forts. på posten “Första klass”
(- – -)
Vad pappa egentligen gjorde under den där första viloterminen i Södertälje, kan jag inte erinra mig. Akut invalidiserande ryggskott och ischias läker i allmänhet ganska snart, och hans arbetsgivare Högkvarteret kan inte rimligen ha låtit honom slå dank i flera månader. Ett par år senare skulle sviktande hälsa tvinga pappa till en än längre paus från kårarbete. Då sattes han att resa runt i landet som välsjungande och vältalande ”riksevangelist”, och jag förmodar att han gjorde liknande insatser också under sin första konvalenscens. Under dessa sjukperioder tog mamma helt vanliga jobb som enkel kontorist, bland annat på glödlamps- och radiofabrikerna Orion och Standard Radio. Det var säkert angeläget för familjens försörjning, men hon tyckte nog dessutom att kontakten med vanligt profant arbetsliv var en stimulerande omväxling från den professionella salvationismen. I varje fall berikade den min fantasi genom att förmedla små glimtar från en vidare värld än den jag var van vid. När vi bodde på kår, arbetade pappa och mamma tillsammans som aktiva uniformerade officerare båda två och mamma var ”fru majoren”.
Efter mitt första sommarlov gick flyttlasset från Södertälje till Uppsala, där Frälsningsarmén hade en omfattande verksamhet i en fastighet nära järnvägsspåren. Ganska snart hade familjen vant sig vid att fönsterrutorna skallrade till med jämna mellanrum av att tåg passerade. Besökande gäster kunde ibland anmärka på närheten till spåren, som om det vore ett miljöproblem. Inom kort märkte vi dock inte fönsterdarret längre. Ett pittoreskt inslag i miljön var ”Pepparroten”, ett ångloksdraget tåg på den oelektrifierade banan till Enköping, som långsamt fick upp farten utanför vårt hus och flåsande stönade fram sina ansträngda ångpuffar: pep- – – -par- – – -ro- – – -ten, pep- – -par- – -ro- – -ten, pep- -par- -ro- -ten, pep-par-ro-ten, pepparoten!
Ett kvarter bort låg den vackra, tämligen nybyggda Nannaskolan med sina smakfulla fasadutsmyckningar. Där kom jag att gå i hela två år. I andra klass lärde jag mig de fyra sädesslagen, hur man kärnar smör och att sy korsstygn. Förmodligen också en del annat.
Som en av de yngsta i klassen och nyinflyttad, uppfattade jag i början på rasterna ett visst hot från lite kraftigare kamrater. Det var säkert inget allvarligt, men smågrabbar har – liksom jag senare kunnat studera hos bagglamm – en till synes medfödd tendens att fysiskt pröva varandra med buffar och puttar och små enviger. Jag insåg att jag inte skulle kunna klara av de starkaste i klassen, om de skulle få för sig att utmana mig. Det ingav mig en idé, som kanske kan beskrivas som en andens seger över materien. Eller som en primordial impuls till ledarskap och företagsamhet.
Min ett år yngre, det vill säga sexåriga, syster Inga-Maj var vid den här tiden en aning kraftigare än jag. En dag förklarade jag något övermodigt för klassen att hon var mycket stark – ja, så stark att hon förtjänade namnet ”Fantomen”, och att om någon till äventyrs skulle våga sig på att gå en match mot henne så var det bara att säga till.
Sedan gick jag hem och hämtade syrran, som vänligt nog ställde upp för en god sak. Hon intog stridsberedd position på skolans lilla lekplats. En djärv pojke vågade anta utmaningen. Det dröjde inte många sekunder innan han var effektivt nedbrottad. Efter denna demonstration av styrkeresurser till mitt förfogande hade jag ingen anledning att bekymra mig över risken att bli konfronterad på skolgården. Inga-Maj behövde heller aldrig mer tillkallas. Mitt anseende som promotor och manager för Fantomen var tillräckligt. Tidigt uppfattade jag tydligen det självklara värdet av kvinnokraft.
En flicka som spelade en annan viktig roll för mig var klasskamraten Ulla Söderström. Jag tyckte att hon var mycket söt och jag blev, får man nog säga, förälskad. Även om det förstås var på ett mycket barnsligt vis, vad det inte första gången som jag greps av sådana känslor. I Norrköping hade jag fallit pladask för en tioårig ljusomstrålad Lucia. Men nu var det lite allvarligare, eftersom fascinationen inte upphörde lika lätt och fort.
Mina känslor avslöjade jag förstås inte för Ulla, men väl för min just då bästa lekkamrat, Mikael Brenning, skolläkarens son. Han visade sig vara i samma predikament! Vi var alltså rivaler, och dilemmat krävde något slags lösning. Det fick det också, genom en konfliktlösningsmetod som än i dag framstår för mig som kreativt elegant.
