Utan att själv tillhöra samhällets ekonomiska överklass har jag haft nöjet att göra några korta, spejande turistutflykter i dess marginaler. Det hörde till rollen som universitetsrektor, och i viss mån också till uppdraget som kommunfullmäktigeordförande. Dessa flyktiga inblickar ”upstairs” var intressanta och mycket angenäma personliga upplevelser vid sidan av vardagsrutinerna. Kungens taffel och Peter Wallenbergs lunchbord håller förvisso en gastronomisk kvalitet som vem som helst kan gilla, och det krävs ingen omfattande tillvänjning för att kunna uppskatta behagfull och artig konversation med intelligenta människor i vackra salonger.
I någon mån var dessa mina ytliga kontakter också lärorika. De fick mig bland annat att tänka att begreppet ”klassresor” ofta har något inbilskt och narraktigt över sig. När arbetarbarn gör yrkeskarriär i det offentliga ljuset, beskrivs det ju ibland som en förflyttning från ett samhällsskikt till ett annat. Tal om klassresor tycks mig då ofta signalera en naiv underskattning, eller feltolkning, av pengars och familjetraditioners verkliga roll.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser nyheten att Peter ”Pirre” Wallenberg har avlidit, bara någon vecka efter att han överlämnat ordförandeskapet i Wallenbergfamiljens stora stiftelse till sonen Peter J:r.
”Knut och Alice Wallenbergs stiftelse”, så heter den kapitalanhopning varmed Wallenbergfamiljen utövar och länge har utövat en stor del av sitt nästan sägenomsusade inflytande över det svenska näringslivet. Det har skett i en för Sverige viktig symbios med landets lärda sektor – till oskattbart värde för universitet och högskolor men, som bekant, till en hel del huvudbry i den politiska debatten.
Stiftelsen grundades 1917 av Knut Agathon Wallenberg och hans hustru Alice (farfars bror och farfars svägerska till den nyss bortgångne Peter) och har till uppgift att främja vetenskap och undervisning. Den fullgör sin uppgift med besked och eftertryck. Stiftelsen delar nämligen ut omkring en och en halv miljard kronor årligen för sitt ändamål och har genom selektiviteten i sina satsningar en stark, styrande effekt på universitetsforskningens kvalitetsutveckling. Inom universitetsvärlden åtnjuter stiftelsen ett högt och praktiskt taget aldrig ifrågasatt anseende för seriositeten i sitt arbete.
Samtidigt är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse en enorm maktfaktor i svensk ekonomiskt liv. Alla känner till att ”Wallenbergarna” har stort samhällsinflytande genom att deras kapital ger, och har gett, makt över flera av landets betydande bank-, investment- och industriföretag (SEB, Investor, Ericsson, ABB, SKF, Electrolux, Astra Zeneca…). Det är nog inte lika allmänt bekant att detta kapital till stor del faktiskt inte ägs formellt av familjen – utan av de stiftelser som familjen skapat. Däribland främst Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Stiftelsens styrelse består av nio personer, som alltså är exceptionellt mäktiga beslutsfattare med inflytande över två samhällssektorer av fundamental betydelse: industrin och universiteten. För närvarande är fyra av dessa nio äkta Wallenbergare med nära släktskapsband, och två är näringslivsprofiler inom Wallenbergsfären. Tre av styrelseledamöterna är professorer. En av de senare sitter på ett mandat som kontrolleras av en mycket större församling som kallas ”huvudmannarådet”.
Bortsett från att huvudmannarådet utser stiftelsens revisor och en styrelseledamot, är dess roll närmast symbolisk, som ett synligt tecken på stiftelsens nära relation till det lärda Sverige. Det består av företrädare för Svenska Akademien, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå och Linköping samt Sveriges Lantbruksuniversitet, Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm. Genom huvudmannarådet kan akademier och universitet få en viss insyn i och ge synpunkter på stiftelsens forsknings- och utbildningsstödjande anslagspolicy. Något inflytande på den affärsmässiga sidan av hur Wallenbergarna sköter sina företag har man inte alls, och eftersträvar det inte heller. I princip träffas huvudmannarådet en gång om året, lyssnar på en översiktlig föredragning av styrelsens företrädare, utbyter några artiga kommentarer samt intar en superb lunch.
