För sådär tjugo år sedan var jag under en tid med i Rotary. Under de veckoliga lunchträffarna på Sävargården kom jag att få höra åtskilliga små föredrag om varjehanda ämnen, nästan alltid intressant information om saker som jag inte tidigare kände till. De flesta av dessa föredrag har jag förstås glömt bort vid det här laget. Diffust erinrar jag mig en ovanlig och fantasieggande redogörelse för hur älgarna vandrar kors och tvärs över kartor och landskap… Ett annat anförande minns jag med större tydlighet. Det kom att påverka mitt liv.
Jag kände inte Stefan Ericsson tidigare. En torsdag under våren 1994 dök han upp från ingenstans och höll ett tjugo minuters föredrag om sitt fleråriga och ambitiösa arbete med att kartlägga floran i hela Västerbottens län. Han talade utan stora åthävor, men med allvarligt engagemang i det lättsamma framställningssättet. Redan anblicken av det täta rutnät som han hade lagt över det väldiga geografiska området signalerade systematik och hängivenhet av ovanligt slag. Uppenbarligen visste han vad han gjorde och vad han ville. Saken var viktig för honom, fast den var också alldeles tydligt rolig. Detta gjorde ett starkt intryck på mig. Riktiga forskare känner igen varandra på gången, även över gränserna mellan skilda ämnesområden. En aning drygt och högmodigt hade jag för vana att räkna mig till den sorten. Här föreläste nu en forskare av äkta kynne. Hans Linneanska, fältbiologiska profil tilltalade mig, därför att jag uppfattade den som meningsfull. Samtidigt som jag ju visste att den trots sin djupa betydelse tillhörde en förgången konjunktur på den akademiska marknaden.
I min själ fanns en privat resonansbotten för Stefans föredrag. I åtta- till tioårsåldern hade jag haft ett spontant intresse för vilda blommor och på egen hand gjort barnsliga exkursioner. I tredje klass cyklade jag ensam i Uppsalas omgivningar för att titta på blåsippor och inandas det lantliga landskapets dofter. När jag nyss fyllt elva år och min far dog, skrev jag ett sentimentalt brev från min nya hemort Södertälje till magister Nils Artur Göthe, min lärare i Nannaskolan i Uppsala. Jag bad honom skaffa mig ett par exemplar av kungsängslilja som jag skulle kunna pressa till mitt herbarium. De kom, bokstavligen som ett brev på posten. Något egentligt intresse för systematik hade jag dock inte. Snarare var det fråga om ett slags romantik, och senare kom skolans alltför deskriptiva biologiundervisning att inge mig avsmak för vad jag uppfattade som ett träligt inpluggande av doftlösa fakta. Det var först läkarutbildningen som så småningom fick mig att återupptäcka biologin som ett fascinerande vetenskapligt fält, och den gången via dess experimentella och laboratoriemässiga sida.
Mitt barnsliga blomintresse hade alltså kommit av sig under några decennier i livet. Mina fältbotaniska kunskaper var därför i stort sett obefintliga, den där torsdagen när Stefan föreläste. Men han slog an en sträng, som det heter, och när föredraget var över hade jag beslutat mig: när jag fyllde sextio skulle jag ha lärt mig den svenska floran! Jag inledde denna planering omedelbart genom att gå fram till Stefan och efterfråga information om botaniska föreningen och dess förestående exkursioner.
Snart var jag i kalkbranterna vid Orrböle och skådade orkidéer och återsåg barndomens blåsippor och mycket annat. Snart hade jag inhandlat en riktigt fin lupp hos en optiker, och inom kort var Ursings Fältflora otillräcklig. Jag har tyvärr inte noterat när jag skaffade Stefans egen förnämliga översikt ”Umetraktens kärlväxter” (Natur i Norr, årgång 1, nummer 1, 1982), men mitt exemplar är tummat och slitet. På andra sidan har jag antecknat utkastet till en dikt. (Sista raden är ett arv från Wille Fischer, han som lärde mig något om fåglar.):
”Var dag bär sitt eget namn.
Ingenting så banalt som längtan.
Jag skrattar aldrig på konsert.
Skogen skrattar åt ingen.”
På försättsbladet till Ursing står det, upptäcker jag nu:
”Successivt har kvistarna bytts ut
på denna gran som har förvandlats till en tall.
Idén om ett bleknande minne.”
Den 26 juli 1994 var det dags att köpa den då relativt nya stora ”Den Nordiska Floran” (Wahlström & Widstrand, 1992), där Stefan Ericsson ansvarade för och hade copyright på de många och viktiga utbredningskartorna. I den utgåvan, liksom i den senare upplagan 1997, stod han också självfallet angiven som en av redaktörerna. I efterföljaren ”Den nya nordiska floran” (2002), finns hans namn dock inte längre med, vilket jag förstod var någonting som, förmodligen på goda grunder, gjorde honom illa.
