IBT:s blogg

Bilder åt allt folket och studenterna

När Umeå kommun nu (21 november 2014) åter öppnar en konsthall i egen regi, kommer jag att tänka på några i mitt tycke rätt intressanta förvecklingar under det senaste kvartsseklet. Åren 1989–91 var jag ordförande för Umeås kulturnämnd, och 1992-94 vice ordförande. Kommunens förvaltning var på den tiden starkt decentraliserad till facknämnderna, så kulturnämnden hade sin egen tjänstemannastab under ledning av den kort före mitt tillträde anställda kulturchefen Christina Hallman. Hon var en intelligent, pigg och handlingskraftig person med betydande erfarenhet av både kommunpolitik och kulturliv i Stockholm. Bland annat hade hon varit borgarrådssekreterare och administratör på Riksteatern. Hon förstod precis vad som är politikers respektive tjänstemäns roller i en politiskt styrd förvaltning. Vi kom att ha ett mycket stimulerande och roligt samarbete.

En av de frågor som vi ställde oss och arbetade med under mandatperioden 1989–91, var om inte kommunen borde ha en ordentlig konsthall, eller rentav ett konstmuseum. Det fanns visserligen redan offentliga lokaler för konstutställningar – det ännu outbyggda Bildmuseet på Gammlia, ett kommunalt galleri i Tullkammaren och, naturligtvis, länsmuseet – men hos åtminstone någon ledande partikamrat till mig och konstintresserade personer fanns en känsla av att något rejälare skulle behövas i en stad som såg kultur som en viktig samhällsangelägenhet. I bakgrunden fanns den 1961 bortgångne målaren, Helge Linden. Han hade ivrat för ett konstmuseum och för att hedra honom hade Västerbottens läns konstförening 1967 grundat en konstsamling, Stiftelsen Helge Lindens Minne. Denna stod till vidare utan egna visningslokaler och kunde kanske vara början till någonting större.

Idén att göra en politisk insats för konstlivet hade helt säkert fog för sig. Personligen var jag dock till en början inte övertygad om att det vore den rätta prioriteringen att satsa på en ny byggnad. Minst imponerad var jag av det ibland hörda argumentet att Bildmuseet låg långt ifrån centrum. Upplevelser av avstånd är någonting ganska individuellt. Som nyinflyttad i Umeå 1965 hade jag bott på Mariehem, och jag har under alla mina år i staden arbetat på universitetet. I min upplevelse av Umeå kunde och kan inte Gammlia sägas ligga avsides. Även om jag i skrivande stund måste tillstå att den förtätning av den absoluta stadskärnan som just nu pågår, tenderar att ge andra stadsdelar en mer påtaglig karaktär av periferi.

Tyngre än påståendet att det skulle vara långt till Gammlia vägde förstås tanken att varken länsmuseet eller Bildmuseet var specialiserade på konst. Bildmuseet, som ju var en del av universitetet, har senare kommit att utvecklas till en konsthall men var från början inte tänkt att fungera riktigt på det viset. Man hade visserligen tidigt visat utmärkta konstutställningar där. Men universitetets avsikt med denna sin institution var betydligt bredare. Bildmuseet skulle aldrig ha kommit still stånd om det i de interna prioriteringsdiskussionerna hade lanserats som en regelrätt konsthall. Ett sådant förslag skulle inte ha fått tillräckligt internt stöd på de olika fakulteterna. Det kan man vara rätt säker på, med tanke på universitetets grundläggande uppgifter.

Museet skapades 1981 på initiativ av professorn i konstvetenskap, Folke Nordström, med uppbackning av Umeås legendariske starke man, förra statsrådet med mera Gösta Skoglund. Verksamheten var från början förhållandevis begränsad och hade två syften, så som jag uppfattade idén från min utsiktspunkt i medicinska fakultetsnämnden. Genom att visa bilder av allehanda slag skulle museet vara en resurs för undervisningen om konst och konsthistoria. Den skulle dessutom vara en offentlig informationskanal om universitetets verksamhet, särskilt forskningen. Det förra var ju tämligen självklart. Det senare framstod däremot i mångas ögon som en tvivelaktig användning av universitetets alltför knappa resurser. Nog för att forskningsinformation var viktigt, men skulle universitetet verkligen satsa på ett helt nytt museum för det? Ett museum dessutom i händerna på konstvetare?

Skeptiska tvivel av det slaget präglade ett sammanträde i medicinska fakultetsnämnden som jag minns från någon gång i början av 1980-talet, eller möjligen redan slutet av 70-talet. Av någon anledning var det blivande eller alldeles nya Bildmuseet på tapeten. Universitetsledningen sökte fakultetens stöd. Jag minns inte om saken gällde museets tillkomst, eller om verksamheten där redan var igång. Ärendet handlade emellertid direkt eller indirekt om vilka avsättningar som skulle göras för saken i universitetets gemensamma budget. I fokus för diskussionen stod att det här rörde sig om ett ekonomiskt engagemang som inte direkt hade med medicinsk forskning och undervisning att göra.

Att fakultetsnämndens ledamöter knorrade över att mycket av universitets resurser skulle användas för gemensamma ändamål – sådant som städning och central administration till exempel – var regel snarare än undantag. Självklart var man därför inte entusiastisk, utan snarare kallsinnig eller frågande, inför den här nya gemensamma utgiften – till råga på allt en utgift för ett ändamål som medicinska fakulteten för sin del ingalunda hade efterfrågat.

Skeptiska reaktioner av liknande slag kunde vid här tiden antydas också utanför den medicinska fakulteten. Det var andra tongångar än idag, när nu museet tämligen allmänt prisas som en av universitetets stora PR-tillgångar, just för sin funktion som ett internationellt renommerat konstmuseum.

Det som definitivt vände den interna opinionsvinden till Bildmuseets fördel var nog utställningen ”Vetenskapliga bilder”, 1988. Att jag tror det beror inte på att jag ombads skriva i katalogen till den utställningen, utan på att jag kunde iaktta hur åtminstone en mycket inflytelserik professor som tidigare sett surt på Bildmuseet började få något ljusare i blicken när museet kom på tal. Fastän jag i minnet bara ser ett sådant ansikte klart framför mig, har jag en mer allmän minnesbild av att vederbörande var representativ för flera.

