Här en minnesbild från min första tid i Umeå. Den har varken med vetenskap eller politik att göra, och är ingenting att skryta med ur någon annan synvinkel heller. För mig illustrerar den i all sin trivialitet att jag upplevde miljöbytet från Uppsala och Stockholms stad som ganska påtagligt i vissa enkla avseenden. I pojkåren hade jag visserligen levt scoutliv i trakterna runt Södertälje och ägnat mig åt traditionellt maskmete och harpunering av småabborrar, så jag var ingalunda obekant med Naturen. Den glest befolkade bygden runt Umeå tycktes mig dock inledningsvis klart vildare än den miljö jag var van vid, och den inbjöd bland annat till lite mer pretantiösa försök i sportfiskets ädla konst. När det här hände var jag redan 24 år och borde ha vetat bättre, kan man tycka. I varje fall om man har Västerbotten och inte Stockholm som referensram. Nåja, det bättrade sig så småningom.
–––––––––––––––––––––––––––––-
Barnsligt äventyr i Tavelsjö
Expediten hos Blixt-Sport hade sagt mig att Tavelsjön skulle kunna erbjuda ett bra gäddfiske. Jag var ny i staden och utan erfarenheter av vild fisk med fettfena. Därför var det grov gädda och ingenting annat som hägrade. Det var det enda större byte som låg inom min någorlunda realistiska fantasis gränser.
Jag hade 1965 kommit upp från Karolinska institutet till det nyss grundade Umeå universitet och var i slutfasen av mitt avhandlingsarbete om vissa enzymer i de insulinbildande cellerna. Det var en ganska kvalificerad prestation, som skulle ge mig – den från terminsavgiften i läroverket ständigt befriade – ett socialt fotfäste. Men jag hade ännu inte lyckats fånga en enda gädda, vare sig liten eller stor. I varje fall inte såvitt jag nu kan minnas.
– Men du ska ha en stor wobbler, hade han sagt. Allra minst en arton grams. Kanske rent av en tjugosexgrammare. Gärna en High-Low med ställbar sked, så att du kan fiska av olika djup. Och dom brukar hugga bra på en som är röd och vit.
Han höll sakkunnigt upp ett av ABU:s mest populära gäddrag och avvaktade. Det överraskade mig att ett så onaturligt färgat bete skulle kunna fungera. Så jag frågade osäkert lite grann runt det och fick övertygande besked. Halva wobblern vit och halva knallröd. Gäddan lockas tydligen mer av det färgspelet än av något mera realistiskt grå-grön-gul-svartaktigt. Med händerna på diskens kant väntade han in mitt napp.
Jag köpte draget. Men inget fiskekort, för det kunde man lösa i kiosken i byn, där man också skulle kunna hyra en roddbåt.
Bortsett från att inslaget av lövträd inte är så stort och att den omgärdande skogen inte är så hög, påminner bygden runt Tavelsjön en hel del om ett mellansvenskt landskap. Sjön blickar lugn och utbredd, som en generös men värdig självklarhet, mot ljusa sommarskyar och rymden därbakom, medan de små människorna reder och sköter sitt i den idylliska ansamlingen av bostadshus och olika slags uthus vid sjöns ena ände. Ändå är det inte Sörmland, utan någonting – vildare, kanske?
Allt var ljus och ljust denna junikväll, på det rofyllda sätt som sommaraftnarna och sommarnätterna i övre Norrland är. (Lustigt! Just precis nu, när jag skriver det här i mitten av november, i en buss på väg genom ett tidigt vinterlandskap där jord och intorkat gräs skymtar under några centimeter nyfallen gnistrande snö, känns minnet av ung junigrönska som en dröm. Men så upptäcker jag oväntat att allting hänger ihop, för i kanten av en snötäckt lägda som svischar förbi står plötsligt två rådjur och buffar med mularna i marken för att hitta något ätbart bland det som grodde för ett halvår sedan. På sommaren lyser rånas vita rumpor som aparta signaler mot det tjockt gröna i miljön. Här får man snarare intrycket av en kokett stylists anpassning av vitt till vitt. I tre sekunder såg jag dem, nu är de borta.)
