IBT:s blogg

Ända sedan artonårsåldern har universitetens kultur spelat en viktig roll för min verklighetsorientering. Lustigt nog var dock min första kontakt med akademiska sedvänjor rent ironisk. Det kan kanske tyckas egendomligt, men som barn hade jag ingen i min umgängeskrets som visste något om livet på ett universitet. Här ett litet minnesfragment från barndomen, samt en och annan kåserande kommentar.
__________________________________________

En första kontakt med det akademiska m. m.

Min första kontakt med den akademiska världen var ironisk. Det förstod jag långt senare. När det begav sig var ironin osynlig för mig. Jag hade ingen kännedom alls om hur det går till på universitet och kunde inte uppfatta det skämtsamma. För mig var saken på allvar. Jag insåg inte hur alltihop var kopierat från gamla akademiska utbildningstraditioner och ceremonier.

Sommaren 1955 hade jag och min kamrat Claes-Göran Lindholm sporrat varandra att träna inför olika prov och examina i konsten att simma. Nära nog dagligen, vare sig det var vackert väder eller regnade, cyklade vi på knastrande grusvägar till idylliska Mälarbadet. Det låg omhöljt av gröna träd och vass, kanske också säv och kaveldun, strax bortom slottsholmen Ragnhildsborg, där det medeltida Telge Hus en gång rest sig.

Den historiska borgen var bara dimmigt bekant för Claes-Göran och mig, liksom för de flesta Södertäljebor. Men dess lummiga och solglittrande omgivning var fridfull och fantasieggande. På holmens baksida låg ett till synes övergivet småbåtsvarv som spred kontrasterande, skarpa dofter av okända kemikalier. Vanligen stannade vi inte upp vid Ragnhilds holme på vår väg till badet, men den fanns ändå alltid där som en del av sommarens kulisser.

I ämnena bröstsim, ryggsim, djupdykning, längddykning, klädsim med mera hade vi valt mellan svårighetsgraderna ett, två eller tre betyg och vid sommarens slut samlat ihop så många betyg att vi var behöriga att promoveras till magistervärdigheten. Att ”magister” var universitetens gamla beteckning för det som senare kom att kallas doktor hade jag ingen aning om. Men klart nog var det fint att bli simmagister. Som bevis på vår nya ställning i världen tilldelades vi högtidligen en eklövskrans att ha på huvudet och ett mycket fint diplom att hänga upp på väggen. Dessutom fick Claes-Göran, som var något mera atletisk än jag, en nobel bronsplakett på vilken Södertälje Simsällskap värdigt intygade att han var promotionens ”primus”. Själv fick jag en liknande, där det stod att jag var ”ultimus”.

I sanningens namn kunde jag inte personligen närvara under promotionsceremonin, för den kolliderade tidsmässigt med ett scout- och vikingaläger i Stockholms skärgård. Jag promoverades således i min frånvaro, ”absens”, som det heter på riktiga universitet. Claes-Göran var mitt betrodda ombud och tog ansvarsfullt hand om hederstecknen.

Att primus betyder ”först” eller ”främst” förstod jag, men vad ultimus innebar grubblade jag på i flera dagar. Till slut vågade jag mig på att fråga en som borde vara sakkunnig: konditor Lemke, en av stadens respekterade småföretagare. Han hade samma sommar vågat anställa mig som feriearbetare. Innan jag berättar vad han i all enkelhet svarade, tar jag tillfället att också påminna mig det där feriearbetet.

I konditor Lemkes vaniljdoftande sockerbageri längst ut på Järnagatan jobbade jag ett par veckor med att skrapa plåtar, knäcka litervis med ägg till anslag (fackterm för tårtbottnar) och klicka glasyr på nygräddade wienerbröd. Av dessa viktiga arbetsuppgifter var äggknäckningen den mest ansvarspåliggande. Det var rätt höga travar av stora kartongförpackningar att ta sig igenom på begränsad tid på morgonkvisten, så det gällde att vara kvick i hanteringen. Bagarna kunde inte vänta för länge på sina ägg. Och det gällde att ha full kontroll på de montona och hastiga handrörelser som hörde till uppgiften. Man måste nämligen kunna hejda sig plötsligt, om något ägg skulle visa sig lukta illa. Ett i taget behandlades de på samma sätt i högt tempo: jag grep ett ägg, slog det mot kanten på en stor bunke, förde till näsan, luktade, och hällde i bunken. Ett efter ett, efter ett efter ett efter ett…

Det gick högst en sekund mellan den snabba nasala kvalitetskontrollen och uthällningen i bunken gick. Det hände praktiskt taget aldrig att något ägg var skämt. Men om det skulle inträffa, måste knäckarhanden omedelbart hejda sig. För om ett enda illaluktande ägg hamnade i bunken, var alltihop förstört och måste kastas. En sådan opraktisk katastrof och ekonomisk förlust fick bara inte inträffa! Däremot spelade det ingen roll hur äggen såg ut. Om gulan så var grön eller svart, men inte gav ifrån sig någon odör, skulle den vara med i smetarna. Plums ned i bunken! Jag tror att detta var mitt livs första inblick den kyliga rationalitet med vilken en framgångsrik affärsverksamhet måste drivas.

