forts. på posten “Tredje klass”.
(- – -)
Sommarlovet efter tredje klass tillbringade jag, som alla somrar, hos farfar och faster Greta. Dessa barndomens somrar i Södertälje flyter delvis ihop i mitt minne, med kamratlekar i gungparken, brännboll på den nästan bilfria Skogsgatan, strövanden på Tändsticksberget och i skogen däromkring, och ideliga badutflykter till Havsbadet, Malmsjön, Måsnaren och Mälarbadet.
Tidigt hade jag som traktens övriga barn fått vattenvana och badade utomhus snart sagt varje dag, nästan oavsett om solen sken eller det regnade. Oftast var det förstås vackert väder under dessa långa, fria somrar. Att hoppa i sjön medan regndroppar piskade vattenytan kunde dock undantagsvis vara en upplevelse med särskild charm.
Jag har rent allmänt intrycket att utomhusbadandet hade en mera självklar och framträdande plats i vårt vardagsliv än vad jag senare iakttagit hos barn i Umeå. Gissningsvis fanns det, och finns kanske än, en viss skillnad mellan Norrland och övriga delar av Sverige när det gäller badkultur. En av mina närmaste lekkamrater på Skogsgatan hade nyss anlänt med sin familj från Skellefteåtrakten, där hans far lämnat ett småbrukarliv för att ta jobb på Scania-Vabis – ett exempel på den stora dåtida arbetskraftsomflyttningen i landet. Gösta var alert och pigg och ingalunda någon mes. Men han var, om jag minns rätt, till en början inte alls så rutinerad badare som vi andra, ett drag lika exotiskt som att han kom från det fjärran Norrland.
Antagligen var det triviala klimatologiska orsaker bakom denna barnkulturskillnad. I Umeå kan jag numera ibland tänka att sommaren var bortemot en månad längre i barndomens Mellansverige. Även om denna upplevelse delvis säkert beror på att tiden, som man säger, går fortare när man blir äldre, är det ju också en bister realitet att Norrland ligger närmare tundran än vad övriga Sverige gör. Säsongen för simskolor i vatten med rimlig badtemperatur blir självklart kortare ju längre norrut man kommer.
Men som barn i Södertälje var man också påtagligt gynnad på andra sätt, när det gällde utomhusbad och simkunskap. Staden ligger vid både Mälaren och Östersjön, och där finns ett par fina insjöar på cykelavstånd från centrum. Dessutom var de kommunala myndigheterna kloka nog att aktivt satsa på invånarnas simkunnighet. Kommunala simskolor fanns på flera av stadens badplatser. Där ordnades inte bara fri undervisning. Kommunen bjöd varje dag alla deltagande barn på gratis mellanmål. En generös tilldelning av mjölk och bullar vid badet var en populär attraktion i mina och mina lekkamraters ögon.
En av kommunens insatser på detta område har idag ett nästan sagoaktigt skimmer omkring sig. Där Södertäljes stora sydhamn i dag utbreder sig med naturfientlig asfalt och cisterner, låg i min barndom det idylliska Havsbadet i en vik av Östersjön. Varm sandstrand, badbryggor, träpanelomslutna avdelningar för herrar respektive damer en bit ut i vattnet, hopptorn, dansbana, grönska och fri horisont… Redan under 1800-talet hade Södertälje haft en turistisk storhetstid som badort med kall- och varmbadsinrättningar inne i själva staden. Havsbadets anläggningar från 1900-talets början, vid Björkudden fyra kilometer söder om centrum, kan nog ses som en efterklang av denna glansperiod.
Till denna idyll gick under min barndom dagliga turer med ångfartyget Ejdern från den mitt i Södertälje belägna lilla havsviken Maren. Resorna var gratis, åtminstone för barn, och många är vi 1940- och 50-talens Södertäljeungar som nostalgiskt påminner oss dessa somriga ångbåtsresor till och från simskolan och senare provtagningar för simborgarmärket, silvermärket, simkandidaten och dito magistern. Ejdern, som också var det givna färdmedlet på skolresor till Mälarens Björkö och järnåldersstaden Birka, är för övrigt fortfarande i bruk. ”Världens äldsta koleldade propellerdrivna ångfartyg med originalmaskin”, enligt den museiförening som numera ordnar turistiska utflykter med den gamla damen, född 1880.