De stora stånden av hundkäx längs vägkanten hade ännu inte slagit ut i blom. Trakten andades förväntan, och förväntansfull var jag. En kväll i tidiga juni, när jag bedömde att gäddorna antagligen hade börjat äta upp sig igen efter avslutad lek, körde jag min gamla Opel Rekord på den lite slingriga östra vägen till byn på nordsidan. I Brodins kiosk betalade jag fem kronor och fick nyckeln till en präktig roddbåt. Jag for ned till stranden och lastade över spö och matsäck. Min dåvarande hustru, som följt med ifrån stan, var inte intresserad av fiske. Hon tog över ratten och vände om. Vi hade kommit överens om att återses vid byns vita kyrka klockan tio samma kväll. Ett par fridfulla timmar skulle jag ha på mig för att i lugn och ro pröva den nyinköpta wobblern.
Jag började med att kasta några gånger längs vasskanten strax utanför båtplatsen men kände ingenting. Visst förstod jag att det naturligtvis stod gäddor i vassbuskaget och glodde efter mat, men så där i början av kvällen var jag ännu lite för otålig och rastlös. Snart bestämde jag mig för att ro iväg ett stycke. Det kändes skönt att sträcka på kroppen i årtagen. Jag tog sikte med ryggen mot ett litet sund som skiljer stranden från en mindre ö ett par hundra meter ut i vattnet. Väl framme kastade jag ut rakt akteröver och satte mig sedan till rätta för att snutta med årorna i betydligt slappare takt.
Att ro drag har något rustikt och gammalmodigt över sig och det lockade mig att försöka. Farfar hade gjort det på sin tid, i Mälarn, där gösen tog på slanka vobblare på bortåt tio meters djup. Ett av hans gamla drag hade länge hängt som en bortglömd votivgåva på en undanskymd vägg i vedbons mörker, när jag oväntat upptäckte det för nästan ett helt liv sedan. Det hade glimmat till en aning, dunkelt mörkgrönt. Jag hakade inte ned det, men strök försiktigt med handen efter väggen där det satt i sin ensamhet, fasttryckt med krokarna i träet. Plankan var sträv.
Kyrkbyn försvann bakom ön och på den närmaste stranden fanns bara ett par enstaka hus. Inga människor syntes. Det blåste en del från land men inte obehagligt starkt. Junikvällen var ljus, friden låg över landskapet och jag hade ett nytt gäddrag. Dessutom ett par bullar och en termos med kaffe.
Efter bara några tag med årorna högg det. Ett kraftigt, pumpande hugg. Stämningen av ro och avkoppling, som redan hade börjat göra mig en aning förströdd, var tvärt borta. Jag märkte inte längre något landskap omkring mig utan blev med ens helt fokuserad på vattenytan bakom akterspegeln och det förväntade mötet med en fisk av för mig tidigare obekanta dimensioner. Att någonting större än vanligt var på gång, kändes alldeles tydligt med detsamma. Så där tungt pumpar inte en abborre, hur stor den än må vara.
Jag hade rätt grov lina och hade klokt nog tacklat på en gäddtafs av spunnen ståltråd. Expediten hos Blixt-Sport hade rått mig till det. Därför var jag inte orolig för linbrott utan höll fisken ordentligt tight av rädsla för att den annars skulle kunna få slack på linan och knycka sig fri.
Eftersom jag alltså tillät mig att ta den rätt så bestämt, dröjde det inte länge förrän fisken dök upp i vattenytan, inte långt från båten. Det var då jag insåg att det skulle bli en mycket speciell kväll. Flera års väntan på den stora gäddan var plötsligt över. Här var den nu. Och här satt jag ensam i den alldeles verkliga verkligheten och vevade in.
När jag drog besten till sidan av båten var den tydligt trött, trots att den inte hade behövt kämpa särskilt länge. Den hade gjort så kraftigt motstånd att det räckte för att den nu skulle vara spak. Som en svart, blank krokodil låg den med ryggen i ytan och rörde inte en fena. Men givetvis skulle den kunna kvickna till inom kort. Så det gällde att snabbt få den i båten. Den insikten gjorde mig ivrig. Och det var nu som verkligheten oväntat nog visade sig större än min fantasi.
Genom åren hade den rationella sidan av mitt jag blivit så övertygad om att alla fiskehistorier om riktigt stora kastspöfångster är mer eller mindre bluff och att det är ett bevis på alltför barnslig troskyldighet att ta med sig håv på fisketurerna. De fiskar som man i verkligheten kan fånga är nämligen inte så stora att de kräver någon håv. Så hade jag tänkt. Alltså hade jag inkonsekvent nog inte tagit med mig någon håv denna kväll, jag ägde ingen. Detta trots att en annan sida av mig själv samtidigt tillät sig att underhålla fantasin om det riktigt stora bytet. Mitt skeptiska förnuft hade sagt mig en sak, mitt längtande hjärta något annat. Varför skulle jag annars ha köpt en stor ny och ganska dyr ABU High-Low?
