IBT:s blogg

Min syster frågade på Facebook häromdagen om jag hade något minne från isfiske. Jag vet inte vad hon tänkte på närmare bestämt. Här är dock ett sådant. Passar knappast i en glättad kalender för sportfiskare, men jag tyckte det var rätt kul när det hände.
______________________________________________

Vår vän mörten

Det är väl helt enkelt bristen på kommunikation samt svårigheterna att klappa om och vänslas med fiskar som gör att de inte är populära som sällskapsdjur.

Som sådana kan man ju knappast betrakta de guppies (en populär art av unguppfödande tandkarpar), neontetror, kampfiskar och liknande djur som många har hemma i lägenheten. Visst kan dekorativa akvarier bidra till trivseln i ombonade inomhusmiljöer och på det viset främja en vänlig atmosfär för människors umgänge. Ändå är de instängda akvariefiskarnas uppgift mera att vara opersonliga, dekorativa inslag i miljön – ett slags simmande blommor – än att gestalta personligheter som vi kan ha en Jag-Du-relation till.

En bister vinter höll på att övergå i begynnande vår, när byaföreningens styrelse kallade till pimpeltävling på vattenmagasinets is en söndag för några decennier sedan. Magasinet var en alldeles artificiell sjö, en bred uppdämning över en sänka i ängs- och åkermarken. Den hade anlagts som ett led i en ny väg för älven, när man ville leda större delen av dess vatten åt sidan för att, ytterligare någon kilometer nedströms, få det att stupa tvärt ned i det underjordiska Ginnungagap där turbinerna sedan dess snurrar och surrar så nyttigt, dagar som nätter.

Vi stod några meter ovanpå den tidigare lägdan och slog åkarbrasor och stampade på den moddiga isen med våra luddor. Vi hade borrat åtskilliga hål, nära strandkanten och längre ut, och prövat oss fram med maggot och balanspirkar. En del körde med vanlig mask, också den förstås inhandlad i någon välsorterad sportfiskebutik. Blå och röda isborrar, både skovlade och av skruvtyp, låg utspridda lite varstans på den kritvita snön och blänkte vackert. Nariga händer, som nyss skopat issörja ur nyborrade skvalpande hål, kupades här och var runt muntert ångande kaffe- eller chokladmuggar. Ett vänskapligt småprat pågick om ingenting, och allt eftersom blev där mera stamp och fler åkarbrasor.

Jag hade själv tröttnat på att leta efter tröga abborrar som inte ville hugga. Men mina småpojkar hade stort nöje av att dra mört, som det fanns en hel del av. Ihärdigt pimplade de på och hade stolta samlat ihop en hel liten hög bredvid sig.

När jag påpekade det olämpliga i att dra upp och ha ihjäl mört till ingen nytta, slog de oförstående ifrån sig och sa att de ordnade kattmat. Vi hade visserligen ingen katt, men det fanns det ju andra i byn som hade.

Då fick jag se att en av de senast landade mörtarna fortfarande tycktes vara vid liv. Den rörde långsamt och knappt märkbart på stjärtfenan. Det var som om den vore gjord av något annat material än levande kött. En stund kände jag mig osäker på om den verkligen hade rört sig. Men så böjde den försiktigt och långsamt igen på den smala stjärtspolens yttersta segment, ett par tröga millimeter. Jag tog upp mörten med bara händer. Den kändes förstås kall och lite stel, för den var kraftigt nedkyld av snön och därför naturligt nog långsam i sina knappt märkbara reaktioner. Om det hade varit sommar, skulle den efter en så pass lång vistelse i luften vara oåterkalleligt hjärnskadad av syrebrist; det skulle vara omöjligt att återväcka den till medvetande och naturlig rörelseförmåga; om nu fiskar över huvud taget kan ha medvetande.

