Ytterligare minnen av misslyckat fiske. Här i förening med ovanligt stor barnslig naivitet, ganska ursäktlig enligt min egen bedömning.
______________________________________________________
Mitt första spinnspö
Mitt första spinnspö hade en klinga av blankt stål och ett ljust fernissat, svarvat trähandtag som var dekorerat med röda målade ringar. Det var fullständigt stumt. Att det saknade svikt och spänst spelade ingen roll, för jag hade alls ingen erfarenhet av spinnfiske och visste inte heller något om kastteknik, inte mer än den teori som jag hade läst mig till i ABU-katalogen Napp och Nytt. När jag köpte spöt, var dess blänkande skönhet nog. Jag hade sett det exponeras i en monter på Tempo och genast gripits av åtrå. Metallklingan och trälacket glänste. Det fanns något extravagant och svindlande i tanken att jag skulle kunna äga ett kastspö.
Länge hade reklamkataloger över fiskeredskap utgjort min äventyrsläsning på kvällarna och morgnarna i sängen under snedtaket på vinden hos farfar och faster. De sakligt formulerade uppgifterna om Recordrullar i olika prislägen, och deras alltmer stegrade finesser ju dyrare de blev, var poesi. Så var det också med beskrivningarna av olika spinnare och skeddrag. Det här var före ABU Droppens tid. Den naturliga förutsättningen för ett gott abborr- och gäddfiske verkade utgöras av den vanliga spinnaren Reflex med orange kropp och sked i guld eller silver, eventuellt svarteloxerad med metalliska tvärränder. Och så fanns där bilden och skildringen av den smått vidlyftiga ABU Sonett. Den påstods ge ifrån sig ett ljud när den perforerade skeden svirvlade runt i vattnet, ohörbart för fiskaren men oemotståndligt lockande för fisken. Idén om en sådan utstuderad förförelse var nästan ekivok.
En nyktrare och mer snusförnuftig känsla utgick från beskrivningen av den fiffigt vasskyddade varianten av Atomdraget, vars två spröt av stabil pianotråd skulle minska risken för bottennapp genom att hålla vasstjälkar och sjögräs borta från krokspetsarna.
De rafflande skildringarna av fiskeäventyr, som fanns instuckna här och där bland de tekniska redogörelserna för rullar och drag, var både instruktiva och lockande. När gäddan tar måste man göra ett distinkt mothugg, så att krokarna fastnar ordentligt i någon av käkarna, helst båda. Eftersom den hugger sitt byte från sidan, och därefter vänder det i munnen för att kunna svälja, finns det alltid en viss risk att den till att börja med bara har fattat tag i dragets kropp utan att vara riktigt krokad. När gäddan då känner att den är lurad av en attrapp, är risken stor att den släpper taget och spottar ut, om inte fiskaren själv rycker till i linan och på det sättet hugger fast någon av trekrokens spetsar.
Sedan gäller det att spinna fisken rätt! Inte för hårt, för då kan linan brista genom att man segdrar för länge. Men inte heller för lätt, för då kan den gå av genom att det blir ett slack på reven som ger gäddan chansen att knycka till och slita sig. Eller så får den möjlighet att rymma in i en vassrugg och sno in sig så kapitalt att det inte går att veva hem utan att reven går av. Fatalt.
Även om det naturligtvis är spännande att få en fisk på ett par kilo på kroken, bör man hålla sig lugn och spinna den stadigt. Särskilt viktigt är det att se till att man har rätt friktion i slirbromsen, så att ett plötsligt frigörelseförsök inte kan resultera i ett sådant ryck i reven att den brister av det skälet. Man får räkna med att en stor gädda kan slänga extra häftigt med huvudet och knycka särskilt intensivt med sin stora stjärtfena några gånger under drillningen. Det kan leda till linbrott om reven är alltför stumt förankrad i rullen. Men med rätt inställning på slirbromsen blir effekten bara att mer lina löper ut och fiskaren noterar detta som att bytet rusar. En större gädda kan rusa flera gånger under indrillningen. Därför är det viktigt att man håller sig lugn, så att man jämnt och stadigt kan justera slirbromsen samtidigt som man vevar.
