Att skriva memoarer är naturligtvis liksom allt offentligt författande ett pretentiöst tilltag.

–Vem är du som tror dig ha haft ett så märkligt liv att det kan intressera oss andra vad du tänker om det?

För egen del är jag fullt klar över att inte ha åstadkommit någonting särskilt anmärkningsvärt under livet. Inga stora vetenskapliga eller konstnärliga prestationer, ingen politisk maktutövning att tala om, inga raffinerade kärlekshistorier utöver det vanliga, inga upptäcktsresor… Det skulle i så fall vara de fem barn som jag dragit upp, även om också det har skett med en glad medelmåttas medelmåttiga skicklighet och förmåga.

Lustigt nog är det ändå flera personer som har sagt åt mig att jag borde skriva ner mina hågkomster. Det har hittills burit mig emot, eftersom jag dels inte har tyckt mig ha särskilt mycket av verklig betydelse att meddela, dels har haft och har så många andra roliga och engagerande saker att göra. Men så händer det ibland att någon dagsaktuell nyhet i det stora samhället, eller någon nyck i min hjärna, väcker ett speciellt minne och får det att framstå med särskild intensitet inom mig själv. Om det då också händer att skrivlusten tänds, tja, då får jag för mig att det kanske ändå finns någon som skulle tycka att det vore lite intressant, och inte bara pretto, om jag berättade.

Jag tänker mig då också ibland att man kanske kunde göra en kompromiss mellan den stort anlagda och verkligt ambitiösa memoaren i bokform och ingenting alls, genom att tills vidare spara fragmentariska och disparata utkast på bloggen. Om sådana fragment i sinom tid bleve tillräckligt många, kanske de kunde arrangeras och sammanfogas till en mer bearbetad helhet?

Den tanken tilltalar mig av ett speciellt skäl, som i sig skulle kunna få bli ett särskilt litet avsnitt i en sådan eventuell kollektion av minnesfragment. Under några år i början av 2000-talet var jag ordförande för en kommitté som Kungliga Biblioteket organiserat i syfte att stimulera svenska forskare att publicera sig på nätet, enligt principen om fri tillgänglighet (”Open Access”). Som en sorts handelsresande i detta ärende föreläste jag här och där i den svenska universitetsvärlden om värdet och nyttan av att skriva ”digitalt” för någon webbsajt, i stället för att hålla fast vid 1400-talstraditionen att trycka på papper. Min propaganda för den nya tekniken gällde visserligen vetenskapliga uppsatser, men om nätet duger för sådant så borde det förstås kunna fungera också för annan litteratur. Inte minst för sådan som propagandisten själv eventuellt producerar.

Den som först sa åt mig att jag måste skriva mina memoarer var min ämneskollega i histologi, Lars Gyllensten. För tio, femton år sedan satt vi på tu man hand i Universums lunchservering och samtalade oförbindligt om dittan och dattan. Jag minns inte varför han var i Umeå just då. Det måste ha varit något tillfälligt besök. Men vi kände varandra mycket väl sedan min tid som doktorand på Karolinska institutet 1964–65, då vi hade arbetsrum i samma korridor. Det var naturligt att pratas vid en stund närhelst vi råkades.

–Du måste skriva dina memoarer! sa han med eftertryck.

Jag tyckte nog det lät lite smickrande, men antagligen mest jobbigt och för tillfället orealistiskt. Men han stod på sig.

–Det är ju faktiskt så, fortsatte han, att det snart inte finns några fler än vi som vet hur det gick till, och vad man visste och inte visste, på den där tiden, före DNA-revolutionen och den molekylärbiologiska eran. Histologin var mer eller mindre bara en ”grynologi” som handlade om alla de sorters färgbara cytoplasmatiska korn som man kunde se när man studerade celler i ljusmikroskop. Vi måste dokumentera hur enkel den cellbiologiska kunskapen ännu var i mitten av 1900-talet…

Den vanvördiga beskrivningen av vår gemensamma vetenskap som grynforskning var en överdrift, men visst hade cellbiologin avancerat oerhört under det senaste halvseklet. Att det skulle vara min uppgift att dokumentera det språnget kändes dock inte självklart naturligt. När jag något senare funderade över hans energiska tonfall vid den där lunchen slogs jag av tanken att han kanske egentligen ville att jag skulle skriva om honom. Det tycktes mig i så fall som en roligare idé. Han var förvisso en mycket berömd skönlitterär författare, ständig sekreterare i Svenska Akademien och sekreterare för Nobelstiftelsen och på det viset välkänd för den stora allmänheten. Men det var ju inte så många som hade kommit honom nära i hans roll som professor och vetenskapsman på Karolinska institutet. Kanske var det ett infamt infall hos mig. Att det kunde ligga något i det fick jag dock skäl att tänka igen, när jag flera år senare hörde en professorskollega i ett helt annat, humanistisk ämne berätta att Gyllensten även till honom framfört angelägenheten av att skriva memoarer.

Vad Gyllensten än kan ha menat, föreföll det mig som sagt orealistiskt och ointressant vid den aktuella tidpunkten. Några år senare fick saken en lite starkare aktualitet, när jag faktiskt oväntat blev inbjuden av WennerGren-stiftelsen att skriva min vetenskapiga självbiografi. Professorerna Bertil Daneholt och Inge Jonsson i stiftelsens ledning planerade tydligen att ge ut en serie forskarminnen för att dokumentera den svenska vetenskapens moderna utveckling. I en sådan självbiografi borde förstås tyngdpunkten ligga på forskningen. Jag kände ett inre motstånd mot att försöka mig på en så ensidig självbespegling. Antagligen därför att mitt liv har innehållit en hel del utsvävningar, bort ifrån den helhjärtade koncentrationen på en stor vetenskaplig uppgift. Jag kom mig aldrig för att ge Bertil och Inge det synopsis som de så vänligt efterfrågat.

Så har det också förekommit att personer utanför den akademiska världen har tagit upp ämnet. Utan att egentligen veta särskilt mycket om mig har de gjort sig föreställningen att jag i mina offentliga uppdrag måste ha varit med om en del intressanta ting. Kanske har de rätt, kanske inte. Vad man betraktar som intressant eller i någon mening betydelsefullt är i stor utsträckning relativt. Kan det som händer i Umeåpolitiken ha något intresse söder om Stöcksjö? Skulle min uppväxt kunna innehålla något som inte redan har berättats åtskilliga gånger av andra så kallade klassresenärer? Kan de människor som jag har tagit starkt intryck av verkligen betyda något för en vidare läsekrets?

Det känns främmande att det objektiva innehållet i mitt liv skulle kunna utgöra trängande skäl för mig att skriva ner mina minnen. Men ibland dyker den upp, den där irrationella och skamlösa lusten att skriva något, att knåda text, snart sagt om vad som helst. Kanske är det ett neurotiskt drag, som jag i så fall delar med många. Kanske är det inför sådana rätt oförargliga impulser löjligt att göra sig själv så märklig att man tror sig behöva giltiga motiv. Jag vet faktiskt inte. Men om det skulle hända att jag vissa dagar inte bryr mig om hur man bör se på den saken, ja då kanske jag placerar ett och annat minnesfragment här på bloggen.