IBT:s blogg

forts. på posten “Höst 1952”, utdrag ur Tändsticksberget.

(- – -)

Blankett är realgenus, precis som befrielse, tänkte jag.

Det var morgon, fröken hade just kommit in, och vi hade alla slingrat oss ned i våra bänkar och känt att en ny viktig läroverksdag låg före. En smak av havregrynsgröt återkom i munnen.

Jag vred försiktigt på ett gult litet löv. Det hade lyst så uppfordrande på marken att jag böjt mig ned och snappat upp det i farten, medan jag småsprungit genom Esplanaden för att hinna. Jag gläntade på bänklocket och pillade in det genom springan.

Längst fram på frökens kateder låg en bunt blanketter. När hon ropat upp för att se vilka som var frånvarande den dagen, pekade hon hastigt på pappershögen. Blanketterna var till för dem som eventuellt inte hade råd att betala terminsavgiften. ”Helt eller delvis.”

Sedan reste hon sig, bröt av en krita, skrev en mening på tavlan och strök under ett eller annat ord.

När det så småningom blev rast, väntade jag tills de flesta hade hunnit ut ur klassrummet och gick sedan fort förbi katedern och tog en blankett.

Jag hittade flera gula löv den dagen. Framåt eftermiddagen upptäckte jag till och med att en liten lönn bakom annexet var nästan helt och hållet gul. Antagligen hade den torkat under sommaren, för så långt hade inte hösten kommit ännu. Vi befann oss just i övergången.

Mamma var i köket när jag kom hem. När hon fått blanketten slätade hon genast ut den på bordet, drog fram en låda under diskbänken, prövade en kulspetspenna mot något skräppapper och satte sig belåtet och energiskt för att börja fylla i. Då ringde det på dörren, och alltsammans åkte tillbaka in i lådan som hon knuffade igen med en smäll.

– Öppna och se efter vem det är, är du snäll, sa hon.

Det var en äldre pojke, som också bodde i divisionshögkvarteret. Hans föräldrar hade sagt åt honom att gå och presentera sig, sa han. Mamma lyste upp och drog ut en stol åt honom vid köksbordet. Han gick i läroverket, ett par klasser över mig.

– Så roligt, så mamma. Vad gör ni nu i skolan?

Han höll på att skriva en hemuppsats, förklarade han artigt men ändå lite besvärad.

– Så intressant, sa mamma. Det gjorde vi också i flickskolan. Då gäller det att söka sig till källorna!

När han inte svarade med detsamma la hon till, en aning osäkert men förväntansfullt vädjande:

– Eller hur?

Jag förstod inte vad mamma menade med att gå till ”källorna”, och jag är inte säker på att den nye grannpojken gjorde det heller. Men han höll med henne och fortsatte uppmärksamt att samtala om hur det gick till att studera i läroverket nu för tiden.

– När jag gick i flickskolan ansågs normalskolekompetens lika fint som studenten, förklarade mamma.

Det där med källorna lät fint, en aning för fint, och jag drog mig försiktigt ifrån dem och gick in till pappa.

Han var vaken.

– Hej, sa jag.

– Hej, sa pappa och vred huvudet på kudden emot mig.

Det låg en liten bok på täcket, men han verkade inte läsa i den.

– Vad är det för bok?

– Bara en gamma frökatalog…

Han sträckte ut armen och höll upp katalogen. På utsidan fanns en delad färgglad bild med rosor högst upp och blommande fruktträd längre ner.

– … men jag blev trött, så jag orkade inte så mycket, la han till.

Jag tog boken och bläddrade i den. Här och där hade pappa gjort små understrykningar vid något tidigare tillfälle. På en blank sida hade han ritat en skiss till något som såg ut att föreställa en plan för nya rabatter.

Han satte ner armbågen i madrassen och hasade sig upp i halvsittande ställning. Ett brett gäckande leende, inte så olikt faster Gretas, for plötsligt och oväntat över hans ansikte.

– Vet du vad jag har läst? sa han. Jo, hur man kan få jättestora äpplen! När karten har börjat bildas men fortfarande är små, ska man sterilisera en stoppnål i en ljuslåga och sticka ett hål rakt in i kärnhuset. Sedan ska man försiktigt lirka in ett frö till en pumpa, som kan gro därinne. Och om man har tur så börjar pumpan växa, och då kan äpplet bli stort som en fotboll!

Han tittade roat och samtidigt allvarligt på mig.

– Är det sant?

Det lät ju knappast sant. Men pappa ljög faktiskt aldrig, så både hans skälmska tonfall och själva saken var förbluffande. Dessutom kom det så överraskande för mig att inse att han låg och tänkte på sådana saker, när han egentligen var sjuk.

