ett stycke varje morgon och varje eftermiddag. När alla bladen hade fallit till marken, skulle den här terminen också snart vara slut, och något måste hända. I varje fall skulle väl vår lastångare lägga till någonstans, åtminstone över jullovet.

När pappa var vaken ville han mest att jag skulle sjunga. Vi började tidigt med advents- och julsångerna. De satt i huvudet på mig, när jag strövade omkring i Jönköping för att få lite luft. I början av terminen hade det varit i närheten av lägenheten. Ofta hade jag tämligen direkt hamnat hos skomakaren och inte kommit längre den dagen. Men så hade jag utsträckt mina promenader, och när nästan alla blad hade fallit i allén hände det att jag tog stora lovar genom staden. ”Gå Sion din konung att möta!” gnolade det i mitt huvud. Men när jag sick-sackade genom gatorna ville jag inte att de melodierna skulle komma fram. jag ville inte ha några melodier alls, jag vile bara gå. På land, inte på däck.

När det blev dags för julskyltningen fanns det så fantastiskt mycket att se. Jag letade förstås upp de fönster som hade rörliga leksaker: nallar som trummade en trumma på magen om man vred upp dem med en nyckel, kaniner som kunde hoppa, bilar.

Det fanns ingen baktanke hos mig att jag skulle vilja få något av dessa mekaniska underverk själv. Det förstod jag var otänkbart. Pappas pengar hade nätt och jämnt räckt till böckerna. Dessutom mådde han nu så dåligt att det var en helt orimlig tanke att över huvud taget föra sådant på tal. Men jag hade fått några kronor från olika håll att själv köpa för. Jag bestämde mig för att hitta en hoppande nalle, eller något liknande, till min lillasyster. Det var roligt att trängas med folk i främmande affärer, att gå in och fråga efter priset. Det gjorde jag på åtskilliga ställen, flera dagar. Det jag till sist köpte var inte en nalle men en liten hund. En som både slog trumma och hoppade.

Jag funderade över hur det skulle gå för den vinglande unge mannen på trehjulingen. Skulle någon hjälpa honom att köpa julklappar?

Han hade synts då och då på gatorna i närheten av vår lägenhet, ibland på ena sidan kvarteret, ibland på den andra. Han måste helt enkelt bo där någonstans. Vi hade ingenting direkt med varandra att göra. Han hörde inte till Frälsningsarmén. Men han dök upp så pass ofta på gatan att jag började tycka att han ändå hörde till på något sätt. Hans vinglande cykel var som en skyttel som spann in vårt främmande hus i lager efter lager av fina osynliga, grå trådar.

Pappa försvann några dagar från lägenheten. Han skulle in på lasarettet, bakom den mörkgröna häcken och den mörkbruna muren, och innanför någon av de många höga portarna. Doktorn hade sagt att det var nödvändigt att man gjorde en ordentlig undersökning – cystoskopering. Fast vi sa nog ”syskopering”.

Mamma viskade att det kunde göra ont, och pappa var orolig. När han åkt, bad vi till Gud att pappas syskopering inte skulle göra ont. Han kom hem, och vi frågade om det hade gjort ont. – Nja, sa han.

Med sig hade han ett besked om att han hade ordentligt med äggvita i urinen. Men det tror jag att vi visste förut.

Lastångaren fortsatte att stampa på sin tillfälligtvis avbrutna trad, mot ett decembermörker som tätnade alltmer. Julsångerna började också höras i radio: ”Gå Sion din konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud! Strö palmer på väg för Messias, och kläd dig som väntande brud!” Det var meningen att de skulle låta glada. Det kunde man märka på rösterna hos dem som sjöng. Men jag tyckte inte att de lät glada i alla fall. Därför blev jag obehaglig till mods varje gång jag hörde dessa sånger, och beslöt mig för att strunta i dem.

Det var ett beslut som var svårt att genomföra. Skenbart glada julvisor och psalmer, förannonseringar om julmöten och inbjudningar till små barn- och ungdomsfester på Frälsningsarmén haglade emot mig som fientliga skottsalvor, allt tätare ju närmare vi stävade mot terminens slut.

Det var meningen att allt detta skulle lysa upp i vintermörkret, sa man. Så skedde också, på sitt sätt. Jag upplevde allt sjungandet som en sorts lysgranater, fast jag nog inte visste vad det var.

– Är du inte glad att det är jul snart? sa man.

– Jo, sa jag och hukade mig.

