IBT:s blogg

Datorn säger att i morgon är det namnsdag för alla som heter Sven. Det påminner mig om en av de personer som jag verkligen har sett upp till. Hågkomsten av Sven Öhman har ungdomligt ljusa drag. Det tror jag inte bara beror på att jag själv är ung i dessa minnen, utan också på en tidsanda som i retrospekt ter sig oskuldsfullt optimistisk.

_____________________________

Sven Öhman, USA, datorer, Chomsky och ungdomlig entusiasm

En sommarkväll för femtio år sedan såg jag Cleopatra med Elisabeth Taylor och Richard Burton på drive-in-bio i Cambridge utanför Boston. Jag minns inte mycket av filmen, förutom Elisabeth Taylors magnifika utstrålning från jätteduken. Men jag kommer väl ihåg känslan av att vara med om någonting skojigt absurt. Amerikanskt.

Känslan omfattade det mesta som jag var med om på denna mitt livs andra resa till USA. Den innehöll ingenting av avståndstagande. Lyndon Johnson skulle förvisso snart komma att dra igång USA:s massiva bombningar i Indokina. Men det hade ännu inte hänt. I en taxi i New York hade jag på bilradion hört nyheten om Tonkinbuktintermezzot, och i den upphetsade atmosfären inför presidentvalet surrade rykten om att den republikanske kandidaten Barry Goldwater var smått galen och förtjust i atombomber. Men ännu var de antiamerikanska stämningarna i Sverige och världen måttliga. Känslan av absurditet på drive-in-bion var trivial och återspeglade helt enkelt min förundran inför det faktum att det som sades om amerikaner verkade vara sant, det vill säga att de gillade allt som var big, helst ”biggest in the world”.

På mitt första besök i USA sju år tidigare hade jag någonstans i sydstaterna bland annat förevisats världens största friliggande klippblock, Stone Mountain, världens största fabrik under ett tak och världens största fabrik för tillverkning av jordnötssmör. I Cambridge fanns en hel del annat, mera smått och gott, som också var fascinerande osvenskt: långa Philip Morris-cigaretter med kolfilter, kaliforniskt och föga njutbart rödvin i plastdunkar.

Men denna barnsliga förundran inför USA var alltså inte obehaglig utan ingick i en vidare känsla av äventyr, som inte bara hade med min ungdom att göra. De vetenskapliga områdena för de största genombrotten under min livstid – i sanning landvinningar av historisk monumentalitet – hade så smått börjat angå den stora allmänheten: datorutvecklingen, rymdforskningen, molekylärgenetiken. Framtiden tedde sig lockande och spännande, trots att världspolitiken utmärktes av både varmt och kallt krig.

Det här var förstås långt före Europeiska Unionens målmedvetna strävan att uppamma en stark gemensamhetskänsla i Europa, som en politiskt motiverad motvikt mot amerikansk kulturell dominans. För unga naturvetenskapligt orienterade forskare kändes den intellektuella samhörigheten över Atlanten mera självklart inspirerande än den geografiska närheten till, låt oss säga, Tyskland, Frankrike eller Italien. Bland Europas länder var det egentligen bara Storbritannien som från vetenskaplig synpunkt kunde te sig ungefär lika lockande som USA i mina ögon. Detta var, nota bene, inte bara före EU utan också före Thathchers attacker på det beundransvärda brittiska universitetssystemet.

Han som hade tagit med mig på drive-in-bio för att beskåda den gigantiska Elisabeth Taylor personifierade denna spännande tidsanda. Han gjorde det bland annat genom att förena en pionjärartad vurm för datorteknikens möjligheter med ett ärkehumanistiskt intresse för språkforskning, en på den tiden ovanligt bred och originell kombination av förhållningssätt. Han hette Sven Öhman och var 28 år, sex år äldre än jag, doktorand hos Gunnar Fant på KTH och vid tillfället gästforskare på berömda Massachusetts Institute of Technology, MIT. Så småningom skulle han komma att bli professor i fonetik i Uppsala och rätt allmänt känd för sina populärvetenskapliga tidningsartiklar och böcker.

Jag hade lärt känna Sven genom att han gift sig med den blivande TV-producenten Birgitta Öhman (Gustavsson). Med henne, hennes systrar och föräldrar, inte minst den snälla och käcka ”tant Rut”, var jag bekant sedan tidiga barnaår av den lite udda orsaken att mina och Birgittas föräldrar var frälsningsofficerare och nära vänner. Jag beundrade Sven oerhört och anser ännu att han var en av de mest intelligenta människor som jag träffat. När jag bodde hos honom och Birgitta i Cambridge några dagar den där sommaren, hade han en vänlig, lätt gäckande storebrorsattityd till mig. En hjälpsam och hygglig, inte nedlåtande, storebror. Hans allmänt vakna intellektuella inställning till det mesta inspirerade mig och han gav mig rent konkret impulsen att börja skriva datorprogram i FORTRAN.

