IBT:s blogg

Nyligen har kommunalrådet Lennart Holmlund för sista gången avslutat ett sammanträde i Umeå kommunstyrelse. En epok i Umeås historia är över. Det fick mig att fundera lite över både gemensamma tag och skilda meningar.

––––––––––––––––––––––––

Funderingar vid ett epokskifte i Umeå

Lennart Holmlund har varit Umeås ledande politiker under exceptionellt lång tid, 19 år. Praktiskt taget lika länge som den legendariske högermannen P. G. Lundgren, som 1934–55 var drätselkammarens ordförande. Lundgren, som också bland annat var landstingsman, riksdagsman och tidningutgivare, var en på många sätt inflytelserik person i sin tids Umeå. Han spelade till exempel stor roll för att staden fick läkarutbildning. Att hans namn numera inte är så allmänt känt är en måhända lite vemodig påminnelse om att minnet av de flesta stora män och kvinnor obönhörligen förbleknar.

Också under Lennart Holmlunds maktinnehav har kommunen förändrats en hel del, både till det yttre och i mer ideella avseenden. Inget av det som hänt kan kanske direkt jämföras med grundläggningen av universitetet. Mycket, till exempel inom området vägar och järnvägar, måste ändå sägas ha potential för att vara förändringsdrivande. Det och en hel del annat gör att fenomenet Lennart Holmlund självklart kommer att vara ett viktigt ämne i framtida lokalhistorikers funderingar över kommunens utveckling.

Vid en tillbakablick kan man undra hur mycket av stadens metaformos som faktiskt beror på Lennart och hur mycket på gott och ont som eventuellt skulle ha varit annorlunda med någon annan i rollen som kommunstyrelsens ordförande. Den sortens nyfikenhet – på historiens ”Om inte…” – kan vara spännande, och kanske i någon ringa mån lärorik. Min gode vän och tidigare lärare Wille Fischer undervisade mig dock på en historielektion om att kontrafaktiska frågor lämpar det sig bäst att diskutera vid en whisky i midnattstimmen… Lite av den inställningen har jag fört med mig i livet. Men det behöver ju inte avhålla från några personligt färgade minnen och intryck av det som verkligen har hänt.

Enligt Lennarts egen utsago i tidningen är han stolt och glad över vad som åstadkommits under hans tid vid styret. Det vore brutalt och kitsligt att missunna honom den tillfredsställelsen. Det menar även jag som ibland har uttryckt mig starkt kritiskt om Lennarts förehavanden under senare delen av hans maktinnehav. Mätt med de mått som kommunpoitiker vanligen använder för att värdera varandras insatser, har Lennart haft en lysande bana som politiker. Med sådana mått kanske han rentav förtjänar att betraktas som Sveriges mest framgångsrika kommunalpolitiker under dessa år. Då har nämligen kommunen fortsatt att växa stadigt och hastigare än de flesta, den kommunala ekonomin har varit välordnad, den lokala arbetsmarknaden har utvecklats, samverkan med universiteten har fungerat mycket väl, stora investeringar i infrastruktur har gjorts etcetera. Vad som kanske mer än annat faller i ögonen på politiska bedömare är att han dessutom har suttit ohotad kvar som kommunstyrelsens ordförande efter flera allmänna val. Den politiska oppositionen har aldrig kunnat komma åt honom. Många invånare upplever sig bo i nära nog en mönsterkommun. Lägg därtill att den förändring av staden som skett överensstämmer med Lennarts egna estetiska värderingar och sociala önskningar. Det skulle vara minst sagt underligt om han inte själv nu vore mycket nöjd.

Intressant nog var det en gång långt ifrån självklart att Lennarts långa maktinnehav alls skulle bli av. I början av 1990-talet var den energiska och brett uppskattade Margot Wikström socialdemokraternas ledare i Umeå. Under den tiden var jag djupt engagerad i partiet och ingick under Margots ledning i den så kallade gruppstyrelsen, det vill säga styrelsen för den socialdemokratiska gruppen i kommunfullmäktige. Min plats där betingades av att jag var ordförande eller vice ordförande för kommunens kulturnämnd.