Göran Carlsson, museets andre chef, hade stor erfarenhet av utställningsgestaltning från sin tid som pedagog på Västerbottens läns museum. Han hade klokt nog också insett vad som behövde göras för att placera Bildmuseet i hjärtat hos universitetets vanliga lärare och forskare. De flesta av oss känner starkt för våra olika vetenskaper men sysslar i allmänhet inte alls med bilder som konstföremål. Åtskilligt med bilder produceras dock inom alla vetenskaper, och Göran satsade energi och egen kreativitet på att visa upp detta faktum på ett riktigt anslående vis. Och han lyckades. Utställningen ”Vetenskapliga bilder” blev en succé och följdes under åren av flera andra som på ett snillrikt vis kombinerade en estetisk dimension med populärvetenskaplig information, till exempel museets egna stora produktioner ”Bildhuggarnas mästerverk” om kyrklig medeltidsskulptur (1991), ”Ikoner. Från Novgorod till Ishavet” (1994) och ”Tankens bilder” (1998). Sådant legitimerade Bildmuseet inte bara inför allmänheten utan också i den breda opinionen på universitetet. Personligen tror jag att det var en förutsättning för möjligheterna att få utveckla och konsolidera den betydande konstprofil som museet i dag har utan att det allvarligt ifrågasätts.

Bildmuseets första lokaler utgjordes av en mindre påbyggnad på Västerbottens läns museum. Samexistensen under ett och samma tak gjorde det till en början svårt för många att förstå att det lilla Bildmuseet var en del av universitetet, och sålunda statligt, och inte en avdelning av det stora kommunala och landstingskommunala länsmuseet. När jag efter valet 1988 blev ordförande för kulturnämnden, kom länsmuseet (där faktiskt kommunen var och är största ägare) att höra till mitt budgetmässiga ansvarsområde. Under en tid tog jag också plats i länsmuseets styrelse. Detta gjorde att jag fick anledning intressera mig på ett övergripande plan för relationerna mellan de båda museerna. Jag tyckte allmänt talat på byråkratvis att en del nytta skulle kunna vinnas genom ett närmare samarbete dem emellan. Visst förekom det väl också viss enklare samverkan, men det slog mig hur viktigt det tycktes vara för dem båda att på ömse håll markera egenart och integritet. Det nya lilla Bildmuseet var på alerten för att så långt möjligt inte bli sammanblandat med länsmuseet. På det senare kunde å andra sidan en viss avund ibland anas inför den uppmärksamhet som den ovana uppkomlingen till inhysing tilldrog sig hos media och allmänhet.

Trots min inledande skepsis lyckades Christina Hallman ganska snart vinna mitt politiska stöd för tanken att det fanns motiv och verksamhetsmässigt utrymme för ytterligare en konstvisande institution i Umeå. För att en sådan satsning skulle bli riktigt bra och intressant, borde den tilltänkta inrättningen vara stor och innehållsrik nog för att kunna fungera som ett första rangens konstmuseum i Norrland, inte bara vara en lokal angelägenhet. Det skulle bara vara möjligt om vi kunde få ett särskilt statligt stöd för saken. Det fordrades pengar, och jag är ganska säker på att vi redan på ett tidigt stadium laborerade med idén att skapa ett slags verksamhetsfilial till Moderna Museet i Stockholm. För att kunna vinna kulturdepartementet för en sådan sak krävdes självfallet att idén stöddes med entusiasm av mer eller mindre alla konstintressenter i Umeå. Samsyn i detta tycktes mig också vara en förutsättning av rent lokala skäl, eftersom jag inte ville att en fin kommunal konsthall, eller ett nytt museum, skulle uppfattas som en besvärande konkurrens av de redan verksamma aktörerna på området.

Christina bjöd på ett tidigt stadium in alla tänkbara intressenter till gemensamma diskussioner om önskemål och förväntningar. Inte minst viktigt var det att Bildmuseets chef var med i överläggningarna. Snart fanns i Christinas planering en vision av en byggnad som skulle inrymma både gemensamma visningslokaler och utrymmen för andra samarbetspartners, inte minst Bildmuseet. När man idag funderar över rimligheten i en sådan plan, måste man komma ihåg att Bildmuseet vid den aktuella tidpunkten var avsevärt mindre än idag. Mindre till storlek, verksamhet och offentligt renommé.

I upplevelsen av att ha ett brett stöd för den övergripande tanken, inklusive idén om nära samverkan mellan kommunen och Bildmuseet, inleddes också sonderingar i utbildningsdepartementet. Det hela befann sig dock ännu på ett stadium som kanske kan betecknas som avancerat men ändå preliminärt. Idén hade ännu inte fått en sådan konkretion och tyngd att det var dags för mig och andra politiker att rent praktiskt medverka i planering och uppvaktningar. Innan hela saken plötsligt och oväntat kapsejsade, var den dock så pass konkret att Christina hade låtit ta fram en arkitektmodell som visade hur den tilltänkta institutionen skulle kunna ges en smakfull utformning och placering – något nedschaktad i Broparken!

Min första spontana reaktion när jag fick se modellen, var att jag kände mig lite överraskad. Jag visste inte att hon hade nått så långt i sin beredning. På den tiden trodde jag nämligen att förekomsten av en förförisk arkitektritning eller klossmodell i trä eller skumplast betydde att man mer eller mindre hade bestämt sig för en viss lösning. Inför anblicken av modellen på Christinas tjänsterum var jag också lite reserverad, av det enkla skälet att jag inte gärna ville offra den i mina ögon vackra parkmiljön. Men visionen var ändå fascinerande och fantasieggande, så jag slog inte till några bromsar utan fortsatte att backa upp kulturchefen i hennes visions- och planeringsarbete.

Så mycket längre än så kom vi emellertid inte, innan vi nåddes av skvaller som likt en isdusch hastigt kylde ned våra planer. På något sätt kom det nämligen fram att universitetet genom Bildmuseet verkade spela dubbelt! Enligt vad ryktet förmedlade skulle universitetet på egen hand, alltså utan Christinas eller min vetskap, ha uppvaktat i regeringskansliet för att utverka resurser till en utbyggnad av Bildmuseet på dess plats på Gammlia. Den informationen slog oss inte bara med häpnad utan gav också upphov till en viss inledande harm. Otvivelaktigt kände sig Christina sviken i det förtroende som hon ansåg sig ha visat Göran Carlsson genom att bjuda med honom i de inledande överläggningarna. Fastän jag själv inte hade deltagit i dem, och därför inte kan värdera hur stor anledning Christina egentligen hade att betrakta sig som bedragen, hade jag lätt för att solidarisera mig med hennes känslor. Jag hade nämligen börjat planera för den lokala valrörelse som var i annalkande 1991 och hade, med Margot Wikströms goda minne, bestämt mig för att lansera en konsthall/konstmuseum som ett socialdemokratiskt vallöfte. Nu upplevde jag att universitetet genom ett visst myglande höll på att beröva mig denna möjlighet. Nu var det alltså inte bara fråga om något så ideellt högtstående som konstlivets behov, utan nu var också mitt primitiva revirhävdande utmanat. Jag insåg att något måste göras.