Under de närmaste somrarna gick jag nästan bokstavligen talat med nosen i backen som en hund och examinerade allt jag såg. I någon liten utsträckning pressade jag också en och annan växt, mest för att visa mina egna barn hur det går till, men kanske också för att påminna mig glädjen från min egen barndoms blomstersamlande. Givetvis lärde jag mig en hel del, även om jag långtifrån kom att nå mitt storslagna mål. Men framför allt utvidgades mitt livsrum på ett behagligt sätt. Det är för mig obegripligt och smått tragiskt att inte alla människor tillåter sig att uppleva sin omgivning i den lätt tillgängliga rikedom som finns i den enklaste biotop. Det enda som behövs är en lupp och en kikare och knappast ens det, bara man ser sig omkring. När jag i tidningen ibland läser vissa politikers hånfulla sarkasmer över människor som bryr sig om naturen i vardaglig mening, känner jag sorg inför vad som förefaller mig vara helt onödig dumhet.
Då och då hörde jag av mig till Stefan och fick goda råd och tips. Han tycktes mig veta var nära nog varenda enskild planta i hela Västerbotten växte. För mig knöt sig en särskild charm till det oansenliga saltarvet (Honckenya peploides). Den kom i mitt nyfikna blickfång en utflyktsdag på den sandiga badplatsen Örsten vid Öreälvens mynning. Under några år blev den i sin påfallande obetydlighet, ja nästan hemlighet bland sandkornen, en kär vän som inte alltid säkert var till finnandes, och i vart fall inte precis där den setts säsongen innan. Enligt vad Stefan berättade, var det just på Örsten som han själv hade fångats av sitt livsöde, floran. Han hade i yngre år främst ägnat sig åt fåglar. Om jag minns rätt, var det i samband med något arbete i trakten som han mer eller mindre i ett slag hade drabbats av växternas fascination.
Stefan gav mig också, glade nybörjare, en realistisk bild av arternas morfologiska variationer, när jag under några sommardagar ett visst år tyckte mig ha gjort en oväntad upptäckt. I Håknäs hade jag i en skogskant hittat ett stort bestånd ekorrbär (Maianthemum bifolium), som trots sitt latinska namn inte hade två utan tre rejäla blad. Det tycktes mig fascinerande. ”Nja”, sa Stefan, ”det inte så sällsynt att växters former avviker från det typiska.” Och det hade han ju rätt i. ”Folk reagerar ibland när dom hittar ormbär med fler än fyra blad…”
Men en gång lyckades jag faktiskt göra en iakttagelse med visst intryck på honom. Jag bodde då på Västerslätt och brukade cykla till arbetet på Histologen. När jag en morgon just hade flåsat mig upp i den backiga parkdungen strax ovanför Östra Gymnasiet, skymtade jag i förbifarten ett stort vitt blomsterfång bland träden till höger om stigen. Jag hade inte tid att stanna, och jag kunde inte omedelbart förklara för mig själv precis vad det var som hade slagit mig som ovanligt. Men någonting speciellt var det. Jag bestämde mig för att undersöka saken ordentligt senare på kvällen.
Efter middagen hemma åkte jag alltså tillbaka, beväpnad med floror och lupp. Efter en stunds hukande, bläddrande och examinerande i sommarkvällsljuset började jag misstänka att det här var någonting som inte borde finnas på platsen. Jag kunde inte få det till något annat än en stellaria av en typ som enligt Stefans auktoritativa utbredningskartor i stort sett bara skulle finnas i Skåne och sydligaste Sverige: Stellaria holostea, buskstjärnblomma. Jag var dock som sagt bara en ytterst amatörmässig botaniker, och från mitt professionella liv som histolog visste jag ju hur lätt det är för noviser att ta miste i diagnosen av okända preparat.
Hemma igen ringde jag därför till Stefan och berättade vad jag tyckte mig ha sett. Jag ville höra hans sakkunniga bedömning. Av familjära skäl hade han dock inte tid till något längre samtal, och av hans något reserverade röst kunde jag förstå att han uppfattade mig som ett överentusiastiskt blåbär som sannolikt gjort ett för amatörer elementärt misstag. ”Du kan väl ta ett par exemplar och pressa, så kan jag titta på dom senare”, sa han avmätt.
Jag kände på mig att Stefans verkliga intresse för min fråga inte var stort. Men jag for tillbaka till parken i alla fall, grävde upp ett par plantor. Hemma la jag dem sedan i press så gott jag kunde, förmodligen mellan vanliga papper och under en trave böcker.
Så gick sommaren. Stefan hörde inte av sig, och jag var för blyg för att ringa upp honom om detta igen. Men så en dag kom en kallelse till möte i Västerbottens botaniska förening. På programmet stod bland annat att Stefan skulle hålla en undervisande genomgång av familjen flockblomstriga växter (Apiaceae, förr Umbelliferae), det vill säga sådant som hundkex, strätta, kummin, kärrsilja (ett vackert namn)… Det verkade vara ett nyttigt tillfälle att orientera sig lite på ett för nybörjaren ganska snårigt område. Jag gick dit.
