forts. på “Till Uppsala, första gången”
(- – -)
Att börja i tredje klass innebar enligt den tidens studieplaner att jag tog steget från ”småskolan” upp i ”folkskolan”. Småbarnstiden var slut. Det markerades av ett klassrumsbyte till en helt annan del av byggnaden, men framför allt av att jag nu fick en magister, en folkskollärare, i stället för en fröken.
Det fanns förstås åtskilliga kvinnliga folksskollärare, men då som nu undervisade knappast någon man i småskolan eller på lågstadiet. Inom parentes sagt är lärarnas fördelning på kön en av både kvinnohistoriens och skolhistoriens mera anmärkningsvärda aspekter. Underrepresentationen av män bland dagens för- och lågstadielärare motsvarar tanke- och kulturmönster som länge formulerats påfallande öppet inom undervisningsväsendet. I början av förra seklet oroades riksdagen uttryckligen av att det fanns alltför många kvinnliga folkskollärare. För att motverka yrkets femininisering och stimulera rekryteringen av män, beslöt man därför 1906 att införa differentierad lönesättning – till männens förmån. Denna avsiktliga orättvisa kvarstod i decennier och underblåstes av ett särskilt, manligt fackförbund (Sveriges Folkskollärarförbund) som bland annat menade att kvinnor i allmänhet saknade tillräcklig förmåga att hålla disciplin och att fostra gossar till män.
Min magister hette Nils Arthur Göthe. Jag gillade honom skarpt och han blev nog en av mina första accessoriska fadersfigurer vid sidan av pappa. Han hade pondus utan att alls vara hotfull. Med humor och auktoritet lärde han oss mycket om hembygden, såväl Uppland som Uppsala stad. Faktiskt så pass inlevelsefullt att jag kan känna ett slags affinitet för ortnamn som Dannemora, Tierp och Österbybruk utan att egentligen alls ha någon personlig anknytning till platserna. Till undervisningen i naturkunskap hörde såväl hans åsikter om det aktuella skidföret som den dagliga journalföringen av temperatur, lufttryck och nederbörd.
Han lät mig en tid vara redaktör för ”Klassens tidning”, som tidstypiskt vevades fram på metanoldoftande spritduplikator, i ytterst begränsad upplaga. Lukten av träsprit och manusoriginalets feta yta har efterlämnat sensuella minnen, men jag kommer inte alls ihåg vad jag skrev om. Det var i alla fall min första erfarenhet av att publicera mig i tidningen, något som det med tiden skulle bli mera av.
Magister Göthe ledde också en elevorkester av bleckblåsare. Det var intressant för mig som lärde mig tuta B-kornett på Frälsis. Jag har ett minne av att jag åtminstone vid något tillfälle medverkade i magisterns orkester. Fast minnet är svagt och oklart, tycker jag mig se honom stående framför mig dirigerande någon enkel och käck marsch.
Helt säker är jag däremot på att en annan vidgning av mina musikaliska erfarenheter ägde rum i tredje klass. En dag uppenbarade sig en främmande man i skolan och lät mig och mina klasskamrater provsjunga i tur och ordning. Det var den i mitt minne helt anonyme ledaren av domkyrkans gosskör som på detta sätt talangscoutade. Det förde med sig att jag blev korist och en tid regelbundet övade en kväll i veckan i gamla Magdeburg, det vill säga flickläroverket vid Fyrisån. Repertoaren bestod till stor del av hymner på latin, och jag begrep inte alls vad de textmässigt handlade om. Det spelade dock ingen roll för mig. Musiken och körklangen var det viktiga. Det var roligt att sjunga och att ibland uppträda inför publik på körläktaren på långsidan i den stora domen.
Tills jag kom i målbrottet ansågs det att jag hade en vacker sångröst, och jag agerade ibland solist på Frälsis. När vid ett sådant tillfälle, ett par år senare, rösten en dag inte riktigt bar som vanligt, var det faktiskt en smått skrämmande och trist upplevelse. Jag blev därefter aldrig mer någon skönsångare. I övre tonåren kom jag dock ändå att få förmånen att medverka, nu som baryton eller bas, i små körer ledda av så eminenta dirigenter som blivande operachefen Eskil Hemberg eller hans mentor, organisten och kompositören Lars Edlund.