Jag bad att få ett samtal med Göran Carlsson mellan fyra ögon. Vi träffades uppe på Gammlia. Säkert försökte jag vara artig och korrekt, men det skulle inte förvåna mig om han uppfattade en behärskad ton av anklagelse i min röst. Jag frågade rakt ut vad han egentligen hade för planer, om avsikten var att försöka få bygga ut Bildmuseet och på det viset konkurrera med kommunen. I försiktiga ordalag la han korten på bordet. Ännu så länge fanns ju inga beslut. Han hade dock kommit långt i sin ambition och hade fått en av universitetsledningens högsta tjänstemän, den blivande statssekreteraren Bjarne Kirsebom, att anslå en ansenlig summa pengar till arkitektritningar.

Jag började känna mig upprörd. Om universitetet satte snarskank – eller fällben, som man säger i Umeå – för mina och kommunens aktuella planer på att få samarbeta med statliga museer i en regional kultursatsning på konstområdet, skulle då verkligen universitetet sedan ta det fulla ansvaret för detta på sikt? Det vill säga, var universitetet berett att finansiera en uthållig satsning på något som kunde fungera som åtminstone en högkvalitativ konsthall i Umeå? Jag kände mig skeptisk. Ett sådant åtagande kunde ju inte rimligen falla inom ett universitets ansvarsområde, tänkte jag. Men ändå, jag måste ju för egen del ha en klar verklighetsbild att arbeta efter, så jag kontaktade även Bjarne Kirsebom för att bli klok på hur väl förankrad Göran Carlssons planering var.

Från mitt arbete som professor kände jag Bjarne rätt väl. I ett tidigare och helt annat ärende, när jag på 1980-talet satt i statliga Forskningsrådsnämnden, hade vi samarbetat för att få en så kallad superdator placerad i Norrland. Att framgång i det projektet krävde att datorn skulle placeras i Skellefteå, snarare än i Umeå, tycktes ha väckt ont blod hos en del viktiga personer i vår närhet. Jag trodde mig därför ha ett visst förtroendekapital hos Bjarne för min förmåga att konspirera för en god sak, även om det kunde reta en och annan.

Förmodligen var jag utmanande impertinent i mina formuleringar och tonfall när jag ringde honom för att få reda på universitetets verkliga planer med Bildmuseet. Bjarne svarade halvt undvikande, halvt bekräftande. Han var en rutinerad statlig administratör med ett förflutet i utbildningsdepartementet och var inte benägen att falla i farstun för någon. Förmodligen tyckte han att det var rätt roligt att visa mig att universitetet minsann var en myndighet för sig och verkligen inte behövde be kommunen om lov.

Saken var klar. Vad jag än trodde om universitetets framtida uthållighet som konstförmedlare till allmänheten, var mitt planerade flotta utspel i valrörelsen omöjliggjort. Jag kontaktade Margot och fick godkänt för att i stället lägga kommunens kulturprioritering på konstmusikens område. Så inleddes för min del planeringen för ett nytt opera- och konserthus i Umeå. Det hade givetvis ingen betydelse för valutgången. Valet fick dock betydelse för mig personligen genom att folkviljan behagade förpassa oss socialdemokrater i opposition.

Som vice ordförande i kulturnämnden kunde jag även fortsättningsvis ha insyn i kommunens agerande. Som sig bör var det ändå stor skillnad mot att vara ordförande, och jag gick medvetet in för rollen som oppositionspolitiker. Den fortsatta utvecklingen av bland annat konsthallsfrågan låg nu väsentligen i folkpartisten Britt-Marie Löfgrens händer. Inför maktskiftet skrev jag en promemoria där jag satte henne in i turerna visavis universitetet och Bildmuseet.

Det var inte bara i Umeå som vi socialdemokrater förlorade makten. Så skedde också i riket, vilket bland annat ledde till att Bjarne Kirsebom plötsligt trädde fram som politiker för Moderaterna, helt oväntat och överraskande för de flesta på universitetet. Bjarne var känd som en dynamisk och nitisk tjänsteman, men ytterst få hade haft anledning att uppfatta honom som en partipolitiskt engagerad person. Som statssekreterare hos utbildningsministern Per Unckel blev han nu i ett slag landets sannolikt mest inflytelserike universitetspolitiker, kanske de facto mer inflytelserik än Unckel själv. Jag vet inte i vad mån det spelade någon roll för Bildmuseet. Planeringen av dess utbyggnad hade redan gått så pass långt att man nog kan utgå ifrån att den skulle ha kommit till stånd även vid ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Men rimligen bör det ha underlättat kommunikationerna att den tjänsteman som sett till att finansiera planeringen på lokal nivå inte bara hade stort inflytande i Umeå, utan nu också bestämde över alla Sveriges universitet och högskolor.

När jag under de där åren i början av 1990-talet upplevde Umeå universitet som en motpart, hade jag förstås inga som helst föreställningar om att jag knappt ett decennium senare skulle befinna mig på andra sidan samtals- och förhandlingsbordet, som universitetets främste företrädare. Bildmuseet hade vid denna tid ännu inte sorterats in under någon särskild fakultetsnämnd, eftersom det ju från starten uppfattades som hela universitetets gemensamma angelägenhet. Som rektor var jag därför överordnad museets chef i den administrativa linjen. Museet hade visserligen alltsedan tillkomsten en egen styrelse, men den fungerade mest som ett moraliskt stöd och bollplank åt museichefen i planeringen av den dagliga verksamheten.

Kort före mitt tillträde som rektor hade Göran Carlsson pensionerats och efterträtts av Jan-Erik Lundström. Denne hade ett förflutet på Fotografiska museet i Stockholm; på den tiden betecknade detta namn en del av Moderna museet, det vill säga något annat och mer offentliginstitutionellt än dagens ”Fotografiska”. Jan-Erik var av naturliga skäl mycket intresserad och kunnig inom området fotografisk bild, och han hade också ett stort intresse för samtida konst över huvud taget. Det gav honom naturligtvis ypperliga förutsättningar att vara chef på Bildmuseet. Dock överraskade han mig med att synbarligen helt sakna intresse för den del av museets uppdrag som handlade om att informera om universitetet och vetenskapens värld. När jag som ny rektor bekantade mig med honom, sa han i klartext att något sådant uppdrag hade ingen aktualiserat för honom när han rekryterades till anställningen. Jag hade förstås ingen anledning att betvivla hans uppgift på den punkten men kände mig omedelbart osäker om vartåt detta skulle barka.

Snart nog stod det också klart för mig att Jan-Erik var rätt ovillig att utåt profilera Bildmuseet som en del av universitetet. Jag gissar att han tänkte att det i den internationella konstvärld, som han meriterande nog hade som sin referensram, kanske skulle kunna vara en prestigemässig belastning att vara en universitetsinstitution snarare än en egen, fristående organisatorisk enhet. Det var i så fall en inställning som tedde sig oacceptabel från min horisont. Om inte annat skulle det vara farligt för Bildmuseets överlevnad på sikt, om museet struntade i att PR-mässigt gottgöra universitetet för de resurser som anslogs till verksamheten.

