(forts. på “Mera torra bakgrundsdata”)
Medan jag som barn då och då fick höra uppskattande ord om hur duktig och framåt min mofar hade varit – han smått idoliserades av både mamma och hennes faster Agnes – var det aldrig någon som sa något särskilt förtjänstfullt om farfar. Det skulle då möjligen vara han själv. Han kunde nämligen någon gång låta undslippa sig en liten kommentar som tydde på stolthet och sund glädje över att vara händig. Han menade sig ha ”skomakartummar”, det vill säga han kunde böja tummarna i nästan rät vinkel, och det, förstod jag, var bra.
En gång uttalade han sig i korta ordalag om nyckeln till något som var väsentligt i livet. Han såg då på sina nävar, och med ett övertygande tonfall, som meddelade han en metafysisk sanning, sa han belåtet:
– Det sitter i händerna!
Det var lite oklart vad han precis syftade på, men naturligtvis hade ”det” med prestation och framgång att göra. Kanske med överlevnadsförmåga eller rent av lycka, om ett så affekterat ord låter sig tänkas i samband med farfar. Nöjd- och belåtenhet kan tyckas mera skalenligt.
Fastän de vuxna förhöll sig till mina far- och morföräldrar, eller minnet av dem, på ett sätt som förmedlade väsensskilda bilder av morfar och farfar, slås jag sent i livet av de påtagliga likheterna mellan dem. Bådas fäder var drängar, och båda hade som barn förödmjukande och för livet formativa erfarenheter av den agrara överklassen. För både farfar och morfar gav den framväxande moderna järnåldern en möjlighet till befrielse. Det industriella lönearbetet i stora företag proletariserade dem inte så mycket som det tycks ha sporrat dem vidare. Och båda måste haft en stark självtillit och tro på sin förmåga att skapa förbättrade levnadsvillkor för sig och de sina. I dessa avseenden skilde de sig naturligtvis inte från tusentals andra. I mitt snäva privata perspektiv känns det ändå intressant och rättvist att kunna karakterisera både farfar och morfar med ett av mammas favorituttryck, ett ord som hon med förkärlek använde om sin far och som betecknade något för alla människor värdefullt och eftersträvansvärt, inte minst för hennes barn. Såväl farfar som morfar hade uppenbarligen ”klimpanischer”, det vill säga framåtanda, målmedvetenhet och uthållighet.
Inom parentes sagt hörde jag bara mamma säga ”klimpanischer”. Även om hon gjorde det tämligen ofta, trodde jag därför länge att det var ett närmast familjärt påfund och inte något riktigt ord. Numera vet jag att det finns rätt frekvent i olika varianter i flera dialekter. ”Klippanischer” tycks vanligast, men åtminstone ”klinkanischer” och ”klickanischer” förekommer också.
Några få år efter ankomsten till Södertälje fick farfar möjlighet att hyra den lilla stuga längst ut mot skogen vid Tändsticksberget, där han kom att bo till sin död 1952. I min erfarenhet har stugan alltid varit gulmålad, och jag minns adressen som Skogsgatan 12. Tomtnamnet var Räven 3, och fastigheten hade tidigare gått under beteckningen Alhagen 91.
Skog, räv och al – i en stad med mycket vatten. Mälarn, Saltsjön, kanalen… Alla dessa naturnära namn samstämmer väl med min upplevelse av Skogsgatan som en idyllisk plats, mellan stadens stringens och naturens frihet. Tills jag blev 12 år kom jag att tillbringa alla somrar där, och mellan 1949 och 1954 bodde jag där också på riktigt under några terminer, visserligen med flera avbrott för skolgång på andra platser i landet.