Varje måndag morgon träffades vi i ett litet rum högst upp i Stadshuset för att dryfta både dagsaktuella frågor och långsiktig, visionär planering. I gruppstyrelsen hade (och har förmodligen fortfarande) alla sitt särskilda ansvarsområde, motsvarande det förtroendeuppdrag som man fått i den kommunala organisationen. Men alla deltog med liv och lust i alla slags frågor. Stämningen var oftast god och gemytlig, någon gång smått irriterad, när åsikterna gick alltför mycket isär i någon alltför viktig fråga. Inte ofta, men faktiskt någon sällsynt gång kunde det hända att en temperamentsfull kamrat (inte Lennart) reste sig röd i ansiktet, lämnade rummet i förtid och slog igen dörren som en rejäl markering av att nu var måttet rågat. Vid sådana tillfällen var Margot moderstryggheten själv, men tänkte nog att vi tillsammans utgjorde ett stundom omoget och lite bångstyrigt gäng. Sådana händelser var dock bara kryddor i tillvaron och ledde aldrig till att den nära vänskapen mellan gruppstyrelsens medlemmar skadades.

Jag minns att mina första intryck av gruppstyrelsen överraskade mig en hel del genom den entusiasm och det engagemang för kommunens alla sakfrågor som där mötte mig. Det fanns något påtagligt ungdomligt över detta pigga intresse, även hos de ledamöter som var klart äldre än jag och som hade varit aktiva i kommunalpolitiska sammanhang mycket länge, och i synnerhet mycket längre än jag. Trots lång erfarenhet var man inte alls blasé och såg inte slentrianmässigt på tingen. Det var en rolig och, fördomsfullt nog, något oväntad upptäckt. En sådan stämning hade jag tidigare egentligen bara upplevt bland doktorander och yngre medarbetare på universitetet, en stämning som präglas av optimism och utvecklingslusta, utan trivialt krassa hänsyn.

I gruppstyrelsen ingick också bland andra Lennart Holmlund, Marie-Louise Rönnmark och Anna-Karin Jonsson, alla med ingående erfarenhet av tunga politikområden som byggnadsnämnden, skolstyrelsen och socialnämnden. Där fanns också flera andra färgstarka personer, till exempel Everth Gustavsson och Harry Strandberg. Att i det sammanhanget företräda kulturnämnden kan tyckas vara ett rätt marginellt uppdrag. Men så upplevde jag det inte alls. Genom att Margot tagit fasta på Torsten W. Perssons och Åke E. Anderssons ännu fräscha idé att satsa på kultur som utvecklingsdrivande faktor, kom jag i själva verket att få en väl så respekterad plats i gänget som övriga mer rutinerade. Jag kände att jag stod på bra fot med dem alla, inte minst med Margot själv. Vi diskuterade kulturella framtidssatsningar och det förekom att hon bad mig ersätta henne i representativa sammanhang.

Uppdraget som kulturnämndens ordförande var ett så kallat fritidsuppdrag. Med den faktiska tyngd som kulturpolitiken hade i Umeå, var det dock i realiteten ingenting som kunde skötas på fritiden i vanlig mening. Jag la ner mycken tid på politiken under de där åren och skulle inte ha klarat av det, om inte min anställning som professor hade gett mig mycket flexibla arbetstider. Av rädsla för att eventuellt bli misstänkt för att missbruka min tid på universitetet (och för mitt eget samvetes skull) förde jag en privat tidsstudiebok som jag vid behov skulle kunna visa upp om någon frågade mig hur jag hade tid att syssla så mycket med kommunala frågor.

Inför kommunalvalet 1994 kände jag dock att kommunpolitiken hade börjat inkränkta alltför mycket på min verksamhet som forskare. Jag tyckte mig stå inför ett personligt val. Om jag på allvar skulle kunna fortsätta min verksamhet som seriöst arbetande vetenskapsman, var jag tvungen att sluta med det tidskrävande politiska arbetet. Om jag å andra sidan skulle välja att eftersätta min forskning, borde jag göra en än mer allvarlig satsning på politiken. Att ”bara” vara kulturnämndens ordförande på en fritid som egentligen inte var fritid, framstod som ett i längden ohållbart alternativ. Det betydde i praktiken att jag hade att välja mellan att återgå helhjärtat till forskningen eller – att ge mig in i kampen om posten som Margots efterträdare i Umeå.