I riksdagens årliga anslag till Umeå universitet fanns det visserligen en budgetpost som var särskilt märkt för bland annat Bildmuseets räkning, men den var otillräcklig för verksamheten. Den skulle definitivt inte medge någon expansion om inte universitetet helhjärtat slöt upp bakom sitt museum. Universitetet hade, och har, många utbildningar och forskningsområden som ständigt uppfattar sig som underfinansierade. De interna budget- och prioriteringsdiskussionerna var inte enkla. Övertalighet bland anställda var ett orosmoln på flera institutioner. Många professorer, prefekter och dekaner såg många hål att stoppa pengar i, om det funnes resurser någonstans som bättre kunde nyttjas till annat. Jan-Eriks i mina ögon svala inställning till annat än ren konst, gjorde mig därför uppriktigt orolig för Bildmuseets framtid. Det skulle inte vara alltför svårt för någon eventuell revolutionsledare att starta ett bredare ifrågasättande av ”konsthallen”, om Bildmuseet självt visade sig alltför ointresserat av att höra till det gemensamma universitetsboet.

Min oro tycktes dock inte delas av någon på museet, min egen kära hustru, den rutinerade intendenten Brita Täljedal, inräknad. Tvärtom slöt de alla hängivet upp bakom Jan-Eriks målsättning att göra Bildmuseet till en internationellt framträdande aktör inom det samtida konstlivet. Sin anknytning till universitetet ville man honorera genom att anordna olika slag av föreläsningar och andra program i anslutning till vissa av utställningarna. Men regelrätt forskningsinformation någon gång då och då, i väl utformade, tematiska utställningar? Nja, helst inte. Det ursprungliga uppdraget och Göran Carlssons arbetssätt verkade i princip vara passé.

I och för sig hade jag förstås ingenting emot att Jan-Eriks verksamhetsmål var högt- och långtsyftande. Tvärtom, att vilja betyda något i ett större sammanhang, helst ett internationellt sådant, var i enlighet med den ambition som bör prägla varje institution på ett universitet värt namnet. Jag trodde bara att Bildmuseet för sin långsiktiga överlevnad och utveckling måste leva i ett mer organiskt sammanhang med universitetet i övrigt, än vad Jan-Erik, enligt min alldeles personliga bedömning, kunde eller ville inse. Det visade sig snart att det här inte var något ämne som lämpade sig för diskussioner hemma vid frukostbordet. I våra få samtal om saken var Brita hundraprocentigt lojal mot sin närmaste chef, Jan-Erik. Hon tycktes mig ha bra mycket lättare än jag att bortse från att det faktiskt var jag som var Bildmuseets högsta chef. Osams hemma blev vi dock aldrig utan kunde gott hålla isär och ha respekt för varandras skilda professionella revir. Men jag insåg klart nog att mitt äktenskap faktiskt skapade ett jäv som gjorde det omöjligt för mig att fullt ut ta det ansvar för Bildmuseets verksamhet som rektorsrollen egentligen krävde.

Jag försökte lösa det dilemmat genom att dra en gräns mellan långsiktig, så kallad strategisk planering och aktuell operativ verksamhet. Den förra övergav jag inte, men jag bad universitetsstyrelsen delegera det formella ansvaret för Bildmuseet till min ställföreträdare, prorektor Gunnel Gustafsson. Med andra ord skulle Gunnel, och inte jag, vara föredragande i universitetsstyrelsen i alla frågor som hade med Bildmuseet att göra.

Att jag kom att få ett påtagligt ingripande inflytande på Bildmuseets framtid, var till att börja med inte mitt eget initiativ. En dag i början av 2000-talet blev jag uppvaktad på mitt tjänsterum av Jan-Erik Lundström och Roland Spolander, professor i konstvetenskap. De ville höra sig för med mig om min syn på Bildmuseets lokalisation. Närmare bestämt om de funnes någon realism i en idé som de ville presentera, nämligen att flytta Bildmuseet från Gammlia till älvstranden, intill Designhögskolan och Konsthögskolan. Ett ”konstnärligt campus”, som kraftsamlade allt inom universitetet som primärt hade med två- och tredimensionell bild att göra, skulle kunna skapa både utbildningsmässiga och forskningsmässiga synergier.

Detta hugskott satte omedelbart igång min fantasi. Jag tilltalades av tanken att ett sådant campus inte bara skulle inrymma praktiska utbildningar till designers och konstnärer, utan också teoretisk undervisning och forskning om allt som har med bild och form att göra. Med en rektors ofrånkomliga vilja, och av anslagsberoenden framtvingade benägenhet, att tänka rangskalor, internationell prestige och marknadsföring, såg jag fantasifullt i andanom något i framtiden lika legendariskt som ”Bauhaus” växa upp på stranden…

Men situationen var lite motsägelsefull. Ungefär i samma veva började det nämligen glunkas om att styrelsen och den verkställande ledningen för länsmuseet skissade på en stor utbyggnad för sitt museums räkning. Det var i och för sig inget som direkt angick mig och universitetet. Med så många akuta ärenden som jag ständigt hade att hantera, höll jag så gott jag kunde ovidkommande ting ifrån mig. Förr eller senare skulle det visa sig om länsmuseets utveckling hade någon relevans för universitetet. Det var naturligtvis tänkbart att så kunde bli fallet, eftersom Bildmuseet var hyresgäst hos länsmuseet och nog kunde tänkas bidra till att publik drogs till den gemensamma byggnaden. Men det var ju också tänkbart att ryktena bara handlade om orealistiska och lösa spekulationer. Ganska snart kom det dock informella tecken på att man från länsmuseets sida kanske förväntade sig att universitet skulle vilja bidra verksamhetsmässigt och ekonomiskt till en gemensam utökning av lokalerna på Gammlia. Jag minns inte på vilket sätt jag först nåddes av sådana indikationer. Det var dock inte den formella vägen via Bildmuseets styrelse eller chef. Men jag var ju sedan politikertiden god kamrat med länsmuseets styrelseordförande, Everth Gustavsson, och det är ju möjligt att han hade berättat lite i förbigående någon av de gånger vi oförhappandes stötte på varandra på gatan.

En stor offentlig organisation som Umeå universitet kan inte ledas på basen av informellt skvaller. När det gäller stora och ekonomiskt krävande åtaganden, måste man självfallet hålla sig till en stringent administrativ procedur för beredning och beslut. Så länge jag inte hörde något från Jan-Erik Lundström, eller i rediga former från länsmuseets styrelse, fick bakhuvudets sysslande med informella rykten utgå ifrån att planerna på en ny huskropp på Gammlia – påminnande om en västerbottnisk storhässja – skulle förbli en luftig vision och just inte något mera. Däri misstog jag mig.

