Här ett minnesfragment som är mera mollstämt än annat på bloggen. En profil vid Umeå universitet gick nyligen bort. Nedanstående minnesteckning publicerades 20 december i Västerbottens-Kuriren (något förkortad av tidningsredaktionen).
___________________________
Lars-Åke Idahl till minne
Som tidigare meddelats har förre överbibliotekarien och medicine doktorn Lars-Åke Idahl avlidit i en ålder av 73 år. Han sörjes närmast av hustrun Ann-Charlott, barn och barnbarn, men också av många andra.
Den snörika, gnistrande förhoppningsfulla vintern 1965/66 introducerades jag i Umeå av en från Göteborg nyss inflyttad Lars-Åke Idahl. Han tog emot mig med entusiasm och värme. Vi var medicinare i början av karriären och hade rekryterats för att vara med och starta undervisningen i histologi (cell- och vävnadslära) på denna läkarutbildningens nya utpost. Lars-Åke var amanuens, ännu inte doktorand. Jag hade något år kvar på det avhandlingsarbete som inletts i Uppsala.
Professuren i ämnet var vakant, institutionsbyggnaden halvfärdig, laboratorierna outrustade, och undervisningsrutinerna outvecklade. Alla som arbetade på det ännu mycket lilla universitetet kände sig som pionjärer. Lars-Åkes glada humör, intelligens, ämneskunskaper och handlag med både studenter och apparatur kom att betyda mycket för att den unga institutionen snabbt skulle komma ur startgroparna.
Till att börja med stod förstås undervisningen i förgrunden. Så småningom kom Lars-Åke att också få en nyckelroll i institutionens forskning. Min, och senare Lars-Åkes, handledare Bo Hellman fick efter en tid professuren och byggde målmedvetet upp en forskargrupp som fokuserade på insulinsekretionens cellulära reglering. Väsentligen gjorde vi fysiologiska experiment med mikrogrammängder körtelvävnad, i förhoppningen att bidra till förståelsen av diabetes mellitus.
Vår forskning krävde precisa metoder för kemiska mätningar i ultramikroskala, något som blev Lars-Åkes signatur under många år. Han blev docent 1973 efter att ha disputerat på avhandlingen ”Insulin release and the metabolism of glucose in pancreatic β-cells”. Där beskrivs flera fundamentala samband mellan blodets sockerhalt och de insulinbildande cellernas ämnesomsättning, resultat som är viktiga för förståelsen av hur kroppens behov av insulin signaleras på cellulär nivå.
På avhandlingens grund byggde Lars-Åke vidare och var under lång tid en viktig partner, både i institutionens diabetesteam och i det vidare lärarlaget. Själv fick jag förmånen att vara hans medförfattare i fler än tjugo skrifter. Inom fakulteten i stort kom hans pedagogiska förtjänster att tas till vara i rollen som mångårig vice ordförande för läkarutbildningens linjenämnd. Han var också under en tid ansvarig ledare för Vårdhögskolans utbildning av laboratorieassistenter.
Till Lars-Åkes insatser för hela universitet hör att han tidigt arbetade på central ledningsnivå med IT-frågor; som ett personligt kuriosum minns jag att det var han som tipsade mig om det då nya fenomenet elektronisk post, något jag först inte alls förstod värdet av. Han var också fackligt engagerad, inom SACO, som ordförande för Västerbottens läns läkareförening och i styrelsen för Sveriges läkarförbund.
När Lars-Åke 2006 slutade sin yrkesbana, var han sedan 1997 chef för universitetsbiblioteket. Avsaknaden av egen bibliotekarieutbildning kompenserades av hans stora erfarenhet som forskande lärare, blick för datoriseringens möjligheter och, framför allt, allmänna klokskap i umgänget med människor.
Lars-Åke var under decennier inte bara mina nära kollega utan också en kär personlig vän. Till en särskild känsla av samförstånd bidrog att vi tillsammans hade upplevt en hel epok av institutions- och universitetsutveckling. Såväl privat som i egenskap av Lars-Åkes tidigare institutionschef och universitetsrektor har jag enbart ljusa och mycket tacksamma minnen av honom. De delas av en stor krets arbetskamrater, tidigare studenter och vänner.