Margot Wikström hade nämligen blivit ordförande för Svenska Kommunförbundet. Hon skulle därför lämna uppdraget som socialdemokraternas ledare i Umeå och kunde inte fortsätta som kommunstyrelsen ordförande efter valet 1994. Partiet måste ha fram en ny kommunalpolitisk ledare. Den posten borde jag tämligen självklart eftersträva, om jag skulle bestämma mig för att prioritera politiken. Under sommaren övervägde jag därför seriöst mina möjligheter och lust för saken. Måhända naivt felaktigt kom jag fram till att jag nog hade rätt god chanser att vinna partiets stöd för min eventuella kandidatur. Den som tycker att det låter absurt och helt otroligt idag, måste ta med i bilden att jag vid denna tidpunkt var en fullständigt lojal kamrat som aldrig andades ett kritiskt ord offentligt om partiet eller någon av dess ledande personer. Jag hade för övrigt inga skäl att ens tänka i sådana banor.

Att kandidera till posten som fullmäktigegruppens ordförande (och därmed in spe som förste kommunalråd) skulle emellertid innebära att jag gick i vägen för andra uppenbara kandidater, som antagligen mera självklart än jag skulle se det som ett avancemang att bli Umeås ledande politiker. Den insikten ensam avhöll mig väl inte, men i någon mån bidrog den säkert till att jag bestämde mig för att avstå från den interna maktkamp som förestod. Det viktigaste skälet till att dra mig ur på förhand var förstås att jag för min egen del värdesatte mitt arbete som professor och forskare högre än ett uppdrag som kommunalråd. Kanske tvivlade jag också på min lämplighet som ledande kommunpolitiker. Jag bestämde mig alltså för att gå tillbaka till forskarbanan på allvar och att under kommande år rekrytera nya doktorander för gemensamma projekt. Att denna plan ganska snart skulle komma att stäckas av att jag i stället blev universitetets rektor, var helt oförutsebart på sommaren 1994 och är en helt annan historia.

Den stora industri- och handelsmässan Nolia ägde rum i Umeå den där sommaren. De politiska partierna passade på att markera närvaro inför den kommande valrörelsen och hade satt upp sina olika stånd och marknadstält, med godis och broschyrer. Jag var där och träffade partikamrater, och naturligt nog kom vakansen efter Margot upp som informellt samtalsämne. Någon given kronprins eller kronprinsessa till Margot fanns inte, så spekulationerna internt var oförbindliga och på ett preliminärt stadium, utan tydlig riktning. En av dem som jag småpratade med var Inge Andersson. Han var, eller hade varit, partiombudsman och hade redan då djup kännedom om partiets sätt att fungera. Så småningom blev han än mer rutinerad som landstingsråd i Västerbotten, direktör vid kontoret North Sweden i Bryssel, och tung lokalpolitiker i Boden. När jag yppade för honom att jag inte tänkte kandidera efter Margot, reagerade han till synes något överraskad – oklart om belåtet eller ej. Med ett bestämt tonfall sa han åt mig att genast meddela detta till arbetarekommunens valberedning. Jag fick intrycket att han menade sig veta att mitt namn var föremål för diskussion bland dem som bestämde. Det betyder givetvis inte att jag skulle ha blivit valberednings slutliga förslag, om jag velat. Men jag stärktes i min gissning att Margot för sin del kanske ville att så skulle bli fallet.

Hur som helst, jag backade tydligt ur redan innan kampen om platsen efter Margot riktigt hade börjat. Men jag var förstås ändå, som alla andra i den lokala partiorganisationen, känslomässigt och intellektuellt engagerad i frågan hur processen skulle komma att avlöpa. Givetvis var den spännande och gav upphov till åtskilligt internt kannstöpande. Ganska snart kom det interna skvallret att handla om två huvudkandidater: Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark. Så småningom växte också Anna-Karin Jonsson fram som en dark horse; mycket, tror jag, därför att de informella sympatierna tycktes väga så jämnt mellan Lennart och Marie-Louise. De var alla tre omtyckta och brett respekterade i partiet. Ingen av de två senare framstod dock som en fullt ideal kandidat för uppdraget. Anna-Karin hade för sin del visserligen med framgång lett socialnämnden och skulle senare bli uppskattad som landstingsråd. Fastän jag aldrig hörde något kritiskt om henne, tycktes av någon anledning hennes kandidatur vid den aktuella tidpunkten ändå inte riktigt lika självklar som Lennarts och Marie-Louises. Anna-Karins chanser låg nog framför allt i att hon kunde vara en tänkbar kompromiss.