– Det är lätt, sa han. Snart kommer alla småskolebarn att använda datorer.

I våra dagar kan det vara svårt att föreställa sig hur extravagant och lättsinnig denna helt korrekta framtidsvision kunde te sig, när han sa så där för ett halvsekel sedan. Men jag var benägen att tro honom. Stora saker var på gång.

På MIT analyserade Sven med den nya datorteknikens hjälp hur uttalet av olika språkljud påverkas av konsonanters och vokalers plats i ett yttrande. Det var forskning som byggde på ett empiriskt material av röntgade strupar och inspelade röster, och där digitala simuleringar kanske kunde skapa ny förståelse av den artikulatoriska processen. ”Analysis by synthesis” kallade han sitt tillvägagångssätt.

Den där sommaren var vi båda ännu doktorander. I min egen cellfysiologiska avhandling om de insulinbildande cellöarna hade jag inte riktigt plats för lika raffinerade metodologiska nymodigheter som Sven. Strax efter disputationen 1967 kom jag dock genom Svens inflytande att ägna en termin åt att försöka simulera skeenden i cellerna med hjälp av FORTRAN IV. Det resulterade i ett, såvitt jag förstår, uppskattat kongressföredrag i Montpellier 1969 – där jag för övrigt första gången hörde cikador och smått förskräcktes av att sammetsmörkret föll så snabbt i augustikvällen.

Någon vetenskaplig publikation av betydelse resulterade dock mitt närmast hektiska FORTRAN-skrivande inte i. Det blev bara ett kortare avsnitt i en samlingsvolym från Umeå universitets första stora internationella kongress. (Inom parentes sagt var jag generalsekreterare för det mötet, som hölls till hundraårsminnet av Paul Langerhans upptäckt av bukspottkörtelns cellöar, de som sedermera skulle visa sig inresekretoriska och så betydelsefulla för förståelsen och behandlingen av diabetessjukdomen. Kanske återkommer jag till Langerhansjubileet mer utförligt i annat sammanhang.) Jag insåg snart att tillgängliga experimentella fysiologiska data var för oprecisa för att de exakta system av matematiska funktioner som jag satte ihop skulle kunna tillföra någon upplysande ny kunskap. Mina digitala modeller var helt enkelt alldeles för underbestämda av tillgänglig empiri. Det gick att leka med ekvationssystemen på många vis och det gav visserligen upphov till estetiskt tilltalande grafer och insikt om matematiska samband. Men frihetsgraderna i leken var alltför generösa för att jag skulle kunna godkänna den som vetenskap.

Att jag över huvud taget kom så långt i mina simuleringsförsök att det alls blev några resultat, hade jag en särskild liten handledningsinsats från Sven att tacka för. Strax efter sin disputation på KTH 1968 hade han varit i Umeå och provföreläst för professuren i fonetik där. Den tjänsten skulle han säkert ha fått, om han velat. Han ratade den dock till förmån för motsvarande lärostol i Uppsala 1969. När jag i Stockholm 1965 hade berättat för honom att jag tänkte flytta från Karolinska Institutet till det nya universitetet i Umeå, hade han blivit förskräckt. Han hade allvarligt förmanat mig att inte sätta mitt ljus under skäppa på ett så dumt vis. Till något förnämligt laboratorium i USA borde jag naturligtvis i stället, det krävde ansvaret mot mina karriärmöjligheter. Inte undra på att han själv valde Uppsala framför Umeå.

Men givetvis träffades vi när han besökte Umeå för sin provföreläsning. Vid ett kortare samtal fick han mig att inse hur man med numerisk metodik lätt kan beräkna ytan under i princip vilka kontinuerliga funktioner som helst. Att jag sedan snart förstod att hans handledning i integrering med dator behövde kompletteras med en hastigt inköpt lärobok i numerisk analys, för att beräkningarna inte skulle divergera rakt åt skogen i stället för att konvergera mot ett vettigt resultat, är en annan sak.

