IBT:s blogg

Om förlägenhet inför fisk och fågel, i osäker undran över skämt och allvar

En dag, ganska sent i livet då jag nästan helt hade upphört att fiska, blev jag utlåst från min villa. Det var sommar och jag hade lagt mig att läsa i en hängmatta bakom huset, avskärmad från störande trafik. Bara trädens lätta sus och en del insektssurr hördes. Jag föll snart i sömn.

När jag vaknade med boken på magen hade solen flyttat sig, så att jag hamnat i halvskugga. Jag frös en aning och tänkte gå in för att ta på mig en tröja. Men det gick inte. Ytterdörren visade sig vara låst, och jag hade ingen nyckel på mig. Resten av familjen hade tydligen farit iväg i något ärende utan att notera min tupplur i hängmattan. Det var ingen stor sak, de skulle ju säkert vara hemma igen inom någon eller några timmar. Järntrappan framför dörren låg i fullt solsken, så där var det varm och skönt. Där skulle jag kunna sitta utan större obehag och vänta på att någon med nyckel försedd skulle återvända.

Lite långtråkigt skulle det dock kanske bli. Så för att förströ mig och samtidigt utnyttja tiden till något produktivt, bestämde jag mig i en hast för att försöka skriva en replik till professor Torbjörn Tännsjö, med anledning av en uppsats som jag nyligen hade råkat läsa i ett gammalt nummer av Tidskrift för politisk filosofi. Jag gick över till grannen och fick låna en blyertspenna och ett pappersark. Så satte jag mig på trappen och skrev.

I sin essä, eller kanske ska man snarare säga forskningsrapport, hade Tännsjö frågat sig om världen hade blivit bättre eller sämre under det föregående millenniets sista tjugofem år. Efter en hel del utredande resonemang hade han landat i slutsatsen att den blivit bättre. Det kunde jag i och för sig gilla. Men hans sätt att resonera tycktes mig alldeles uppåt väggarna egendomligt. Till och med så konstigt att jag inte kände mig säker på om Tännsjö skämtade och drev med sina läsare, eller om han ville bli tagen på blodigt allvar.

En stund funderade jag på om jag skulle göra mig dum, om jag kommenterade uppsatsen. A real fool, genom att visa mig inte inse det uppenbara, nämligen att Tännsjös text var tänkt som satir, om än lite oklart över vad.

Men det fanns någonting i hans skrivsätt som var så roligt provokativt att jag inte kunde låta bli att börja formulera mig, och ganska snart tog pennan överhanden över harigheten. Jag bestämde mig för att våga risken att visa mig precis så korkad som jag kanske i själva verket var, när jag nu fann det värt att debattera Tännsjös absurda resonemang.

Trogen sin hedonistisk-utilitaristiska etik hade Tännsjö försökt uppskatta produkten av två faktorer för vardera av åren 1975 och 2000, nämligen å ena sidan antalet etiskt relevanta individer på jorden, och å den andra deras individuella grad av lycka. De bärande idéerna bakom detta och liknande utilitaristiska företag är att livskvalitet kan graderas längs en kontinuerlig skala mellan bra och dåligt, låt oss kalla det mellan lycka och olycka, och att det är meningsfullt att summera individers positioner längs skalan. För varje individ gäller alltså att hon eller han, eller den eller det, i varje ögonblick befinner sig på en punkt i detta lyckokontinuum, någonstans mellan djupaste olycka (sämsta tänkbara liv) och högsta lycka (bästa tänkbara liv). På mitten mellan de två ytterligheterna finns en värdemässigt neutral nollpunkt, där livet varken är övervägande bra eller dåligt.

Tännsjö hade inte ställt sig uppgiften att mäta den individuella lyckan noggrant på den tänkta skalan, men väl att kunna bedöma om en individs liv befinner sig på den goda eller dåliga sidan om nollpunkten. Om antalet goda liv har ökat mer än antalet dåliga liv under perioden 1975-2000, skulle vi, enligt Tännsjö, ha skäl att anse att världen har blivit bättre. Om istället de dåliga liven ökade mest i antal, skulle vi omvänt kunna säga att världen har blivit sämre.

I teorin kan man tänka sig att utföra en sådan kalkyl lite noggrannare genom att vikta varje individs bidrag till världens samlade livskvalitet med värdet på individens egen lycka. I praktiken är det förstås omöjligt att göra så, eftersom det finns många miljarder individer på jorden att ta hänsyn till. Redan att avgöra om olika djurarters liv i genomsnitt befinner sig på den positiva eller negativa sidan om nollpunkten visar sig komplicerat. Det är huvudsakligen den skattningen som Tännsjös uppsats handlar om.