När man väl har den trötta fisken intill sig vid strand- eller båtkanten, tar man upp den ur vattnet genom att föra håven över kroppen bakifrån. Aldrig framifrån! Där har man ju reven från spöet och draget och man kommer att trassla in sig, eventuellt i värsta fall också ge fisken en chans att smita, om man förivrar sig och försöker håva från fel håll. Självklart ska man lyfta den indrillade fisken ur vattnet med en håv. (Hur eländigt det kan gå om man inte har håven med sig, har jag redan berättat i “Barnsligt äventyr i Tavelsjön”). Men om man av någon olycklig omständighet har försummat att utrusta sig rätt, finns det egentligen inget annat att göra än att sticka tummen och långfingret i gäddans ögonhålor och använda dem som handtag.
Man tar givetvis inte så gärna en gädda i gälarna, för då är risken stor att man skär sig på tänderna. Gäddan har skarpa tänder både i munnen och på gälbågarna. Inte heller lyfter man fisken genom att greppa runt kroppen, för den är alldeles för hal och slinker genast ner i vattnet igen. Plums!
Om man inte vill skada fiskens ögon, kan man mycket försiktigt försöka komma åt att lyfta i ena gällocket, men då måste man verkligen se upp så att man inte snuddar vid de vassa gälbågarna.
En landad gädda avlivar man skonsamt och snabbt med ett slag med knivskaftet mellan ögonen. Man kan slå med något annat också, men ett knivskaft duger gott och kniv ska man alltid ha med sig när man är ute. Men innan man har kommit så långt får man räkna med att behöva kämpa en del. Stor rovfisk som gädda och kilosabborre är kampvillig, för att inte tala om öring och lax. Laxartad fisk finns inte i Södertälje utan på helt andra platser, så långt bort att det egentligen inte går att göra sig någon konkret föreställning om saken. Men gäddor och abborre finns, grov sådan, i både Mälarn och Saltsjön. Säkert också i Måsnaren och på andra ställen.
Ingen i familjen hade kastspö. Ingen av mina kompisar heller. Kastspön hör till den välbeställda vuxenvärlden, liksom egna förtjänade pengar.
Jag var förvisso inte vuxen, bara tio, tolv år. Men jag hade känt doften av frihet genom att få min första lön. Stockholms läns och Södertälje tidning, ”Länstidningen”, som kom ut fyra dagar i veckan, hade anställt mig och min syster som distributör. Varannan eftermiddag lastade vi en packe tryckfärgsdoftande och svartsmetiga tidningar på pakethållaren och cyklade iväg till ett villaområde, där vänliga tanter i blommiga klänningar väntade på oss i sina trädgårdsstolar. Solen sken och vi blev ofta bjudna på saft och bulle som en extra bonus. Här och där snurrade en liten vattenspridare på en grön gräsmatta och kastade gnistrande diamanter i luften omkring sig. I farstun till något gammalt hyreshus var det svalt och luktade potatiskällare.
Märkligt nog var det ständigt vackert väder, den sommaren då jag bar ut tidningar. Och intressant nog stod det alltid en stark doft av potatiskällare i svalkan omedelbart innanför porten på det där gamla hyreshuset, där flera exemplar av tidningen skulle stoppas i olika små postlådor av plåt, sirligt dekorerade med krusedurliga utstansningar.
En lön är ofantligt mycket större än fickpengar. När jag fick se det stålglänsande spinnspöt på Tempo efter första avlöningsdagen, visste jag omedelbart att jag både ville och kunde ta ett tidigare okänt kliv i tillvaron. I en känsla av stor högtidlighet slog jag till. Med på köpet följde ett par enkla drag, en anonym spinnare och ett lika anonymt skeddrag. De var underklass och inte riktigt likadana som i katalogen från Svängsta, men definitivt en spinnare och ett drag.
