Det kom ett brev i dag från ett par studentkamrater som förebereder en återträff för oss som började läsa medicin, det vill säga var ”amphioxer”, i Uppsala hösten 1960.
Amphioxius är detsamma som lansettfisk, ett evolutionsmässigt tidigt ryggsträngsdjur som för länge sedan tycks ha använts som studiematerial under läkarutbildningens inledande avsnitt om jämförande anatomi. Rent fysiskt hade den försvunnit från undervisningen när vi började läsa, men teoretiskt och som beteckning på en färsk medicine studerande var ordet ännu högst levande. En ”amphiox” var alltså i studentjargongen en i avancerade betraktares ögon föga utvecklad nybörjare.
Brevet från mina gamla amphioxkompisar är förstås trevligt och välkommet, men på en punkt lämnar det mig en smula altererad. Det framgår att en av de i mitt minne gladaste och piggaste av oss har försvunnit för gott: Arne Forsgren.
Nyheten hade gått mig förbi, men Google och Sydsvenskans minnesruna från slutet av juli 2014 bekräftar det trista beskedet. Runan i tidningen är informativ och ger en bra bild av Arne som en synnerligen framstående vetenskapsman, läkare och universitetslärare. På en liten punkt är den dock felaktig. Arne började inte läsa medicin i Umeå utan i Uppsala. Jag vet, för jag var med.
Givetvis poppar en hel del fragmentariska minnen upp. Gemensamt för dem alla är att jag ser ett glatt, intelligent och en smula gäcksamt leende framför mig. Samtidigt påminner de mig om hur annorlunda den akademiska världen och samhället i stort var för drygt ett halvsekel sedan. Och hur barnslig jag var. Det är förstås en trivial påminnelse, men inte desto mindre lite berörande på ett enkelt mänskligt plan.
I ett av mina allra första minnen av Arne ingår vi tillsammans i en tentamensgrupp på tre, fyra studenter som ska förhöras, ”duggas”, på skallens anatomi. Där fanns mycket att memorera för stressade små amphioxer. Bland annat surrades det man och man emellan om att käkledens komplicerade rörelsemönster kunde få stränga amanuenser att sätta amphioxer på pottkanten. I mitt minne vill jag tänka att den till synes samlade Arnes muntra humör bidrog till att lätta upp stämningen, fast det kanske bara är något som mitt omedvetna konstruerar.
Säkert är emellertid, för det första, att duggan ägde rum en lördag, vilket ingalunda var något egendomligt på den tiden. Sådant var tvärtom regel. Att man inte skulle kunna ha undervisning på kvällar eller lördagar vore en helt verklighetsfrämmande tanke. För det andra ägde duggan inte rum på någon institution utan hemma i bostaden hos den unge amanuensen, en obetydligt äldre, men till sin nimbus klart mer erfaren student. Det här var vid en tid då universitetet inte var en ”skola” och kursen inte en ”klass”, utan helt enkelt ramen kring livet, med mycket otydlig gränsdragning mellan fritid och studier. Uppsala väster om Fyris var i princip ett akademiskt internat. Det borgerliga samhället var mer påfallande öster om ån.
Några studenter bodde naturligtvis ändå i de mindre akademiska kvarteren. Mycket tidigt den första terminen blev jag, troligen tack vare Arne F. och ytterligare en Arne (Tärnvik), inbjuden till en surströmmingsfest i en lya invid Vaksala torg. Det var riktigt kul och jag blev ganska sprallig, nota bene utan att det berodde på onykterhet. Jag kom från en rätt skyddad miljö och var ännu alltför ung och oerfaren för att berusa mig med alkohol. Men jag hade varit på många scoutläger och hade en uppövad fallenhet för allsång, tjo och tjim i nyktra former, och jag rycktes med av den uppsluppna stämningen.