En annan väsentlig metodfråga är förstås vilka arter av levande organismer som kan vara kvalificerade att ingå i en beräkning av jordens totala lyckoutveckling. Att arten människa bör vara med, är närmast självklart. Att Tännsjö däremot inte ville inkludera växterna i detta sammanhang, föreföll inte heller så konstigt eller kontroversiellt. Däremot förvånade det mig att han gjorde en skarp skillnad mellan fåglar och fiskar!

Medan de individuella fåglarna ansågs kunna vara nettomässigt lyckliga eller olyckliga, betraktade Tännsjö fiskarna som betydelselösa ur etisk synvinkel. Det underlättade förstås i någon mån kalkylen, eftersom det är svårt att riktigt veta hur fiskarnas antal i världen har förändrats mellan 1975 och 2000. Antalet fåglar kan man kanske enklare uppskatta, helt enkelt därför att det verkar vara lättare att få syn på dem än på de mer hemlighetsfulla varelserna i havens och sjöarnas djup.

Tännsjö tycktes dock ha ett mindre godtyckligt skäl för att utesluta fiskarna ur kalkylen. Han ansåg nämligen att han själv, liksom människor i allmänhet, saknar förmåga att alls sätta sig in i hur exempelvis en lax känner och tänker. Och därmed har vi, om jag förstod honom rätt, ingen möjlighet att bedöma om den individuella fiskens liv är bättre än dåligt, det vill säga om den befinner sig på den positiva eller negativa delen av lyckoskalan. Det kan ligga någonting i den synpunkten. I förbifarten påpekade Tännsjö att flera av hans vänner uppfattade sig som vegetarianer men faktiskt ändå brukade äta fisk. Man måste förstå detta som att varken Tännsjö eller hans fiskätande vänner kan sätta sig in i hur det känns att vara lax, men att åtminstone Tännsjö har en viss förmåga att föreställa sig livet som kyckling.

För egen del kände jag mig som filosofiskt nyfiken läsare lite kränkt på fiskarnas vägnar. Låt vara om inte heller fåglarna hade tagits med i beräkningen. Men att broilerkycklingars liv skulle spela en stor roll för bedömningen av jordens lyckotillstånd, medan varken de vilda abborrarna eller de odlade regnbågarna skulle ha någon som helst betydelse, föreföll mig rent ut sagt crazy.

Jag har kikat en hel del på vilda fåglar i olika biotoper i min dar. Dessa älskliga sentida ättlingar till urtidsödlorna har gett mig upplevelser av både närhet och främlingskap, på ett sätt som jag tror att varje ornitolog kan känna igen, enkla hobbyskådare som jag lika väl som vittberesta proffs med svindyra utrustningar.

Jag kommer ihåg en gång, inte så många år efter min stora medelålderskris och uppslitande skilsmässa, när jag skulle introducera min nya och mycket avhållna fästmö till fåglarnas värld. Vi befann oss en solig morgon i mars på en stor slätt. Den var sank och hade flera parallella diken. Strax hitom ett av dikena hade vi slagit oss ned på medförda plastdukar, skruvat upp termosar och tagit fram franskbröd med kaviar och skivor av kokta ägg. (Sic! Doften av en sådan macka i det fria en vårmorgon!)

Medan jag ivrigt monterade upp trefoten till tubkikaren berättade, eller kanske snarare föreläste, jag för Henne om Kanadagåsens utseende och jämförde det i teorin med utseendet hos den mycket mindre arten Vitkindad gås. Det här var innan kolonier av vitkindade gäss hade blivit stationära och banala ute på Frescati i Stockholm och på många andra ställen. Arten häckade då typiskt i arktiska områden och uppträdde bara sparsamt bland andra gäss på vårflyttningarna norrut. Jag hade därför inte alls någon tanke på att vi verkligen skulle få se en vitkindad gås den där morgonen utan jag talade som den teoretiker jag ibland är. Kanadagäss däremot, det vimlade det ju av.