Stugan stod på en hög stenfot i en svag sluttning och hade veranda framför ytterdörren, på den långsida som vette mot gården. Framför verandan gick berggrunden i dagen som en slät ljusgrå häll av gnejs. På ena kortsidan var stenfoten så hög att den inrymde ett svalt litet matförråd, ”källarn”, med egen ingång genom en enkel trädörr flankerad av röda rosenbuskar. Där i svalkan förvarades syltburkar, saftflaskor och backen med läsk, där lutades fisken till jul och där satte mamma om långfilen och höll den levande i en spilkum på sommaren. Det vill säga, filen klarade sig så länge det inte var åska, då dog den märkligt nog ut.
Ursprungligen hade det på bottenvåningen i den omoderna stugan funnits två spegelvända lägenheter om ett rum och kök med vedeldad järnspisar och kakelugn. När jag kommer in i sammanhanget har man byggt om, så att farfar har en egen etta med spis och vi andra en tvårumslägenhet. Till detta kommer att ett par sovrum inretts på vinden under snedtaket. Där sover min familj. Där ligger jag på kvällarna och lyssnar på de dova sirenstötarna från fartyg som påkallar öppning av den stora kanalbron. Två korta och en lång: tööt, tööt, töööööt! Varje båt har sin tonhöjd och timbre, de riktigt stora lastfraktarna brummar dovt och mäktigt i basen.
Under mina första år finns i stugan varken wc eller indraget vatten. Dassen ligger bredvid vedbon, intill det förråd som en sommar ska bli hönshus. De är inte utrustade med toalettpapper. Gamla tidningar är vad som finns, och mamma visar hur man ska skrynkla dem så de blir mjuka.
Vatten hämtar man i hink från gröna pumpen en bit ned på gården och ställer på en bänk innanför köksdörrn.
Men så en sommar får pappa för sig att dra in vatten och avlopp, montera varmvattenberedare och omvandla en vindsgarderob till badrum. Han och farfar jobbar ihop, och farfar står naturligtvis för sakkunskapen, rörtängerna och alla andra grejor som behövs. Jag tror att mamma har påfordrat denna modernisering, när det blivit aktuellt att vi ska bo på Skogsgatan mer än under sommarloven.
Renoveringen blir mycket lyckad och den ökade bekvämligheten njutbar – ett par år. Sedan börjar fuktspärren i badrummets trossbotten att fallera, och vatten droppar ned i farfars etta. Tillkallad expertis i gestalt av faster Agnes make, byggmästare ”Cementar-Pelle” Fredrik Pettersson, skakar ominöst på huvudet inför en hjälplös mamma. Det är början på det definitiva slutet för min bardoms idyll. Men då är både farfar och pappa redan döda sedan några månader, mamma oförmögen och ointresserad av att bekosta en dyrbar husreparation och att sköta om en stor trädgård, så flyttning till ett alldeles nybyggt hyreshus på Grusåsen blir nära förestående. Jag har då mycket svårt att acceptera att vi ska överge tulpanerna i pappas gräsmatta och tjatar på mamma att vi trots allt ska bo kvar. Det känns som ett bittert svek att överge Skogsgatan. Men mamma är obeveklig.
Till huset invid skogen hörde en mycket stor gårdstomt. Den bestod i själva verket av tre fastigheter varav två obebyggda. Jag hörde då och då sägas att tomten hade varit en enda stor förbuskad djungel innan pappa satte igång med att omvandla den till en mönsterträdgård. Att han kunde göra det, och att han kunde dra in vatten och avlopp i huset, berodde på att han någon gång på 1930-talet, eller möjligen tidigt 40-tal, hade köpt hela gården av farfars gamla hyresvärd. De tre fastigheterna – inklusive bostaden och en uthuslänga med farfars verkstad i ett gammalt stall, ett vagnslider omgjort till vedbod samt flera förråd – lär ha kostat elva tusen kronor. Sådana pengar ägde förstås inte pappa, men mamma hade ett litet arv efter morfar och satsade dem. Skogsgatan må ha varit pappas barndomshem, och hans engagemang i trädgården må ha fått ”farfars” ställe att med tiden definitivt framstå som pappas. Men, som mamma någon gång inte drog sig för att påpeka, ”det var med mina pengar som vi köpte det”.
