forts. på posten “I skolan”

(- – -)

Rosenborgsskolan, där jag tillbringade vårterminen i första klass och där också pappa hade gått, är en imposant, slottsliknande röd tegelbyggnad från 1907. Den fungerar som skola än i dag. När jag reflekterar över husets volym och arkitektur i förhållande till dåtidens byggnadsteknik och befolkningsunderlag, kan jag nästan bli lite rörd över de gamla samhällsplanerarnas ambitioner och förhoppningar om befolkningens förkovran. Byggnaden ser ut som en sannskyldig hyllning till kunskaper och folkbildning.

Jag minns inte alls vad jag lärde mig av traditionella skolkunskaper under min termin där. Men jag kommer ihåg att fröken utstrålade moderlig värme och tycktes förtjust i att ge mig uppmuntrande förstärkningar i form av blanka och färgglada stjärnor, som hon med slösande generositet klistrade in i mina övningsböcker. Och så lärde jag mig ett par saker helt vid sidan om ABC och räkning, saker som lustigt nog följt mig in i ålderdomen. Man bör lära för livet, inte för skolan, brukar ju den konventionella visdomen moraliserande framhålla. Faktum är att det inte bara bör man. Det kan man ibland göra ändå, även om det inte var avsikten.

I stort sett varje gång jag duschar, tänker jag nämligen på Rosenborgsskolan. Tanken är i sak trivial, men jag roas av psykologin i att den har fastnat som ett slags själslig tatuering från sjuårsåldern.

I Rosenborgsskolan fanns en liten badanläggning, med vita kaklade väggar, duschar och bassäng. Den hade man naturligtvis byggt för att kunna hjälpa upp den säkert många gånger bristande hygienen hos barn från enkla arbetarhem utan moderna sanitära bekvämligheter. Även i min generation kunde skolbarn ibland lukta rätt så påtagligt.

En dag i första klass fick vi bada och erhöll då också pedagogiska instruktioner om hur det ska gå till. Bland annat lärde jag mig att inte torka kroppen med en handduk, innan jag först med handflatorna strukit av det mesta av vattnet. Så ska man göra, förklarade de vuxna, för att inte handduken ska bli onödigt blöt. Om man gör rätt, så kan den användas av flera. Än i dag beter jag mig som jag blivit lärd – och skänker varje gång en kort minnesreflex åt det gamla pampiga skolhuset.

På skolgården mötte jag för första gången i mitt liv ett litet uttryck för den irrationella elakhet och aggressivitet som senare visade sig vara så mänsklig. Ett par stora pojkar hade förhånat mina gröna golfbyxor, som mamma hade sytt. Jag hade väl svarat någonting och nu såg de oväntat hotfullt på mig och sa:

– Sticker du upp?!

Jag visste inte vad det betydde men svarade, rädd, i ögonblickets infall:

– Nej, jag sticker ner!

Svaret tycktes tillräckligt förbryllande för mina antagonister, och de lämnade mig i fred.

Kanske hade de dock haft fog för sin fråga, fastän de inte behövde vara så hotfulla? Jag minns ju inte vad jag själv först hade sagt. Men jag måste tillstå att jag många gånger i livet nog med fog kan anses ha stuckit upp. Både i vetenskapens och politikens världar är verbalt spetsiga nappatag inte ovanliga, utan får närmast ses som konventionella umgängesformer i respektive subkulturer. Ibland har säkert en och annan tyckt att jag gått för långt och – stuckit upp.

Att jag gått höstterminen i första klass på Wallinskolan i Borlänge men tillbringade vårterminen på Rosenborg i Södertälje, berodde på att pappa under hösten hade blivit akut sjuk i ryggen med en ischias-lumbago så kraftig att han inte klarade av det rätt praktiska jobbet som ”BO”, befälhavande officer. Högkvarteret i Stockholm gav honom därför order om en period av vila, och vi lämnade Dalarna efter kort tid, kort till och med i jämförelse med Frälsningsarméns vana att inte låta sina officerare fastna någonstans.

När jag nu skriver dessa märkvärdiga ord – ”BO”, ”befälhavande”, ”högkvarteret”, ”order” – förefaller de mig främmande, om än inte okända. Jag tänker att Frälsningsarméns strikt genomförda pseudomilitära organisation och terminologi måste ha tett sig exotiska för människor i allmänhet. För mig som barn var emellertid dessa ord, och många fler av samma slag, självklara och inte alls egendomliga.

