(forts. på “Torra bakgrundsdata”)
De för mamma sorgliga omständigheter som framtvingade hennes omplantering till ett främmande Södertälje i tidiga tonår, var från min personliga synpunkt något gott. Därigenom kom hon som sextonåring att träffa pappa, den tre år äldre käcke hornmusikanten och ungdomsledaren i Frälsningarmén, till vardags fabriksarbetare på Svenska Centrifug AB. ”Centrifugen”, som företaget allmänt kallades, var en av den lilla industristadens betydande fabriker. Idag hyser byggnaderna det populära pedagogiska teknikmuseet Tom Tits Experiment.
Liksom mamma var pappa inflyttad, dock som så litet barn att han säkert som vuxen kände sig som en äkta Södertäljebo. Han var född 8 januari 1906 i arbetarkvarteret England 1 i Motala. Knappt ett år gammal hade han därifrån brutit upp tillsammans med sina föräldrar och halvsyskon. Varför familjen tog detta steg är oklart. Men jag gör mig mina spekulationer och återkommer till dem.
Farfar – född 1874 i Fivelstad på Östgötaslätten mellan Motala och Vadstena – hade före flytten till Södertälje arbetat på Motala verkstad. Att vara fabriksarbetare i detta tekniskt avancerade tunga industriföretag, som var ett helt litet samhälle, måste ha inneburit ett steg mot ökad frihet i hans liv. En befrielse från den drängtillvaro hos östgötska bönder som han hade fötts till i likhet med sin far statdrängen Johan Peter Andersson. Som framgår nedan av novellen ”Humparumpa till en väderkvarn”, bar farfar under hela livet på själsliga sår efter den tukt som han utsattes för i tonåren av någon eller flera övermäktiga husbönder.
Kyrkböckerna utvisar att han lämnade föräldrahemmet i Västra Stenby femton år gammal för att tjäna som dräng i närbelägna Hagebyhöga socken. Farfars mor, Carolina Mathilda Anberg, hade då varit änka sedan nio år med ansvar för fem minderåriga barn. Ett sjätte barn, det äldsta, var utfluget vid maken Johans frånfälle och tjänade piga granngårds.
Att tiderna var knappa kan man lätt föreställa sig. Det är väl antagligen förklaringen till att två av farfars syskon kom att emigrera till Amerika, som så många andra svenskar vid denna tid. De reste dock inte tillsammans. Yngsta systern Ada Theresia Laurentia var bara elva år när hon en novemberdag 1891 lämnade hemmet i Västra Stenby för att, såvitt bekant, aldrig återvända till Sverige. När hon gick ombord på det fartyg som skulle ta henne över Atlanten, åtföljdes hon varken av föräldrar eller syskon. Man kan undra över om hon alls hade något resesällskap som stod henne nära.
Från de tre grannförsamlingarna Västra Stenby, Fivelstad och Hagebyhöga emigrerade 48 personer till Nordamerika under åren 1891–92. Jag har i kyrkböckerna undersökt om någon av dem anmälde sin flyttning ungefär samtidigt som lilla Ada, det vill säga i slutet av 1891 eller början av 1892. En enda vuxen person framstår som tänkbart resesällskap. Det är den trettiofemåriga fembarnsmamman Klara Mathilda Johansson i Fivelstad som nio dagar före Ada låter registrera flyttning till Amerika för sig själv och alla sina barn, två till knappt tretton år gamla. Familjefadern hade rest i förväg.
Så som drängar och pigor flyttade omkring mellan socknarna på Östgötaslätten, är det väl tänkbart att farfars mor kunde vara bekant med den sjutton år yngre Klara. En ytlig förbindelse mellan dem kan i alla fall noteras i det att de båda familjerna hade haft samma adress under Räfsjö säteri, låt vara med ett drygt decenniums mellanrum. Kanske fick Ada följa med Klara som lekkamrat och lillpiga åt de fem barnen. Det lockar mig i alla fall att tänka att Ada inte reste alldeles ensam utan någon bekant människa alls att ty sig till. Från trygghetssynpunkt hade nog Klara en påtaglig förtjänst som tänkbart resesällskap. Hon hade nämligen viss rutin på Atlantöverfarter och hade tillsammans med sin man redan bott ett par år i Brooksfield, Connecticut, där makarna gift sig och fått ett av sina barn.
Väl över i Amerika välkomnades sannolikt Ada av sin äldste bror Frans Edvard. Knappt fyra år tidigare hade han, tjugotre år gammal, gjort samma färd tillsammans med hustru och son.
Ur ett större perspektiv är de naturligtvis dessa Amerikaresor banala och exemplifierar bara ett bekant och väl utforskat samhällsfenomen vid den aktuella tiden. Jag har dock ett särskilt, personligt skäl att lyfta fram dem. För mig är det ett högst anmärkningsvärt förhållande att jag aldrig någonsin under min uppväxt hörde talas om att farfar skulle ha haft syskon som emigrerat till USA. Ja, knappast ens att han skulle ha haft några syskon över huvud taget. Om de vuxna alls någon gång snuddade vid ämnet, vilket jag smått betvivlar, var dessa släktingar i varje fall helt frånvarande och osynliga, ja icke-existerande, i min värld tills för bara några år sedan.