– Jag vet inte. Men det står här, på en sida om roliga experiment som man kan göra.

Han sjönk ned på kudden igen och slutade le. Jag la tillbaka boken bredvid honom på täcket. Så satt vi tysta och såg på varandra en liten stund.

Jag tänkte att snart skulle äpplena och plommonen hemma hos farfars vara färdiga för plockning. Och gråpäronen. Trodde pappa att farfar skulle skicka ett smakprov till oss, fastän vi nu bodde så långt bort? Jo, sa han, det trodde han visst det.

Jag satte mig på mattan. Pappa måste vrida på huvudet ganska mycket för att kunna se på mig, och det gjorde han, tyst, en bra lång stund. Sedan slöt han ögonen och man kunde inte vara säker på om han hade somnat eller om han bara låg och vilade sig. Men jag ville inte störa honom utan reste mig försiktigt och gick igen.

Ute i köket var mamma ensam. Den artige pojken hade gått, och mamma satt för sig själv vid bordet och tänkte.

– Javisst ja, sa hon när hon fick se mig. Det var den där blanketten!

Åter slätade hon ut den med handen på bordet och tog tag i pennan. Jag ställde mig bakom henne och läste. Där fanns prickade rader som man skulle skriva på, och högtidliga uttryck som ”Målsmans yrke” och ”Senaste taxerade inkomst”.

På prickarna för målsmans yrke skrev hon raskt ”Frälsningsofficer”, med en skrivstil som såg mycket mera elegant och spänstig ut än min. Jag hade inte förut tänkt på att F i skrivstil kunde ha så roliga och fina svängar. Efter senast taxerade inkomst fyllde hon i ”mindre än” och några siffror. Så undertecknade hon alltsammans längst ned med en fart som verkade otrolig, och sträckte mig belåtet blanketten.

– Ta med dig den här nu, så blir det bra!

– Så där ska jag också kunna skriva när jag blir stor, sa jag.

Mamma skrattade.

– Äsch, det där är flickskolestil! Du kommer att skriva lika bra men på ett annat sätt.

Jag ville fråga henne om beloppet vid taxerad inkomst var väldigt lågt. Att det inte var högt, begrep jag förstås. Hon förekom mig.

– När du blir stor hoppas jag att du ska ha det bättre ställt, sa hon uppmuntrande.

– Vi har väl det bra?

– Jovisst, sa hon generat. Men ändå. Jag vill att du ska få det bättre och inte bara vara vanlig jobbare, som farfar och pappa.

– Pappa är ju frälsningsofficer! Ni är ju båda frälsningsofficerare? Är inte det bra?

Egendomligt nog kände jag mig stött.

– Jovisst.

Mammas röst blev oväntat spänd och besvärad. Det märktes att hon inte visste hur hon skulle förklara för mig hur hon menade. Ibland brukade mamma och pappa tala om att det var Gud som hade kallat dem att bli frälsningsofficerare, det var jag van att höra. Ett ögonblick verkade det nästan som om hon hade glömt bort det. Som om hon velat glömma bort det.

– Jovisst, sa hon ännu mera generat och reste sig. Det är så sant. Men ändå.

Jag vek ihop blanketten och stoppade den på mig till nästa dag. Då väntade jag på fröken utanför klassrummet och gav den till henne utan att säga någonting.

Ett par morgnar därefter fick jag den tillbaka. Efter uppropet sa fröken att de av oss som hade lämnat in blanketter om befrielse kunde komma fram och hämta dem. En pojke i andra änden av klassrummet ställde sig upp. Han var en av dem som jag ännu inte hade lärt känna. Jag lät honom gå fram först och väntade i min bänk tills han hade fått sin lapp. Så reste jag mig så obesvärat jag kunde och steg fram till fröken. Hon räckte mig blanketten och sa ”jaha”.

Det var varken vänligt eller ovänligt sagt, och jag förstod inte alls vad hon menade med sitt jaha. Det var ett jaha som inte verkade betyda någonting särskilt, men kanske ändå gjorde det.

På väg tillbaka till min plats såg jag att någon hade skrivit ett par ord med bläck, med stora skrivbokstäver, högst upp på papperet. Det var en stil som var alldeles annorlunda än mammas. ”Helt befriad”, stod det.

Det lät bra. Jag är helt befriad, tänkte jag när jag funnit mig tillrätta i bänken igen. Så satt jag en stund och funderade över vad mamma skulle säga om det, när jag kom hem. Hennes möjliga repliker hoppade upp inom mig som ur en bok, en dittills oläst bok som jag inte visste att jag förvarade någonstans i skallen.