Ett par år senare, i realskolan, kunde jag konstatera att Frälsisspråket också delvis hade sin egen grammatik. I en uppsats på det av läraren föreslagna ämnet ”Min fars yrke”, eller liknande, hade jag skrivit att pappa arbetade ”på” en kår. Det var nämligen det självklart korrekta prepositionsvalet för mig som kände verksamheten. Jag visste lika naturligt att en FA-kår inte bara bestod av en organiserad grupp människor utan också av ett hus med flagga på taket och specifika rum som till exempel ”lokalen”, ”festköket”, ”expeditionen”, ”musikantrummet”, ”ungdomslokalen”.

Jag rodnade av genans när jag fick tillbaka uppsatsen och såg att läraren hade korrigerat uttrycket till ”vid en kår”. Mitt val av prepositionen ”på” ansågs felaktig, man kunde tydligen inte säga ”på en kår”.

Genansen berodde förstås på att jag i ett huj fick uppvisat för mig hur avvikande min livsbakgrund var, i förhållande till den normala, bildade kultur som präglade läroverket och de lärare och skolkamrater som fanns där. Men jag blev också indignerad. Det var ju faktiskt jag som hade erfarenheten och faktakunskaperna och visste att det inom Frälsningsarmén visst heter så som jag skrivit. Jag hade ju själv verkligen bott på kårer i nästan hela mitt unga liv. I en speciell mening, och för ett kort ögonblick, föreföll mig min annars så auktoritativa lärare en smula dum.

Det är nu mycket länge sedan som jag hade någon närmare insyn i Frälsningsarméns inre liv. Av yttre tecken att döma tycks dock den militära jargongen ha tonats ner avsevärt. Bland annat har jag noterat att officerarna inte längre bor på sin kår utan i en lägenhet på stan som vem som helst, och att kåren nu ofta omtalas som ”församlingen”. Sådant civilistiskt skick och fason vore otänkbart i min barndom.

Fastän pappa varit BO i Borlänge under bara några få månader, skulle familjens avfärd därifrån celebreras med ett offentligt ”farvälmöte”. Den på sitt sätt ritualistiska och lite pompösa arméseden bjöd nämligen att skiftet av officerare på en plats markerades med just ett farvälmöte för de avtågande och ett ”välkomstmöte” för de nya. Pappa var emellertid sängliggande på grund av sin ischias och kunde omöjligen medverka vid detta viktiga och känsloladdade tillfälle. Problemet löstes genom att han skrev ned ett avskedstal för hand på ett papper och instruerade mig att läsa upp det. Jag hade inga svårigheter att läsa innantill, för det hade han lärt mig bra nog långt innan jag började skolan. Vi övade lite grann på hur betoningarna i meningarna skulle läggas. På mötet läste jag upp anförandet och gjorde sex år gammal succé som talesman för min far.

Men, vänta nu! Gjorde jag verkligen det?

Jag kommer mycket väl ihåg förberedelserna för detta mitt unga framträdande på kårlokalens ”plattform”, det vill säga scen. I förberedelserna ingick bland annat att pappa lät dra, eller skulle låta dra, en provisorisk kabel från plattformens mikrofon till en högtalare i sitt sjukrum, så att han kunde avlyssna hur min retoriska insats förlöpte. Men fastän jag minns detta mycket tydligt, har jag ingen klar bild av att jag faktiskt står där på plattformen inför allt folket och läser.

Kanske inhiberades det hela i sista stund? Kanske inte. Det viktiga för mig nu, 67 år senare, är att det dels förmodligen verkligen hände, och att det dels under alla förhållanden kunde ha hänt. Det tycks mig säga något om mitt förhållande till min far. Det var nära och förtroendefullt. Men det är också slående att man inom den ibland smått sentimentala armékulturen kunde tänka sig att dra nytta av det intagande i käckhet kombinerad med naivitet.

I Borlänge var första men ingalunda sista gången som jag som barn fick träna mig att stå på scen. Jag ser numera på den saken med viss skeptisk undran från barnpsykologisk synpunkt. Samtidigt kan det nog tänkas att jag som vuxen har haft nytta av dessa barnsliga erfarenheter, när det gällt att i olika roller agera inför auditorier av skilda slag.

Jag vill i det här sammanhanget betona, att om det i viss mån fanns ett aningslöst exploaterande drag i pappas sätt att ibland skjuta fram mig och min syster, var han långt ifrån respektlös mot oss eller andra barn. Tvärtom försvarade han aktivt vår plats och röst i många vardagliga vuxna sammanhang, där konventionen bjöd att barn skulle hållas kort. När vi hade främmande hemma, fick vi barn lägga oss i de vuxnas samtal och han lyssnade på oss. Pappa såg också påfallande positivt vår frågvishet. ”Om man inte frågar, får man aldrig veta något”, var hans uppmuntrande och återkommande inställning.
(- – -)