Ibland hade jag också krupit omkring på golvet och plockat upp de fåtal hasselnötter som hamnade på golvbrunnens sillock, när den vitkaklade bagerilokalen spolades med slang. Man höll strängt på hygienen och spolade väggar och golv åtminstone ett par gånger i veckan. Nötterna var dock dyra och de enstaka som råkat trilla ner från arbetsbänkarna och hamnat över golvbrunnen måste återvinnas.

Här hotar alla sensuella minnen från sockerbageriet att ta överhanden, men jag ska behärska mig och bara nämna två saker till i denna konditoridiskurs. Radion stod för det mesta på medan de vitklädda bagarna koncentrerat arbetade, var och en med den typ av bakverk som hans ställning i personalens hierarki berättigade till. Konditor och försteman gjorde finare tårtor, andreman bullar.

Kanske var det när jag övade den svåra konsten att rulla rundstycken av vetedeg med båda händerna samtidigt som jag råkade höra den suggestiva men svårtolkade nyheten att Sovjetunionen äntligen hade dragit sig bort från Österrike. Det framgick av radiorösten att detta var ett historiskt ögonblick, men riktigt hur det hela hängde ihop förstod jag inte. Min orientering i modern historia var skolmässig, grov och schablonartad långt upp i gymnasiet. Även då kunde jag fascineras av att enstaka skolkamrater tydligen visste allt om vad som hände ute i den stora världen. Någon avslöjade till exempel en dag på gatan att han hade detaljerade insikter om Algeriets befrielsekamp. Det fick mig att känna mig tafatt och lite dum, för den typen av frågor låg utanför horisonten för mitt aktiva intresse, fastän jag gillade skolämnet historia och samhällskunskap.

På konditoriet lärde jag mig i gengäld flera saker som är nyttiga i det lilla vardagsliv som inte har med politik eller stormaktskamp att göra. Med bagarskrået delar jag sedan decennier en hemlig kunskap om hur potatisbakelser skapas. På varje arbetsbänk stod en plåtburk, en större, urdiskad konservburk av något slag. I den skrapade bagarna av de spelkort som användes för att då och då rengöra bakborden från gammal deg, marsinpanrester och annat smått och gott. För varje nytt bakverk som skulle göras, behövdes ju en slät och fin arbetsyta, och spelkort fungerade utmärkt som skrapor. När plåtburken började bli full, slog man i en skvätt arrakessens, knådade ihop innehållet till ett väldoftande kladd som i klickar sveptes in med vit marsipan och slutligen bestänktes med kakaopulver. Voilà, potatisbakelser!

Nu tillbaka till konditorn själv! Det slumpade sig så att Lemke inte bara var min arbetsgivare. Han råkade också tillhöra simsällskapets styrelse, kanske var han rentav dess ordförande. Själv deltog han inte i det praktiska knådandet i bageriet utan höll sig på sitt kontor vid sidan av mjöl och kladd. Där tog han i sin upphöjdhet emot mig med saklig uppsyn och lyssnade på min lätt generade fråga. Utan särskilda agremanger men möjligen en aning nedlåtande, förklarade han för mig att ultimus betyder – sist.

Med tanke på att det bara var Claes-Göran och jag som hade varit Mälarbadets doktorander i simning den där sommaren, gjorde jag bedömningen att det i och för sig inte var så väldigt nesligt att komma sist. Sist av två kunde ju också betraktas som näst bäst. Men det hade, som sagt, möjligen varit något lite nedlåtande i konditorns ansiktsuttryck, och det oroade mig. Samtidigt fann jag det gåtfullt att simsällskapet skulle ha kostat på en särskild bronsplakett för att markera att någon kommit sist. Det föreföll smått elakt.

Den bisarra gåtan fick sin lösning senare i livet, då jag väl förankrad i den riktiga universitetskulturen hade anledning att sätta mig in i doktorspromotionernas historia. Både sist och näst bäst visade sig vara riktiga tolkningar av detta egendomliga ultimus. Förr i världen rangordnades nämligen de som skulle promoveras på så sätt att den mest meriterade eller hedervärde fick gå först i processionen in till akten, medan den näst mest hedervärde hade platsen längst bak i kön. Däremellan intog de övriga sina platser i ledet enligt en fallande skala av hedersgradering. Den som av professorerna utpekats som sämst fick alltså inta ”åsnerummet” alldeles före ultimus.

En sådan fixering vid rang och värdighet efter ådagalagda meriter kan numera förefalla en smula märklig. Kanske var det åtminstone delvis ett uttryck för professorernas stolta medvetenhet om att vetenskapens värld är ett rike för sig. Samhället i övrigt må ha vilka nyckfulla sociala rangskalor som helst och till exempel låta adel gå före bönder. I idéernas rike står andliga realiteter över allt annat och sanningen är yttersta och högsta norm. Ett meritokratiskt synsätt blir därför självklart naturligt i vetenskapens värld.