Kanske skulle hon säga ”Det var bra det”. Eller ”Annars skulle vi knappt ha råd”? Eller ”Hoppas du ska kunna betala terminsavgiften åt dina barn.” Eller?

Jag tänkte inte mer på det just då. Men senare på dagen, när jag packade min skolväska för att gå hem, slog det mig utan anledning att hon kanske skulle säga:

– Tänk om jag också kunde bli befriad!

På det sättet skulle hon absolut aldrig uttrycka sig i verkligheten, det insåg jag med detsamma och mycket väl. Jag förstod inte var den konstiga meningen kom ifrån. Den kändes främmande, obehaglig och oroande. Jag försökte låta bli att tänka flera obehagliga tankar. Med det var omöjligt, för hela läroverket i Jönköping hade en dyster karaktär som det var svårt att inte gripas av.

Jag beslöt mig för att ta en liten promenad genom stan för att komma på något roligare. Kanske skulle jag se efter om det fanns flera gula lönnar på andra ställen.

Men när jag kom ut på skolgården ändrade jag mig och gick som vanligt raka vägen hem, och lämnade fram lappen. Det var inte mer med det. Mamma sa ingenting speciellt. Hon betedde sig bara som om hon väntat att jag skulle bli befriad, och att det inte var något särskilt med det.

Klassens timme hade vi trots allt i Jönköping. På lördagarna. Fröken tyckte att vi skulle förbereda ordentliga program. Därför gjorde vi upp en lista, redan i början av terminen.

– Är det någon som kan något särskilt? Sjunga eller spela? frågade hon. Eller någon som vill läsa högt ur en bok, eller berätta ett spännande äventyr?

Någonstans inne i mig måste jag ha anat en chans. Kanske var fröken inte helt igenom avog.

Jag hade en sak på lut. En idé, som jag länge planerat att genomföra men ännu inte haft tid till. Jag tänkte tillverka en skioptikonapparat.

I Uppsala hade jag fått se ljusbilder, på ett barnmöte. En tillresande yngre officer hade haft med sig en låda som han stoppade in kort och tidningsurklipp i. De lyste sedan i jätteformat från ett lakan som var uppspänt på väggen. Alla möjliga bilder: mest Jesus, profeter och änglar, men också bilder av djur och officerare och andra berömda personer. Det var magnifikt.

Efteråt hade jag frågat honom hur det hela fungerade. Då hade visat mig att det helt enkelt var ett förstoringsglas som satt längst fram, och en lampa där bak. När man sköt in en teckning eller ett fotografi i lådan, kastades ljuset på bilden, och sedan ut genom förstoringsglaset och till sist på lakanet. Det var lätt att förstå.

Jag ägde ett förstoringsglas och hade omedelbart bestämt mig för att bygga en egen apparat. Men så hade olika ting kommit emellan och skjutit upp min plan tills vidare. Dock stod den alltid tydlig och klar för mig: jag skulle be mamma om en kakburk eller en skokartong, göra ett hål på ena kortsidan, som då blev framåt, och montera förstoringsglaset. Så skulle jag sätta en lampa längst bak.

Precis så skulle det fungera.

– Jag har en skioptikonapparat. Jag skulle kunna ta med den till skolan, och visa bilder, sa jag till fröken.

Hon blev förtjust. Hon såg på mig med en vänlig min som tycktes överraska henne själv. Det var ett bra förslag. När skulle jag kunna göra det? På lördag om fjorton dar?

– Ja, sa jag.

Klasskamraterna verkade nöjda och imponerade. En av dem kom fram till mig på rasten och berättade att hans pappa kunde visa riktig film hemma, filmer som han själv hade fotograferat. Men den apparaten fick man inte leka med. Och säkert inte ta med till skolan.

När jag kom hem samma dag började jag genomföra mitt projekt genom att försiktigt gå igenom vårt, det vill säga mammas, förråd av burkar. Redan då stötte jag på ett problem, som dock inte verkade oöverstigligt. Det fanns ingen riktigt bra burk, i lämplig storlek.

Men kanske hade hon en någonstans ändå. Annars skulle det gå lika bra med en skokartong.

Förstoringsglaset hade jag i en låda med bara mina grejor. Det låg på sin plats. Tursamt nog hade det inte kommit bort i flyttningen. Det var runt, som det skulle vara, men hade ett skärt, lite buktande plasthandtag. Det måste man förstås kapa av. Det borde gå med en kniv, eller kanske en bågfil.

Jag kände mig trygg och tyckte att jag hade gjort vad som behövdes den dagen.