Partivännerna var delade i sina preferenser för Lennart respektive Marie-Louise. Mot Lennart talade framför allt att hans personliga framtoning kunde uppfattas som alltför rättfram och oborstad, även om sådana omdömen ännu var långt ifrån så välgrundade som de skulle komma att bli. Jag vill minnas att jag vid något tilllfälle hörde Margot undslippa sig som ett betänkligt och bekymmersamt aber att ”han har ju ingen farstu!…” En annan av de mera tongivande i partiet sa mig rent ut att det helt enkelt inte skulle vara tänkbart med en så opolerad person som kommunstyrelseordförande i en universitetsstad. Liknande lätt sippa åsikter hördes då och då också efter det att Lennart blivit vald. Under lång tid tog jag tydligt avstånd från sådan kritik, som föreföll mig dumt nedlåtande och fördomsfull. Under flera år var jag obrottsligt lojal mot Lennart vid sådana tillfällen och framhöll med skärpa hans faktiska duglighet och talanger.

Redan under arbetet med att söka Margots efterträdare framhölls att till Lennarts förtjänster hörde att han stod med båda fötterna på jorden och sannolikt skulle vara praktisk, rejäl och pålitlig när det gällde att hålla i kommunens penningpung. Det var egenskaper som borde väga tyngre än bristen på polityr och borgerligt tonad bildning, menade hans förespråkare. I den mån de alls fäste avseende vid dessa senare ting.

Marie-Louise framstod i mycket för många som Lennarts motsats. Det var naturligtvis delvis en felsyn, eftersom båda hade stor och välmeriterad erfarenhet av politiskt arbete. Men till att börja med var ju den ene man och den andra kvinna. Jag kan visserligen inte minnas att könstillhörigheten framfördes som något direkt argument, men lite mer diffust kunde man ana att det nog hos en del av partiets kvinnliga medlemmar kunde finnas en viss opinion för att en kvinna vore att föredra. I den mån sådana tankar verkligen fanns, kan det nog ha spelat en viss roll för utgången att de kvinnoprefererande rösterna splittrades på två kandidater i den informella processen fram mot det avgörande sammanträdet i partiets representantskap.

Det för slutresultatet väsentligaste var nog ändå att Marie-Louise fick ord om sig att ha en tendens att sväva lite i det blå. Det var en synpunkt som mest tog fasta på hennes sätt att formulera sig ibland. Ifrågasätta hennes konkreta verklighetsförankring i praktiskt politiskt arbete gick knappast att göra, mot bakgrund av henner meriter som ordförande för både byggnadsnämnd och skolstyrelse. Till den mycket positiva sidan av ”Millans” sätt att kommunicera hörde å andra sidan att hon allmänt uppfattades som vänlig och social, mjuk och samtidigt målmedveten och kunnig. Hon hade ett bra sätt med människor och var allmänt omtyckt. Det fanns partivänner som uppfattade henne som det fullständigt självklara valet – i en universitetsstad.

Men likväl, Lennarts buffligare stil framstod för många som mera konkret och robust, och den skillnaden mellan de två kunde också av en del utstofferas till en förmodad skillnad i förmåga att hålla ordning på kommunens stora ekonomi. Och eftersom en kommunstyrelses ordförande framför allt är kommunens finansminister eller kassör, förlorade Millan den jämna kampen med Lennart. Åtminstone var det på detta sätt som saker och ting avtecknade sig för mig, så som jag minns det nu tjugo år senare. Men jag kan inte säga att jag någonsin hörde mer än lösa antaganden anföras till Lennarts förmån. Det vore ju också rätt konstigt, eftersom Marie-Louise hade ordentlig erfarenhet av att leda verksamheter under budgetansvar. I vad mån utgången påverkades av helt andra faktorer, som till exempel Lennarts djupare förankring och stöd i LO-facken, törs jag inte försöka bedöma. Men otänkbart är det inte. Kanske var socionomen Marie-Louise på sätt och vis i mångas ögon för lik socionomen Margot, och nu ville man ha en rejäl jobbare från byggfutten.

