forts. på “Ännu flera torra bakgrundsdata”
(…)
Det gäller förstås också om alla övriga vuxna på Skogsgatan 12 att de är döda sedan länge. Detsamma kan sägas om det gula huset, farfars verkstad, vedboden, dasset och den stora trädgården invid skogen. Inte långt efter pappas död sålde mamma två av de tre tomterna. Bortsett från att det var nödvändigt av praktiska skäl, gav det henne en viss ekonomisk trygghet, när utsikterna på arbetsmarknaden var långt ifrån ljusa för en medelålders änka med tre minderåriga barn och svaga yrkesmeriter.
Snart var alla de gamla byggnaderna rivna, och en modern grå industrilokal tog istället plats där det tidigare varit blommor, träd och gräsmattor. Trädgårdens tredje deltomt behöll mamma lite längre, men hon blev av försörjningsskäl så småningom tvungen att realisera den också. Där har dock, mirabile dictu, ingenting ännu byggts utan området har fått förvildas och växa igen enligt naturens egen ordning. På konventionellt språk är det numera rätt och slätt en skräptomt. Men där lyser rejäla vitsippsmattor om vårarna, och marken har för mig karaktär av privat fornminnesområde. Som vuxen har jag flera gånger varit på besök, nostalgiskt sökande efter möjliga konkreta spår av barndomen. Jag brukar gå in där en av komposterna låg. Förgäves tittar jag där i närheten efter ett av våra två stora askträd. Det är svårt att förstå varför just det har försvunnit. Å andra sidan är det lätt att hitta de överväxta resterna av växthusets gjutna grund och stenväggen där vindruvorna mognade, och det är roligt att känna igen den sluttande markens detaljerade topografi. Alla fruktträd och trädgårdsbuskar är borta, men den stora kaprifolen, som klättrade längs en bred stenhäll, lever. Ett oansenligt platt och krypande liv bland en massa annan grönska. Därifrån tog jag häromåret några obetydliga jordstamsrevor. De har växt till sig i Umeå och bekläder nu kortsidan av mitt garage med härliga, nästan översinnligt doftande blommor.
Humparumpa till en väderkvarn
(BLM 1984:4; Anm. ”Edit” är förstås verklighetens Greta)
På farfars skrivbord stod det en brevpress i form av en stump järnvägsräls, av den smalspåriga sorten. Den var ett minne av tiden vid Motala verkstad.
Egentligen är det egendomligt, att farfar alls hade ett skrivbord. Han var ju nästan illitterat. En gång, på hans dass, såg jag en liten papperslapp som han hade antecknat något på. Det gällde tydligen någon kund, ett telefonnummer. Med barnslig stil hade han skrivit: ”tilefån”.
På skrivbordet hade han annars inte många viktiga saker. Jag minns en böjlig linjal, en vacker bordslampa med glaskupa och ett avlångt bakelitfat för pennor. I det hade han anilinpenna, muttrar, nubb och en halvt urklämd tub med acetylsalicylsalva för de ömma förhårdnaderna på fötterna. Han brukade sitta vid skrivbordet och läsa tidningen, långsamt och länge. Inte vet jag vad han läste, men han satt där i alla fall och såg tung och trög ut bakifrån.
Då och då spottade han i en burk under skrivbordet. När det var nystädat, var den invändigt klädd med gamla tidningssidor som stack upp som en fräsch krage. Det underlättade renhållningen och diskningen för faster Edit, som brukade tömma spottkoppen.
Farfar behövde en spottkopp för att han snusade. Självfallet köpte han inte snus i engångsdosor utan på lös vikt. ”Promenadchokladen” förvarades i en glasburk med skruvlock i ett skåp i köket. I samma skåp, under hyllan för ficklamporna, brukade vi ställa filbunke. När snusförrådet började ta slut, fick jag gå ensam ända in till stan för att handla nytt. Farfar köpte alltid från en viss liten tobaksbutik, som låg ett trappsteg ned från gatuplanet. Där kände man väl till hans vanor. Så det enda jag behövde säga var: ”Promenadchoklad till farfar”, så vägde man upp åt mig i en påse med hjälp av en liten metallsked, ungefär som i en karamellaffär. Och det var det ju också, för farfar.