Sedan glömde jag bort alltihop. Vanliga skoldagar kom och gick, och ingen talade mer om min skioptikonapparat. Inte förrän fröken sa, att i övermorgon ska det bli roligt att få se ljusbilder på klassens timme.

– Ja, sa jag, och kom plötsligt ihåg vad jag hade ogjort.

Mamma ville först inte släppa ifrån sig någon skokartong. Vi hade nästan inga, sa hon, och de som vi hade behövde vi. Men till sist fick jag i alla fall en och satt mig på mattan i vardagsrummet för att fundera ut hur jag bäst skulle montera förstoringsglaset.

Antagligen var det inte nödvändigt att såga av handtaget. Det skulle i själva verket vara bättre att ha det kvar, som ett slags fäste.

Jag klippte ett hål i kartongen, letade fram tejp ur en låda i köket och klistrade fast mitt objektiv. Det var hur lätt som helst. Det var svårare att räkna ut vilken lampa som skulle passa. Vi hade en del olika små bordslampor och vägglampetter hemma, men ingen av dem hade en sådan form att de lätt skulle kunna monteras i kartongen. Dessutom var det knappt tänkbart att jag skulle få låna dem.

Tursamt nog ägde jag själv en liten ficklampa, och när jag hade varit ute en sväng för att köpa ett nytt batteri lyste den förträffligt. Jag ställde den försiktigt på golvet och trädde kartongen över. Det kom ut ljus ur hålet med glaset!

Bara en lämplig bild saknades nu för att det hela skulle vara i ordning. Jag bestämde mig för ett frimärke, ett rött med gamle kungen.

Oväntat nog blev det ingen bild på den vita dörr som jag provisoriskt hade utsett till duk. Detta oavsett var och hur jag placerade frimärket i kartongen – nära lampan, nära förstoringsglaset, upp-och-ner, fasttejpat på lampan, på själva glaset, och så vidare. Om jag sköt skioptikonapparaten tillräckligt nära intill dörren, blev det visserligen en liten ljus fläck just där. Men ingen kung. Faktiskt var fläcken inte ens rödaktig.

Jag blev fundersam. Men egentligen inte direkt orolig. I varje fall inte allvarligt orolig. Problemet skulle säkert gå att lösa. Men kanske skulle jag inte hinna i tid till just den klassens timme som vi hade planerat, den i övermorgon.

Jag tog det säkra före det osäkra. Nästa dag sa jag till fröken att min skioptikonapparat hade gått sönder och måste lagas.

– Så synd. Men det gör ingenting. Vi kan ta bilderna om en dryg vecka i stället. Eller om fjorton dar, om det behövs.

– Om fjorton dar blir bäst, sa jag och kände mig fullständigt trygg.

Jag gjorde ingenting åt saken på hela tiden. Det var nämligen redan ganska klart att det som saknades var en tillräckligt stark lampa. En som orkade lysa igenom frimärket ordentligt, när det satt fasttejpat på förstoringsglaset. Eller hängde i en tejpbit, mitt i kartongen. En så stark lampa skulle jag aldrig kunna få tag i. Min batterilykta blev allt svagare, efter alla försök som jag gjort med den, på olika avstånd från dörren.

I princip skulle det naturligtvis fortfarande gå att laga skioptikonapparaten. Problemet för mig var helt enkelt att jag saknade tillräckliga resurser. Om jag hade varit vuxen, skulle det ha varit enkelt. Då skulle jag bara ha gått och köpt en tillräckligt stark lama. Och så hade jag kunnat visa bilder med min egen skioptikonapparat på klassens timme, som avsikten var.

Fast bilderna kanske inte var det allra viktigaste. Jag skulle ju kunna göra något annat, något lika spännande som att visa bilder. Det var den tanken som jag kom att ägna min fjortondagarsfrist åt. Att försöka hitta på något annat, något lika spännande och bra.

Jag fann det när ungefär halva tiden gått. Av en ren slump hade jag hamnat på biblioteket den dagen och upptäckt en lärobok i trolleri.

Jag satt i läsesalen och undersökte den. Där fanns flera olika tricks som man absolut inte skulle kunna förstå – om man inte hade läst boken. En del krävde utrustning som jag inte skulle hinna med att tillverka. Men till några rent förbluffande trollerikonster behövde man bara enkla saker som en bordskniv, en tioöring, ett äpple och en handduk.

Utrustningen var uppräknad i ett stycke för sig. Den kallades ”Rekvisita”.

Med så enkel rekvisita skulle man kunna trolla bort en tioåring som man lånat från någon frivillig person i publiken. Sedan skulle man trolla fram den igen, ur ett äpple!