Det fordrades fiskekort för spinnfiske i både Mälarn och Saltsjön. Dittills i livet hade mitt fiskafänge inskränkt sig till mete med bulle och mask och för sådant behövde man i praktiken inte något tillstånd, även om det nog formellt krävdes. Att meta var så pass barnsligt att vuxna såg mellan fingrarna. Men med kastspöt i hand hade jag passerat en gräns mot vuxenvärlden som ställde saken i annat läge. Alltså inhandlade jag för fem kronor det mest generösa fiskekort som kunde uppbringas i sportaffären mitt i stan. Det täckte Saltsjön från Maren och långt ut till havs.
Sugen på att komma igång cyklade jag ut mot Södertälje Södra och Björkudden. Att ställa sig och kasta bland alla människor längst ute vid Havsbadet var förstås inte att tänka på, jag ville inte göra en osäker och kanske löjlig figur som nybörjare. Innan man kom fram till badet passerade man emellertid en ensligt belägen ångbåtsbryggga, som förmodligen hade byggts en gång i världen för att Ejdern och andra fartyg skulle kunna avlämna nöjeslystna där, sådana som skulle till utedansbanan Björkudden, eller kanske rentav till badet på den tiden då Södertälje var lite av en kurort. Bryggan var enslig därför att det numera knappast gick några båtar dit. De dansanta åkte antingen Vespa eller, i enstaka fall, bil. För den som var för fattig eller för ung för körkort stod buss eller cykel till buds. På den ångbåtsbryggan lade jag hastigt ned cykeln och började ivrigt plocka bland mina nyinköpta grejor. Inte en människa, inte en båt syntes åt något håll. Bryggan var kvadratisk, stor och stadig på betongfundament och med järnbeslag runt kanterna. Nu gällde det, nu skulle jag ta min första gädda!
En ljummen kväll några år senare i livet cyklade jag från stan utan fiskeredskap i riktning mot samma brygga och Havsbadet. Jag hade ännu inte lyckats landa någon fisk med kastspöt, men denna gång var min nyfikenhet inriktad på annat. Min kompetens som flickjägare var ungefär lika obetydlig som min fiskeförmåga. Och mitt teoretiska intresse och min vilja till förkovran i ämnet lika stort.
Björkuddens rejält byggda dansbana låg i en träddunge, en liten bit från den badplats där jag några år tidigare gått i simskola och där damer sades bada nakna bakom ett plank. Dansbanan hade en bred trappa upp till det åttakantiga trägolvet och ett bås för orkestern. Alltihop var upphöjt en bra bit över marken. Golvet omslöts av en träbalustrad i ljusa färger och lystes upp av lampor med varmt sken som sträckte sig några meter ut bland de glesa trädstammarna.
Namnet Björkudden till trots var de flesta träden tallar, men kanske fanns där också en och annan vitstammad björk. När skymningen föll var dungens viktigaste funktion att utgöra ett skyddande rum för osäkra själar. Ett rum varifrån man kunde bespeja omvärlden, alldeles särskilt det intensivt upplysta centrum där kättjefulla kroppar virvlade runt i takt med rytmiskt suggestiva tonslingor. En frejdig vokalist sjöng så det svängde utan att man förstod texterna. De mest populära låtarna kom igen då och då och det gjorde att en och annan ordfras fastnade, helt utanför sitt sammanhang, ”…my sweet radio…”
Mot träden lutade man sig, lyssnade, iakttog och begrundade sina möjligheter till något slags framgång. Eller så stod man och gjorde precis detta, men med fötterna vägande fram och tillbaka på någon knagglig tallrot. De säkra och framgångsrika och äldre hade förstås inte tid med funderingar utan flockades nära banan och skyndade upp och ned för trappan i de korta pauserna mellan låtarna.
Varje dansomgång om två foxtrots kostade tjugofem öre och man köpte dansbiljetter i en liten kur intill trappan.
Jag köpte sällan några biljetter. Men en kväll vågade jag, därför att attraktionen från den upplysta dansbanan blev oemotståndlig. Där svävade en leende ung kvinna omkring som en fjäril, en som jag inte tidigare hade lagt märke till. Klädd i en blåvit smårutig sommarklänning skilde hon sig från de övriga genom sin fräschör och sin utstrålning av oskuldsfull glädje. Jag vågade en dans. Och jag tror att jag vågade två. Men sedan vågade jag inget mera, men satt fast i sinnet, som gäddan på en trekrok.
