Man noterar att en känsla av utförslöpa verkar sprida sig i samhällskroppen. Ett expressivt exempel är Lotta Grönings artikel i Expressen nyligen (28/12 2014).

Som en delmängd av de problem som många tycker sig se finns en oro för hur det ska gå med våra universitet och den vetenskapliga kulturen, när ledande politiker så energiskt betonar det kortsiktiga nyttointresset. Om det är ett problem, så har det stor betydelse för hela samhällsklimatet och samhällsutvecklingen. För snart sjutton år sedan skrev jag en artikel i SvD som jag råkade hitta häromdagen. Jag var på den tiden partipolitiskt aktiv. Det är jag inte längre, men nu har å andra sidan SAP alldeles nyss fått en ny chans att göra något seriöst åt universitetens situation. Artikeln tycks mig aktuell, även om en del detaljreferenser till den dåtida politiska situationen förstås är mer av historiskt än principiellt intresse.

SVENSKA DAGBLADET 1998-03-01 Sida 16

Författare: Inge-Bert Täljedal

”Följden bör kunna bli en universitetspolitisk motståndsrörelse av sällan skådat slag.” Med den trumpetstöten avslutar Sverker Gustavsson sin artikel ”Varför inte lägga ned universiteten?” i Sacos debattbok från i höstas,”Kunskap så det räcker?”.

Till försvar för civilkurage och integritet ifrågasätter han den postmoderna ”resignationsfilosofi” som menar att traditionell universitetsverksamhet (”mode 1”) måste vika för den kommersiellt och politiskt styrda forskning (”mode 2”) som med nödvändighet hör framtiden till.

”Om vi kapitulerar för den av ‘mode 2’-filosofin skisserade nödvändigheten,
kommer det på längre sikt inte att finnas någon tredje kraft i våra samhällen
vid sidan av marknaden och staten.” Som tidigare statssekreterare och som fors-
kare med engagemang för demokrati- och högskolefrågor torde Gustavsson ha
förutsättningar att åstadkomma ögonbrynshöjningar med så provokativa
formuleringar.

Detsamma kunde sägas om hans sätt att diskutera forskningens frihet i
perspektivet av demokratins överlevnadsproblem under 1900-talet (”Forskningens
frihet efter det kalla kriget”; i Uppsala universitets festskrift till Stig
Strömholm, 1997). Han drar en isande parallell mellan Fredrik Bööks famösa tal
vid Tegnérfesten i Lund 1940 och vissa av dagens sätt att se på
”kunskapsproduktion” och universitetens uppgift.

Märkligt nog har de senaste dryga tio årens stora förändringar av
universitetsväsendet inte framkallat någon särskilt djuplodande debatt bland
lärarna själva. Sporadiska utbrott i medierna har väsentligen gällt en ganska
trivial revirkamp om resurser samt den något mera originella frågan om de
kvinnliga Thamprofessurerna. Viktiga ting, men knappast så betydelsedigra som
den fråga om vilken man mest har tigit: hur påverkas forskarnas och lärarnas
frihet, integritet och civilkurage, det vill säga grundförutsättningarna för
kreativt och omutligt sanningssökande?

Det som ändå har förekommit av universitetspolitisk debatt har på senare tid
ofta haft något av mobbningens tonlägen över sig. I ett sådant klimat är det
kanske inte konstigt om analyserande och intellektuellt krävande röster som
Sverker Gustavssons får svårt att göra sig gällande. För att inte tala om
Gustavssons statsvetarkollega Stefan Björklund, vars väsentliga bok ”En
författning för disputationen” (1996) medierna i stort sett förbigått med
tystnad (dock recenserad i SvD 2/1 1997).

En väsentlig orsak till de negativa projektioner gentemot utbildningsministern
som för närvarande tycks försvåra en nyanserad universitetsdebatt är förstås den
förbannelse som vilar över löntagarfonderna och deras av Bildt-Unckel
transmuterade ättlingar. Den har i grunden ingenting med universitetspolitik att
göra men skapar även på detta fält psykologiska låsningar. Att på något sätt
uttrycka sig ifrågasättande om stiftelserna medför ju att man kan bli sedd som
en enkel vapendragare åt departementet eller som en värnare av föråld- rad
LO-ideologi. En sådan person riskerar kanske att uppfattas som något udda av
alltför många.

Att jag tillåter mig denna spekulation om mekanismer som kan bidra till att
marginalisera idémässigt sett så centrala debattinlägg som Gustavssons och
Björklunds har en bestämd orsak. I informella sammanhang har jag nämligen märkt
hur eljest sansade bedömare har velat avfärda Gustavssons inledningsvis citerade
debattinlägg därför att han på ett närmast pinsamt sätt skulle ”vara emot
tvärvetenskap”!