Men när jag sätter ögat intill kikarens okular, ser jag omedelbart rakt framför mig, på kanten till nästa dike, just en vitkindad gås! Och inte bara det. Den står i exakt profil, som på en egyptisk gravmålning, om vitkindade gäss alls hade förekommit där. Det gör det lätt att se precis hur halsens mörka färg fortsätter djupt ned på bröstet, det vid sidan av kroppsstorleken enklast iakttagbara artskiljande tecknet. Redan detta skulle ha räckt som illustration till min lilla föreläsning för att troligen göra ett visst intryck på Henne. Men naturen (vem där?) bjöd mer denna morgon. För alldeles bakom den lilla arktiska gåsen står i samma perfekta profilposition en riktigt stor fågel med huvudsakligen samma kroppsform, en som också råkar ha vita kinder, alltså en Kanadagås. Där står de båda således bredvid varandra, uppställda för att jämföras som på en gammaldags skolplansch. Givetvis var det hur enkelt som helst att se att det mörka på Kanadagåsens hals tar tvärt slut där bröstet börjar.

Min blivande hustru blev kanske inte direkt imponerad. Men jag tyckte att scenen var oerhört fascinerande. Sedan dess har jag aldrig sett något liknande. Jag menar en lika pedagogisk exponering av två besläktade arter i det fria.

När jag var barn ägde jag dessutom under några månader en liten hönsgård med ett tiotal egna husdjur av rasen Vit leghorn. I början av ett sommarlov var de ännu bara kycklingar, tio veckor gamla med ljusskära outvecklade kammar och hakskägg. När jag fick dem blev jag först besviken, för de var inte gula som jag hade föreställt mig att kycklingar skulle vara. I stället hade de vita fjädrar precis som vuxna höns. Eftersom det var kycklingar som utlovats (jag hade dock själv tjänat ihop pengar till dem), fick jag trösta mig med att de i alla fall var småväxta och ännu inte kunde lägga ägg. Och att de, som sagt, hade små och outvecklade kammar.

Genom att jag utfodrade kycklingarna med kokt potatis och kli växte de lyckosamt till sig så att jag i början av höstterminen faktiskt kunde börja vittja åtminstone något av värpredena varje dag. När de hade lagt ett ägg, kacklade de energiskt och intensivt så att det hördes över hela grannskapet. Deras stolta budskap fick också mig att gripas av stolthet och jag avbröt för en stund den lek, vanligen brännboll, som pågick på gatan. Mina kamrater fick vänta några minuter, medan jag kontrollerade resultatet i redena. Ingen annan på Skogsgatan kunde skörda egna ägg i egen hönsgård. Jag matade mina djur själv och försökte till en början också ringmärka varje individ enligt råd som stod att läsa i handboken ”Fjäderfäskötsel”, en gåva från min pappa samma sommar som hans dödliga sjukdom först visade sig.

Skam till sägandes motionerade jag mina höns genom att jaga dem runt i deras nätinhägnade gård ibland. Någon gång utsatte jag dem också för psykologiska försök. Dessa aktiviteter var nog inte lika välbetänkta som intressanta. De gjorde i alla fall att jag i någon mening lärde känna mina skyddslingar.

I hönsgårdens ena hörn fanns en stor sten någon decimeter innanför stängslet, stor nog för att en höna skulle kunna ta skydd i vrån där bakom, när hon inte ville vara med och motionera längre. Om jag då närmade mig längs ena gallersidan, flaxade fågeln naturligtvis ut längs den andra. Det spelade ingen roll från vilken sida jag kom. Närmade jag mig från vänster, flydde hönan förstås till höger och vice versa. Detta beteende föreföll mig vara det som man absolut måste vänta sig, ett val av flyktväg som tycktes självklart rationellt från hönans sida. Hot från vänster besvaras med flykt åt höger, hot från höger med flykt åt vänster. Ingenting kan te sig mer förnuftigt.

Men en dag slog det mig att det ju inte kunde vara lika självklart hur fågeln skulle agera om jag närmade mig längs gårdshörnets bisektris, det vill säga längs den tänkta linje som delade hörnet mitt itu. Då skulle jag hela tiden vara lika långt från den högra som från den vänstra väggen. Kanske skulle det göra det omöjligt för hönan att fatta ett rationellt beslut om vilken flyktväg som borde väljas?

På den tiden var jag ännu för ung för att kunna se på fågeln som på en automat, ett datoriserat beslutsprogram. Jag funderade alltså inte över om hönshjärnans neuronala bansystem och kopplingar kunde vara tillräckligt komplexa för att registrera någon väsentlig skillnad mellan de stimuli som motsvarade hoten från vänster respektive höger. För mig på den tiden var hönan rätt och slätt en person, fastän förstås en mycket mindre sofistikerad person än jag. Hur skulle hon då bete sig i en svårbedömd situation? Skulle hon sitta kvar och trycka bakom stenen, så förlamad av beslutsoförmåga och svag vilja att jag enkelt kunde fånga henne?

