forts. på posten “Den ojämlika skolan”

(- – -)

Redan inledningsvis (bloggposten ”Barn, mamma, pappa”, 23 juni) har jag via ett gammalt byrålådsmanus, Tändsticksberget, berättat att höstterminen 1952 i Jönköping innehöll både dysterhet och en del glädjeämnen. På det stora hela var det naturligtvis en olustig tid, vars grundton bestämdes av att pappa aldrig kom igång med sitt arbete utan i stort sett genast hamnade i sängen. Med kortare avbrott för några dagar på ett sjukpensionat i Mullsjö, kom han att förbli liggande hela terminen. Ingen i familjen kunde väl egentligen bedöma hans tillstånd från medicinsk synpunkt, allra minst vi barn. En läkare kom på hembesök ett par gånger – sådant gjorde doktorerna på den tiden – och såg till att pappa blev inlagd på sjukhuset för närmare utredning. Doktorn och hans åtgärder accentuerade den ominösa grundstämningen hemma. Den blev till slut så pressande att min yngsta syster, då fyra år, fick vistas några dagar på ett barnhem i stan, antagligen för att skapa lite lättnad för både henne och mamma. Jag, och förmodligen även min lite äldre, nioåriga syster upplevde dock denna separation från ”Lillan” som ytterligare en stegring av den dramatiska spänningen.

En för mig själv i efterhand obekväm psykologisk iakttagelse är att jag vid ett par tillfällen i skolan visade prov på en helt orealistisk överskattning av min kreativa förmåga. Sådant är väl inte alldeles ovanligt hos barn, men kanske var det i mitt fall också uttryck för att hela tillvaron hade något overkligt över sig. Säkert kände jag mig ensam, kanske gjorde det mig girig efter uppskattning.

Jag kan idag inte längre minnas precis hur sanningsenlig i detaljerna som texten Tändsticksberget är. Berättelsen är i alla fall mycket verklighetsnära. Jag börjar idag lägga ut ytterligare ett längre avsnitt om Jönköping. Tillsammantaget ger det, och det som så småningom följer, en riktig bild av hur jag kände det. Tror jag i alla fall, så här långt efteråt.


Hösten 1952. Ur Tändsticksberget

Jag kan inte minnas hur jag färdades till Jönköping. Antagligen åkte jag tåg. Men det är också möjligt att jag fick sitta bredvid chauffören, framme i lastbilen som pappa hade hyrt för att flytta alla våra saker. Vanligtvis när pappa och mamma fick nya order, brukade pappa hitta på alla möjliga knepiga lösningar på transportproblemen. Han snickrade särskilda lådor till olika möbler, han ordnade med krukväxter och lökar så att de skulle komma bra fram utan att frysa på vägen, han surrade och kontrollerade knutarna på flaket, han instruerade oss om hur vi skulle rulla in och packa ner och i vilken ordning vi skulle bära ner och ut och upp. Till exempel hur man skulle flytta böckerna.

Vi hade inte särskilt många böcker. Ändå kunde det bli alldeles för tungt att bära, om man inte gjorde skrattretande små paket av dem. Böckerna passade precis i korta sockerlådor som pappa fått i någon affär.

Till mammas nya kristallkrona – som pappa byggt under konvalescensen i Södertälje, av prismor som han under sina predikoresor införskaffat hos lumpnickar i olika städer – gjorde han en hög träkoffert med krok i taket, så att den kunde hänga och dingla fritt under resan, lätt omvirad av en filt.

Antagligen åkte jag tåg till Jönköping. Pappa mådde inte riktigt bra. Hela flyttningen gick lite grann på en höft.

Jag kom ett par dagar för sent till skolan. Mamma hade ordnat så att jag skulle få gå i läroverket i Jönköping i stället för i Södertälje. Plötsligt satt jag en förmiddag bland några okända kamrater i ett främmande klassrum med en ny fröken framför mig. Sådant var jag i och för sig van vid, jag hade ju tidigare bytt skolstad och skola i stort sett en gång om året. Men aldrig förr hade jag hamnat i ett läroverk. Ingen i min släkt hade gått i läroverk, varken på mammas eller pappas sida. Så jag visste att det var en händelse, när jag damp ner där i Jönköpings oerhört magistrala och pampiga stenskola, som ett slags kolli, just utexpedierad från en godsfinka.

Det gick bara några minuter så tittade fröken på mig.

– Kan du, vår käre nykomling, berätta lite vad du vet om Jönköpings län?

De andra i klassen hade redan gått några dagar i skolan. För mig var sommarlovet nätt och jämnt slut i och med flyttningen. Jag hade ännu inte hunnit bo i den främmande staden mer än en eftermiddag och blev helt överraskad av det kunde vara läxdag. De andra nya klasskamraterna vred sig försiktigt mot mig.