Farfar var nämligen rent allmänt fåordig och talade praktiskt taget aldrig om sin barndom. Som vuxen funderade jag ibland över detta faktum. Länge föreställde jag mig att det var hans dystra upplevelser från tiden som dräng som gjorde honom tystlåten, och det är så jag såg på saken när jag skrev Humparumpa.
Först när jag själv var närmare 70 år fick jag av en ren tillfällighet kännedom om min farfaster Adas existens. Hon hade så småningom gift sig med John O’Day, en man verksam i skogsbranschen, och hade slagit sig ned i den lilla staden Bayfield vid Lake Superior i norra Wisconsin. Där hade hon blivit anmoder till en stark och livskraftig gren av min släkt och satt så pass mycket prägel på trakten att hon fått ge namn åt ett lägenhetshotell. Bayfield är numera en idyllisk turistort, där man kan ta in på ”Ada O’Day Condominiums” med vacker utsikt över vattnet!
Denna smått omtumlande insikt om Ada Theresia Laurentias öde och om mina många amerikanska släktingar kom högst överraskande. Bortsett från att den inspirerade mig att ägna lite tid åt gamla kyrkböcker, tycktes den också kunna ge en fördjupad förklaring till min farfars inbundna personlighet. Möjligen projicerar jag här nu för mycket av mig själv på honom. Men jag kan inte undgå att tänka att det måste ha varit en prövande erfarenhet för den faderlöse, 15- till 17-årige Wilhelm Gottfrid att se sin bror och syster försvinna över Atlanten för att sannolikt aldrig mer återkomma. Uppenbarligen hade han själv förlorat kontakten med dem. Kanske inte underligt att han drog sig för att beröra ett så känsligt kapitel.
I Motala var farfar valsarbetare, ”utarbetare” och plåtslagare, och i Södertälje beskrivs han som järnarbetare, rörarbetare eller kort och gott arbetare. Han måste ha åtnjutit förtroende hos sina arbetskamrater på golvet i Motala verkstad. För också från honom har jag ärvt ett föremål, ett enda, som i sin ordkarghet tycks mig säga någonting. Det är en liten stump smalspårig järnvägsräls, förmodligen tänkt att användas som brevpress. Den har en ingraverad hälsning till minne av arbetskamraterna och tiden på Motala verkstad. Åtminstone i någon liten krets på fabriken har farfars flytt från Motala varit en anmärkningsvärd händelse.
Motivet till familjens ganska drastiska byte av bostadsort söker sin förklaring. Kan det ha något att göra med den omfattande och besvärliga arbetskonflikten på verkstadsområdet 1905? Hade farfar förlorat jobbet och var tvungen att söka ny försörjning för sin rätt stora familj, och varför då inte i en industristad under stark utveckling? I Södertälje fanns betydande fabriker som Centrifugen, Södertälje Verkstäder och Vabis (sedermera Scania), och mer industri skulle snart etableras. Staden hade vid den här tiden nästan 10 000 invånare, vilket inte var så lite när mer än tre fjärdedelar av Sveriges befolkning ännu bodde på landet.
Eller hade flytten kanske att göra med att farfar på grund av tuberkulosens härjningar hade blivit änkeman 1904? Med två små barn att försörja, tre och åtta år gamla, gifte han om sig redan inom tio månader. Hans nya hustru, min farmor Augusta Eufemia Berg, var född i Motala 1872 men hade sett sig om i stora världen genom att som nittonåring ta pigtjänst hos en assessor på Övre Östermalm i Stockholm. Hon hade återvänt till Motala senast 1904, då hon nedkom med “oäkta” flickebarnet Margareta Eufemia, min sedermera så avhållna faster Greta. Kanske tyckte farmor att farfars nya äktenskap borde medföra en påtaglig förnyelse av hans livsmiljö, och kanske hade hennes Stockholmssejour fått också henne att känna att världen är större än Östgötaslätten.
Vad än farfar hade tänkt sig när han lämnade Motala, blev det inget mera fabriksarbete för hans del. Om det var ett frivilligt val, eller påtvunget av bistra tider, vet jag inte. Han kom emellertid under resten av livet att försörja sig som enkel enmansföretagare. Han var stolt över att vara händig och kunde säkert hjälpa till med både det ena och det andra där det behövdes en praktisk karl. Faster Greta har berättat att han i början av Södertäljetiden rent av försökte sig på skomakeri, naturligtvis självlärd i detta som i det mesta annat. Med tiden stabiliserades dock hans tillvaro som betrodd rörmokare med en rejäl verkstad. Det är som rörmokare jag minns honom, och det har för alltid ingett mig en nästan romantisk uppskattning av just rörmokares yrkeskunskaper, när jag träffar på dem. Detta trots att de mest sensuella delarna av farfars hantverk nu är försvunna till följd av teknisk utveckling: lin- och linoljedoftande gängtätningar, de makalöst färg- och luktstarka rökmolnen från intensivt lysande glöd på pedaltrampade ässjor…
(- – -)