Som vanligt imponerade Sven på mig. Hans provföreläsning i Umeå handlade om intonation, om grav och akut accent i olika dialekter. Jag kan inte bedöma dess fonetisk-vetenskapliga värde, men hans lekfulla analytiska skärpa gjorde intryck. Ett antal försökspersoner från olika delar av landet hade upprepade gånger fått uttala frasen “Det var tomten jag sa”, omväxlande syftande på jultomten respektive en villatomt, det vill säga med olika accentuering av “tomten”. Fastän lyssnarens subjektiva uppfattning av provmeningens innebörd alltid var klar och tydlig, avslöjade fonetiska registreringar att det fanns en avservärd variation i den objektiva ljudbild som signalerade accenten. Ja, det var till och med så att de fonetiska tecknet för akut accent i en viss dialekt motsvarade grav accent i en annan, och vice versa. Sven gjorde ett vackert nummer av att man kunde ordna alla inspelningarna i en cirkulär ordning, med successiva gradvisa övergångar av ett fonetiskt-semantiskt mönster i ett annat. Jag tog för givet att det var sin egen forskning som han redovisade, men ärligt talat vet jag inte hur det förhöll sig med den saken. Under alla förhållanden var själva föreläsningen i mina ögon ett charmerande och överlägset elegant snilleprov, i ordets bokstavliga betydelse.

Innan jag bestämde mig för att ge upp det roande men nästan drogaktigt beroendeframkallande och tidskrävande datorsimulerandet av de insulinbildande cellernas förmåga att kontinuerligt registrera blodets sockerhalt, hade det kostat en termins hårt jobb. Det var ett bitvis enerverande slit med hålkortsstans och med den enda dator som då fanns att tillgå på Umeå universitet, en IBM-maskin vars enda diagnostiska hjälpmedel var en röd lampa som lyste, om man hade programmerat fel. En föga produktiv forskningsinsats av en postdoc kan man tycka, men jag lärde mig i alla fall grunderna i programmering, något som jag senare haft nytta av i andra forskningssammanhang. Dessutom gav mig de Öhmaninspirerade tidiga övningarna ett självklart positivt perspektiv på datorisering och programmering. Det hade nog betydelse när jag långt senare som institutionschef och rektor kom att få ta administrativ ställning till olika behov av utvecklad IT-teknik.

Till det spännande som Sven berättade om i Cambridge 1964 hörde inte bara hans eget, begränsade doktorandarbete. Nej, språkvetenskapen var mer allmänt i början av en revolution. Det fanns något av intellektuell vår i luften. Gammal dammig och smått enfaldig behaviorism höll på att vädras ut. Den tidigare gängse tanken att barn lär sig språk bara genom att härma, låt vara genom en aldrig så stor och förbluffande receptivitet, var plötsligt befängd. Språkljuden, ordförrådet och syntaxens yta varierade visserligen ofantligt mellan olika kulturer, men gemensamt för dem alla var den underliggande, ”djupa”, grammatiken. Och den var medfödd, innebärande en bestämd strukturering av den själslighet som ytterst beror på hjärnans biologi. Det hade ett geni vid MIT, Noam Chomsky, övertygande förklarat. Kring honom och hans närmaste flockades nu en yngre generation av språkforskare med det vetenskapliga målet att avtäcka denna medfödda generativa grammatik och principerna för hur den transformeras till den yta som kan studeras i läroböckerna om världens olika naturliga tungomål.

I det som Sven berättade fanns det ett tydligt och faktiskt ganska lyckligt drag av nedlåtenhet mot gamla perukstockar. Det nya med Chomsky var inte bara att hans idéer bröt med det gamla. De gjorde det också på ett sätt som var fräschare, intelligentare och mera i samklang med den teknisk-vetenskapliga utvecklingen än den tidigare, mer deskriptiva lingvistiken. Åtminstone var det ungefär så som jag förstod evangeliet. Och på Chomskys MIT arbetade Sven, så nära revolutionens centrum som man kunde komma som svensk doktorand.

Väl hemma i Stockholm igen kom Sven att bli en av Chomskys och den generativa grammatikens banérförare bland svenska språkforskare. Han skrev populariserande om saken i DN och han undervisade flitigt på avancerade kurser av olika slag. Vid sidan av Alvar Ellegård, professor i engelska i Göteborg, var Sven den som planterade Chomskyparadigmet i Sverige. Det var ett forskningsprogram som stod sig populärt och starkt i breda humanistiska kretsar under många år, då snart sagt alla pratade om djupstrukturer och syntaktiska “träd”. Att ha introducerat något sådant, får nog sägas vara en rätt inflytelserik insats i vår avkrok av världen.