Det visade sig nämligen så småningom att länsmuseets ledning under längre tid hade fört diskussioner med Bildmuseets chef om en universitetets medverkan i utbyggnaden på Gammlia. Det fick jag klart för mig genom att länsmuseet, det vill säga dess ordförande Everth Gustavsson och verkställande direktör Ulrika Grubbström, begärde att få träffa mig för att presentera sina planer. Vi möttes i mitt lilla sammanträdesrum på universitetet, tillsammans med Jan-Erik Lundström och några av mina närmaste tjänstemän i universitetsförvaltningen. Av Everths föredragning stod det strax helt klart för mig att länsmuseets ledning i sina överläggningar med Jan-Erik hade uppfattat att denne hade mandat att tala för universitetets räkning. Med andra ord skulle vi nu på rektorsnivån mest stadfästa vad man under en längre tids planering på Gammlia hade kommit överens om. Där ingick tveklöst att Bildmuseet inte bara skulle fortsätta att finnas i länsmuseets lokaler utan också att universitetet skulle bidra med ett förhöjt årligt driftsanslag till verksamheten, en anslagshöjning som motiverades av den nybyggnad som man nu ansåg sig vara överens om.

En kall vind drog genom sammanträdesrummet, när korten sålunda för första gången lades på bordet i rätt instans. Jag är inte säker på vad Jan-Erik Lundström egentligen trodde och tänkte, och jag vet inte alls vad han faktiskt hade sagt i kontakterna med länsmuseet. För alla övriga på universitetssidan måste det dock omedelbart ha stått klart att förväntningarna på universitetets ekonomiska engagemang var helt orealistiska. En lång tids planering på Gammlia fick därmed en mycket hastig inbromsning på mitt kontor. Inte därför att jag på minsta sätt var illvillig till eller okänslig för länsmuseets behov, utan för att kommunikationen inom min egen organisation inte hade fungerat som den borde.

För undvikande av fortsatta missförstånd bemödade jag mig om att vara maximalt tydlig och sa helt enkelt, utan överslätande hänsyn till Jan-Erik, att det var fullständigt otänkbart att universitetet skulle komma att medverka. Jag tyckte uppriktigt synd om länsmuseets ansvariga, och förmodligen också om Jan-Erik Lundström, fast av andra skäl. Det är obekant för mig vad han faktiskt hade sagt till Everth och Ulrika. Det föreföll under alla förhållanden som om de tillåtit sig att tro att de indirekt förhandlade med rektor när de samtalade med Bildmuseets chef. Huruvida de hade rimlig grund för att tro så, kan jag inte veta.

Vid sidan av den från universitetets horisont pinsamma incidenten med länsmuseets ”storhässja”, drev jag på för att försöka få en realistisk bild av möjligheterna att åstadkomma ett konstnärligt campus vid älvstranden. Där fanns ännu inte någon arkitekthögskola, men väl konsthögskolan och designhögskolan. Båda låg och ligger i Balticgruppens fastigheter. En förflyttning av Bildmuseet till samma område och skapandet av ett sammanhållet konstnärligt campus skulle naturligtvis kräva fastighetsföretagets, det vill säga i realiteten Krister Olssons medverkan. Till honom hade jag en bra och välfungerande professionell relation, även om vi ingalunda var nära vänner och bekanta. Jag hade fått ett positivt intryck av Balticgruppen, när jag arbetade för att åstadkomma fler studentbostäder i närheten av det stora universitetscampusområdet. Som ett mycket lyckat steg i den riktningen hörde att Balticgruppen och landstinget gjorde upp om att fastighetsföretaget fick långtidsarrendera mark i skogen mellan Ålidhem och universitetet och att Krister Olsson där raskt uppförde flera bostadslängor, arkitektoniskt väl anpassade till miljön. Det gillade jag verkligen.

Det tycktes mig dock självklart att ett sammanhållet konstnärligt campus, med de stolta ambitioner som jag tänkte mig, skulle komma att kräva kontinuerliga driftsanslag av en storleksordning som universitetet inte ensamt orkade bära. Till att börja med såg jag därför framför mig att detta vore en satsning kring vilken flera intressenter i den offentliga miljön borde samverka. I första hand tänkte jag på Umeå kommun och Västerbottens läns landsting. Jag tog därför informell kontakt med flera inflytelserika personer utanför universitetet för att utröna intresset för en sådan verksamhetsidé och samverkan. Dessa kontakter låg på ett helt informellt plan. Så länge idén mest hade karaktär av seriöst hugskott, bedömde jag den som alldeles för omogen för att jag skulle involvera universitetsstyrelsen. Jag drev med andra ord beredningen på egen hand och utnyttjade så gott jag kunde mitt gamla nätverk i kommunen och landstinget.

Det visade sig länge vara ett frustrerande företag. Tankarna på ett konstnärligt campus bemöttes genomgående med gillande och tillstyrkan – men ingen ville förpanta sig till att medverka. Visst, idén var utmärkt, men det måste vara universitetets eget beslut. Att samtala med mina gamla politiska vänner och en del nya bekanta om detta kändes som att bolla runt en hal tvål i något slags bisarrt sällskapsspel. Alla tyckte den var bra, men ingen ville eller kunde ta tag i den.

För att bli klok på vad kommunen egentligen tyckte, bjöd jag bland annat till mig kulturnämndens dåvarande ordförande, sedermera regionrådet Erik Bergkvist. Mitt syfte och enda önskan med det mötet på tu man hand var att få veta i klartext hur kommunens kulturpolitiskt ansvariga såg på saken. Vi satt på mitt tjänsterum och samtalade en stund. Med rätt eller orätt fick jag intrycket att Erik inte hade mycket till engagemang eller kunskap om sådant som jag för min del tog för givet att en kulturnämndsordförande måste veta och vilja. Kanske gjorde han sig av taktiska skäl medvetet intetsägande, det är möjligt. Men jag blev ändå överraskande fundersam över vad som egentligen höll på att hända med kulturpolitiken i staden.

Vid ett annat tillfälle var vi samlade några stycken i Everth Gustavssons hägn på Folkets Hus. Kulturlandstingsrådet Inge Andersson var med. Såvitt jag minns också Lennart Holmlund. Även det samtalet efterlämnade en känsla av positivt stöd i teorin, men inget substantiellt som det gick att arbeta vidare med. Jag har också ett svagt minne av att jag en gång fick möjlighet att föredra idén inför kommunstyrelsen, givetvis också det i så fall utan något riktigt napp.

