(Forts. från igår.)

…Säkert var det barndomens upplevelser av en fridfull tid i lantliga Stöde som kom för henne.

Om min köttsliga mormor, Agda Augusta Lindqvist, vet jag i stort sett ingenting mer än att hon var född i Borgsjö den 11 september 1879 som dotter till trettiofem år gamla Ingri (sic) Magdalena Larsdotter (härav säkert mammas tilltalsnamn), att hon vid vigseln med morfar den 1 december 1907 medförde ”oäkta” (födelseboken) dottern Agda Viola (född 6 november 1902) och att hon dog den 13 augusti 1917 – av ”magsår” enligt pastors anteckning i dödsboken. Hennes far Johan Svensson Lindqvist – bergspängare enligt familjetraditionen, ”stenhuggare” i dopbokens notis vid Agda Augustas födelse – var född 1 mars 1849 i Öljehult i Blekinge. Han hade högst troligt flyttat till norra delarna av landet som rallare; stambanans sträckning fram till Ånge invigdes 1881. Johan slog sig ner i Borgsjö 1878 och gifte sig där samma år med jämngamla Ingri Magdalena Larsdotter. Han lär ha supit en hel del och vem vet, kanske bidrog det till att hustrun Ingri Magdalena hängde sig omkring 1917. Efter sin (och min mammas) mormors så tragiska frånfälle föll det på dotterdottern Violas lott att sköta om den gamle stenhuggaren, ”gubben”, tills han också gick bort 86 år gammal, 8 maj 1935.

Mamma hade inte bara en halvsyster på min mormors sida, utan också möjligen en på min morfars. Det senare är emellertid tvivelaktigt, eftersom han aldrig erkände faderskapet. Beskyllningen fick dock ändå i viss mån famijära konsekvenser. Någon presenterade helt sonika barnet en dag i torpet Hagen, varvid morfars tydligen ömsinta mor Karolina Mathilda lär ha resolverat att ”då får jag väl ta hand om ungen”.

Jag träffade aldrig denna person. Redan som barn visste jag dock om hennes existens, om än inte i den tänkbara egenskapen av mammas halvsyster. Solidarisk med sin pappas nekanden talade aldrig mamma om henne på det viset. Det var i stället fråga om en halvt mystisk figur som mest förekom i dunkla mumlanden mellan mamma och faster Agnes, innan de ibland tog sig före att besöka henne på någon sörmländsk institution för ”efterblivna”. Jag vet faktiskt inte om hon verkligen hade någon neuropsykiatrisk funktionsstörning, eller om hon var en tämligen frisk människa som på något sätt blivit offer för tidens sociala fördomar.

Helt annorlunda var det med mammas erkända halvsyster Viola, eller ”Lola” som vi alltid sa. Henne såg jag visserligen inte heller så ofta, eftersom hon var bosatt i sin barndoms trakter, i Torpshammar långt bort från min sörmländska förankringspunkt. Hon var emellertid högst levande närvarande i mammas återkommande referenser till deras ”Norrland”. Och jag minns att moster Lolas existens kunde framstå som ytterst konkret, när hon skickat till oss en trälåda med nyplockade lingon.

Moster Lola var snäll, robust och handlingskraftig. Liksom alla typiska norrlänningar var hon helt enkelt en god människa, en representant för mammas förlorade barndomsparadis där människor är just goda, plockar lingon och hjortron och mumsar på mylta, när de inte tuggar grankåda i stället för onaturligt tuggummi.

När mamma i mitten av 1980-talet fick träffa min hustru Brita för första gången, undslapp mamma sig spontant den förtjusta och eftersinnande repliken ”Å, en liten norrländska!” Högst sannolikt förstod inte Brita just då den djupare innebörden av en sådan hälsningsfras. Under senare år har det blivit populärt bland en del så kallade myndighetskommunikatörer i norr att bekämpa användningen av ordet och begreppet Norrland. Det anses skymma Norrlands olika delar och ge nedvärderande associationer. Det säger sig självt att jag har föga förståelse för den åsikten och PR-strategin.

Moster Lola var också levande för mig genom att mina systrar besökte henne några gånger. Därigenom fick jag ett slags indirekt kontakt med hennes enda barn, vår halvkusin Karl-Johan. Han var fem år äldre än jag och vi hade egentligen ingenting gemensamt bortsett från släktskapet. Strax innan han skulle gifta sig, tackade han 1974 ja till ett vänskapligt erbjudande från den legendariske flygaren Gunnar ”Spökis” Andersson att följa med upp i luften på en tur. Spökis skulle blåsa bort snö från en högspänningsledning i Borgsjö, ett rutinuppdrag så vitt jag kan förstå. Man flög emellertid in i ledningen. Både piloten och min kusin omkom.