I denna osynliga och strängt hemliga kamp förblev skomakaren min pålitlige bundsförvant. I hans verkstad spelades inga julsånger. Där fanns annan musik, från snurrande hjul och trygga läderraspar. Där var lugnt och skönt, nästan alldeles tyst.

Pappa sov.

Jag hade stigit ner från de tre cementtrappstegen, öppnat trädgrinden till gatan och stängt den, korsat Esplanaden. Där fanns en mur. Jag följde den och fortsatte åt samma håll några kvarter till.

Det slog mig att jag kunde gå till järnvägsstationen och se om där fanns något ånglok, med en riktig ångmaskin. Det var inte särskilt långt dit. Där stod nu inget lok inne, men det var ett spännande ställe i alla fall. Stationen låg vid Vätterns strand, och alldeles intill gick en lång pir rakt ut i vattnet, med en vågbrytare på tvären längst ute.

När jag började gå på piren såg jag att Vättern är en väldigt smal och lång sjö. Jönköping ligger alldeles i ena änden. Både till vänster och till höger kunde jag på avstånd lätt iaktta att stranden vek av framåt i samma riktning som piren. Men rakt fram syntes inget land. Där var bara vatten, en grå sjö med stora kraftiga vågor som oupphörligt rullade in mot Jönköping. De drevs fram av en stark blåst som kom ur intet, så lång bortifrån som ögat kunde se, och som rev loss små vattendroppar. Det var skönt att känna vindens press och den lätta duschen mot ansikte och händer. Jag gick längst ut.

Där stod jag en stund och förundrades över den kraft som vågorna hade när det fullständigt hänsynslöst kastade sig mot sten och betong och slog upp i våldsamma svall. Gråsvarta, från ingenstans, kom de hastigt mullrande in och exploderade en efter en i vita, kraschande kaskader. Det såg målmedvetet ut. Som om sjön hade fått sig ålagd något sorts uppgift som den på detta sätt outtröttligt fullgjorde, i de grå vågorna och de fräsande vita brisaderna.

Jag blev ganska blöt efter en stund av allt stänk. Det gjorde ingenting, därför att det som skedde där i vattnet var så märkligt. Säkert förstod jag att sjön inte kunde ha någon verklig uppgift, med det var ändå intressant att det kunde se så ut.

Lastångaren lade slutligen till i Jönköping. Vid centralen, nära hamnen.

Då var det ljusare. Snö hade fallit och perrongen lyste kallt.

Inte ett gulaktigt ljus, för solen var inte framme ännu den morgonen. Men ett titanvitt. Ett tunt fluffigt lager, på gränsen till att börja smälta, låg överallt där nattens snöfall kommit åt. Det kontrasterade intensivt mot alla järnsvarta stänger och hjul, som bildade ett invecklat mönster av streck och fläckar under de väntande järnvägsvagnarna.

En liten smutsvit fyrkantig skylt med ett rött kors lyste på en vagn, en enda, en speciell. Den vagnen var behändigt inrättad med plats för både liggande patient och sittande vak. Personalen hade till och med en egen extra kupé för sig själv, alldeles vid ena ingången. Det berättade mamma för mig där vi stod på perrongen. Jag ville gå in och titta, men det fick jag inte. Jag vinkade till pappa när ambulansgubbarna bar honom på båren den lilla biten till tåget från bilen. Den hade fått köra upp på perrongen, i ena änden. Det gick bra, för sjukjärnvägsvagnen stod lite för sig själv. Det var det sista jag såg av honom.

Pappa skulle åka några dagar i förväg, medan mamma, jag och mina systrar packade och städade ur lägenheten. Framme i Södertälje skulle han ta en bil direkt ut till Vapenvilan. Där hade man ställt i ordning ett eget rum åt honom.

När vi andra var klara och kunde åka, skulle vi ta en vanlig sittvagn. Sedan skulle vi bo i farfars hus hos faster Edit, nästan som i somras. Men först måste vi alltså stanna en kort tid och packa.

Det var några dagar efter nyår. Snön fortsatte falla, så jag kunde åka skidor ett par gånger i stadsparken. Hemma i lägenheten hjälptes vi åt att plocka ned det ena efter det andra i nästan samma lådor som vi hade haft när vi flyttade till Jönköping. Först gjorde mamma fel med böckerna, hon lade för många i för dryga lådor.

Jag hittade mitt förstoringsglas och la ned det det i en väska tillsammans med pistolen och ångmaskinen. Det var nödvändigt att skruva loss skorstenen för att den skulle få plats.