– Förlåt, sa jag, jag är lite trött. Jag har rest hela natten och dagen. Min pappa mår inte riktigt bra. Jag visste inte att vi har läxa.

– Nu överdriver du väl, sa fröken ogillande och såg rakt på mig.

Jag hade hoppats beveka henne till lite förståelse, med det gick inte alls. Hon blev tvärtom irriterad. Jag märkte att hon tyckte att jag var inställsam.

– Inte tar det så lång tid att resa från Södertälje, fortsatte hon. Kom ihåg att du går i ett läroverk nu. Då gäller det också att komma ihåg att hålla reda på läxan. Du med, inte bara de övriga i klassen.

Jag kände mig ynklig. Det var obegripligt för mig själv att jag inte alls hade varit beredd på att bli förhörd. Läxor brukade aldrig vara något problem för mig, oavsett om jag hade läst dem eller ej. Jag hade alltid haft lätt att bli förstådd av mina lärare. I ettan i Borlänge hade fröken tagit mig till sin medhjälpare i att undervisa om skrivning och rättstavning. I ettan i Södertälje hade jag fått massor av guldstjärnor och röda stjärnor och silverstjärnor – och ibland, när stjärnorna tröt, små gröna granar – av en fröken som var väldigt mjuk och rund och snäll.

I tvåan i Uppsala hade fröken varit smalare och sportigare, men hon hade låtit mig uträtta ansvarsfullla ärenden på stan. Ärenden som jag visserligen hade misskött av ren otur någon gång, men i alla fall. Hon hade bett mig köpa pigmentpulver till dextrinfärger som vi sedan skulle blanda tillsammans i klassen. På en lapp hade hon skrivit: karmin 1, ultramarin 1,5, zinkvitt 2, guldockra 0,5 och en hel del annat. I färgaffären hade handlaren undrat om det stod hg eller kg efter siffrorna, och jag hade noggrant studerat bokstäverna och inte känt mig säker och inte haft en aning om vad som kunde vara rimligt. Alltså hade jag kommit tillbaka med flera tunga påsar med färg, och fröken hade sagt att det borde jag väl ha förstått att det skulle vara hekto och inte kilo. Men hon blev inte arg på mig, på sin höjd lite förskräckt med tanke på att skolan kanske inte skulle få tillbaka pengarna, när nu köpt var köpt.

Och i trean i Uppsala hade magistern flera gånger bett mig läsa av barometern och termometern som satt i en helt annan korridor, därför att han litade på mig. Inte heller han blev arg, när han insåg att lufttrycket var alldeles för stabilt och jag läste av den stela svartblå minnesvisaren istället för den nervöst hoppande mässingsnålen som knyckte till när man knäppte på glaset med fingret. Han blev inte arg, han sa bara att det var den ljusgula visaren som man skulle läsa av och att pojkar är pojkar.

Men Jönköping är en krävande stad. Hur man ska anpassa sig till dess seder och miljöer lyckades jag aldrig riktigt begripa.

Under de närmaste veckorna hade jag ytterligare ett par konfrontationer med fröken, som övertygade mig om att hon av någon anledning inte ville tycka om mig. Bland annat blev vi osams om olika begrepps – fast vi sa ”ords” – könstillhörighet. Är dessa ord maskulinum, femininum, neutrum eller realgenus: bord, skepp, höna?

– Bordet det, skeppet hon, hönan den.

Jag tyckte saken var självklar.

– Nej du min vän. Om du säger att skeppet är femininum, så får du allt också hålla på att hönan är det.

Hon lät försmädlig, hon ville låta försmädlig. Men jag tyckte att hon framför allt var plågsamt korkad. Från sommarlovet i Södertälje ansåg jag mig ha ett nära förhållande till både båtar och höns. Leksaksbåtar hörde till mina käraste ägodelar, riktiga båtar hade jag sett dagligdags i kanalen och på Mälarn, och egna höns hade jag ju haft i egen hönsgård. Jag ville inte bli undervisad på det där överlägsna sättet. I varje fall inte av någon som antagligen aldrig hade ägt en enda kyckling. Även om jag i och för sig kunde hålla med om att det låg en del i frökens synpunkter.

Tämligen tidigt efter min ankomst fick vi ta av oss på överkroppen och ställa upp i en lång rad strax utanför ett annex, där skolsyster skulle undersöka vår urin. I min tidigare skolerfarenhet hade besöken hos ”syster” handlat om att kavla upp en ärm och få ett nytt tuberkulinplåster eller att hålla för ett öga och läsa bokstäver eller siffror på en vägg. Men i läroverket visade det sig vara en form av kemi.