När tanten i tobaksaffären vek ihop den vita påsen, brukade hon göra det omsorgsfullt och långsamt, liksom för att understryka att hon också förstod innehållets betydelse.
Ficklamporna som stod intill väggen på hyllan ovanför skåpet med promenadchokladen var väldigt viktiga. Dem fick jag inte leka med, för då skulle de kunna komma bort eller gå sönder, menade farfar. Faster Edit övervakade att bestämmelsen efterlevdes. Eftersom vårt hus låg alldeles intill skogen, längst bort på gatan, var det dåligt med belysningen på gården. Det var bara närmast grinden åt trottoaren till som lite ljus från gatlyktan sträckte sig in på vår gård, någon meter eller ett par. På baksidan – fast det egentligen var framsidan – av huset, där verandan var, och på gården bort mot vedbon och dassen var det alldeles mörkt om kvällarna och nätterna. Om man då skulle ut och hämta ved eller briketter, eller om man måste gå på dass, var det nödvändigt att ficklamporna fungerade. Därför fick jag inte leka med dem. Batterierna kunde också ta slut onödigt fort, och de var dyra.
När jag tänker på farfar, kan jag nästan inte minnas, att han sa någonting. Vad jag minns är, att han rörde sig långsamt och värdigt mellan vedbon och huset och dasset och verkstan, och ibland ut i trädgården eller mot berget i skogen, eller att han satt – oftast vid sitt skrivbord med tidningen.
Fastän han var pensionerad, hade han hela sin verkstad kvar, i samma låga träbyggnad som vedbon. Därinne fanns allt som behövdes för ett litet rörmokeri: skruvstäd, gängtappar, tänger, bågfilar, oljekannor, blånor av lin. Han tyckte inte riktigt om att jag var i verkstan, för det blev oordning då, och jag drog ut verktyg på gården, sa han. Ändå hindrade han mig aldrig riktigt effektivt, utan farfars verkstad var ett av mina bästa ställen.
Det luktade smörjolja och lin därinne, och det var en rofylld atmosfär kring alla verktyg som hängde kvar på väggarna eller stod på den långa fönsterbänken. Det fanns bara två små fönster, så det mesta av verkstaden låg i ett halvdunkel. Skruvstädet satt förstås alldeles under ett av fönstren, för det var där som man stod mest och arbetade.
Jag brukade sätta fast brädbitar där, när jag skulle såga och fila på dem för att ge dem en lämplig båtform, och när jag skulle borra hål för att sätta på en mast.
Alldeles utanför verkstadens fönster växte en stor vildnyponbuske. Den liksom markerade övergången mellan gatan och den barrtäckta stigen in i skogen. Jag kan inte minnas annat än att nyponbusken alltid hade skära blommor som öppnade sig emot en och hälsade välkommen in i skogen, vår skog.
Farfar gick ofta till skogen, till berget i skogen närmare bestämt. Där kunde han sitta och se långt ut över Mälarens inlopp till Södertälje. Trafiken av skutor med props till Englands kolgruvor var spännande, och farfar brukade sitta på en naturlig avsats i berget och kisa ut mot alla båtarna. En del var tomma och låg högt och lättsinnigt i vattnet så att bottenfärgen lyste röd. Andra var nedlastade till plimsollmärket och plöjde djupt och allvarligt med stadga och värdighet.
Farfar hade nästan alltid svart skärmmössa på sig. När han satt på berget och tittade på båtarna, var det ofta kvällssol och motljus, och då sköt han ned den i pannan. Då kunde han ett ögonblick se ovanligt lättsam och pojkaktig ut, nästan som om han glömde värken i fötterna, oordningen i verkstaden och den stora tystnaden omkring honom. Annars påminde han mycket om Stalin, som jag hade sett på bilder i tidningen.
En gång när han hade varit ensam ute i skogen på promenad, kom han tillbaka med knippen av blåbärsris översållade med mogna blåbär. Dem gav han till mig och min syster.