Jag hade alltså inte någon håv med mig den här kvällen. Men när jag insåg hur stor just denna gädda var, insåg jag också att det inte skulle vara möjligt att få upp den i båten genom att lyfta det då förmodligen sprattlande bytet i reven, så som jag annars alltid hade brukat göra med mina mycket mindre fångster.
Gäddan var verkligen imponerande stor. Tidigare på kvällen, när jag höll på att knyta fast det rödvita draget, hade jag tyckt att wobblern var mycket lång, kanske i längsta laget. Jag hade funderat över om ett så bastant drag verkligen skulle kunna te sig aptitligt ens för en stor fisk. Men där satt nu det stora och kraftiga draget som en liten mask längst in i gäddkäftens ena vinkel. Jag stirrade fascinerad, och kanske en aning skrämd, på den oväntade skillnaden i storlek mellan draget och gäddans gap och huvud.
Fortfarande låg krokodilen helt stilla och blänkte i vattenytan. Jag kände mig osäker på vad jag skulle ta mig till men insåg att jag antagligen inte hade många sekunder på mig att komma på något bra sätt att få upp den i båten. Snart skulle den säkert försöka slå sig fri, och kanske lyckas. Det tycktes mig angeläget att omedelbart försöka immobilisera den, så gott det nu gick, så att den inte hann smita medan jag funderade.
Jag tog en av årorna och drämde till över den stora gäddskallen så hårt jag kunde. Säkert slog jag ett par gånger för att vara säker på att den inte skulle kvickna i första taget.
Så satte jag mig på roddarbänken och försökte tänka efter och lugna ned mig. Situationen var lite dramatisk, jag hade aldrig tidigare sett en så stor fisk. Storfångsten fanns nu nästan bärgad av lilla mig och inom kort skulle jag kunna se mig som en ovanligt framgångsrik och lyckad fiskare. Det gällde bara att komma på hur jag skulle få upp den enorma, hala gäddkroppen i båten.
Jag bestämde mig för att ändå lita på linan. När fisken nu med största sannolikhet inte längre skulle sprattla, var det bara dess vikt som kunde utgöra en belastning på reven. Jag hade, som sagt, en tjock nylonrev som säkert skulle klara att bära åtminstone tio kilo, om de hängde lodrätt lugnt och stilla. Alltså lyfte jag försiktigt i den och fick upp gäddhuvudet en tre, fyra decimeter över vattenytan – innan linan snopet nog brast och den spaka fisken föll tillbaka med ett plask. Trots allt hade det vassa gäddgapet kommit åt nylonet ovanför metalltafsen, som alltså var för kort för ett så stort huvud. Reven hade skurits av tvärt och lika enkelt som en kirurgskalpell kapar en sena.
Fortfarande låg gäddkroppen orörlig. Tursamt nog flöt den. Men nu var situationen ändå klart kinkigare än nyss. Fiskens förtöjning vid båten var ju bruten och det blåste upp alltmer. Det gick små vågor i vattenytan och de fick gäddan att guppa retsamt. Den låg i lä om bordläggningen och höll sig nära intill. Men båten drev. Med bredsidan sköt den gäddan framför sig ut mot de öppna vattenvidderna, för det blåste frånlandsvind. Något måste göras för att få upp fisken innan det skulle vara för sent. Kanske kunde den snart börja sjunka.
Jag hade tagit med mig en gammaldags bag, eller trunk som man sa i min barndom. I den hade jag matsäck, regnrock och en del småprylar som jag nu i ett huj hävde ut på durken. Jag vände trunken upp och ned och skakade den ivrigt i en plötslig ingivelse att den borde kunna fungera som håv. Så lutade jag mig ut över båtkanten och försökte trä trunken över gäddan. Efter ett par fåfänga försök insåg jag att det var omöjligt att lyckas med det, av hydrodynamiska skäl. När väskan kom under ytan och fylldes med vatten, blev innehållet till en stillastående propp. När jag drog den vattenfylld mot gäddstjärten, delade sig vattnet framför trunken som framför en båtbog, med resultatet att fiskkroppen gled åt sidan istället för in i ”håven”. Dessutom föreföll trunken alldeles för liten i förhållande till den grova fisken. Det enda konkreta som dessa första försök förde med sig, förutom den teoretiska insikten om att jag hade tänkt barnsligt fel, var att jag blev rejält blöt om armarna. Eftersom försommarkvällen kunde vara sval, hade jag tagit på mig en långärmad skjorta och en tröja. Kläderna klibbade nu fånigt kallt och obehagligt upp över armbågarna.
