forts. på posten “Något mera om fjärde klass, och om cykling”

(- – -)

Läsåret i fjärde klass var ett socialt såll. Så tänkte jag förstås inte, eftersom jag tio år gammal inte alls hade något övergripande perspektiv på samhällsfrågor. På det individuella planet var dock flera i klassen i hög grad medvetna om att vi stod inför ett utbildningsmässigt vägskäl av stor betydelse. Det gällde att komma in i läroverket.

Termen ”läroverk” har haft lite skiftande betydelse genom historien. Vid 1900-talets mitt menade man en statlig frivillig skola som innefattade ett lägre fyra- eller femårigt stadium, realskolan, och ett högre tre- eller fyraårigt gymnasium. Årskurserna i realskolan kallades klasser, medan man i gymnasiet gick i ”ringar”.

På nästa utbildningsnivå, universitetet, talade man inom parentes sagt vid denna tid varken om klasser eller ringar utan om kurser och terminer. Att som dagens studenter säga att man går i en viss klass i skolan, och därmed åsyfta sina högskolestudier, kan på folk i min generation ge ett lite komiskt och barnsligt intryck. Glidningen i språkbruket är förstås oförarglig men symboliserar kanske ändå i viss mån de stora förändringar som skett inom utbildningsväsendet under mitt liv.

På min tid var realskolans fyraåriga variant mer eller mindre avvecklad i Södertälje. Vanligen gick man ändå bara fyra år på läroverkets lågstadium. I allmänhet ville man nämligen så småningom ta studenten, och i så fall klev man normalt direkt från realskolans fjärde klass till det första av gymnasiets fyra ringar. För den minoritet som så ville, var det dock möjligt att fullfölja alla fem åren i realskolan för att avlägga realskoleexamen, ”realen”.

Dåtidens skolsystem hade alltså tre distinkta avgångsnivåer: ”vanlig” (som det sades i dagligt tal) nioårig folkskola, realexamen och studentexamen. Systemet innebar en tidig, tydlig och av alla uppfattad skiktning av landets unga invånare med avseende på framtida yrkesmöjligheter och sannolik kommande samhällsposition. Uppdelningen underströks av sådana yttre symboler som att läroverket var en pampig byggnad helt för sig själv, skild från folkskolorna, och att avlagda läroverksexamina berättigade till grå realmössa och vit studentdito.

För en plats i den femåriga realskolan kvalificerade man sig genom bra betyg i fjärde klass i folkskolan. Realskolan rymde färre elever än den vanliga skolan, så det var konkurrens om förmånen att få gå i läroverk. Det fanns förstås en del studiebegåvade barn som frivilligt avstod från att söka in, beroende på familjens utbildningstraditioner och kanske också ibland av ekonomiska skäl. Men det var nog betydligt fler som lämnades utanför mot sin egentliga vilja.

Till skillnad från folkskolan kunde läroverken ta ut en terminsavgift, och undervisningsmaterial som vissa läroböcker, skriv- och räknehäften, kladdpapper, pennor, suddgummin, linjal, passare med mera fick eleverna själva bekosta. I Södertälje högre allmänna läroverk sålde vaktmästaren sådan förbrukningsmateriel i en liten butik strax innanför entrén. Från min enda termin i läroverket i Jönköping tycker jag mig minnas att knappast någon lärobok var gratis, och jag kan än se framför mig hur pappa med behärskad olust plockar upp en sedel ur plånboken när jag behövde en ny. I Södertälje däremot var nog de flesta böcker fria, men alltså inte övningsmaterielen i övrigt.

För att i någon mån utjämna förutsättningarna för elever med olika socioekonomisk bakgrund, kunde sådana som jag få terminsavgiften nedsatt eller helt efterskänkt beroende på målsmans inkomster. Fastän jag inte upplevde det som direkt generande att behöva ansöka om sådant fattigmansstöd, gör mina erfarenheter ändå att jag som vuxen är övertygad motståndare mot alla former av elevavgifter i skolan.

När jag tog studenten 1960, var det ännu bara 10 % av en årskull ungdomar som gjorde det och som därigenom fick förutsättningar för högre studier. Det första nålsögat på vägen mot denna möjlighet utgjordes av fjärde klass. Betygen därifrån var i viktiga avseenden livsavgörande.

En sommardag 1952 gick jag ensam och en aning spänd upp till läroverket, förbi de höga popplarna och uppför stentrappan till entrén. På den tunga porten fanns en enkel maskinskriven lista anslagen med namnen på de nyintagna. Jodå, mitt namn fanns med.

Jag vill inte gå så långt som till att säga att jag blev mallig. Men belåten och stolt var jag säkert.

Och visst kom denna upphöjelse i tillvaron att föra med sig en barnslig och ogenomtänkt känsla av ett slags överlägsenhet i bildningshänseende, i förhållande till dem som i den vanliga åttan och nian till exempel fick lära sig färre prepositioner som styr både ackusativ och dativ i tyskan… Denna puerila utbildningsaristokratiska attityd är i mina vuxna ögon naturligtvis beklämmande och pinsam. Men att jag suggererades i den riktningen var nog oundvikligt, så som skolsystemet var organiserat med dess subtila men påtagliga sociala skiktningseffekter, och den självklart medel- eller överklassigt borgerliga atmosfär som präglade läroverket. Med min bakgrund tillhörde jag de facto avvikarna där. Så långt mina begränsade sociala förutsättningar tillät, hanterade jag den utmaningen med oreflekterad och belåten anpassning, inte med revolt.

När jag väl hade blivit antagen till Södertälje högre allmänna läroverk, var det snart dags för mamma att ordna så att jag fick min plats överförd till en helt annan och obekant skola. Pappa hade tillfrisknat tillräckligt – trodde man – och skulle nu få Småland som arbetsfält. Vi packade åter våra flyttlådor. Som jag tidigare beskrivit, började jag alltså inte ”ett-fem” i Södertälje utan i Jönköping.

(- – -)