Dagen därpå var Arne påfallande tagen och på gränsen till smått imponerad av att jag visat mig vara en sådan festprisse. Han kritiserade mig inte utan var mycket vänlig. Men han var fullständigt övertygad om att min sprallighet hade berott på brända och destillerade drycker, vilket alltså inte var fallet. Jag kände mig bestört och fick en tankeställare. I Uppsala gällde det tydligen att tänka efter lite mer när man var på kalas. Uppsala var inget scoutläger.
Här bör det för övrigt skjutas in att alkoholvanorna i vår ungdoms Uppsala var både restriktiva och liberala. Restriktiva så till vida att det självklart hörde till anständigt beteende att hålla vardagarna vita. Liberala i det avseendet att det kunde drickas en hel del när det verkligen var organiserad fest. I det senare avseendet var det för övrigt inte någon påtaglig skillnad mellan studenter och lärare, såvitt jag förstår.
Vi medicinare var dessutom högst medvetna om alkoholkonsumtionens risker. Vi lärde oss ju att en avsevärd andel av Sveriges befolkning var alkoholiserad (kanske 15 % av männen), att det inte gick att enkelt förutspå vilka som skulle komma att drabbas, samt förstås att tillståndet är socialt och medicinskt förödande. Alltså duttade vi i allmänhet inte med alkohol vid sidan av formella kalas. Vi ville inte ta några onödiga risker. Väldigt få av oss blev ändå helnykterister i den traditionellt alkoholtoleranta akademiska miljön. Men vi var säkert många som aktivt tänkte på att försöka undvika att trilla dit på grund av obetänksamhet. Naivt kanske, men nog ändå inte så dumt.
Arne var, liksom vi alla, en ambitiös och skötsam student. Därför kan det eventuellt ge lite missvisande associationer att alkoholens när- eller frånvaro ingår som ett omodernt tema i ytterligare ett av mina positiva minnen av honom. Fast trivial har saken viss mening som som symbol för en skillnad mellan kulturer, och mellan då och nu.
Sommaren 1962 gjorde jag lumpen under några veckor på T3 i Sollefteå. Under pingsthelgen passade jag på att lifta med bil längre norrut än jag någonsing tidigare hade varit, upp till kurskamraterna Arne F. och Arne T. som hade sina föräldrahem i Umeå. Det var första gången som jag besökte den stad där jag sedan skulle komma att bo under större delen av mitt liv.
Vi samlades några stycken hemma hos Arne F. på, tror jag, Västra Esplanaden. Han hade föräldrafritt. Någon i gänget disponerade bil, och det beslöts att vi skulle göra en liten sight-seeing-tur förbi stadens dansbanor. Innan vi åkte iväg, tullade en del av oss försiktigt och okynnigt på diverse flaskor i Arnes pappas barskåp. De mängder som inmundigades var obetydliga men uppsluppet bisarra i sin sliskiga karaktär: några droppar gul bananlikör eller violett Parfait d’amour. I all sin enkelhet symboler för det borgerliga samhället, knappast tänkbara väster om Fyrisån.
Vi åkte först ut till någonting som liknade en stor lada på Teg. Exakt var den låg vet jag inte idag, men troligen någonstans i närheten av nuvarande ishallen. Där var det hur som helst ingen vidare fart, så vi bestämde oss för att dra åt ett helt annat håll.
Så kom jag då att för första gången få se det på försommaren underskönt vackra älvlandskapet kring järnbron mellan Brännland och Sörfors. Den strida forsen och det friskt gröna lövverket gjorde ett mycket starkt intryck på mig sörlänning, när vi i den vita natten närmade oss nerför backen från Brännlandshållet. Anblicken var exotisk och intagande. Givetvis kunde jag inte ana att jag sju år senare skulle komma att köpa ett gammalt hus just i Sörfors och sedan bo där i drygt tjugo år. Vid det aktuella permissionsbesöket fanns det ju ingenting som ens tydde på att jag en dag skulle flytta till Norrland.