Visionen om ett världsberömt konstnärligt campus vid älven föreföll mig dock alltför bra och lockande för att jag skulle vara beredd att ge tappt, bara för att ingen annan bland kommunens stora offentliga aktörer var villig att ta ett rejält kliv framåt. Samtidigt kunde jag fortfarande inte se hur vi på universitetet skulle ha råd att åstadkomma något sådant på alldeles egen hand. Att man kunde komma någon vart genom att placera frågan i en officiell utredningsapparat under universitetsstyrelsen, det vill säga i en traditionellt sammansatt kommitté av något slag, föreföll mig helt osannolikt. Det skulle vara detsamma som att låta hela saken sakta sjunka ned i en tröstlöst byråkratiskt träsk, tänkte jag mig, kanske lite väl orättvist och pessimistiskt. Det som bums behövdes var inte utredningar – utan eldsjälar med visst egenintresse. Personer som både kunde gilla idén för dess egen skull och som samtidigt var operativt handlingskraftiga. ”Entreprenörstyper”, som man ofta säger numera.

Två personer hade i olika sammanhang gjort ett sådant intryck på mig att jag kände mig tämligen säker på att allt skulle gå vägen, bara de kunde vinnas för saken. Den ene var designhögskolans chef, professorn Bengt Palmgren. Hans målmedvetna och intelligenta sätt att bygga upp designhögskolan från ingenting till en internationellt framstående institution hade imponerat djupt på mig. Han framstod som klar, strukturerad och driftig i sina visioner och skulle absolut kunna få bollen i rullning, om han vore intresserad. Kanske var det i själva verket han som redan hade spelat bollen till mig, via Roland Spolander? Det skulle i så fall inte alldeles förvåna, men jag har aldrig tagit reda på om det faktiskt var på det viset. Roland, som egentligen var professor i konstvetenskap, och alltså inte i fri konst, var engagerad i ledningen av konsthögskolan och själv utövande artist. Tanken har slagit mig att de två kanske vid något fika hade dryftat saken och sedan skickat Spolander som ett slags försöksballongsbärande emissarie till mig. Vare därmed hur som helst, jag kunde på alldeles egen hand räkna ut att Bengt Palmgren vore en nyckelperson, om visionen om ett konstnärligt campus skulle utvecklas till verklighet.

Den andre instrumentellt viktiga personen i min tankevärld var Krister Olsson. Som Umebo hade jag via medierna följt hans karriär ända sedan han tog sitt kreativa grepp om det tömda sinnessjukhuset Umedalen, ett halsbrytande djärvt tilltag i mina vid ekonomiskt företagande ovana ögon. Att han senare, bland annat via omvandlingen av Bowaters fabriksområde till handelscentret Strömpilen, med eftertryck bevisat sin förmåga till skapande företagande var uppenbart för alla och envar i vår lilla stad. Vid den här tidpunkten hade hans företag ännu inte nått en fullt så dominerande ställning som det bara några år senare skulle skaffa sig. Men Balticgruppen ”råkade” i alla fall också äga marken där designhögskolan och konsthögskolan låg. Kanske skulle ett konstnärligt campus te sig intressant för vår hyresvärd. Jag bestämde mig för att försöka få ett samtal mellan fyra ögon med Krister Olsson.

Vi träffades på Balticgruppens enkla kontor, i det äldre trähus som företaget sedermera låtit demolera för att få plats med sitt nya, stora hotell med tillhörande kulturhus, den så kallade ”Väven” – eller ”Kväven” (K som i ”kväva” och ”kultur”), som en del skeptiskt inställda kulturarbetare retsamt kan höras säga. Jag introducerades av Staffan Ling, Krister Olssons PR-man och rådgivare, och det är möjligt att Staffan satt kvar i ett hörn av rummet medan jag framförde mitt budskap. Jag hade ett enda sådant, och samtalet blev inte långt. Krister Olsson lyssnade uppmärksamt på mig och gjorde väl några allmänt hållna, vänliga kommentarer. Han reagerade för övrigt inte märkbart åt något håll. Men jag hade ändå känslan att mina ord gjorde ett visst intryck.

Hur de exakt föll kan jag förstås inte minnas, men i sak presenterade jag kortfattat idén om konstnärligt campus och sa sedan helt enkelt detta: ”Jag har försökt engagera alla möjliga personer i kommunen och landstinget för saken, men jag möter bara sympati på ett teoretiskt plan och i övrigt en seg, avvaktande ovilja att göra något rejält. Och jag tror inte man kommer någon vart genom att nu gå den formella vägen i en offentlig utredningsapparat. Men jag är övertygad om att konstnärligt campus kan bli verklighet, om du och Bengt Palmgren träffas och slår era huvuden ihop och bestämmer er för hur ni tycker att det här ska läggas upp. Så jag föreslår att du utan vidare formaliteter kontaktar Bengt och tar ett samtal med honom.”

Strax efter, eller möjligen alldeles innan, samtalade jag med Bengt Palmgren per telefon och sa i princip samma sak. Det var särskilt viktigt för mig att övertyga Bengt om att han hade mitt fulla förtroende och därmed fria händer att arbeta med frågan på det sätt han fann bäst. Säkert underströk jag åter att jag såg hans och Krister Olssons bevisade driftighet som avgörande för framgång.

Därmed lämnade jag för egen del den direkta kontakten med utvecklingen av frågan. Jag höll mig förstås förväntansfullt avvaktande inför vad mitt rätt oreglementerade grepp skulle leda till. Men jag hade andra rektorsfrågor att tänka på och lät tills vidare andra kvarnar mala konstnärligt campus så gott de kunde. Mitt förordnande som rektor skulle för övrigt löpa ut i juni 2005. Enligt regeringens principer för generaldirektörer och universitetsrektorer skulle jag då inte kunna omförordnas längre än till januari 2007, då jag skulle fylla 65 år. Med en så kort förordnandetid som ett och ett halvt år skulle jag enligt egen uppfattning bli vad man på engelska kallar ”a lame duck”. Jag tyckte mig se att ett bra rektorsskap efter 2005 skulle innebära en hel del mer eller mindre kontroversiella beslut. Det kunde bli svårt att få respekt för behovet av dem, om alla på universitetet kunde förutse att jag skulle komma att avgå redan 2007. Därför beslöt jag mig för att inte begära omförordnande. I stället inriktade jag mig på att återgå till min institution och rollen som professor under de sista åren fram till pensionen.

Sålunda ankom det på Göran Sandberg, min efterträdare som rektor, att fullfölja planeringen av projektet konstnärligt campus, vilket han också gjorde med bravur. I själva verket med så stor bravur att projektet kom att vida överskrida ramarna för vad jag personligen hade haft i tankarna. Jag hade inte föreställt mig något annat än att konstnärligt campus skulle uppta ett relativt begränsat område närmast designhögskolan, konsthögskolan och en nybyggnad för bland annat Bildmuseet. Att begreppet i stället skulle komma att omfatta i princip hela älvstranden nedströms kyrkbron fram till bostadsområdet Öbacka, inklusive en till hustomter förvandlad grön parkremsa och en halv gata, hade jag inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Det säger kanske att min fantasi är begränsad. Alternativt, möjligen, att den omvandling av älvlandskapet som kom att förhandlas fram mellan kommunen, Balticgruppen och, i någon mening, universitetet delvis är överraskande brutal mot de tidigare etablerade principerna för stadsbilden.