Den pappas barndomsfamilj som växte upp på Skogsgatan bestod av farfar, farmor och tre olika barnkullar. De äldsta syskonen, min farbror Lorentz och faster Gunhild, var barn till farfar och hans första hustru. Faster Greta var dotter till farmor. Hennes biologiske far var okänd, i varje fall för kyrkböckerna och allmänna meningen. Eftersom Greta växte upp tillsammans med farfar redan från ettårsåldern, kallade hon honom naturligen för ”pappa”.
Jag vet att jag har träffat farmor. Något minne av henne har jag dock inte, för hon dog när jag just hade fyllt två år. Det hör till min barndoms familjemytologi att farmor var en from och god människa. Pappa talade sällan eller aldrig om henne, men av olika symboliska gester har jag förstått att han, liksom för övrigt henes svärdotter Ingrid, höll henne mycket högt i ära. Kanske lite väl högt, enligt mina nutida funderingar. På bröllopet med mamma ska pappa ha gett röda rosor åt – farmor! Antagligen inte bara till henne, men gesten tycks mig ändå tvivelaktig och malplacé, möjligen tydande på en väl stor modersbundenhet hos min till synes så auktoritativa fader. Den får mig att tänka på den sortens familjedynamik och de könsroller som ofta beskrivits i böcker och filmer om utpräglat auktoritära miljöer.
Av faster Greta hörde jag en gång i förbigående något som tyder på ett smått cyniskt drag hos farmor. När en konventionell schlager en dag strömmade ut ur radion, ska hon irriterat och bestämt ha sagt ifrån: ”Stäng av! Det finns ingen riktig kärlek!” Vad ett sådant yttrande egentligen står för, är förstås svårt att säga. Men det ger ju inte intryck av någon djupare harmoni eller ljusare livssyn, inte just då i alla fall.
Såvitt jag förstår var det farmor som introducerade Frälsningsarmén i släkten. Hon hade varit soldat redan i Motala. Av vissa medlemsdokument att döma lyckades hon värva även farfar till Armén. Jag uppfattade honom dock inte som frälsningssoldat, för han visade aldrig några praktiska tecken på att vara det. I den mytologi som hyllade farmor som ljusgestalt hade farfar rollen av en mörk, något dyster och moraliskt smått suspekt person. Att han var slav under snuset var ju uppenbart. Att döma av ett visst mummel i familjen kunde det inte alldeles uteslutas att han också någon gång, i sina fiskekompisars och personliga vänners lag, tog sig en sup eller två. Det skulle i så fall vara helt oförenligt med Frälsningsarméns absoluta nykterhetskrav. I sanningens namn såg jag honom adrig onykter, och jag vet inte i vad mån faster Gretas misstankar hade någon grund över huvud taget. De visar ändå att pappas barndomshem hade ett utpräglat puritanskt drag. Till denna typ av moraliserande misstankar kom att farfar i mammas ögon var en obehagligt obildad person. I förhållande till henne, som i alla fall var normalskolekompetent, var han i bildningshänseende ingenting alls.
Min i barndomen förvärvade bild av farfar låg bakom att jag en dag som vuxen fick lust att något skildra denna mörka figur i mitt förflutna. Medan jag skrev var jag reservationslöst övertygad om att det var just en mörk och negativ gestalt som jag höll på att porträttera. På medvetandeplanet var det mitt enda och tydligt upplevda motiv för novellen. Det kom därför som en överrumplande överraskning när Hans Isaksson, som då var redaktör för BLM, nöjt konstaterade att jag tecknat en så ljus och vänligt humoristisk skiss av min farfar. Den reaktionen var faktiskt en omskakande ögonöppnare. Den fick mig att börja fundera på allvar över sådana fenomen som familjemytologier och över hur de psykologiska förhållandena egentligen kan ha varit där på Skogsgatan. Och inte minst, naturligtvis, över mitt eget omedvetna.