I alla sorters celler, hos fiskar såväl som hos människor, förlångsammas dock ämnesomsättningen när kroppen kyls ned. Då minskar också syrebehovet. I närheten av den normala kroppstemperaturen kan ämnesomsättningens hastighet sjunka med flera procent för varje grad som temperaturen faller. Det gör att cellerna i en sval kropp kan överleva onormalt länge utan att skadas, trots att syretillförseln inte är intakt. Denna skyddande effekt av nedkylning använder man bland annat inom thoraxkirurgin när man vill kunna stänga av blodtillförseln till hjärtat i samband med klaffoperationer. Om ett blodlöst hjärta är kallt, har kirurgen längre tid på sig för sitt ingrepp än om hjärtat är varmt.

Första gången som jag fick detta faktum demonstrerat för mig, var jag ännu ung student. Jag och mina kurskamrater skulle få bevittna den legendariska hjärtkirurgen Viking Olov Björk i full aktion. Thoraxkirurgin befann sig i en tidig utvecklingsfas och såväl de opererande läkarna som patienterna hade ett hjälteskimmer över sig. Björk gick i spetsen för att utveckla tekniken att samtidigt byta klaffarna i den stora kroppspulsådern och i öppningen mellan hjärtats vänstra förmak och kammare. Han hade stora svårigheter att få patienterna att överleva. Ingreppet var på den tiden så farligt att bara var tionde patient klarade sig. Numera är riskerna lyckligtvis mycket, mycket lägre.

Vi studenter fick naturligtvis inte komma in i operationssalen. Det skulle ha medfört oacceptabla infektionsrisker och störningsmoment i en verksamhet som var ytterst känslig och svårhanterlig redan oss förutan. Men genom stora glasfönster i salens tak fick vi titta ned på vad som hände. Och vi såg bra. Från detta undervisningstillfälle minns jag två saker särskilt tydligt.

Den första minnesbilden, och den enda som är relevant här, är hur förvånad jag blev av att upptäcka vilken enkel teknik som användes för att kyla ned den sövda patienten före operationen. Naken låg han helt enkelt nedstoppad i ett vanligt badkar fyllt med kallt vatten. En gammaldags badtermometer, innesluten i ett genombrutet trähölje med svarvat handtag, låg och flöt bredvid den sovande som fick konstgjord andning genom ett rör nedkört i halsen. Röret, som gick till en respirator, satt fixerat intill huvudet med något slags tejp (eller gasbinda?) och bildade en mycket märklig estetisk kontrast till den fritt flytande termometern.

Det andra, och här helt irrelevanta, minnet avbildar i mitt inre hur hjälten Björk gör entré. Med bar överkropp kom han raskt in i salen och blev omedelbart assisterad av två hjälpsamma sköterskor som skyndade till. De fäste ihop sterila handdukar med peanger över hans axlar och lät dem hänga som ett slags skydd över kirurgens bröst och rygg. Det var något av dramatisk teater över scenen, kanske till och med lite av opera även om ingen sjöng.

Allt detta tänkte jag nog på, när jag såg och kände på den nedkylda mörten i min hand.

– Vi tar hem den! sa jag.

– Mört går inte att äta, fnös pojkarna upplysande.

– Nej, men vi lägger den i badkaret och ser om den överlever!

Pojkarna såg misstrogna ut, men jag hade bestämt mig.

Jag fick lov att sätta på mig vantarna igen, eftersom det var så kallt. Jag övervägde också att stoppa ned mörten i en plastpåse som blivit över efter att vi ätit upp alla våra medhavda ostmackor. Men jag vågade inte, av diffus rädsla för att den kanske skulle kunna ta skada. Inte för att jag riktig förstod hur, men det kändes inte bra att ha fisken instängd. Så därför bar jag den avsvimmade kalla mörten försiktigt med min yllebevantade hand ända tills vi kom hem. Under promenaden noterade jag en intressant kontrast: den mellan det fluffiga luddet på vantens utsida och den absolut släta, blanka ytan på mörtens kropp som vilade i handen. Sådana tydliga kontraster har alltid betydelse. Kanske bara genom att visa upp den mest grundläggande innebörden av skillnad och samtidigt samspel.