Bara två eller tre gånger sa farfar något som fastnat ordentligt i mitt minne. Den ena gången var efter en vanlig sommarmiddag hemma i köket. Vi åt krusbärskräm till efterrätt, och farfar fick som vanligt lite mjölk i mustaschen. Han strök bort det med handen, när han ätit färdigt. Vem som tog upp ämnet för middagsdiskussionen kommer jag inte ihåg. Den kom i alla fall att handla om barnuppfostran. Det var inget ovanligt ämne för faster Edit, farfar, mamma och pappa, även om pappa sällan sa så mycket. Oftast var det väl mamma som försökte avvärja kritik mot oss barn från farfar: ofta tyckte han enkelt sagt att vi var slarviga och drog ut verktyg på gräsmattan. Under själva måltiden brukade han dock vara ganska tyst och muttrade mest på ett irriterat sätt, som mamma lärt sig att tolka.
Den här middagen var det emellertid annorlunda. Av oklar anledning blev farfar gripen av sina egna barndomsminnen och tog till orda mer högljutt än eljest. Visserligen talade han som vanligt hackigt och rosslande, men denna gång med ett gällare tonfall, nästan förtvivlat.
– Jag fick stryk, sa han rätt ut över krusbärskrämen. Prygel med svångrem. Och sen, frun! – han kallade mamma för ”frun” – sen baddade dom ryggen med saltlake ur silltunnan! Förstår frun det?!
Han hade en lite sentimental karaktär, men den här gången skulle ingen ha kunnat uppfatta glansen i hans ögon som oäkta. Därtill var rösten alltför gäll och förtvivlad.
Det blev naturligtvis en ganska tryckt stämning i köket, och farfar reste sig snart, drog skärmmössan från fönsterbänken och gick ut på gården. Genom köksfönstret såg man att han sträckte på sig och andades djupt. Så vred han på kroppen och började att gå ut mot berget och skogen.
Enligt vad han själv hade antytt för mamma en gång, var han uppvuxen i en drängstuga i Östergötland. Ingen visste var det exakt skulle ha varit eller vad han egentligen hade för ursprung. Men alla förstod ändå, att Motala verkstad och flyttningen till Södertälje var betydelsefulla steg mot en frihet. Fast han skulle aldrig ha formulerat det så.
På gården mellan vedbon och huset fanns en liten mager gräsmatta med stort inslag av groblad. Om man grävde gropar i den, luktade det surt och bakgård. Där brukade farfar ibland ställa upp det mest spännande som han ägde – sin ässja. Han hade faktiskt två, men en av dem var gammal och rostig och användes inte längre. När farfar och pappa drog in vatten och satte in element, var nog båda ässjorna i verksamhet. Men vanligen var det bara den finaste av dem som farfar brukade använda.
Han eldade i ässjan när det var någon som ville ha hjälp med att kröka ett rör eller smida ut ett järn. Det kom gubbar lite då och då, bärande på en bit koppar- eller järnrör under armen. En del av dem hade skärmmössa som farfar, och en del tog också en pris snus när han bjöd ur sin blanka dosa. Men det var bara farfar som hade en ässja.
Det syntes på farfar, att han tyckte det var roligt att få fylla på koks och tända på och trampa upp lågan med hjälp av fläkten som satt under ässjan och som kördes med en pedal liknande den på mammas Singer. Först skulle man vänta så att elden i lugn och ro fick tag i koksen. Sedan kunde man börja trampa försiktigt tills en liten blågrön, spetsig eldtunga stack upp ovanför koksbädden, och sedan kunde man trampa hur fort som helst tills det stod som ett vulkanutbrott på gården bakom huset.
Det luktade gott om röken från ässjan, och det var roligt att ibland få förtroendet att trampa, medan en rörstump som skulle krökas låg inbäddad i koksen och farfar stod bredvid och småpratade med sin bekant och väntade på att järnet skulle mjukna.
Ibland hade farfar och den som besökte honom kommit igång för sig själva, innan jag hunnit fatta vad som var i görningen. De stod då ofta och talade obegripligheter med varandra, när jag smög till dem för att få vara med. När jag då frågade vad det skulle bli, det som de höll på med, svarade farfar nästan aldrig. Om jag sen, efter en lagom stund, vågade upprepa frågan, tittade han upp från elden, vred lite på järnröret i koksen och sa:
– En humparumpa – till en väderkvarn!
Så såg han på sin vän som kommit med röret, och båda skrattade.