Apropå barnsliga musikupplevelser var jag en gång i Nannaskolan med om en händelse som ytligt sett saknar all betydelse, men som avslöjar hur inskränkt min barndoms kulturella miljö måste ha varit i vissa avseenden. Magister Göthe hade låtit oss ordna något slags lättsammare övning, kanske klassens timme eller en enkel fest. En av kamraterna bidrog till förnöjsamheterna med schlagern ”Rudolf med röda mulen”. Det gjorde mig olustig och en smula betryckt. Jag uppfattade sången som världslig och vulgär. Den röda mulen trodde jag var näsan på en försupen stackare, en sådan som jag var van att ständigt få framställd för mig som ett olyckligt livsöde, ingenting att anständigtvis besjunga med glättiga tonfall.
Som en helt igenom positiv kulturupplevelse framstår å andra sidan filmen ”Mästerdetektiven Blomkvist”, baserad på Astrid Lindgrens klassiska deckare med samma namn. Filmen gjordes 1947 och någon gång under min tid i tredje klass visades den för oss elever i Nannaskolans fina aula. Astrid Lindgren hade då ännu inte hunnit få den gigantiska status som hon har i dag, och jag hade inte läst någonting av henne. Inte heller hade jag någonsin varit på bio. På Frälsningsarmén hade jag visserligen i än yngre år sett ett par svartvita filmer om missionärer i Afrika och en fullständigt obegriplig ”Det gamla spelet om Envar”, men mer omfattande än så var inte mina cineastiska erfarenheter. Filmen om mästerdetektiven Blomkvist gjorde ett starkt och hänförande intryck. Redan inledningsscenen, där Kalle iförd Sherlock Holmes-hatt och sugande på en snugga betraktar en droppe blod genom förstoringsglas, var elektrifierande.
Att jag kom att få denna kulturupplevelse var skolans förtjänst. Till Frälsiskulturen hörde en skeptisk, för att inte säga avog, inställning till biografer såsom varande ”världsliga” och därmed nära nog syndiga inrättningar. Mina föräldrar formulerade visserligen aldrig någon enkel och mekanisk så kallad syndakatalog för mig och mina syskon, men som officerarnas barn påverkades vi ändå av den för dåtida frikyrklighet så påtagliga puritanismen. Så småningom, när min frigörelse från denna snäva religiositet och kultursyn inletts, skulle jag komma att gå en hel del på bio, till att börja med på söndagsmatinéer med svartvita actionrullar om ”indianer och vita” och i de tidigaste tonåren även på barnförbjudna kvällsföreställningar som jag tog mig in på iförd hatt för att dölja min minderårighet. Tretton år gammal såg jag till exempel Clouzots ”De djävulska” på eleganta Castor i Södertälje. Vid skräckklimax – då det förmodat mördade drunkningsoffret reser sig ur badkaret – fann jag mig själv stående i bänken, skrikande av upphetsning. På Nannaskolan räckte det dock ännu mer än väl med den mysiga spänningen runt Kalle Blomkvist och hans vänner Eva-Lotta och Anders i Vita Rosen.
Mitt förtroende för den robuste och gemytlige magister Göthe gjorde att jag från Södertälje vågade skriva brev till honom i ett delikat ärende, två år efter att jag lämnat hans skolklass i Uppsala. Min far hade kort tid dessförinnan dött, och det berättade jag nu i brevet. Kanske var det lite trygghetsskapande att våga närma mig denna alternativa fadersfigur på avstånd. Men kanske var jag också en aning beräknande som utstuderat drog nytta av att han rimligen måste tycka synd om mig? Hur som helst bad jag honom om en tjänst, nämligen att han för mitt herbariums räkning skulle gräva upp och sända mig en kungsängslilja, Upplands landskapsblomma. Det är en i andra trakter rätt rar växt. Som vuxen har jag blandade känslor inför detta mitt tilltag som liten, men jag lutar åt att se det positivt. Hur som helst var magister Göthe vänligheten själv, och inom kort anlände faktiskt ett paket med ett par plantor som jag pressade och vederbörligen monterade.
(- – -)