När jag senare talat om detta med andra, som med mer vuxna ögon kunnat iaktta min farfar och farmor, har jag stärkts i uppfattningen att min barndoms svart-vita föreställningar var alldeles för onyanserade. Enligt ett par samstämmiga vittnesbörd var farfar helt enkelt under toffeln av en mycket viljestark kvinna. En tidigare granne tycktes bestämt mena att den miljö som farmor skapade omkring sig var förtryckande och sannolikt ganska plågsam för farfar. Jag kan förstås inte veta bestämt vad som är sanning, men jag tror att det finns någonting viktigt i denna kompletterande bild.
I min egen familj var vi teoretiskt medvetna om att pappa Roberts syskon hade olika kombinationer av föräldrar. Den känslomässiga upplevelsen var ändå att mina farbröder och fastrar alla hörde ihop. Jag tänkte aldrig som barn att det skulle vara något konstigt med dessa olika föräldraförhållanden i en och samma familj.
Utöver min far hade farfar och farmor ytterligare en son tillsammans, den snälle farbror Erik, typograf, sex år yngre än pappa. Han förblev Södertäljebo, och hans son Bengt-Erik och dotter Marianne var ungefär jämngamla med mig och min syster Inga-Maj och därför givna lekkamrater då och då. Farbror Lorentz och hans hustru Sara saknade egna barn, liksom livslånga ungmön Greta. Faster Gunhild bodde i Stockholm, vilket gjorde att jag hade föga kontakt med hennes son och dotter. Kusinerna Evert och Asta var dessutom så pass mycket äldre än jag att det inte föll sig naturligt att leka med dem på samma sätt som med Bengt-Erik och Marianne. Sent i livet har jag emellertid haft stor glädje av kontakter med Evert. Det var han som bland faster Gunhilds efterlämnade papper hittade det kortfattade brev från Ada O’Day, daterat Bayfield någon gång på 1940-talet, som fick mig att börja efterforska farfars syskon och våra gemensamma amerikanska släktingar.
När Lorentz, Gunhild, pappa och Erik så småningom flyttade hemifrån och bildade egna familjer, blev den ogifta Greta kvar som hushållerska åt farfar. Atmosfären på Skogsgatan, så som jag upplevde den, präglades i hög grad av hennes arbetsamhet, flit och humor. Hon måste ha gjort starka intryck på mig som barn, för än i dag kan jag när som helst komma att tänka på henne, i små minnesbilder av vardagssysslor och skämt. Liksom sin mor hade hon som ung varit piga hos andra, bland annat hos friherrinnan Funck med sönerna Thomas – blivande Kalle Stropp och grodan Boll – och Hasse. Hon hade en naturlig stolthet över sina hushållskunskaper och lärde mig hur man ska vrida ur en skurtrasa på rätt sätt, vilket inte alla kan. Ännu ser jag hennes armrörelser framför mig, när hon efter vintern löser upp klisterremsorna runt innerfönstren, med ljummet vatten i en emaljerad skål och en blöt liten duk som far över fönsterbågarna. Jag ser henne flinkt fläta deg till vetelängder, och hur hon tillsammans med mamma donar med glasburkar och lockens gummipackningar när årets bärskörd ska ner i konserveringsapparaten på spisen. Hon småfnittrar: ”Vad har hänt? En ambulans har vänt och kört över en student som var vänsterhänt!” Dessa otaliga minnesbilder är ytligt sett mycket triviala, men alltid förbundna med bestående värme.
Efter farfars bortgång kom faster Greta att få avlönad anställning i Mariekällskolans matbespisning och ett eget modernt boende på ett par olika ställen i staden. Vi höll kontakt, om än sporadisk, och jag besökte henne ibland i hennes små lägenheter. Hon fick med tiden en hel del yrsel och gick bort 1981 efter ett par år på ålderdomshem.
(- – -)