I dag är inte processionen vid riktiga doktorspromotioner regisserad på det sättet. Ändå symboliserar den gamla rättframma inmarschordningen ett drag i universitetskulturen som fortfarande präglar all akademisk verksamhet värd namnet: den skarpa observansen på prestationers kvalitet, och på vem som forskar eller undervisar bättre eller sämre än andra. Sämre och bättre, bra eller bäst – sådana bedömningar görs ideligen som en självklar del av universitetens inre verksamhet.

I sitt ständiga sysslande med att mäta prestationer påminner universiteten inte så lite om idrottens värld. Vad vore en idrottsklubb utan tidtagarur, måttband och beredvilliga domare? Ett universitet utan sakkunniga som väger och mäter och bedömer? (På senare tid har de sakkunniga universitetsdomarna till och med börjat använda så mekaniskt fungerande hjälpmedel och mått att likheten med idrott ibland kan te sig rent skrattretande, om det inte vore så pinsamt olustigt att denna avintellektualisering redan gått för långt. Om just det kan man ha många tankar, varom mera längre fram. Den på denna punkt ökande likheten mellan universiteten och de åtminstone förr något mindre intellektuella idrottsklubbarna är dock ett faktum.)

Men det som fick Claes-Göran och mig att cykla till Mälarbadet varje dag var naturligtvis inte tanken att vi skulle vinna bronsplaketter med vare sig orden primus eller ultimus inpräglade. Vi tyckte helt enkelt att det var roligt att simma, att förkovra oss i detta och att bevisa för oss själva att vi kunde. Jag minns särskilt när jag skulle ta tre betyg i långsimning och fick kajka mig fram och tillbaka över Linasundet, där Mälaren börjar knipa ihop framför Södertälje kanal. ”Fröken” rodde bredvid mig med uppmuntrande nickar och en räddningsögla av metall att gripa tag i, om jag mot förmodan skulle få kramp mitt ute i sjön. Jag var inte äldre än att detta företag var spännande. Det var det lilla äventyret som drev mig, inte tanken på någon bronsplakett. Däremot hade säkert den något spänstigare Classes gillande en klar betydelse. Han som begrep vad det innebar att vara duktig i simning.

Simmagister kan man fortfarande bli, sex decennier senare. Jag noterar på Svenska Simförbundets hemsida att man ännu betecknar prestationsnivåerna i de olika ämnena eller grenarna med ett, två och tre betyg. Prestationskraven för en simmagisterexamen verkar också vara ungefär desamma som i min barndom. Det inger en känsla av nostalgisk trygghet. Åtminstone i den ironiska högskolekulturen finns det något som består. I den oroliga verkliga universitetsvärlden ändras titt som tätt verksamhetens former, och kanske även mer väsentliga sidor av den akademiska kulturen. Där har betyg i denna mening sedan länge ersatts med ”högskolepoäng”, och innebörden av en poäng hunnit justeras inflatoriskt åtminstone en gång. För närvarande är det trettio högskolepoäng som motsvarar ungefär ett gammaldags betyg, det vill säga en termins godkända heltidsstudier.

Den som lär ha hittat på att i simundervisning karikera universitetens promotioner var en student som hette Jöns Svanberg. Om vi törs tro gamla Nordisk Familjebok ägde den första simmagisterpromotionen rum i Uppsala 1796, då några av Svanbergs studentkamrater promoverades och dekorerades med vita näckrosor; den andra dröjde till 1807. Vid den tredje promotionen, 1813, inledde Uppsala simsällskap traditionen att bekransa simmagistrarna med eklöv. Det är alltså i hägnet av vårt äldsta och mest traditionstyngda universitet som den lustiga simmagisterinstitutionen växt fram. Ett så småningom till allvar mognat självironiskt spex med andra ord, inte en utifrån kommande drift med det akademiska.

Kanske kan man därför lite anakronistiskt tillåta sig att se fenomenet simmagister som en symbol för ett socialpsykologiskt drag som utmärker gammal klassisk universitetskultur. Jag tänker på den karakteristiska kombinationen av fantasifull lek och maximalt allvar i inställningen till världen och livet, den i bästa mening studentikosa attityden till tillvaron hos både studenter och professorer. Att det är en viktig och allvarlig sak att söka genuint ny kunskap, att försöka förstå hur världen och människorna är beskaffade, det kan säkert de flesta utan vidare hålla med om. Att verklig framgång i vetenskapens strävan att vidga mänsklighetens kunskaper också förutsätter ett visst sinne för humor och lek, är nog inte lika klart för alla. Men så tror jag för egen del bestämt att det är. Om den tron har fog för sig, kan en god samhällsutveckling komma att hämmas av politikers och administrativa beslutsfattares till synes ökande oförmåga att inse det fundamentala kreativa sambandet mellan lek och allvar.