Grunden för en så fatal förenkling kan väl bara vara just den att Gustavsson i
förbigående har låtit diskussionen om forskningsstiftelserna och olika
tvärvetenskapliga organisationsformer få illustrera en mycket mera besvärlig
fråga, nämligen vad som fordras för att det i längden över huvud taget ska
finnas några vettiga vetenskaper att tvära emellan. Men inte existerar det något
nödvändigt samband mellan att oroa sig för forskningens frihet och att ställa
sig avvisande till tvärvetenskap. Den som till äventyrs känner sig osäker om
saken kan leta upp vad Göran Graninger skrev i Östgöta Correspondenten den 22
april 1992 under rubriken ”Rädda det fria tänkandet!” I polemik mot
utbildningsdepartementet anmäler Graninger där på ett klargörande och
uppskattande sätt en essä om akademiskt ansvar och ledarskap av Stefan
Björklund. Det har sitt intresse att det just är Graninger som skriver, eftersom
han är primus motor bakom landets antagligen mest lyckade tvärvetenskapliga
konstruktion, Tema-institutionen i Linköping.

Är det då inte att måla hin på väggen att anta att civilkurage, integritet och
sanningskärlek är hotade dygder på våra universitet och högskolor? Tyvärr
troligen icke.

När Per Unckel och hans statssekreterare Bjarne Kirsebom 1992 skrev in
forskningens frihet i Högskolelagen (1 kap. 6 §: ”. . . 1. forskningsproblem
får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3.
forskningsresultat får fritt publiceras.”), tedde sig detta som ett i sämre
mening retoriskt tilltag, eftersom de sålunda lagfästa friheterna aldrig har
varit ifrågasatta i det moderna Sverige utan allmänt uppfattats som
konstituerande drag i den akademiska tillvaron. Den frihetsreform som
Unckel-Kirsebom först och främst eftersträvade gällde universiteten som
organisationer, enkannerligen deras styrelser. En sådan frihet är inte
nödvändigtvis antagonistisk mot den mer fundamentala frihet som avser forskarna
och lärarna. Men det finns å andra sidan inte heller något självklart positivt
samband mellan dessa båda olika friheter. Tvärtom kan man frukta att lärarnas
starkare top-down-beroende av en lokal chefshierarki innebär en frestelse till
anpasslighet som går tvärs emot vad som utmärker en bra vetenskaplig miljö.

Problemet illustrerades väl för ett par år sedan i en artikel av den
kaliforniske professorn Martin Trow (SvD 2/6 1996). Främst handlade den om en
policy för etnisk särbehandling vid University of California. I samband härmed
berörde Trow emellertid också på ett intressant sätt bristen på integritet och
civilkurage i professorskåren:

”De som inte har stött den gamla policyn har inte kommit ifråga till olika
tjänster. Inte ens professorer med fast tjänst stöter sig gärna med sin dekan
eller sin kansler. Jag måste uppriktigt erkänna att om jag fortfarande var
rektor för Berkeleys Center for Studies in Higher Education, så skulle jag
kanske inte skriva detta.”

Man måste värdesätta Trows uppriktighet. Men nog är det skakande att begrunda
innebörden av densamma?

Det finns säkert många som på grund av obekantskap med den vetenskapliga
arbetsprocessen är oförmögna att förstå att forskarnas och lärarnas frihet –
till skillnad från universitetets frihet som myndighet, stiftelse eller företag
– är en förutsättning för det som skulle vara universitetens centrala
verksamhetsidé.

– Vad är det för märkvärdigt med universitetsfolk, om de inte kan ta styrning
som alla andra löntagare? frågar man sig. Svaret är förstås att det inte är
något så märkvärdigt alls med personerna ifråga. Det torde gälla för alla att
personlig frihet är en förutsättning för den kombination av lekfullhet och
självdisciplin som befordrar avancerat nyskapande.

Till detta kommer samhällsintresset av att det finns modellmiljöer som på allvar
slår vakt om de liberala grundvärden på vilka en förnuftig demokrati vilar.
Snart sagt allting underordnas bedömningar av vad som är lönsamt, hedonistiskt
önskvärt, praktiskt eller politiskt opportunt. Det vore därför ingen liten
kulturell tillgång om det även i fortsättningen kunde finnas åtminstone någon
institution som fullt ut vägrade att erkänna någon annan högsta norm än
sanningen – den vars åtkomst förutsätter ständiga, öppna, orädda, kritiska
samtal i en mot alla deltagare tolerant miljö. Ett samhälles förmåga att
uppskatta en sådan institution är kanske på sikt avgörande för demokratins
bestånd.

Att återgå till en starkt centraliserad reglering av högskolan kommer knappast i
fråga. För den skull bör inte riksdag och regering känna sig avlastade allt
ansvar för universitetens inre liv. Enkelt uttryckt skulle jag som
socialdemokrat gärna se att mitt parti tog spetsen i en förnyad och fördjupad
diskussion om hur högskolornas ökade autonomi ska kunna förenas med ett
säkerställande av en sund vetenskaplig inre miljö. Onekligen finns det ett drag
av konservatism i denna min önskan. Men det är en konservatism till förmån för
idéer som vi i partiet alltid tidigare har betraktat som radikala.