Förutom de vanliga vardagliga förlustelserna innehöll sommaren 1951 ett ovanligt äventyr. Tillsammans med ett par goda vänner skulle pappa och mamma åka bil till Dalarna för att hälsa på officerskolleger, och jag hade turen att få följa med. Olyckligtvis råkade jag strax innan snubbla på en boll och stuka foten rätt rejält. Det gjorde att pappa, trots sin svaga rygg, kånkade omkring mig en hel del på den där exotiska resan. För att förstå att en semesterresa med bil till Dalarna kunde vara något lite märkvärdigt, inte bara för mig utan säkert också för mina föräldrar, måste man inse två ting. För det första var biltätheten i landet mycket mindre än idag. Inte ens någorlunda välbeställda familjer hade alltid bil. Givetvis ägde inte vi någon, utan det aktuella fordonet tillhörde pappas och mammas gode vän. För det andra var resandet över huvud taget mindre utvecklat än nu, när det nästan är banalt att flyga till Thailand och andra avlägsna semestermål. Vid den här tiden låg Borlänge bildligt uttryckt avsevärt mycket längre från Södertälje än idag.
Det blev en innehållsrik och spännande resa, och det var roligt att få se pappa överta ratten vissa sträckor. Att han kunde köra bil var en överraskning som imponerade på mig. Egendomligt nog hade han lyckats skaffa körkort på något sätt, kanske i det militära under de så kallade beredskapsåren i början av fyrtiotalet. På vägen besökte vi Mariefred och Gripsholms slott med de fantasieggande kanonerna Galten och Suggan på borggården. I Dalarna gick vi förstås i Gustav Vasas fiktiva spår, och myterna om Ornässtugan och kungens äventyr fascinerade. Men det var inte bara historia som väckte funderingar. I Borlänge demonstrerade värdfolket stolt sin moderna avfallskvarn i diskbänken i köket. Att vi levde i en tid av modernisering och lovande framtidstro var över huvud taget påtagligt på flera praktiska vis. Från något sammanhang minns jag till exempel de vuxnas förväntansfulla samtal om hur man kunde ”sätta in olja”, det vill säga slippa slitet med ved- och kokseldning och istället få ett uppvärmningssystem som skötte sig självt. Flera gjorde det redan, och än fler skulle komma att göra det.
När höstterminen 1951 obevekligt infann sig, flyttade jag inte tillbaka till Uppsala utan började i stället fjärde klass i Oxbacksskolan. Byggd på 1800-talet är den Södertäljes äldsta skola, placerad på en långsträckt höjd söder om den dalgång som utgör ”tälje” i stadens namn. Byggnaden var förstås moderniserad men hade ändå något lätt ålderdomligt över sig, i varje fall i jämförelse med Uppsalaarkitekten Gunnar Leches ljusa skapelse Nannaskolan.
Att familjen stannade kvar ett år i Södertälje berodde på att pappa åter hade blivit för svag för att orka med arbetet på en Frälsningsarmékår. Tecken på sjuklighet hade märkts redan i Uppsala. Det sas att han som tidigare hade ont i ryggen, men han hade också varit påtagligt nedstämd. Egendomligt nog hade jag sett att han försökte läsa en bok av Karen Horney, en bok som han fått av en ogift kvinnlig officer i våningen ovanför på divisionshögkvarteret – ”Våra inre konflikter”. I dag vet jag att Horney var en välkänd neofreudiansk psykoanalytiker och att boken var en nyss utkommen översättning av en av hennes populära skrifter. Som barn förstod jag förstås ingenting alls av detta. Pappas och mammas lilla bokhylla rymde föga av profan litteratur, mest ett par klassikerutgåvor, och jag uppfattade Horneys bok som en kulturfrämmande och smått oroande avvikelse från det normala i vårt hem. Pappa kan nog i och för sig ha haft sina neurotiska drag att fundera över, men idag tror jag att det framför allt var hans kroniska njursjukdom som började göra sig märkbart gällande. Den skulle ju komma att döda honom inom ett par år. Han ansågs dock inte värre däran än att han kunde sändas ut på predikoturnéer i Norrland, som riksevangelist med sitt konterfej på särskilt upptryckta affischer. Pappa var därför rätt mycket frånvarande under det där ”viloåret” i Södertälje.
På den vägg som mötte en innanför entrén på Oxbacken hängde en gammaldags tavla med moraliserande text: ”Missbruka icke Guds namn! Svär icke! Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning.” Senare har jag förstått att den förekom i åtskilliga skolor och hade lanserats på 1930-talet i en landsomfattande kampanj mot ”råhet i tal och uppträdande”.