Min förvåning var därför stor, när jag ytterligare några år senare träffade professor Öhman i Umeå, i samband med att han skulle föreläsa på en språkvetenskaplig konferens. Det som överraskade var hans val av ämne för den föreläsningen. Nu var det inte längre alls grammatiken som tilldrog sig intresset, utan lexikala och semantiska problem. Vi hann inte tala särskilt ingående om saken, men jag förstod att han nu hade börjat få en viss distans till sin ungdomliga Chomskyvurm.

Den distanseringen skulle vidgas alltmer, och vid slutet av sitt liv skrev Sven brutalt kritiska texter om Chomsky. Denna kritik innebar ingenting mindre än en etthundraåttio graders omsvängning i Svens uppfattning, jämfört med den ungdomliga entusiasmen i Cambridge 1964 och åren närmast därefter. Chomsky hade nu inte bara fel i sak. I den åldrade Svens uppfattning saknade Chomsky språköra och förståelse för lingvistikens centrala problem, och han hade aldrig ens varit någon riktig lingvist!

Bakom denna fullständigt förändrade syn på Chomsky låg bland annat, och kanske som den avgörande faktorn, att Sven under professorstiden i Uppsala fått upp ögonen för Wittgenstein. Kontakten med dennes språkteorier torde ha förmedlats av kollegerna på filosofiska institutionen, gissningsvis främst av Sören Stenlund som skrivit uppskattande om Wittgenstein, bland annat i den på sin tid rätt omdiskuterade boken Det osägbara (1980). Utan att vilja gå för långt ut på djupt vatten, vågar jag tänka att Wittgensteins idéer om betydelsen av praxis, regelföljande (där ”regel” betyder något mindre explicit än vi vanligen tänker oss), det osägbara etcetera har tilltalat Sven teoretiskt, men antagligen också känslomässigt, genom den speciella intellektuella, för att inte säga andliga, atmosfär som för många omger den halvt mytologiska gestalten Wittgenstein. Hur som helst tycktes identiteten som ”humanist” bli alltmer väsentlig för Sven och han kontrasterade den på äldre dagar anmärkningsvärt gärna emot den ingenjörs- och siffermässiga, naturvetenskapliga approach som, tydligen till skillnad från Wittgensteins filosofi, inte har förstått vad språk egentligen är.

Jag skriver “anmärkningsvärt” mot bakgrund av Svens egen forskarutbildning och doktorsexamen från teknisk högskola. Sven hade trots allt tyckts mig lite fåfängt stolt över att vara teknologie doktor bland idel filosofie dito. Vid något tillfälle frågade jag den åldrande Sven hur hans starka kritik mot Chomsky kunde förenas med det faktum att det ju var Sven själv som hade lanserat den generativa grammatiken i Sverige. Han förklarade då i klara ordalag att han ansåg sig vilseförd i ungdomen. Nu hade han dock nått en desillusionerad insikt, och den drev honom att försöka förhindra liknande ungdomsmisstag i de nya generationerna av språkvetare.

Från att ha varit positiv och lättsam under doktorandåren och närmast därefter, blev Svens och min relation upp i åren mera spänd, även om vi aldrig blev riktiga ovänner. Han kunde ibland te sig oväntat stingslig och smått giftig i sina formuleringar, vilket ledde till att kontakterna oss emellan mer eller mindre upphörde. Det ändrade dock inte min höga uppfattning om hans intellekt, och minskade naturligtvis inte det minsta min uppskattning av kontakten med honom i ungdomen.

Orsakerna till Svens attitydförändring är ännu delvis oklara för mig. Jag gissar att den dels på något sätt hängde ihop med att han omvärderade en hel del, inte minst universitetsliv och universitetskultur i olika avseenden. Bland annat reagerade han en gång häftigt avståndstagande, när jag i ett samtal uppskattande råkade beteckna honom som intellektuell. Han fräste ifrån sig att intellektuell var något som han verkligen varken ville vara eller var. Sådant folk funnes det nog av på universitetet, om jag minns rätt.

Hans förändrade lynne hade nog också att göra med att han fick problem med sin hälsa. Oavsett orsakerna är det i mina ögon ett lite sorgligt faktum att den så smittande entusiastiske unge Sven med tiden fick ett drag av desillusionerad och kritisk föraktare över sig. Det är något som jag för egen del gärna vill blunda för, även om det kanske inte är att visa hans minne full respekt. Han menade ju verkligen bland annat sitt mogna livs hårda ord om Chomsky. Men lika fullt tänker jag hellre på samtalen i Cambridge och det där roliga drive-in-bio-besöket tillsammans med Sven och Cleopatra 1964.

Sven dog 2008.