Det var som ledamot av huvudmannarådet som jag några gånger i början av 2000-talet fick tillfälle att se och höra Peter Wallenberg på nära håll. Han hade en kraftfull och imponerande utstrålning, trots att han kroppsligen var en gammal man som redan då hade haft mycket allvarliga problem med sitt hjärta. Jag minns särskilt två episoder.
Den första utspelade sig vid det eleganta lunchbordet i Skandinaviska Enskilda Bankens vackra representationsvilla Täcka Udden på Djurgården. Det var inte alldeles självklart att den fysiskt bräcklige Peter Wallenberg skulle kunna närvara som värd. Men det var han, och han kreerade rollen med ett vänligt eftertryck som inte lämnade något tvivel om vem som bestämde i Wallenbergstiftelsen. Bland annat meddelade han oss vid sittande matbord den överraskande nyheten att immunologiprofessorn Erna Möller skulle bli ny verkställande ledamot i styrelsen, det vill säga stiftelsens från vetenskaplig synpunkt viktigaste aktör utåt mot vetenskapssamhället. Det var ett besked som jag personligen omedelbart gillade i sak, men sättet att framföra det fångade i en konturskarp ögonblicksbild det intressanta förhållandet att makten över svensk forsknings infrastruktur till betydande del innehas av primas i en rätt sluten familjekrets. Jag hade det bestämda intrycket att Peter Wallenberg utstrålade en faktiskt rätt ungdomlig belåtenhet med just det förhållandet. Han verkade trots sin fysiska bräcklighet påfallande vital och förtjust, till och med något lite gäcksam.
Ett mer burdust uttryck för Peter Wallenbergs självklara och samtidigt gäcksamma auktoritet fick jag vid en annan lunch, denna gång i bankens matsal vid Kungsträdgården, om jag minns rätt. I sitt välkomsttal fick den gamle erfarna direktören tydligen lust att förtydliga för oss gäster vilken sorts roll vi i huvudmannarådet egentlig spelade. Sålunda sa han utan omsvep och med påfallande belåtenhet att huvudmannarådet var en lyckad taktisk politisk manöver, som familjen hittat på för att förekomma expropriering av stiftelsens tillgångar!
Jag vet i skrivande stund inte exakt när huvudmannarådet skapades, men det var, enligt ”Pirres” belåtna redogörelse, vid en tid då man på fullt allvar fruktade att socialdemokraterna skulle vilja förstatliga kapitalet ifråga. För att visa öppenhet och god vilja gentemot den politiska makten hade man då skapat detta råd. Tanken, så som jag uppfattade honom där jag artigt satt och lyssnade med fladdrande öron, var att tillkomsten av denna församling av företrädare för det offentliga vetenskapssamhället skulle kunna lugna ner de värsta socialiseringsivrarna bland politikerna, även om huvudmannarådet egentligen inte skulle kunna interferera med familjens och bankens affärer.
Det var en klartext som faktiskt förbluffade mig lite i sin rättframhet. Eftersom Wallenberg ingalunda gav intryck av att vara förvirrad, måste den lite fräcka öppenhjärtigheten bero på att han, givetvis med rätta, uppfattade att den politiska situationen nu hade stabiliserats i ett för familjen gott läge. Han visste sin ställning och kunde tillåta sig att vara en liten aning överlägsen mot de där socialisterna. Samtidigt var det förstås en social och politisk markering. En klok, yngre företrädare för familjen tittade allvarligt ned i bordsskivan under patriarkens tal och avslöjade inte med minsta min huruvida han sympatiserade med eller ville markera avstånd från den gamles etikettsmässiga djärvhet.