Men jag måste ju helt enkelt fortsätta att försöka, tills jag fick upp den. Så tänkte jag. Och eftersom jag inte kom på någon annan metod, prövade jag ytterligare ett par gånger på samma sätt.
Vinden hade nu hastigt ökat och båten började glida ifrån gäddan. När ett svep med trunken väl hade misslyckats att få gäddan i säkert förvar, var jag tvungen att ro båten tillbaka några meter för att kunna göra ett nytt försök. Jag rodde så att jag kom en bit bakom den retsamma gäddkroppen, la upp årorna på relingen och hävde mig ut med trunken, misslyckades, tog tag i årorna, rodde några meter och började om igen. För var gång blev jag allt blötare och kallare om ärmar och armar.
Så där höll jag på en stund, alltmer uppjagad och förtvivlad över att inte alls rå på den undanglidande storfisken.
Så! Plötsligt, när jag åter skulle gripa efter årorna och ro tillbaka ett par meter för att påbörja ännu ett desperat försök, hände det. Ena åran fanns inte längre på sin plats! Bestört vred jag på huvudet och såg den guppande flyta iväg med förbluffande fart, bort från båten och ut mot den öppna sjön. Som seden är i Norrland saknade båten fasta årtullar och jag, som nyss hade kommit upp från södra Sverige (där fasta årtullar är regel), hade inte haft vett att tänka på att lägga årbladen säkert mot durken under de sekunder som varje håvtag med trunken varade. Ena åran hade helt enkelt fallit i vattnet så lång den var och den drevs nu iväg av vinden på ett sätt som jag inte alls hade förutsett skulle kunna hända.
Jag tänkte snabbt igenom situationen och insåg att jag i stort sett var prisgiven åt väder och vind och definitivt hade sumpat chansen att ta vara på mitt livs byte.
Min första ingivelse därefter var att se efter om det möjligen fanns någon människa i sikte på stranden, någon som skulle kunna ro ut till mig och ta mig på släp. Det gjorde det inte. Jag kunde bara konstatera att jag var på god väg att driva långt ut på sjön utan uppenbar möjlighet att ta mig tillbaka till rätt strand inom rimlig tid. I och för sig skulle det väl inte innebära någon verklig risk. Tavelsjön är trots allt inte en särskilt stor sjö, bara någon eller ett par kilometer tvärsöver, och förr eller senare skulle jag få känna och höra båtkölen skrapa i strandbottnen på andra sidan. Men de alltmer mörknande vågorna och den allt kallare vinden gjorde det inte angenämt att tänka på att jag antagligen skulle bli sittande en stor del av natten där ute på vattenvidderna, till råga på allt med genomsura skjort- och tröjärmar klibbande kallt och fjantigt vid armarna. Min fru måste tro att jag hade kapsejsat, när jag skulle komma att utebli från vårt avtalade möte. Hon skulle säkert bli rädd.
Orolig, uppjagad och mycket olustig till mods bestämde jag mig för att försöka lugna ner mig. Jag hörde plötsligt min egen andning. En häftigt och djupt flåsande som måste ha hörts på långt håll, om där hade funnits någon som kunnat höra. Den fick mig att tänka att jag absolut måste ta kommandot över mig själv, göra något konkret för att komma till lugn och sans. Låt vara att jag hade förlorat mitt livs största fisk just när jag skulle bärga den, låt vara att jag hade slarvat bort åran och därmed säkert gjort mig till ett blivande åtlöje i båtuthyrare Brodins ögon, låt vara att min hustru skulle bli rädd och kanske dra igång något slags räddningsoperation. Låt vara att det av helt irrationella skäl var obehagligt och skrämmande att sitta och driva där ensam på ett svartnande vatten i ett alltmer fientligt och kylande väder. Något måste jag dock göra för att ta fatt på mig själv igen.