På något sätt hade jag fått reda på att hon arbetade på en sommarkoloni för barn ett par mil utanför staden. Om jag inte kunde nå henne på riktigt, blev det i alla fall nödvändigt för mig att försöka få se henne en gång till.
Min döde far hade en snäll halvbror som ägde en moped, en blå Huskvarna Novalett. Det var egentligen en ganska fjantig sak med remdrift och utan växlar. Naturligtvis otrimmad. Den gjorde maximalt sina lagstadgade trettio kilometer i timmen och kunde inte jämföras med de röda Puchar som flera äldre skolkamrater körde omkring med. Men den var bättre än ingenting alls. Ibland vågade jag mig på att fråga farbror Lorenz om jag skulle kunna få låna moppen en stund. Det fick jag alltid.
Jag minns ännu hur fartvinden av sval kvällsluft kärvt smekte ansiktet när jag satt på den breda mopedsadeln och väntade, kilometer efter kilometer på långa grusvägar mellan tigande ridåer av skog. Det började bli skymning. Väggruset var mörkt av daggens fukt, grönskan längs vägkanten dämpad. Jag behövde inte trampa utan satt där bara stilla på den stora sviktande sadeln och väntade på att meter efter meter, sekund efter sekund skulle matas in i mig, under och genom mig och genom mopeden, så att vi snart skulle befinna oss vid ett åtråvärt mål. Eftertraktat men obekant.
Att köra ett par mil med en otrimmad moped tar en stund och jag kunde knappast låna den över natten. Det oroade mig att jag kanske inte skulle hinna fram och tillbaka på utsatt tid, jag var orolig för att hon inte skulle synas till när jag kom fram till kolonin, orolig för att hon skulle stå där och undra vad jag ville, orolig för att inte alls hitta dit. Och jag var lycklig i min oro när fartvinden svalkade ansiktet.
Men några år tidigare hade jag alltså lagt ifrån mig min högst vanliga cykel på den stora övergivna ångbåtsbryggan av betong och börjat ett liv som spinnfiskare. Det var vindstilla, så det var lätt att komma på hur man skulle kasta. Jag provade både spinnaren och skeddraget. Då och då trasslade jag till det för mig, men efter en stund kunde jag få ut dragen rätt så långt. Men jag hade ingen kunskap om hur snabbt de skulle vevas hem igen och fiskade därför alldeles för ytligt. Mina kunskaper var mindre än jag förstod. Inte heller hade jag något stort tålamod. Jag hade barnsligt väntat mig att rejäla fiskar skulle hugga bara därför att det nu var fråga om ett riktigt kastspö och ingen vanlig slana av lönn som tacklats med björntråd och knappnål. Men det gjorde de inte och till slut plockade jag ihop grejorna och cyklade hem igen.
Samma sommar prövade jag mitt nya, blankskimrande kastspö några gånger till, bland annat från den långa bryggan vid Mälarbadet, strax norr om Linasundet. Det var vid det där lövgrönt omgärdade och blåglittrande stället där jag också tog simmagistermärket, drack litervis med kommunalt subventionerad mjölk ur glasflaskor med tunn plåtkapsyl och oroade mig lite grann för alla tagelormar som en del sa kunde bita sig fast i en. Resultatet var lika nedslående som på Björkuddens ångbåtsbrygga och jag kände mig snart övertygad om att jag hade blivit lurad. Grundlurad. Det fantastiska fiske som Svängstareklamen handlade om var just ingenting annat än påhittade reklamhistorier. Det har förblivit en djup insikt som för alltid fått mig att misstänka alla former av reklam och propaganda. Under flera år ställde jag undan spöt, förvissad om att det helt enkelt inte går att fånga vare sig abborre eller gädda på spinn. Jag återgick till mete.
(Men jag utforskade också en mer proaktiv fångstmetod: undervattensjakt med harpun, varom eventuellt några ord vid senare tillfälle.)
