Jag står och tittar genom fönstret på det stora fågelbordet, som snart har tjänat färdigt för den här vintern. Två skator har hoppat upp på det och förser sig. De kommer mig att tänka på farfar, Wilhelm Gottfrid Johansson (1874—1952), och på min historielärare Wilhelm Fischer (1906—1992). Skatorna har nämligen påfallande långa stjärtar. Det har ju skator i allmänhet, men de här tycks mig exceptionella.

Farfar sa sällan något, men han lärde mig en gång att man kan fånga skator genom att strö salt på dem. Det räcker med lite grann ytterst på stjärtspetsen. Då liksom förlamas de och går att ta fast. Jag överväger ett ögonblick om jag ska gå ut och försöka. Just de här exemplaren har verkligen extremt utskjutande fjädrar.

Wille Fischer greps en dag av sitt eget intresse och berättade utan egentlig anledning för klassen om den store Einar Lönnberg. Klassen bestod av idel pojkar som valt bort biologi till förmån för åtta timmar matte i veckan. För oss förklarade således historieläraren att biologen Lönnberg var en beundransvärd och märkvärdig man. Denne hade för länge sedan beskrivit en underart av skata, Pica pica fennorum — eller Pica pica fennoskandia, alternativt lönnbergii, som Wille nog i verkligheten sa, inte alldeles korrekt. Det viktiga var inte det exakta namnet, utan att det var fråga om en skata med vissa längre fjädrar än nominalarten P. p. pica!

Denna i mitt minne förblivande kunskap fick jag alltså under en historielektion. Bra lärare förstår att göra både sig och sitt ämne intressanta.

Hela livet sedan dess har jag undrat över om jag i fält skulle kunna avgöra om ett visst individ är en P. p. f. eller en P. p. p. Triviala omständigheter har gjort att jag skjutit upp att ta reda på exakt vad som Lönnberg hade iakttagit till grund för sin artbestämning. Men någon gång ska stora ting ske, och i dag gav mig de långstjärtade på fågelbordet den avgörande knuffen. Och tack vare det underbara nätet och Google var kunskapen inte alls långt borta.

Einar Lönnbergs uppsats i Fauna och Flora 1927, häfte 3, sidorna 97–110, innehåller en mängd detaljerade uppgifter. Beträffande stjärtlängdens betydelse som eventuell markör av underart (”ras”) skriver han följande:

“Stjärtens längd synes vara av mindre värde, ty den varierar så mycket. Visserligen är största stjärtlängden även hos hanar från Skåne omkring 260 mm., men redan i Växjötrakten har en hona en stjärtlängd av 265 mm. I Uppland finnas både hanar och honor med en stjärtlängd av 270 mm. I norra Ångermanland har en gammal hona en stjärtlängd av 267 och hanarna från 265–290 mm. I Umeå är stjärtlängden hos två gamla honor 255 och 260, hos två gamla hanar 275 och 280 mm. I Torne lappmark har en gammal hane detta mått 280 och en hona 268 mm., under det att ett par yngre fåglars stjärtar mäta resp. 250 och 240 mm. Någon särskilt utpräglad skillnad ger sig ej till känna härvidlag mellan skator av nordligare och sydligare ursprung, även om det synes sannolikt, att de förra ha något litet försprång med avseende på genomsnittslängden hos stjärten.”

Bland alla uppjagade texter om världens buller och bång som omger oss i vanliga medier, tycks mig dessa nyktra rader ha ett drag av behärskad poesi över sig.

Uppsatsen är alltså publicerad 1927 och har den fetischistiska charmen av ett litterärt original . En hel del kan ha förändrats i skatornas värld sedan dess, liksom beträffande så många andra ornitologiska och faunistiska frågor, och jag vet i skrivande stund inte om det finns mer aktuella uppgifter beträffande underarternas frekvens och egenskaper i Umeåtrakten. Men citatet tillåter mig ändå att tänka att det nog inte är otroligt att det var ett par skator av den där sorten som Wille berättade om en gång på 1950-talet, som jag såg utanför köksfönstret i dag.