Jag såg med kritisk misstro på den där texten, en skepsis som i viss mån färgade min upplevelse av hela skolbyggnaden. Jag förstod förstås vad höga vederbörande ville åstadkomma med tavlan. Vi elever skulle inte använda förstärkningsord som ”djävulen”, ”fan”, ”helvete”, ”Satan” och dylikt, och det visste jag ju hemifrån. Men jag kunde inte förstå vad det hade med Guds namn att göra. Uppmaningen föreföll mig klart ologisk. Möjligen motverkade tavlan på grund av detta sitt syfte. Kanske var det mina reflexioner över den som gjorde att jag kom att bli föga försiktig när det gäller användningen av traditionella kraftuttryck. Som folk i allmänhet har jag helt enkelt aldrig kunnat ta dem på allvar som annat än rena interjektioner, fast något mustigare än fy! och usch! En del vuxnas påstående att man genom att svära faktiskt skulle avse att åkalla Hin Onde, har alltid förefallit mig absurt. Sålunda få jag nog erkänna att mitt talspråk ibland är, som det heter, grövre än vad en del skulle anse passande. I görligaste mån försöker jag dock undvika att stöta mina medmänniskor för pannan.
Det vilade över huvud taget något moraliserande över Oxbacksskolan, så som jag upplevde fjärde klass. Det fann vi elever oss hyggligt i, fast i dag skulle sådant möjligen föranleda diskussioner på föräldramöten och kanske i tidningen. Min lärare, Nils Eskilsson, som i allt väsentligt var en utmärkt lärare, hade nämligen egenheten att vurma för organisationen Moralisk Upprustning, ofta omnämnd med förkortningen MRA eller som ”Oxfordrörelsen”. Han behöll inte sitt engagemang för sig själv, utan inspirerad av vistelser på rörelsens kursanläggning i schweiziska Caux, gav han oss skolbarn en liten dusch av MRA:s idéer.
För att förbereda oss moraliskt för dagen fick vi varje morgon ägna en lite stund åt tyst eftertanke och därefter i en personlig anteckningsbok plita ner några svagheter att försöka komma till rätta med. Jag försökte göra som jag var tillsagd men fann det i ärlighetens namn svårt att gå riktigt inlevelsefullt till rätta med mig själv. Det enda som jag nu minns att jag faktiskt skrev ner, och dessutom inte bara en morgon utan flera, var en sinister uppmaning: ”Laga dödtrampet på cykeln!”
Bakom denna återkommande självrannsakan och självuppfordran låg en ganska förfärlig defekt hos min cykel, och en brist på förutseende hos mig. Antingen det hände innan eller efter att jag började skriva så där, ledde dessa båda svagheter till en dramatisk kalamitet där mitt liv mycket väl kunde ha tagit slut.
På vägen till skolan gick vägen backe ned och backe upp. Strax efter att man passerat klaffbron, bar det rätt brant utför mot en förhållandevis livligt trafikerad korsning med Storgatan. Det var naturligtvis nödvändigt att bromsa i nedförsbacken. En dag tog dock inte fotbromsen när det verkligen behövdes, utan tramporna vevade bara fritt baklänges medan cykeln och jag accelererade nedför. Det gick för fort för att jag skulle kunna kasta mig omkull, och jag var för liten och oerfaren för att förstå att jag eventuellt skulle kunnat bromsa bakhjulet med klackarna på skorna.
Alltså for jag bara rakt ner, hjälplös, på väg mot korsningen som i en trafikens ryska roulett. Jag höll hårt i styret och kunde bara hoppas att ingen bil skulle vara i vägen när jag passerade. Med Guds försyn gick det vägen, och min cykel och jag bromsades lyckligt och mjukt upp av uppförsbacken på andra sidan. Det var förstås en skrämmande upplevelse. Jag hade länge haft fel på bromsen men dittills aldrig upplevt att det försatt mig i en farlig situation. Vanligen brukade dödtrampet försvinna och baknavet börja fungera igen efter några upprepade försök till bakåttramp. Men alltså inte denna gång. Huruvida jag omedelbart lät laga cykeln eller i barnsligt slarv och övermod fortsatte att leva farligt på detta sätt en tid, minns jag inte. Men antagligen var det det senare som fick mig att skriva som jag gjorde några MRA-färgade morgnar i fyran.
(- – -)