Det överraskade mig alltså mycket, när den i stadsbildsfrågor och kulturmiljö engagerade förra länsantikvarien Karin Eriksson en dag uppmärksammade mig på vad som höll på att hända. Jag tror att de flesta andra vanliga Umeåbor var lika tagna på sängen, i den mån de över huvud taget intresserade sig för stadsbilden. Mycket få torde ha tänkt på saken, innan de plötsligt såg träden längs älven ligga nedsågade. Uttrycket ”konstnärligt campus” hade inte längre den begränsade innebörd som vore naturlig i mina ögon, det vill säga en bit mark och några byggnader som direkt har med universitetets utbildningar och forskning att göra. I den kommunala planeringen betydde begreppet i stället ett radikalt nyskapat exploateringsområde för Balticgruppen. Det innefattade visserligen de självklara byggnaderna för designhögskolan, konsthögskolan, arkitekthögskolan och ett nytt Bildmuseum, men därtill skulle nu också komma flera stora byggnader med betydligt lösare anknytning till universitetets verksamhet. Lösare, eller kanske ingen alls?

Att den framförhandlade tillgången till denna mark och dessa byggrätter var en stor affärsmässig framgång för fastighetsbolaget är klart. Balticgruppen får möjlighet att uppföra en rad flervåningshus, som bland annat rejält ska komma att skymma älvutsikten från Döbelns park. Statens Fastighetsverk gjorde för sin del invändningar därför att de nya byggnaderna skulle komma att inverka menligt på det arkitektoniska intrycket av länsresidenset. Personligen kände jag olust inför att en så stor kommunal ekonomisk affär och förändring av stadsbilden kunde äga rum utan någon egentlig offentlig diskussion.

Givetvis menar jag inte att detaljplanearbetet rent formellt skulle ha brutit mot lagar och förordningar. Det har jag visserligen inte undersökt, men något sådant finns det inte anledning att tro. Som vanlig medborgare och före detta kommunpolitiker var jag emellertid redan irriterad över kommunens sätt att på senare tid driva igenom stora förändringar av stadsbilden, i strid mot principerna i den gällande översiktsplanen. Bland annat hade jag skrivit kritiskt i tidningen om lusten att uppföra ett alltför högt hus i kvarteret Plåtslagaren väst på stan. Det ärendet var känsligt på mer än ett vis, eftersom ett avsteg där från översiktsplanens principer skulle gynna kommunstyrelseordförandens privata hyresvärd. Min irritation späddes nu på av det som hände i stadens centrum under namn av ”konstnärligt campus”. Stående i Döbelns park och harmset pekande med armarna ut mot den snart undanskymda älven lät jag mig intervjuas av Sveriges Television.

Den som tror sig fullt ut förstå sig själv, gör sig lätt till narr. Ändå har vi förstås alla våra övertygelser om varför vi tycker det ena eller andra. I min egen subjektiva självförståelse berodde min irritation på tre saker. För det första ansåg jag förstås att det upp mot kyrkbron svullna projektet konstnärligt campus skulle komma att innebära en klar förfulning av Umeå, utan att det motiverades av något egentligt allmänintresse. För det andra har jag nog en delvis annan demokratiuppfattning än de nu ledande kommunpolitikerna. Dessa förefaller trygga i sin tro att den representativa demokratin är nog. Enligt den bör medborgarnas inflytande på sin offentliga livsmiljö i stort sett inskränkas till valen vart fjärde år; däremellan anses de valda legitimerade att göra nära nog vad som helst inom ramen för lagar och förordningar.

En sådan minimal uppfattning om demokrati kan motiveras instrumentellt med att den främjar de ledandes handlingskraft och effektivitet. För onekligen kan det vara arbetsamt och tidsödande att på allvar fråga medborgarna till råds mellan varven. Särskilt som någon konsensus sällan är att räkna med. Medborgarnas uppfattningar går ju isär om snart sagt det mesta. Personligen menar jag ändå att den representativa demokratin är för begränsad. Åtminstone när det gäller stora förändringar av livsmiljön, inte minst sådana som inbegriper överföring av ekonomiska och ideella värden från det allmänna till privata intressen, bör enligt min uppfattning politikerna aktivt se till att frågorna belyses och diskuteras offentligt. Man behöver inte uppnå konsensus för att en offentlig diskussion ska vara värdefull. Dess poäng kan förstås ligga i att viktiga, annars förbisedda synpunkter kommer fram. Men man ska inte bortse från det socialpsykologiska värdet av att medborgare bemöts som bokstavligen sådana, snarare än som undersåtar. Jag tror att samhällsklimatet vinner på sådan ”förankring”, för att använda en sliten och lite diffus term.

Det tredje skälet som gjorde mig undrande till de aktuella förändringarna på älvstranden, var den i mina ögon lättsinniga användningen av beteckningen ”konstnärligt campus”. Det är ju ett uttryck som starkt signalerar att det är fråga om ett primärt universitetsintresse. Umeå universitet och Sveriges lantbruksuniversitet har gott anseende, och kommunmedborgarna förstår i allmänhet deras stora betydelse för stadens utveckling. Därför kan invånarna förväntas se självklart positivt på investeringar och förändringar som innebär utveckling av ett universitetscampus.

Få torde ha sådana insikter i hur Umeå universitetet fungerar, och hur dess samverkan med näringslivet ser ut, att de har anledning ifrågasätta universitets nytta av att ett privat fastighetsföretag får möjlighet att bygga kontroversiella hus på tidigare gatu- och parkmark i känsligt läge. Jag syftar då förstås inte på det nya Bildmuseet och intilliggande byggnader, utan på dem som sägs vara tänkta att inrymma avknoppningsföretag och andra kommersiella samarbetspartners i området upp mot kyrkbron. I teorin är det förstås ingen absurd förhoppning att universitetets konstnärligt orienterade kärnverksamhet ska leda till uppkomsten av nya företag och affärsmässigt motiverade arbetstillfällen. Det är en vision som visst till dels kan komma att infrias. Frågan är dock om de reella förutsättningarna för detta är så goda, och om visionen bygger på så genomtänkta analyser, att det rättfärdigar att kommunens hela stora och omvälvande planändring lanseras under det säljande namnet ”konstnärligt campus”. Kanske har denna beteckning främst tjänat till att immunisera projektet mot kritik? Om detta kan man naturligtvis ha olika tro. För min del är det svårt att undkomma känslan av att universitetets goodwill får gynna ett kommersiellt syfte som är så brett att det långt ifrån fullt ut har med universitetets behov att göra. Om inte de nya husen på stranden kommer att fyllas med universitetsrelaterade företag, kan de säkert vara till annan affärsmässig glädje.