Jo, nästan så betedde hon sig. Jag närmade mig långsamt. För varje steg såg jag noga till att jag befann mig lika långt från båda de väggar som möttes i hörnet bakom stenen. Fågeln tittade hela tiden skarpt på mig med sitt stora runda öga. Så stint som en höna över huvud taget kan stirra åt ett visst håll, med hänsyn till hennes obetvingliga benägenhet att då och då knycka lite på halsen. Med stigande tillfredsställelse noterade jag att min hypotes tycktes bekräftad. I ett påtvunget val mellan två i princip identiska alternativ skulle hon inte kunna välja. Hon tryckte stilla och hopkrupen bakom stenen betydligt längre än hon hade gjort någonsin tidigare under mina psykologiska motionsexperiment.

Men jag hade förbisett att det också finns ren slump i tillvaron. Och att när ett stort hot bygger upp en successivt stegrad ångest, kan obehaget till slut bli så outhärdligt att behovet av åtminstone någon sorts lindring till slut tvingar oss att handla, strunt detsamma på vilket sätt. Det viktiga är själva agerandet, ofta utagerandet. Åtminstone var det så som det verkade fungera hos hönan bakom stenen. Jag kom aldrig så tätt intill att jag kunde nudda vid fjäderdräkten med händerna, men inte långt ifrån. När jag stod så nära att jag försiktigt började sträcka ut armarna för att gripa henne, skrek hon plötsligt till med ett vansinnigt kackel, flaxade vilt och smattrande med vingarna så att en liten vit fjäder lossnade och föll till marken, medan fågelkroppen i övrigt for iväg som en explosion. I stort sett rakt upp men också lite åt sidan längs med en av väggarna. Jag kommer inte ihåg vilken.

Jag berättar så här ingående om min bekantskap med fåglar för att ingen ska tro att min relation till fiskar är så mycket intimare. Någon vore kanske annars lockad att misstänka att en starkare personlig bundenhet till fiskar skulle kunna förklara min irritation över Tännsjös ovilja att tillskriva deras upplevelser någon betydelse för jordens lycka. Kanske står jag närmare fiskarna än vad Tännsjö gör. Jag tror i och för sig inte det, men erkänner gärna av principiella skäl och för säkerhets skull att det är möjligt. Känslomässig bias av liknande slag är en återkommande felkälla i allt slags forskning, det ska man inte sticka under stol med. Men själv tror jag alltså att jag är minst lika nära fåglarna som fiskarna.

Onekligen har jag fiskat en del, även om det inte har varit tillräckligt för att göra mig till någon riktig hejare i konsten. Jag har glatts över små rödingars och öringars kvicka uppenbarelse från ingenstans i en solstrimma som skär genom kristallklart vatten, gnistrande ädelstenar i ett rena, grönskimrande pooler över grå skifferbottnar. I fjälljokkar vars namn jag inte längre kommer ihåg.

Som barn, och som vuxen följeslagare till barn, har jag känt en nära och märkligt glad bekantskap med de dussintals, egentligen troligtvis hundratals, abborrar som så småningom i mitt liv började nappa på också mina spön och revar. Att ha att göra med dem är som att fysiskt relatera till själva allmänbegreppet abborre, till universalet snarare än till abborrighetens individuella uppenbarelser. Den som betvivlar existensen av allmänbegrepp och deras instanser, och då vanligen istället föredrar att tala om troper, har nog sällan någon närmare erfarenhet av barnsligt abborrmete. Det är inte en trop av abborrighet som man möter när flötet plötsligt dyker, man känner så starkt att det är universalet, abbarn.

Hur som helst, Tännsjö uppskattade att antalet etiskt relevanta liv med positivt värde hade ökat kraftigt under de tjugofem år som det här gällde. Ökningen fördelade sig på åtskilliga arter, bland annat människan. Men ett särskilt stort bidrag till jordens lycka stod kycklingarna för. Tillgänglig statistik visade att de hade blivit kolossalt många fler under den aktuella perioden, och Tännsjö gjorde bedömningen att deras liv i genomsnitt var bättre än dåligt. Alltså bidrog kycklingarna med ett mycket stort tillskott till det etiskt goda livet på jorden.