Så blev då Lennart vald till den politiskt viktigaste posten. Själv hade jag av hänsyn till min forskning inte bara tackat nej till att konkurrera med Lennart om kommunalrådsuppdraget utan också till att leda någon facknämnd. På Margots begäran ställde jag dock upp som ordförande för kommunfullmäktige. För den som inte är så insatt i kommunalpolitiska frågor kan den posten kanske förefalla väl så krävande som att vara nämndsordförande. Men det är i så fall ett missförstånd. Kommunfullmäktiges ordförande har inte mycket att säga till om och har framför allt inget eget större budgetansvar. Uppdraget tar därför inte särskilt mycket tid; framför allt behöver man inte lägga energi på att grubbla över svåra politiska beslut.

I rollen som fullmäktiges ordförande är man dock, trots sin obetydliga makt, formellt och protokollärt kommunens främsta företrädare och, vill jag själv gärna framhålla, en symbolisk representant för demokratins idé. Det gör att uppdraget innehåller många trevliga moment. Man lär känna folk från alla partier och från organisationer utanför kommunpolitiken. Och man utvecklar mer eller mindre automatiskt sympati för alla dem som i de olika partierna sliter med många gånger jobbiga och utsatta uppdrag. Man blir – åtminstone blev jag det – mindre partiegoistiskt konfliktbenägen och får lättare att se förtjänsterna hos politiska motståndare. Demokratins idé står plötsligt helt enkelt över och ovan de konflikter som utspelas i dess hägn.

Under Lennarts första år vid makten hade jag för egen del inte mycket att anmärka på. Tvärtom försvarade jag honom som sagt energiskt inför dem som ifrågasatte hans kvaliteter. När jag 1999 blev universitetsrektor uppskattade jag hans förståelse för universitetets beroende av och betydelse för kommunen. Ett personlighetsdrag hos Lennart som jag tyckte mig se, var att han trots sin bufflighet tycktes ha en genuin förmåga att lyssna och att vilja ta till sig argument. I anledning av en skarp konflikt inom partiet i någon fråga, vars sakinnebörd jag i stort sett glömt bort, tänkte jag eftersinnande att han är bättre än jag på hantera konflikter. I just det fallet gav han vika, och vann på ett viktigare plan, medan jag antagligen skulle ha kunnat bryta nacken genom större halsstarrighet. Rent allmänt har jag många gånger tänkt att sannolikheten är låg för att jag skulle kunnat sköta jobbet som kommunstyrelsens ordförande bättre än Lennart.

Så tänker jag, trots att jag inte alls gillar en del av det som skett i kommunen och partiet under hans tid vid makten. Det skulle föra för långt att göra upp något slags komplett syndakatalog, och det känns heller inte angeläget att försöka. Men några principiellt betydelsefulla saker som stört mig vill jag ändå avsluta med. Om inte för annat så för att undvika att framstå som alltför positiv på ett hycklande vis.

Med tiden tiden har det gått för Lennart som för många andra som sitter länge på sin post. Han har utvecklat yttre drag av alltför stor maktfullkomlighet och tillåter sig ett offentligt uppträdande som är ovärdigt rollen och dessutom onödigt kränkande för många människor. Det som fick mig att inse att något höll på att gå snett, var när han i sin VK-blogg en dag för några år sedan oväntat tog heder och ära av en del av musikskolans lärare. Inom ramen av sin arbetstid spelade några av dem i Musiksällskapets symfoniorkester. Det fanns sakliga, helt försvarliga anledningar till det arrangemanget, vilket gjorde Lennarts brösttoner helt opåkallade. Enligt vad jag förstått från annat håll inom partiet, var saken sedan långt tillbaka godkänd av ansvariga politiker. Men framför allt borde Lennarts utspel ha förankrats ordentligt inom partiet innan det gjordes. Det kunde jag omöjligen föreställa mig hade skett. I så fall skulle det säkert aldrig ha ägt rum. Den incidenten framstod för mig som en varningsklocka om att samspelet inom gruppstyrelsen inte längre fungerade som det borde.

En rad av till synes obehärskade bloggutspel om allt möjligt skulle komma. Lennarts pretentioner på att agera sakkunnig i ortopedisk medicin i samband med en konflikt runt företaget Sports Medicine, ortopediska kliniken och landstinget är ett av flera minnesvärt pregnanta exempel. Flera andra kunde ges, men det lägger inget principiellt nytt till bilden och behöver inte dras fram här. Ibland verkade Lennart vilja ge intryck av att vara mån om att i positiv mening delegera ansvar till de olika nämndordförandena. Det tycks dock inte ha hindrat honom från att agera själv i viktiga frågor, och man kan nog undra vilken betydelse delegerandet har haft i själva verket. Om han alls har mött någon intern opposition, har den dolts mycket väl för utomstående.