Jag rökte på den tiden och bestämde mig för att tända en lugnande cigarett. När jag fick upp tändsticksasken ur fickan, skakade händerna så pass att stickorna skallrade som ett rytminstrument i en sydamerikansk dansorkester. Snart fick jag dock ut en tändsticka och strök eld. Varpå hela asken flammade upp i en explosiv liten brasa i min hand!
För att inte vinden genast skulle blåsa ut den nytända stickan hade jag kupat händerna runt asken och kommit att hålla stickan alltför nära svavlet på de andra. Spänningen och darrhäntheten hade sedan gjort sitt. En mindre katastrof lades alltså oväntat till de övriga, liten och löjlig men faktisk. Det sved ordentligt i väster hand, trots att jag slängt det flammande eländet överbord så snabbt som min nedsatta reaktionsförmåga tillät. Men ont i handen var just då inte mycket att haka upp sig på.
Under ett par ögonblick visste jag inte alls vad jag skulle ta mig till. Med blicken över axeln ut mot den öppna sjön spanade jag en stund efter den förrymda åran. Den hade drivit iväg långt och gick inte längre att urskilja bland vågorna. Att konstatera faktum kändes som en besvikelse. Som om det skulle ha kunnat vara möjligt för mig att återkalla åran med tankekraft, om jag bara hade fått syn på den. En idiotisk reaktion.
Jag insåg att jag måste försöka hitta på något sätt att manövrera med bara en åra. Att använda den som ett roder i aktern, eller för att försöka vricka fram båten, skulle inte vara meningsfullt eller ens möjligt. Det blåste ju tvärs över sjön. Ett roder skulle visserligen kunna påverka var exakt på andra stranden som jag skulle komma att stranda. Men den lilla skillnad som ett provisoriskt roder skulle kunna åstadkomma i det avseendet fick göra detsamma, jag ville inte över till andra sidan. Att på gondoljärvis vricka båten mot vinden var inte heller att tänka på. Det blåste alldeles för mycket. Om jag försökte föra båten mot vinden genom att jobba akteröver med åran, skulle resultat bara bli att jag drev lite långsammare baklänges ut på öppna sjön. Jag skulle inte orka övervinna vindens styrka helt och hållet.
När jag funderade över dessa omöjligheter, kom jag plötsligt att tänka på min barndoms skollektioner i fysik, den elementära undervisningen i statisk mekanik. Jag såg framför mig en massa kraftparallellogram uppritade på rutpapper. Pilar som pekade i olika riktningar, komponenter och resultanter. Innan jag hann reflektera rationellt över saken, kände jag det i kroppen: det skulle vara möjligt att ta mig in till den närmaste stranden genom att lägga båten snett mot vinden och ro kraftigt på läsidan med min enda åra! Det normala när man ror på bara ena sidan är ju att båten svänger runt så att man just inte kommer någon vart. Men nu skulle den starka vinden kanske förhindra detta, så att jag skulle kunna hålla rak kurs. Visserligen skulle jag i så fall komma att hamna en bra bit ned efter stranden, antagligen minst tre kilometer ifrån kyrkbyn där jag hade hämtat båten och där jag snart förväntades återinfinna mig för hemtransport till Umeå. Men mycket hellre en sådan avdrift än att sitta och vänta passivt på att bli blåst tvärs över hela Tavelsjön.
Så fort jag tänkt tanken började jag att pröva. Och, faktiskt, det fungerade!
Jag fick hålla på en bra stund och det krävdes kraftiga årtag för att inte fören skulle falla undan vinden. Jag kunde åter höra hur jag flåsade tungt. Nu var det inte bara på grund av upphetsning utan också därför att jag fick lov att ta i rätt ordentligt.
Jag minns inte hur länge jag satt och strävade mot den allt starkare vinden på det där enarmade viset. En nyvunnen liten trygghet infann sig när båten visade sig gå på stadig kurs snett mot land. I det känsloläget rodde jag helt enkelt på, utan att reflektera över hur lång tid det tog.
När kölen slog i botten, hoppade jag fort ur och drog upp på en stenig och ganska brant och buskbeväxt strand. Jag drog båten så högt jag orkade och knöt fast kättingen runt en liten alstam. Ingen bebyggelse syntes, ingen väg. Framför mig låg en glest beskogad lid. Någonstans ovanför och bakom den måste landsvägen finnas. Den kunde inte vara särskilt långt bort. Ivrigt satte jag av uppför slänten, alltför ivrigt skulle det snart visa sig. För något tiotal meter upp i backen blev jag tvungen att stanna för att kräkas. Trött, kall och andfådd stod jag där och spydde, rejält.