Vi vandrade sakta på lång rad genom ett rum där små bruna och vita glasflaskor trängdes på svartmålade hyllor, och där brickor med knubbiga trekantiga glas på fot glittrade till höger och vänster. En del glas var till hälften fyllda med urin, andra var tomma, så när som att en liten papperslapp med någon klottrig kulspetsskrift stack upp ur en del. Ibland höll någon som förmodligen var skolsyster upp ett vätskefyllt glas, roterade det lätt mot dagsljuset och satte ned det på sin bricka igen.

Var, när och hur jag rent fysiskt levererade mitt prov kan jag inte erinra mig. Men jag minns tydligt denna ringlande oroliga kö av pojkar som just tagit av sina stickade pullovers och sakta skrider genom ett annex, där man aldrig annars vistas, för att så småningom komma ut igen i friska luften på andra sidan. Och de gåtfulla glittrande glasen, vars uppgift i världen är oklar, men vars betydelse ändå är att symbolisera det obegripliga och integritetskränkande. Jag återsåg dem inte igen förrän jag åtskilliga år senare fick förmånen att öva mig på en riktigt gammaldags Heller-Almén-analys på Akademiska Sjukhusets kandidatlaboratorium i Uppsala.

Ibland inbillar jag mig tanklöst att min medicinarutbildning hör till ett senare, lite vuxnare liv, medan mina upplevelser som pojke ligger så långt tillbaka i tiden att de kanske aldrig riktigt har ägt rum. Men då räknar jag på fingrarna och inser att antingen var jag vuxen redan som barn, eller så gick jag fortfarande i skolan på Akademiska. De flesta jag känner tycks inte ha några svårigheter att hålla med om det senare alternativet; studenter kan vara väl barnsliga i många sammanhang. Själv vet jag dock ofta varken ut eller in.

Någon av de första dagarna i Jönköping gick jag omkring på måfå för att undersöka gatorna runt vårt kvarter. En röd herrcykel stod lutad mot en vägg, strax intill en mjölkbutik. Jag gick fram till den, men hejdades av att en stor trehjuling svängde runt hörnet. Den kördes av en ung man med slängande huvud och överkropp. Uppenbarligen hade han balansproblem och kunde inte klara av en vanlig cykel. Jag väntade tills han hade farit förbi mig. Då lutade jag mig över den röda och fann den låst med ett kombinationslås. Ett sådant där som inte har nyckel utan fem piggar, som ska ställas in på ett visst nummer som bara ägaren vet.

Jag hittade snabbt på en sifferserie och sköt de små spakarna i läge. Inte för att stjäla cykeln naturligtvis, utan för att jag aldrig tidigare hade sett ett kombinationslås, bara hört talas om dem. Tryggheten med sådana ligger i att det bara är den som vet koden som kan öppna dem. Jag blev därför oerhört tagen, när låset svarade på mitt godtyckliga försök genom att plötsligt rassla till och smälla upp. Jag hade öppnat låset utan att veta hur. Jag tryckte ihop det igen och gick därifrån, obehaglig till mods.

Nästa gång jag såg den unge vinglande mannen på sin trehjuling, kom han från samma håll som förut. Huvudet slängde hit och dit. Cykeln gick i en vid båge från ena trottoaren till den andra, innan han nådde kvarterets slut och svängde bak hörnet igen.

Pappa hade gått och lagt sig redan dagen efter att vi anlänt till Jönköping. Han mådde så pass illa att han inte kunde börja arbeta med detsamma utan var tvungen att ta igen sig ett tag. Därför låg han i sin säng, när jag kom till honom för att be om pengar till skolböcker. Han måste ha litat på mig fullständigt i den saken, för han ifrågasatte inte utgifterna på annat sätt än att han tyckte att det gick åt mycket. Han förstod att böckerna behövdes. Men eftersom jag kom flera gånger med begäran om pengar till ytterligare böcker, kunde han inte låta bli att muttra lite för sig själv om att han trodde att det hade varit färdigt med inköpen häromsist.

Jag minns hur det såg ut när hans skulle ge mig sedlarna ur sin börs. Plånboken var blank och mörk, för han hade haft den länge. Ett litet metallspänne satt på locket till ett av facken. En gul fyrkantig femtilapp lyste tydligt mot det mörka, när han bad mig plocka ut den själv. Sedan tog han tillbaka plånboken, vek den under huvudkudden och la sig ner. Han nickade, och jag gick ut för att köpa mig en biologibok, realskolans kurs.