På festplatsen Älvdungen, på andra sidan bron, var det det dans på två banor. Utomhus sjöng Siw Malmquists syster så det stod härliga till, och inne under tak i en lada spelade samtidigt ett annat band. Stunden var rustikt romantisk och hänförande. Glada människor, medryckande musik, älvens brus, ljuset, grönskan, permisledigheten, flickor!
Detta i bästa mening berusande äventyr kom dock att utvecklas till en löjligt komisk och självförödmjukande Västgötaklimax för lilla oerfarna mig. Jag var visserligen hela tjugo år, men med föga meriter som Don Juan. Och här, i för mig obekanta Älvdungen, lyckades mina obetydliga förförelsekonster oväntat alldeles för bra. När det blev dags att åka därifrån befann jag mig därför plötsligt i en helt annan bil än den jag kommit dit med, med obekanta människor på väg mot ytterligare ett för mig okänt ställe, nu med det egendomliga namnet Grisbacka.
Det innebar ett olustigt uppvaknande till verkligheten. För jag hade uppenbarligen väckt något slags berättigade förhoppningar. Samtidigt kände jag mig tyngd av i och för sig inbillade trohetsförpliktelser åt annat håll och ville för allt i världen backa bort från alltsammans. Och jag visste inte ens riktigt var jag var, varken själsligen eller kroppsligen.
Ack ja, hur ung och barnslig var jag inte. (Och, pinsamma tanke, hur kommer inte barnsligheter av varjehanda slag i alla åldrar att te sig pinsamma, hur gammal jag än är när jag blickar tillbaka på genomlevda skeden!)
Jag gör här ett par timmars skutt i historien. Då landar jag vid en obestämbar timme i den ljusa natten framför ett av Bågenhusen invid järnvägsstationen. Där hade den andre Arne, Arne T., sitt föräldrahem. Ytterportarna var inte låsta på den där tiden. Jag gick upp för trapporna och la mig att sova – i trapphuset utanför Arnes dörr. Jag vågade inte ringa på så där dags på natten. Att sova på ett stengolv utan madrass var i den där åldern ingen konst. Jag hade, som sagt, ett förflutet som scout och hade sovit på många konstiga ställen tidigare. Att jag ytligt sett bar mig åt som en A-lagare, bortsett från att jag var nykter, var i den åldern inte heller något som generade mig. Tvärtom odlade jag i fantasin gärna en sorts idylliserande föreställning om luffarlivets attraktivitet.
Men Arne T:s mamma tyckte nog det var en aning underligt att hitta mig utanför sin dörr några timmar senare. Det hindrade henne dock inte från att mycket vänligt bjuda på laxmiddag i familjens sommarstuga i Sörmjöle på pingstdagen, varvid jag givetvis uppträdde så artigt och belevat som jag faktiskt också kunde. Vi satt där och såg ut över havsviken. Det tänker jag sedan dess alltid på, varje sommar när jag åtminstone någon gång åker till Norrmjöle för att bada. ”Går det att se deras hus från det här hållet, från vattnet”, brukar jag undra. Nej, det gör det säkert inte.
Hur jag sedan tog mig tillbaka till Sollefteå och harvandet med den mobila brigadförbandsplatsens alla lastbilar, traktorer och utrustningslådor kommer jag inte ihåg.
Men för att återknyta till Arne, som fick mig att börja fundera på tidens flykt, så skildes våra vägar efter två år i Uppsala. Några av oss som börjat läsa anatomi där måste nämligen fortsätta i Umeå från och med det tredje studieåret. Arne, som kom ifrån Umeå, valde frivilligt att åka hem. I Umeå blev han snart en mycket framgångsrik doktorand. Han förblev dock inte barndomsstaden trogen utan utnämndes 1975, bara 33 år gammal, till professor i klinisk bakteriologi vid Lunds universitet i Malmö. Vid sin död bodde han i Falsterbo.