På den här tiden var det modernt med stora skägg. Mitt var vildvuxet som en gammal profets. Flyktigt anade jag att det naturligtvis måste ha fångat upp en del av mitt maginnehåll. Men det föll mig inte in att gå tillbaka till sjön för att skölja av mig. Jag hade inte tillräckligt med själslig kraft kvar för det utan ville bara bort från vattnet och upp på landsvägen, som måste finnas där bakom krönet någonstans. Så när jag hade kräkts färdigt, fortsatte jag flåsande rakt fram och uppåt, genom sly och mellan smågranar, så fort jag orkade.
Det visade sig vara längre till vägen än jag trott. Men till slut var jag dock där och hade de vilda elementen bakom mig. Framför mig på andra sidan vägen fanns nu civilisationen i form av en ensam och enkel stuga som Försynen mirakulöst nog hade placerat rakt i min väg. Inga andra hus syntes, varken till vänster eller höger. Det var mulet väder och det hade blivit rätt sent. Trots årstiden var det därför ganska mörkt och stugans lilla utomhusbelysning ovanför ytterdörren sken mildgult och varmt. Men kanske hade den som bodde där redan gått och lagt sig. Jag tvekade ett ögonblick, men så gick jag raskt över vägen och fram till dörren och knackade på.
Att den äldre kvinna som öppnade inte genast slog igen dörren när hon fick se mig, har jag många gånger förundrats över med tacksamhet. Jag måste ha sett förskräcklig och skrämmande ut. I varje fall var det så jag kände mig. Vilt stirrande, uppjagad, ovårdad och med nedspytt skägg måste jag ha liknat en klassisk rövarfigur mer än en ädelt sportfiskande doktorand från det nya universitetet. Med så lugn röst som möjligt bad jag att få låna telefonen för att ringa efter en taxi. Jag försökte säkert också kortfattat förklara min belägenhet. Den troskyldiga husägarinnan lät sig inte störas av min uppsyn mera än att hon utan knus släppte in mig. Jag fick låna en telefonkatalog, bläddrade fram att det fanns en taxi i Tavelsjö by och ringde.
Jovisst skulle det gå att få skjuts. Men först måste bilen tas ut ur garaget och tankas. Så det skulle dröja någon halvtimme innan han kunde komma.
Från den där väntans halvtimmen har jag inga minnesbilder. När jag försöker att kalla fram åtminstone någon detalj för mitt medvetande, ser jag bara en tom grå vägg. Den hör inte till stugan utan är en fantasibild av mitt eget minnesförråd. Av ”hjärnan”, som en del kallar det. Men jag måste väl ha suttit på en stol i farstun och glott dumt, tänker jag nu.
I bilen tillbaka till byn fick jag klart för mig att taxichauffören var släkt på något sätt med kioskägaren som hyrt ut roddbåten åt mig.
– Vi tar min snurra och åker och hämtar den, sa han. Vi tar den på släp, jag har en ordentlig motor så det går fort.
Det fanns ingen anledning att göra annat än tacka och ta emot. Men åran skulle vi naturligtvis inte kunna få tag i. Att ha slarvat bort den på ett så fånigt vis gjorde mig oerhört generad och jag sa inte så mycket under vare sig taxifärden eller den korta bogserturen med chaffisens motorbåt. Jag tror att jag en liten stund övervägde att kommentera det faktum att vi hade fasta årtullar där nere i Mellansverige där jag var uppväxt. Att jag var van vid sådana och inte vid de lösa som tydligen var det brukliga i Norrland. Infallet verkade dock bara enfaldigt. Självklart är det lösa årtullar som genuina roddare och fiskare använder. Naturligtvis är man mera genuin i Umeå än i Södertälje, Uppsala eller Stockholm. Jag höll därför mest tyst och visste att jag inte skulle kunna förmå mig till att försöka hyra båt i Tavelsjö igen på mycket länge. Faktum är att det har jag heller inte gjort sedan dess.
Under flera veckor drömde jag om gäddan. Hur nära jag var att fånga den. Och hur illa det var att jag misslyckades. Det är alldeles sant. Under veckor plågades jag varje natt av den största fisk jag någonsin fått på kroken och som jag förlorade på grund av min dåliga verklighetsanpassning. Så minns jag det i alla fall nu, ett halvsekel senare.