När vid tillsammans en dag promenerade i stan, förmodligen på väg till någon annan gemensam skolkamrat, fick vi av en händelse syn på en liten trädgren eller större kvist som råkat hamna på trottoaren. Vi bestämde oss för att låta ödets pekfinger avgöra vår intressemotsättning. Grenen rättades till, så att den låg tvärs över gångbanan. Så kom vi överens om att lämna platsen för att en stund senare återkomma och kontrollera grenens läge. Rimligen borde den då ha sparkats till av åtminstone någon förbipasserande. ”Om den då pekar åt det här hållet, så får jag henne. Men om den istället pekar ditåt, så får du henne…”, sa jag, och Mikael höll med.
Eller så var det Mikael som sa så där, och jag som höll med.
När vi efter en stund återvände, spända på vad ödets pekfinger skulle visa, fann vi att det verkligen gjorde oss en talande gest. Fast på ett annat, och något mera svårtolkat vis än vi tänkt oss. Grenen var nämligen helt borta!
Problemet fick istället sin definitiva naturliga lösning genom tidens gång och genom att Ullas far fick tjänst som överläkare i Falun. Hon flyttade alltså från Uppsala, vilket smärtade mig till en början. Det gamla cyniska talesättet ”Ur syn, ur sinn’ ” gäller visserligen långt ifrån alltid, men den här gången gjorde det lyckligtvis det.
Men därmed hade inte Ulla alldeles spelat ut sin roll i mitt liv. Min lilla passion var visserligen över för gott, men femton år senare – en lång tid i barns och ungdomars liv – skulle vi helt överraskande komma att återses, i Umeå! Ulla var då läkare och gift med Lars-Åke Idahl som skulle bli en av mina närmaste vänner och medarbetare på universitetet under många år.
Kontakten med Mikael förlorade jag helt, när jag efter tredje klass återvände till Södertälje. Lustigt nog kom jag emellertid oväntat att bli ämneskollega till hans storebror Torsten, som tjugofem år senare disputerade på histologen i Uppsala. Akademiskt betraktat var jag då senior i förhållande till den trivsamme Torsten, som det var roligt att på detta sätt bli bekant med. Det var lite av ett ödets ironi, med tanke på den respekt som hans existens en gång hade ingett mig. Skolläkarfamiljen Brenning bodde nämligen i en fin lägenhet vid Stora torget i centrala Uppsala, dit jag en dag var bjuden för att hälsa på min klasskamrat. Elegansen i den stora våningen imponerade då på mig, liksom de hamrade kopparmuggar i vilka Mikaels mamma bjöd oss på saft. Men mest imponerade den vid tillfället frånvarande fem år äldre Torstens rum, som vi försiktigtvis kikade in för att beskåda hans spännande prylar. Det ingav en vördnadsbjudande aning om ett liv på högre nivå än en tredjeklassares.
Plattityden att världen är liten, är verkligen en plattityd. Men, som så ofta konstaterat, ibland förbluffande sann.
Två vetenskapliga problem upptog mina funderingar en del vid sidan av skolundervisningen. I augusti 1949 genomförde Sovjetunionen sin första kärnvapensprängning. Atombomben var därför ett aktuellt tema, som man kan förmoda att de vuxna talade en del om. Jag hade i alla fall på något sätt snappat upp två informationsbitar som jag inte lyckades få att passa ihop. Å ena sidan sas det att atomer var fruktansvärt små, å den andra att de kunde explodera alldeles våldsamt. Jag frågade mamma om saken, men hon lyckades inte göra mig klokare, snarare tvärt om. Hon var inte särskilt tekniskt intresserad. Jag tolkade henne som menande att atombomber var mindre än knappnålshuvuden och likafullt de starkaste bomber som fanns. Det hade jag trots mammas förklaring mycket svårt att tro.
Det andra problemet gällde termodynamikens huvudsatser, fast jag kallade det förstås inte så. En dag tyckte jag mig ha uppfunnit en praktisk cykel, som skulle kunna driva sig själv framåt, genom att framhjulet med kedja och drev hade kopplats till en propeller på styrstången. Jag gjorde en ritning och visade för pappa. Han förklarade förstås för mig att jag försökt konstruera en perpetuum mobile, en fysikalisk omöjlighet. Det var nog min första kontakt med innebörden av begreppet vetenskaplig lag. Det vill säga med det stundom besvärande förhållandet att verkligheten inte är till alla delar relativ eller underkastad vår vilja, om än aldrig så stark och smart.
(- – -)
