(För sammanhangets skull inleder jag med ett kort stycke som överlappar med föregående post. Den handlade ju om rektorstillsättningar i allmänhet och började komma in på valet av min efterträdare 2005.)
– – –
Jag fann mig snabbt och beslöt att omedelbart lägga det delikata problemet i knät på min ordförande Birgitta Johansson, då VD för Lantmännen. Måste jag ställa in Kinaresan? Förvånansvärt nog lyckades jag genast fånga henne per telefon, på Charles de Gaulle i Paris mellan två flygningar. Som driven företagsledare — före Lantmännen hade hon varit chef för Swedbank och bokförlaget Liber — uppfattade hon naturligtvis inte mitt problem som något problem alls. Hon svarade omedelbart och utan några grubblerier att jag absolut skulle åka som planerat. ”Du deltar i sammanträdet per telefon!”
Redan ankomsthallen på Shanghai Pudongs flygplats var imponerande och gav en föraning av intensiteten och storleksförhållandena i Kinas största och ekonomiskt viktigaste stad. Tio år tidigare, det vill säga 1995, hade jag som ordförande för Umeås kommunfullmäktige följt med landshövding Görel Bohlin till Harbin för att överlägga med guvernören i den nordliga provinsen Heilongjiang om framtida samverkan. Delegationen besökte då också Peking, där jag fick en konkret och påträngande bild av den starka ekonomiska utveckling som pågick, särskilt i huvudstaden.
Intrycket av ett superhett investeringsklimat, och av Kina som troligen en framtida dominerande världsmakt, blev nu ännu starkare i Shanghai. Nya skyskrapor med modern arkitektur sköt upp överallt i den gamla staden, och jag glodde omkring mig ungefär lika barnsligt och storögt som när jag som ung första gången vandrade runt på Manhattan. Jag befann mig i ett häpnadsväckande citylandskap som skulle kunnat få dagens storstadsvurmande kommunalråd i Umeå att rodna av mindervärdeskänslor.
Mitt korta besök i Shanghai gav inte utrymme för något egentligt turistande. En konferensmiddag på en båt inte långt från de berömda judiska kvarteren gav dock impulser till vidare reflexioner över Shanghais dramatiska 1900-talshistoria och stadens märkliga roll som tillflyktsort för europeiska judar under 1930-talet. En typisk turistupplevelse som jag i mitt oförstånd dumt nog gick miste om, var magnettåget Maglev mellan flygplatsen och centrum. Å andra sidan kunde jag i lugn och ro från taxin längs vägen betrakta de många stora reklamskyltar som vittnade om den köpstarka medelklassens välstånd och efterfrågan på eleganta bostäder. De ökande ekonomiska klasskillnaderna var för övrigt ett ämne som en talesman för kommunistpartiet öppet och chosefritt diskuterade i en föreläsning. Med anmärkningsvärd självkritik såg han det som ett betydande samhällsproblem, svårt för partiet att hantera.
Från ceremonierna på Fudanuniversitetet har jag bara vaga minnen. Nordiskt centrum vid detta universitet hade funnits i tio år, och vi var en delegation på fem personer från Umeå som deltog i jubileumsfirandet. Min uppgift var att signera ett huvudavtal om utbyte av studenter, lärare och forskare. Agneta Marell undertecknade samtidigt en överenskommelse om samarbete mellan Handelshögskolan vid Umeå universitet och School of Management vid Fudanuniversitetet. Att jag inte kommer ihåg särskilt mycket av detta kan kanske bero på att mina funderingar var upptagna på annat håll. Helt överraskande hade jag ju fått frågan om min efterträdare på halsen, och det kändes som ett både delikat och ansvarstyngt uppdrag.
När Birgitta Johansson kallade mig att delta i universitetsstyrelsens avgörande möte klockan 14.00 söndagen den 8 maj, tänkte varken hon eller jag på att klockan i Shanghai då skulle vara 22.00. Väl på plats insåg jag förstås läget och beredde mig på ett nattligt sammanträde. Det kom att bli rätt långvarigt. När tiden var inne låg jag på sängen i mitt hotellrum med mobiltelefonen till örat. Jag hade släckt lamporna, och utanför var det svarta natta. Jag försökte koncentrera mig och skärpa öronen för att höra allt som sades därhemma. Det måste ha resulterat i ett av de dyraste telefonsamtal som korrekt debiterats Umeå universitet.
Klartänkt bestämde jag mig för att inte ta till orda i onödan. Jag skulle låta diskussionen pågå hit och dit, så länge det inte stod klart vartåt det hela lutade. Då, tänkte jag, skulle jag ha en skyldighet att ingripa — om det behövdes.
Eftersom jag enligt ursprunglig planering inte skulle ha deltagit i mötet, och inte heller hade önskat det, kan man kanske tycka att jag helt borde ha avstått från att uttrycka någon åsikt. En sådan passivitet och låtsasnärvaro låg dock inte för mig. Var jag med, så var jag med och borde ta mitt ansvar för utgången. Jag var således tvungen att göra tydligt både för mig själv och andra vad jag egentligen tyckte i sakfrågan. Tidigare hade jag bekvämt kunna sopa den lite under mattan, även om jag intuitivt naturligtvis hade mina preferenser.
