Häromdagen skrev jag om ett ganska burleskt äventyr i Tavelsjön under min första tid i Umeå. Här är ett kort litet fiskeminne av helt annat slag, från barndomen då jag varje sommar bodde i Södertälje, nära Tändsticksberget som överblickar Mälarens värdiga inlopp i Södertälje kanal.
_____________________________________________________
Kanalmete
En gång – jag tror faktiskt inte det var mer än en gång och jag minns den tydligt – följde pappa med mig ned till kanalen. Eller kanske var det jag som följde honom. Farfar var också med, så vi var en liten patrull som tillsammans släntrade nedför Tändsticksbergets lövskogbevuxna sluttning, längs efter den skuggiga stigen som löpte tätt intill Tobaksmonopolets höga, gröngrå Gunnebostängsel. Vi hade utrustat oss med riktiga metspön och riktig mask och förväntningarna var stora när vi passerade den välkomnande vildnyponbusken som markerade gränsen mellan gatan och skogen.
Jag vet inte hur det kom sig att pappa hade fått ett avbrott i grävandet och snickrandet och hade tid att meta, men det hade han för en gångs skull.
Farfar tänkte inte fiska själv utan följde med som nyfiken sakkunnig. Det var mitt på dagen och solen sken och speglade sig i kanalens oljeskimrande vatten. Farfar sköt skärmmössan i pannan och muttrade att det inte var rätt tid. Det visade det sig riktigt nog inte vara. Men innan vi nådde den slutsatsen hade vi stått där en bra lång stund på bryggan och väntat på att våra rödvita flöten skulle doppa ner under vattenytan.
Man ska inte störa fisken, sa farfar och vi pratade därför inte så mycket. Jag minns hur solspeglingarna undulerade i vattnet och jag minns väntan på att något skulle hända. Ibland drog pappa upp sin krok och flyttade den åt sidan någon meter eller ett par. Jag försökte göra likadant. Det kan löna sig att reta abborren lite grann på det viset, men man får inte göra det för ofta för då kan den bli oroad istället.
– Det gäller att ha tålamod, det är det det kommer an på, sa farfar. Det är inte lönt att hålla på och rycka i linan för mycket, hit och dit. Tålamod!
Han stod mitt på bryggan, liten till växten men undersätsig så att han ändå såg rätt kraftig och myndig ut.
Pappa fick napp, tror jag. Kanske landade han också en liten abborrpinne på de tjärade plankorna, jag erinrar mig inte riktigt hur det var, mitt minne börjar tunnas ut i detaljerna. I stort kan man dock säkert säga att det var ett resultatlöst mete. Men det var roligt ändå och jag kommer ihåg att vi gjorde det.
Det är intressant att jämföra farfars bestämda råd med de helt motsatta åsikter som min kamrat Göstas pappa gav uttryck för, när jag en annan gång fick följa dem till bryggan. Gösta och hans far var från ”Norrland”, från en by någonstans utanför Skellefteå. De hade flyttat till Södertälje därför att Scania-Vabis behövde folk till sitt löpande band och därför att det betalade sig bättre att stå där än att driva småbruk i norr.
Den gången hölls vi också på bryggan vid kanalen.
– Det lönar sig int att tjäna fisken, det ska man int göra, sa Göstas pappa stolt och drog ideligen upp sin rev och flyttade masken fram och tillbaka mellan alla möjliga ställen runt bryggan.
– Om den är där så hugger den, sa han. Alltså kunde vi dra slutsatsen att den inte var där. För vi fick knappast upp något den gången heller. Men jag hade lärt mig att det finns två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till det som döljs under ytan. Det ena består i tålmodig väntan på att den fisk som eventuellt är i det osynliga ska nappa, om den vill. Det andra innebär en trösterik försäkran om att man kan ta reda på om det finns någon fisk i närheten genom att själv aktivt doppa mask och sänke än här än där.
Både farfar och Göstas pappa var företagsamma, aktiva personer. Farfar hade växt upp i en drängstuga på Östgötaslätten och känt sig svårt och hårt kuvad men utvecklat sig själv till framgångsrik, självlärd enmansföretagare som skomakare och rörmokare. Göstas pappa hade lämnat sitt småbrukarliv i Norrland för att skaffa bättre utkomst- och utvecklingsmöjligheter för sin familj i Mellansverige. Ingen av dem var alltså trög eller loj.
Ändå pläderade den ene för stillhet och tålamod och den andre för ett ihärdigt flyttande av reven och avhållsamhet från allt fjäsk för fisken. Skillnaden fascinerade mig. Det dröjde länge i livet innan jag riktigt visste vem jag mest trodde på.
Nu spelade denna osäkerhet länge inte så stor roll i praktiken, eftersom resultatet av mitt metande i småpojksåren i allmänhet var magert, hur jag än bar mig åt. Ändå var det spännande, det kunde ju nappa.
Den där skuggiga stigen längs Tändsticksbergets sluttning var mer än en transportled till bryggan. Den var en sinnesstämning. Inte särskilt många gick där, man mötte aldrig någon. Att det var en stig märktes knappt i marken. Gröna blad inneslöt den från sidan och uppifrån, man släntrade nedåt i ett tillstånd av milda skuggor och löv. Lutningen var bitvis stark, man rutschade på sandalernas klackar. När man kommit ner till bryggan tycktes marken förunderligt plan. Ibland kallade vi stigen ner till kanalen för Gröna gången. Men det var inte riktigt korrekt. Gröna gången hade egentligen varit något annat, före min tid, en passage i skogen på ett annat ställe där pappa och mamma hade brukat gå i sin ungdom.
Att ta sig upp för samma stig som ledde ner till kanalen vore ett onaturligt beteende. Upp och hem gick vi helt andra vägar, sneddande över Tändsticksbergets öppna granithällar. Då kände man ibland en kväft av vild gräslök, från små plantor som stod stillsamt i solheta skrevor hela dagarna och ångade ut sin spetsiga doft, så märkbar om man råkade komma nära.