Väl hemma spolade jag badkaret alldeles fullt med kallvatten och släppte försiktigt i den lilla fisken. Redan då hade den blivit min lilla fisk.

Det fortsatte den att vara under närmare två månader faktiskt. Alldeles i början hade den lagt sig att flyta i vattenytan som döda fiskar brukar, med buken upp. Det var nog ärligt talat vad jag egentligen hade väntat mig skulle hända. Men till min förvåning började den snart att vakna upp. Det ryckte i fiskkroppen och överraskande snart hade den vänt sig och simmat ned och ställt sig på badkarets botten.

Det tycktes mig nästan mirakulöst. Alla små glin som jag dittills hade burit hem och försökt få att trivas i en glasburk för att roa pojkarna, hade slöat till och dött inom några timmar. Så jag förväntade mig faktiskt inte att mörten skulle överleva. Men det gjorde den.

I början kontrollerade jag dess tillstånd flera gånger om dagen. Snart lade jag märke till att den hade en tendens att dra sig uppåt i badkaret. Efter ett par dygn simmade den omkring alldeles i ytan. Och efter ytterligare någon dag hade den förlorat orienteringen och kravlade sig fram längs badkarskanten, liggande på sidan. Jag insåg att det måste bero på syrebrist, så jag tog handduschen, vred upp kallvattenkranen så långt som det gick och besprutade sedan vattenytan under hårt tryck så att det stänkte rejält i badrummet. (Naturligtvis undvek jag att rikta duschen direkt mot fisken.)

Genom att ytan piskades upp blev vattnet snart syresatt tillräckligt mycket för att mörten skulle vända sig rätt på sin köl igen. Då tappade jag försiktigt ut det mesta av vattnet och fyllde på med nytt, friskt ur kallkranen. Varefter mörten placerade sig på botten och såg glad ut igen.

Så där höll jag alltså på i veckor. Efter några vattenbyten började jag förstås fundera på om den inte också måste få någonting att äta. Jag köpte en ask metmask och släppte på försök i en krabat. Den ringlade sig en stund intill proppens kedja, som låg i en slinga på botten, nära utloppet. Men mörten var inte det minsta intresserad. Så jag tog upp masken igen och spolade ner den i toaletten. Det skulle jag inte ha gjort, om jag hade känt mig osäker beträffande maskars förmåga till medvetna känslor.

Inför något av mina och pojkarnas misslyckade sommarexperiment med nyhåvade glin i konservburkar hade jag skaffat mig en liten förpackning torrfoder för akvariefiskar. Jag hade sparat den i skåpet ovanför kylen i köket och det allra mesta fanns lägligt nog kvar. Då och då strödde jag nu en nypa av dessa fnösketorra flingor i badkaret och hoppades att det skulle duga. Jag kunde dock inte någonsin se att fisken åt av maten. Ändå verkade den inte svälta. Den förbrukade naturligtvis inte mycken energi, eftersom den nästan hela tiden stod stilla på botten i kallt vatten. Den enda förändring som tycktes äga rum under de veckor som jag hyste mörten i badkaret, var att fenornas färg bleknade något.

Varken pojkarna eller jag tyckte att det var problematiskt att vara hänvisade till kabinen med väggduschen för vår dagliga hygien. Vi saknade inte nämnvärt tillgången till badkaret, så länge det var boplats för vår lilla fisk. Men det gjorde pojkarnas mor, som en dag helt sonika sa att nu fick det vara slut på mörtens ockupation av vårt badrum.

Av konventionella skäl var det svårt att argumentera emot och därmed upphörde denna i min erfarenhet unika samvaro. Jag vill inte påstå att mörten kom mig nära, som en vän. Men jag kan heller inte neka till att jag utvecklade en typ av känslor för den som var något mer än bara nyfikenhet. Min attityd till fisken var varmare än så. Kanske berodde det på att den var beroende av min omvårdnad på ett så handgripligt sätt. Den signalerade omtöckning till mig, jag skummade upp vattenytan med duschen, mörten kvicknade till. Jag kände mig tillfreds. Är det kanske alltid så enkelt?