Om nu Tännsjö skulle ha misstagit sig beträffande fiskarnas etiska relevans, säger det sig självt att den övergripande slutsatsen måste hänga på en skör tråd. I så fall vet vi ingenting om saken innan vi kan klura ut hur det faktiskt stod och står till med fiskarnas lycka och antal. Kanske fanns och finns det tillräckligt många fiskar för att deras livskvalitet ska ha en avgörande betydelse. Min intuition ger mig ingen antydan om vartåt det lutar. Kanske har fiskarna blivit fler, samtidigt som deras liv genomsnittligt har blivit sämre och det så pass mycket att det 2000, till skillnad från 1975, är ett rent dåligt liv – kanske till följd av miljöförstöring, ökad odling i trånga kassar, brutalare behandling på de allt större trålarna etcetera. Men möjligen är det i stället så att deras liv, liksom kycklingarnas, är bättre än dåliga, fastän de har minskat väldigt mycket i antal.

För att man inte genast ska börja tvivla på Tännsjös svar på den ganska viktiga fråga han ställt sig, det vill säga om jordens samlade lycka ökade eller minskade i slutet av förra seklet, måste man alltså acceptera hypotesen att fiskar inte kan uppleva lidande, och väl inte heller lycka.

Det var därför jag kände mig provocerad. För jag har ju själv många gånger erfarit att fiskar försöker fly, när man fått dem på kroken. Och så länge de är fria skyggar de. Ofta rymmer de ner i outgrundliga djup eller bakom stenar inför blotta åsynen av en människa eller hennes skugga. Eller när de känner vibrationer i vattnet efter någon som trampar eller smyger omkring på strandkanten i närheten av deras ståndplats.

Varför skulle fiskar vara så skygga och kämpa emot så energiskt när man drillar dem, om det inte vore för att de ogillar att bli fångade, ja kanske stressas och lider av det?

Själv fångad av denna invändning där jag satt i solgasset på järntrappan utanför min låsta dörr, började jag att skriva ner så vassa argument som möjligt för att påvisa att Tännsjö antagligen hade haft fel beträffande fiskars känsloliv.

Jag tyckte att denna skrivuppgift var rolig. Så absorberande var den, att jag fullständigt förbisåg hur en högre rättvisa snart skulle straffa mitt högmod. Likt en vildkatt som förblindas av den lockande doften hos en härsken mört, gick jag rakt in i fällan utan att se mig för. Men snart nog anade jag förstås hur fast jag satt. Å ena sidan ville jag visa att fiskar kan lida, åtminstone så pass att man inte kan bortse ifrån det i en etisk totalkalkyl av jordens belägenhet. Å den andra ville jag inte medge att mitt eget fiske skulle kunna innebära något bidrag till världens samlade olycka. I ett försök till lösning av dilemmat slog jag bordet över ända och gjorde gällande att lyckoberäkningar av Tännsjös typ är absurda i grunden. Naturen tycks vara oerhört grym, även om man bortser från människans inblandning. Det är i enlighet med naturens alldeles reguljära ordning att större gäddor och abborrar tuggar på, sväljer och i magen fräter sönder såväl mindre gäddor och abborrar som annan fisk.

Från en mindre abborres perspektiv är det ett naturligt slut på livet att bli fast i en gäddas vassa käftar. Om fiskar har känsloliv, borde ett sådant öde vara minst lika otäckt som att fastna på en krok och att sakna förmåga att ta sig loss, när reven hämtas in av fiskaren. Om alla sportfiskare av etiska skäl slutade upp med att förföra sina byten med maskar, drag och flugor, skulle det inte åstadkomma mer än en försvinnande liten förändring av det totala fiskbeståndets lidande. I själva verket en så liten marginell förändring att det framstår som inbilskt och närmast komiskt att sluta upp med att fiska av detta skäl. Människan bör inte ålägga sig absurt stora krav på att moraliskt förbättra naturen. Ungefär så försökte jag försvara mig. Men samtidigt insåg jag nog innerst inne att det är ett försvar av tvivelaktig kraft.

I varje fall började ett tvivel att gro inom mig. Min uppsats blev visserligen snabbt accepterad och publicerad i Tidskrift för politisk filosofi, vilket var glädjande. Men om jag hade gett Tännsjö något lite på tafsen, så var det också ganska snart klart att jag hade fått desto mer i retur från mig själv. Jag vill inte påstå att upplevelsen kändes tyngande. Snarare överraskade det mig, att jag i väl vuxen ålder på allvar skulle börja fundera på ett sätt som var ganska annorlunda, än det som utmärkt den ungdomligare fas av mitt fiskareliv, då idén att fiskar skulle kunna lida var så abstrakt att den inte alls kunde få något egentligt fäste i mitt sinne.