Jag började genast träna. Det vill säga, jag läste beskrivningen av tricket flera gånger, tills jag kom ihåg det utantill. Säkert skulle både fröken och mina klasskamrater tycka att ett sådant förbluffande trolleritrick var lika bra som ljusbilder.

Därför tyckte jag inte att jag behövde säga något om programändringen i förväg. Det skulle bara ha lett till frågor. Frågor som visserligen skulle ha besvarats med korrekta och ärliga svar, men som i sin tur inte desto mindre skulle ha varit svåra för fröken att begripa – och så skulle vi ha hållit på att diskutera till ingen nytta.

Jag väntade tills klassens timme var inne. Då sa jag helt enkelt som det var, att min skioptikonapparat fortfarande var sönder, men att jag kunde trolla i stället, om det gick lika bra.

Fröken såg snopen ut, men mina klasskamrater klappade i händerna och ropade ”ja, ja, trolla, trolla!” Då nickade fröken åt mig och sa det var synd, men att då kunde jag väl göra det då.

Jag gick fram och ställde mig bakom katedern och sköt frökens stol lite åt sidan. Där la jag upp min rekvisita, tills vidare osynlig för åskådarna. Bland annat hade jag en preparerad bordskniv: med lite tuggummi hade jag tryckt fast en tioöring på ena sidan av knivens blad. När man höll kniven med andra sidan mot publiken, var myntet osynligt.

Det trick som jag hade valt ut – och som jag övat intensivt på genom att läsa i boken – gick ut på att man skulle skära med kniven i ett äpple och då gnida av tioöringen mot äppelskrotten. Sedan skulle man låtsas hitta myntet där och visa upp det, men i hemlighet byta ut det mot den tioöring som man i början av tricket hade lånat från publiken. Allra sist skulle man med en bugning återlämna den rätta pengen till dess ägare.

Jag lyckades rätt bra, så tillvida att spänningen och den förväntansfulla stämningen höll i sig ända till slutet. När jag hade skurit itu äpplet och hållit upp tioöringen, var det emellertid någonting som blev helt fel. Det gick inte att utföra det planerade utbytet av det preparerade myntet!

Alldeles strax skulle tioöringen lämnas tillbaka till ägaren för noggrann kontroll, och då skulle det visa sig att det inte var rätt slant, att jag hade misslyckats. Plötsligt stod jag där och såg i min egen handflata ett dundrande fiasko stirra upp på mig, ett elakt litet metallöga. Det var ett alldeles konkret misslyckande som inte skulle ha legat där i min hand, om jag inte schabblat.

Publiken hade ännu inte märkt någonting. Jag fortsatte att prata och prata för att hålla stämningen uppe medan jag tänkte. Men jag insåg snart att det inte gick att tänka sig till någon utväg. Det fanns helt enkelt inget sätt för mig att komma undan det givna nederlaget och förödmjukelsen. I varje fall inget som jag kunde kontrollera själv.

Av någon obegriplig anledning beslöt jag mig ändå för att inte ge mig. Att i stället satsa på den absolut sista chans som ändå fanns, rent teoretiskt. Nämligen den osannolika möjligheten att myntägaren skulle vara hygglig och bevilja mig nåd. Jag hade ingen anledning att förvänta mig något sådant. Men rent teoretiskt var det i alla fall en möjlighet.

Jag stirrade stint på honom, när jag bad honom komma fram till katedern för att kontrollera att myntet var precis det som han hade överlämnat till mig för några minuter sedan. Kamraternas spända blickar följde honom fram.

– Nå? sa jag, och tittade kallt rakt in i hans pupiller. Är det här den tioöring som jag fick låna av dig alldeles nyss?

Mitt preparerade mynt kunde knappast ha varit mera annorlunda. Året, gubben och färgskiftningen var helt fel.

– Nå?

Han tog tioöringen i handen, vände och vred på den i tysthet en liten stund.

– Ja, sa han sedan med troskyldig röst och viftade med myntet i luften. Det är den!

Hela klassen applåderade och tjoade, och myntägaren gick och satte sig. Fröken verkade nöjd och sa att det hade varit spännande och roligt. Jag kände mig oerhört lättad, och tacksam.

Vi pratade sedan aldrig ordentligt om saken, myntägaren och jag. Men han antydde för mig på en rast, att han mycket väl hade sett at det var alldeles fel peng. Om jag förstod hans mumlande rätt, hade han inte drivits av något behov av att rädda just mig ur knipan. Han hade bara tyckt att det skulle vara synd med ett fiasko, sa han. När tricket var så pass bra.