Till det mer anmärkningsvärda hör förstås incidenten med Lennarts SMS till länsmuseets chef i syfte att öva påtryckning på en där anställd som dristat sig till att kritisera kommunen i tidningen. Det var ett så flagrant brott mot viktiga yttrandefrihetsprinciper att jag mejlade till både Lennart och arbetarekommunens ordförande och bad dem göra en så kallad pudel snarast, så att inte partiet skulle behöva klä skott som oförstående för demokratiska grundvärden. Lennart svarade bums (från semester i Thailand?) att han inte hade gjort något fel. När partiets lokala ordförande tydligen hade samma uppfattning, eftersom hon inte svarade mig alls, fann jag det nödvändigt att gå ut i pressen med en avståndstagande artikel. Jag var då fortfarande partimedlem och skämdes på partiets vägnar.

Artikeln ledde till att vissa oppositionspolitiker vaknade och krävde debatt om saken i fullmäktige. Jag gick dit för att lyssna på den debatten från fullmäktigesalens åhörarläktare. För mig som tidigare ordförande var det en av de tristaste erfarenheterna från den salen. Den samlade oppositionen pucklade förstås på Lennart med begriplig energi och inlevelse, givetvis delvis uppammad av den partitaktiska lusten att få kritisera. Men inte bara av så enkla skäl, tror jag. Fantastiskt nog var det dock inte en enda (!) socialdemokrat som vågade sig på att ens antyda ett medgivande om att Lennart kunde ha handlat felaktigt. Han själv försvarade sig till en början fullständigt oböjlig. Men veknande något under kanonaderna medgav han till slut att det kanske inte var så bra att skicka det där SMS:et. ”Jag borde ha ringt istället”, sa han!

Då gick jag hem och skrev en anmälan till JK. Ärendet togs över av JO som så småningom resolverade att Lennarts agerande inte var så grovt att det var straffbart, men väl olämpligt. Om partiet hade varit riktigt friskt, skulle någon i fullmäktigegruppen ha vidgått det redan under fullmäktigedebatten. Nu framstod gruppen som ett alltför lojalt, ja skrämmande lojalt, transportkompani i stället för som en grupp av intellektuellt medvetna företrädare för Umeås befolkning.

En sak som bekymrat mig under senare år är Lennarts och partiets sätt att hantera planfrågor. Flera gånger har jag skrivit kritiskt om sådant i tidningen. Det är förstås ett viktigt kapitel, som jag dock väljer att här i stort sett gå förbi. Låt mig bara göra den kommentaren att det inte är viktigt vad jag själv anser i estetiskt och arkitektoniskt avseende. Min kritik har istället gått ut på att alla de tongivande partierna under socialdemokraternas ledning i praktiken, och i viss mån även formellt, har smugit på Umeborna en exceptionellt kraftig förändring av deras stad. I stället för ordentlig respekt för Plan- och bygglagens bestämmelser och demokratiska anda har man till grund för snart sagt allt planering lagt ett förbluffande dåligt förberett, hemmasnickrat planinstrument: befolkningsmålet 200 000 invånare 2050.

Till bilden hör också det för allmänheten ogenomskinliga samspel mellan kommun, byggnadsföretagare och universitet som möjliggjort omstöpningen, samt den gälla verbala krigföring som Lennart under åren riktat mot länsstyrelsen. Den senare är statens företrädare i frågor som gäller skyddet för riksintressanta miljöer. I sin hållning till länsantikvarierna har Lennart uppfört sig som om Umeå vore en egen stat, utan rimlig respekt för den verkliga stat i vilken Lennarts ”eget” revir bara är en liten del. Den egensinnigheten uppskattas förvisso av många invånare vars perspektiv inte sträcker sig mycket längre än till den egna stadens eller affärernas gränser. För min del ogillar jag den. Bland annat därför kanske jag aldrig skulle ha kunnat vara något tillräckligt stridbart alternativ till Lennart på hans post. Det är ju tänkbart att det är en post som i någon tvivelaktig mening förutsätter ensidighet och enögdhet.