Västerbottens Folkblad hade igår (12 december) en artikel om att Aschanska villan vid älvens strand i Umeå har renoverats. Det ståtliga huset – som ritades av Ragnar Östberg, byggdes 1906 och blev byggnadsminne 1980 – har sitt namn efter överste Wilhelm Aschan. En hel del Umeåhistoria knyter sig hit.

Först det faktum att Aschan var chef för Norrlands Dragoner, d.v.s. det kavalleriregemente som 1901 förlades till Umeå under beteckningen K 8 (sedermera K 4). Regementet var uttryck för en försvarspolitisk önskan att kunna möta ett eventuellt ryskt angrepp på Sverige från norr. Dess i praktiken viktigaste funktion blev nog ändå av fredligt slag, nämligen som den första i en rad av viktiga statliga investeringar i Umeå under 1900-talet. De facto en form av regionalstöd som med tiden skulle göra Umeå till Norrlands största stad, ja rentav ett tag till Europas kulturhuvudstad…

En annan odiskutabelt positiv aspekt av Aschans villan är att den under under en lång period (1942–1990) ägdes av Umeå Fabriks- och Hantverksförening och då var en viktig plats i Umeås kulturliv. Där har åtskilliga konstutställningar ägt rum.

Men mellan Aschan och Hanterverksföreningen innehades fastigheten en tid av en annan Umebo, som på ett mer negativt sätt bidragit till att dra strålkastarljuset till Umeå: advokaten Sven Hallström, en av Umeås två mest kända nazister. Att döma av Wikipedias informativa artikel har huset därför under en tid gått under namnet ”Hallströmska villan”. Att man i dag istället kallar den för Aschanska dito är lätt att förstå, inte bara därför att den byggdes för överstens räkning.

Byggnaden spelar också en roll i min högst privata historia. Fast denna i stort sett saknar allmänt intresse vad gäller Aschanska villan, finns där ändå ett lite korn som jag gärna meddelar.

Någon gång på senhösten 1965, eller nyåret 1966, strosade jag bildligt talat som en lösdrivande hund med nosen i backen för att utforska kvarteren i den för mig helt okända stad dit jag just flyttat från Stockhom. På måfå råkade jag då komma förbi Hantverkshuset. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för byggnad, men dess yttre fascinerade mig, så jag gick fräckt fram och kände på ytterdörren. Den var olåst – och jag klev in i en farstu.

Där fanns ytterligare dörrar, bland annat en till vänster. Likaså olåst. Den visade sig leda till en trappa, och jag började försiktigt tassa uppför den. Jag kände mig lite osäker på om mitt tilltag var otillbörligt, kanske rent av något slags inbrott. Men miljön tycktes mig spännande och fascinerande så jag klev ändå upp på andra våningen. Jag såg inte till någon, och hörde ingen heller.

Men jag såg ytterligare en dörr, strax till vänster om översta trappsteget. Den var förstås också stängd. Nu hade all betänklighet dunstat och jag tryckte försiktigt ned handtaget. Även den dörren gled upp utan mankemang.

Men nu var jag inte längre ensam. Framför mig fanns ett grunt, långsmalt rum med gavelfönster rakt fram. Intill fönstret stod ett litet skrivbord och vid detta satt en man med ryggen mot mig, böjd över bordsskivan som om han uppmärksamt studerade någonting.

Jag hejdade mig väl några sekunder. Han måste ha hört att jag stod där, men verkade inte bry sig alls. Satt bara kvar vid bordet och fortsatte obekymrat med sin syssla.

Till slut klev jag förstås in för att se lite bättre vad han höll på med. Framför honom låg en massa blå frimärken utspridda. Alla med samma motiv. Jag tror det var tjugofemöres med Gustaf V:s porträtt. Lakoniskt och självklart förklarade han för mig att han intresserade sig för färgnyanserna i trycket. Frimärkena kom från olika tryckningar och färgbad, sa han, och fastän de var tänkta att se likadana ut, fanns där små olikheter mellan de skilda färgbaden. Det intresserade honom att systematiskt sortera märkena med hänsyn till detta.

Och så berättade han att han själv var tämligen nyinflyttad från södra Sverige, att han var konstnär och att han informellt hade samlat några ungdomar omkring sig för att lära dem göra etsningar.

Det lät mycket trevligt, men framför allt informellt och anspråkslöst. Naturligtvis kunde jag då inte alls veta att jag just hade sett gryningen av en viktig epok i Umeås konsthistoria. Mannen ifråga var nämligen Åke Pettersson-Nåw och de ungdomar han talade om var början till den gruppering av grafikentusiaster som så småningom blidade kärnan bakom gallerierna Bildhörnan och Ets. Flera av dem kom att bli riktigt namnkunniga, inte bara som grafiker utan också som tecknare och målare. Ja, jag tror till och med att man kan säga att den stolta position som Umeå idag intar på konstens och konstutbildningens område i viktiga hänseenden kan ledas tillbaka till den till det yttre anspråkslösa pedagogiska insats som nykomligen Pettersson-Nåw på sin tid gjorde. Med sina egna pregnanta bilder av Umeå kom han för övrigt också under många år att bidra till stadens självförståelse. För mig är det en viktig aspekt av Aschanska villan…