Frälsningsarmén i Jönköping besökte jag bara ett par gånger. Okända farbröder och tanter i uniform frågade hur det stod till med min pappa och om han började verka kry snart, så att han skulle kunna sätta igång med sitt efterlängtade arbete. Man sa att han var duktig och klämmig och bra på att arbeta med barn. För att komma dit tog man spårvagn. Andra sa att spårvagnarna i Jönköping var bra och billiga och någonting att vara stolt över. ”Tyckte jag om att åka spårvagn?” Och så klappade man mig på axeln eller i ryggen.

Efter ett par, tre veckor, när pappa fortfarande var “förkyld”, började de okända uniformspersonerna komma hem och hälsa på. De gick in till pappa i hans rum längst bort i lägenheten och stängde dörren. De mumlade med varandra därinne. Så kom de ut, tryckte mammas hand med båda sina egna och önskade oss Guds rika välsignelse.

Först önskade de oss välsignelse med glada och uppmuntrande miner. Lite längre fram på terminen såg de tröttare ut, när de stod i vår hall och höll mammas hand mellan sina, ungefär som om de tyckte att det blev tjatigt, detta med Guds välsignelse. Som för att variera sig började de allt oftare i stället säga att allt ju ligger i Guds hand, innan de sköt upp ytterdörren och gick ut på den lilla cementerade trappan som ledde ett par steg ned mot grusgången.

Så småningom slutade de alldeles att komma. I stället började en doktor besöka oss, en hjärtlig man klädd i kostym och inte i den vita rock som doktorer rätteligen bär. Någon av soldaterna hade rått mamma att tillkalla en läkare, och det hade hon alltså gjort. När han stod i hallen efter att ha varit inne hos pappa bakom den stängda dörren, tog han inte hennes hand. Men han talade vänligt och uppmuntrande med henne, som om hon behövde en särskild uppmuntran, medan han drog ner sin skotskrutiga halsduk från hatthyllan och svepte den om sig.

En gång avbröt han sig, tittade på mig, och sedan på mamma. Hon berättade att jag gick i läroverket.

– Då kanske ha ska bli doktor så småningom, sa han.

– Oj, sa mamma och skrattade till. Det har vi inte råd med.

Men då hörde han inte på henne utan hade redan stigit ut på trappen med halsduken fladdrande över axlarna.

Jag gick in till pappa och vi bestämde oss för att ta ett parti Monopol.

Det kostade pengar att ha doktorn på besök, och pappa verkade inte riktigt tycka att det var värt det. Någon gång hörde jag honom säga att om det var Guds vilja så skulle han bli frisk ändå. Det var nog första gången som jag hörde ifrågasättas att han möjligen inte skulle bli frisk. Men han sa ofta så där, att saker och ting berodde på Guds vilja, så jag är inte säker på att han menade det på något annat sätt än vanligt. Hursomhelst verkade det inte som om han riktigt emotsatte sig att doktorn kom då och då, även om han varken verkade glad eller ledsen över besöken.

Om det berodde på doktorn är svårt att säga. Men någon gång mitt under terminen kom pappa upp i alla fall. Han gjorde inte så mycket utan låg mest ovanpå sängen, som mamma hade fått bädda om och lägga ett överkast på. Ibland gick han omkring ett litet tag i lägenheten, när han skulle på toaletten eller vara med och äta i köket. Han hade sina svarta byxor och en vit uppknäppt skjorta. Någon gång satte han på sig hatt – sin civila hatt – och överrock och ut en kort promenad, och kom in igen.

Vid ett tillfälle, när han verkade som piggast, bad jag att få se hans skolbetyg. Det hade plötsligt slagit mig att han ju också måste ha gått i skolan en gång. Av någon anledning hade jag påmint mig korvmakarens i Södertälje berättelse om hur han känt till pappa redan som barn.

– Ja, sa pappa, jag känner korvmakarn. Han var en hygglig grabb, men vi var aldrig nära vänner.

Han berättade var han hade en portfölj, i en garderob, och jag fick leta i den tills jag hittade ett gammalt betyg som jag inte förstod mig på. Det hade inga bokstäver utan bara siffror. Det var hans avgångsbetyg ifrån sjätte klass, sa han. Men mer förklarade han inte.

– Pappa har aldrig tyckt att det är så viktigt att gå i skolan, sa mamma.

Men där tror jag att hon hade fel. Det var bara det att han aldrig pratade om det. Att det fanns så mycket annat som var viktigare. Men jag är uppriktigt sagt inte säker. Förr, när han var frisk, kunde det hända att han skojade om prästerna som han hört predika på radion. Han härmade deras tonfall. Han tyckte att de lät fisförnäma i sin lärdom.

(- – -)