Jag vill med detta inte påstå att jag, om jag hade fortsatt att vara universitetsrektor, skulle ha agerat annorlunda än min efterträdare och till exempel ifrågasatt att hela det starkt omvandlade området presenteras för allmänheten under namnet ”konstnärligt campus”. Eftersom den saken knappast är till nackdel för universitetets eget begränsade intresse, kanske jag inte hade sagt något alls, om det hade gynnat universitetet att hålla tyst. Avslöjar jag med detta en oanständig opportunism hos mig själv? Kanske, kanske inte. Jag tror att det gäller generellt i samhället, att man ser saker och ting på rätt olika vis beroende på vilken ansvarsposition man för tillfället intar. Samhällslivet är i långa stycken ett rollspel, där varje roll måste spelas efter de förutsättningar som spelet dikterar. Det är bland annat detta som gör politik intressant, och som bidrar till att ge politiken ett under stundom rätt cyniskt ansikte. En stor fördel med att inte ha någon särskild position alls i samhället, är friheten – den i varje fall subjektivt upplevda friheten – att inte behöva ta några taktiska hänsyn i frågor som gäller det allmänna bästa.

Ibland märker jag att sådana personer som i ett eller annat avseende är kritiska till den pågående stadsomvandlingen, gärna vill lägga skulden på fastighetsföretagen. För egen del ser jag inte alls saken så. Jag har till exempel aldrig kritiserat eller velat kritisera Balticgruppen. I mina ögon är företagen tillväxt- och utvecklingsmotorer, vars primära uppgift det är att vara just företag. I den kapitalistiska marknadsekonomi som vårt lands befolkning med överväldigande majoritet slår vakt om i val efter val, är det närmast en naturens ordning att företagens främsta uppgift är att tjäna pengar, inom de legala och etiska ramar som politiker och sunt förnuft sätter upp. Det är inte Balticgruppen utan kommunens politiker som innehar det så kallade planmonopolet. Det är politikerna som i sitt arbete med översikts- och detaljplaner bär det stora ansvaret för att ekonomiska, estetiska, miljömässiga, demokratiska och andra faktorer avvägs på ett så bra sätt som möjligt. Det uppförstorade “konstnärligt campus” på älvstranden exemplifierar helt enkelt å ena sidan att Balticgruppen är ett skickligt och kreativt skött företag, som intelligent förmår upptäcka och använda sig av de affärsmöjligheter som yppar sig, och å andra sidan att Umeå kommuns politiker och förhandlare har nära nog en laissez-faire-inställning till ekonomiskt tillväxtfrämjande projekt, föga estetiskt intresse och ett onödigt stort förakt för historiska perspektiv och minne. Och kanske är de inte heller riktigt lika skickliga förhandlare som företagens folk.

Hur som helst, på det till gagnet egentliga campusområdet vid älven finns i alla fall det nya Bildmuseet. Det väcker beundran och uppskattning såväl lokalt som bland tillresande besökare, både för byggnadens arkitektur och utsikt över älven och för de rätt formidabla utställningar som där hittills har ägt rum. Till den aktuella internationella uppmärksamheten bidrar förstås att Umeå har varit europeisk kulturhuvudstad 2014. Det har i sig genererat särskild uppmärksamhet, och det har nog också inneburit att museet under en tid kunnat röra med lite vidare ekonomiska ramar än normalt och därigenom haft råd till särskilt påkostade utställningar. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att Bildmuseet, och därmed Umeå universitet, har spelat en väldigt viktig roll för bilden av Umeå under kulturhuvudstadsåret.

För den som under ett kvarts sekel i olika positioner haft möjlighet att nära följa frågan om ett konstmuseum/konsthall i Umeå, ligger det nära till hands att tänka att nu har staden på slingriga vägar äntligen nått fram. Förutom det universitetsdrivna excellenta Bildmuseet öppnas i dagarna också en kommunalt driven mindre konsthall i Väven i stadens absoluta centrum. Jag saknar numera möjlighet att alls ha någon inblick i eller synpunkter på sådana ekonomiska frågor som bekymrade mig som kulturnämndsordförande och rektor. Såväl Umeå kommun som Umeå universitet är idag betydligt större än de var för tjugofem år sedan. Därför bör givetvis möjligheterna vara bättre än någonsin för en fortsatt god utveckling av det offentliga konstlivet i staden. Intressant nog är ändå inte de basala institutionella strukturerna särskilt annorlunda än förr. Både kommunen och universitetet är starka intressenter på konstområdet. Det gäller att finna de bästa formerna för ett rolltagande och ett samspel som fungerar ömsesidigt förstärkande i stället för motsatsen. Jag kan inte tänka mig annat än att universitetet kommer att vara fortsatt beroende av ett starkt ekonomiskt stöd från kommunen, om universitetet långsiktigt ska orka fylla rollen som de facto kommunalt konstmuseum på hög nationell och internationell nivå. Och jag gissar, nervöst nog, att en sådan högt respekterad position i konstvärlden är nödvändig för att försvara att universitetet, i tillägg till sina mer fundamentala uppgifter, driver en renodlad konsthall för allmänhetens behov.

Som medföljande till Brita, min hustru intendenten, hade jag nöjet att få vara med på den högtidliga invigningen av det nya Bildmuseet på våren 2012. Det var roligt att ta del av feststämningen, glädjen och de hoppfulla förväntningarna inför framtiden, liksom av den berättigade stolthet som de närmast ansvariga kände. Eftersom jag själv hade lagt ned en hel del engagemang för att få igång projektet i dess tidiga fas, kunde jag inte helt borttränga tanken att det hade varit lite roligt att få bli inbjuden så att säga i min egen rätt. Jag kände mig dock inte särskilt sårad, jag var ju ändå där, och jag är gärna min avhållna hustrus medföljande. Tidens snabba flykt och människors korta minne är något som alla som en gång har suttit i en liten maktposition självklart ska räkna med, när man väl klivit ned på golvet. Jag är inte sentimental så att detta existentiella faktum stör mig över hövan. Dessutom hade jag ju som pensionerad stuckit ut huvudet och kanske retat Balticgruppen väl mycket med mina kritiska synpunkter på de tilltänkta byggnationerna. Värmde hjärtat gjorde det dock, när likaledes old-timern Bengt Palmgren i sitt tal såg bort mot min plats och med ett nästan hemlighetsfullt menande uttryck i ansiktet kort pekade på att även jag hade haft ett finger med i spelet.