Vi var inte så många närvarande, så det var lätt att tillgodogöra sig Stefans undervisning, när han berättade och försiktigt bläddrade bland bladen i universitetets herbarium. Vad är det egentligen för skillnad på ”pimpinella” och ”pimpinella”?… ”Tjäx” heter det, inte kex!… Det yttersta kronbladet hos Anthriscus sylvestris är lite större än de övriga…
Vid fikat vågade jag mig på att försiktigt ta upp min obesvarade fråga om den eventuella holostean från den gångna sommaren. Jag berättade att jag hade följt hans råd och pressat ett par exemplar av den ännu osäkert bestämda växten. Han log, och helt överraskande sa han: ”Det gjorde jag med!”
Det visade sig att Stefan han funnit min iakttagelse så pass intressant att han själv åkt till platsen och undersökt saken. Och jovisst, det var buskstjärnblomma. ”Det är första fyndet i Västerbotten”, sa han. ”Det tycker jag du ska publicera!”
Jag hade skrivit åtskilliga vetenskapliga uppsatser i mitt liv och handlett flera doktorander i konsten, fast förstås aldrig om blommor. Plötsligt kände jag mig nästan som student på nytt. Självklart tog jag ”professorns” uppmuntrande ord på allvar. Fastän fyndet vetenskapligt sett var av minimalaste betydelse, var det dock något, och jag satte snart igång med att skriva. Det gick lätt, ända tills jag kom till det avsnitt där det borde vara lämpligt att försöka förklara varför buskstjärnblomman fanns på ”fel” plats. Jag hade vid ett senare tillfälle under sommaren sett ytterligare ett bestånd av växten, på Klintvägen inte långt från Tvärån. På båda platserna fanns tecken som tydde på tidigare bebyggelse. Jag tänkte mig därför att det kanske kunde röra sig om förvildade exemplar av blommor som odlats som trädgårdsprydnader för länge sedan.
Stefan tog välvilligt emot mitt manuskript för publicering i Natur i Norr. Han hade inga större invändningar, bortsett ifrån att han med sin rutin hade en mycket bättre förklaring till reds. Det sannolika, sa han, var att fröna kommit in som oavsiktlig tillblandning till det gräsutsäde som kommunens parkförvaltning köpt in från södra Sverige och spritt i Umeå. Jag accepterade givetvis omedelbart Stefans förslag till justering av texten.
Man skulle kunna tänka sig att en handledare som ger så påtaglig hjälp i något som ligger handledaren själv om hjärtat, skulle vilja få sin insats markerad, till exempel genom att vara medförfattare. Stefan gjorde ingen antydan av det slaget. Tvärtom verkade han genuint förtjust över att helt enkelt ha fått hjälpa en ung student på traven. Jag kände mig faktiskt lite rörd över hans vänliga hjälpsamhet och visade intresse.
Förstagångsrapporteringen av Stellaria holostea i Västerbotten publicerades alltså så småningom i den lilla, ytligt sett oansenliga tidskriften Natur i Norr under Stefans redaktörskap. Det ingav mig en stolthet som påminde om hur jag hade känt mig när jag som ung amanuens hade fått se mina allra första medicinska uppsatser tryckta, mer än tre decennier tidigare. När jag något senare blev universitetets rektor, bad universitetsbiblioteket att få tips på några skrifter som lämpligen kunde exponeras i en presenterande monterskyltning. Jag kunde då inte låta bli att ta med just denna, i sammanhanget egentligen helt ovidkommande lilla skrift.
Under flera år övervägde jag seriöst att följa med Stefan på den inventeringsvecka, som han brukade arrangera någonstans i länet för att ta fram underlag för sin kommande stora länsflora. Det blev aldrig av, för annat kom emellan. Jag är dock säker på att det skulle ha varit mycket givande.
Min sista floristiska kontakt med Stefan hade jag i somras, 2014. Norrbyskärs museum och KFUM Norrbyskär hade av kommunen ombetts stå som värdar för en så kallad årstidsinvigning i anledning av kulturhuvudstadsåret. Som ordförande i museistiftelsen var jag angelägen om att programutbudet skulle ha inslag med riktigt hög kvalitet, samtidig som det skulle vara underhållande. Därför hade jag bett två verkligt betydande kulturpersoner i Umeå att hjälpa till, nämligen Erik Jonsson och Stefan Ericsson. Båda ställde välvilligt upp. Den förre åtog sig att organisera och tillsammans med författarvänner runt tidskriften Provins basa för ett offentligt seminarium om norrländsk litteratur i europeiskt perspektiv. Stefan förberedde och ledde en exkursion av Norrbyskärs flora. Båda bidragen blev innehållsligt mycket lyckade.
Som så många andra tycker jag förstås att det väldigt sorgligt att det inte längre går att fråga Stefan till råds, eller piggas upp av hans seriöst humoristiska inställning. Eftersom jag inte är någon expert på blommor, kan jag inte lägga mig i vad som nu ska hända med hans intellektuella arv. Jag hoppas dock innerligt att de som professionellt stod honom närmare ska kunna finna ett sätt att föra hans oavslutade stora projekt i hamn – den Västerbottens flora som på idéstadiet för drygt tjugo år sedan inspirerade mig, liksom under åren helt säkert många andra, att se oss omkring med öppnare ögon.