När jag på lite avstånd följt de förberedande diskussionerna hemma, hade jag, såvitt jag minns, tyckt att argumenten emot Pia Sandvik ibland hade fått en onödigt kitslig form. Jag förstod att det var uttryck för en nära nog desperat rädsla på sina håll för att man skulle få en rektor som kanske inte skulle kunna hävda universitetets prestige och position gentemot andra universitet och anslagsgivare. Framför allt var det nog på de naturvetenskapliga och biomedicinska områdena som en del hyste en sådan skräck. Av egen erfarenhet visste jag att det i landet pågick en ständig kamp om viktiga ekonomiska och personella resurser, och att det skulle bli en utmaning för den nya rektorn att försvara uppnådda positioner.
Jag hade dock samtidigt tyckt att Sandviks förtjänster riskerade att bli alltför mycket nedvärderade. Hon hade på mig gett ett rappt och intelligent personligt intryck. I ett i och för sig till intet förpliktande tal på en högtidsbankett i Härnösand hade jag därför till och med lagt in några erkännsamma ord om hennes personliga talanger. När hon sedermera fick rektoratet i Luleå, tyckte jag det var helt naturligt.
Men nu gällde det Umeå universitet och dess framtid. Det kunde inte hjälpas, jag var i grund och botten övertygad om att Göran Sandberg var den säkraste garanten för att universitetet skulle kunna behålla sin ställning och sitt rykte som en plats för naturvetenskaplig och medicinsk spetsforskning. Och jag trodde uppriktigt att det på sikt var en förutsättning för hela universitetets välbestånd.
Hur Sandberg skulle komma att fungera i förhållande till humaniora och samhällsvetenskap, kunde jag dock inte veta. I mina täta kontakter med honom, när vi skapade Umeå Plant Science Center som ett nära samarbete mellan Umeå universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet, hade jag fått ett gott intryck av hans intelligens. Jag kunde bara hoppas att han också skulle vara förmögen till ett genuint intresse för universitetets alla fakulteter.
Ett bra tag hörde jag i mobilen hur diskussionen trevade sig fram utan någon tydlig riktning. Alla som har erfarenhet av formella sammanträden kan lära sig känna igen dynamiken, när känsliga frågor ska debatteras och avgöras. Deltagarna prövar sig fram med antydningar från olika håll, försöker hitta argumentativa grepp på ämnet utan att lämna någon blotta till förmodade meningsmotståndare. En del i sak betydelselösa synpunkter ventileras gärna som en del i denna inledande, avvaktande prövofas. Men förr eller senare måste man börja bekänna färg. Så småningom fick jag också intrycket att ett tydligt mönster höll på utkristalliseras. Som jag avläste situationen började det nämligen luta tydligt åt Pia Sandvik. Jag kände att jag måste göra någonting, innan det mönstret hade stelnat.
Utan att direkt plädera för Sandberg försökte jag mig därför på att fälla någon kommentar som skulle kunna hejda den pågående kristallisationsprocessen. Jag minns nu inte alls vad jag sa, men det hade avsedd verkan. Diskussionen bromsades upp och tycktes åter mer förutsättningslös och obestämd.
Antagligen sa jag ytterligare någonting som stärkte modet hos dem som också kunde tänka sig Göran Sandberg. För efter en stund tycktes preferenserna i styrelsen faktiskt väga rätt jämnt. Läget var med andra ord i en mening tydligt, och i en annan ändå oklart. Tydligt på det viset att ledamöterna uttryckte sig mer explicit, oklart på så sätt att det inte gick att enkelt avgöra vilken mening som hade majoritetens stöd.
Samtidigt stod det klart att styrelsens flertal, kanske alla, menade att det offentliga slutresultatet borde redovisas som en enhällig uppfattning. Skälet för den åsikten tror jag inte diskuterades, men det var förmodligen framför allt att man ville ge den nya rektorn maximalt psykologiskt stöd, vem det än blev. Genom att inte redovisa något röstresultat, hoppades man förmodligen förebygga ifrågasättanden som eventuellt skulle kunna ge upphov till problem. Någon votering i officiell mening ville man därför inte genomföra. Men läget var sådant att det ändå var nödvändigt att rösta om saken, så att säga inofficiellt. Annars skulle man inte kunna veta vad som borde redovisas som styrelsens gemensamma uppfattning.
Så vi röstade. Inofficiellt.
Resultatet blev förstås splittrat på det båda kandidaterna. Till yttermera visso var det betydligt jämnare, än vad jag tror att man i allmänhet kunde föreställa sig, när utgången så småningom presenterades utåt som enhällig.
För mig var det en egendomlig upplevelse. Jag kände mig tveklöst övertygad om att slutresultatet skulle ha gått i Pia Sandviks favör, om jag, som tänkt var, inte hade varit närvarande. Jag kan ju i självöverskattning ha fel om detta, men det var ändå min bestämda övertygelse.
En ödets ironi. För jag är uppriktig, när jag bedyrar att jag inte hade haft för avsikt att delta i processen men tvingades till det av omständigheter som jag själv inte rådde över. Att det gick som det gick är ingenting som jag kan beklaga, eftersom resultatet blev det i mina ögon sakligt sett korrekta. Men om jag försöker höja mig över min egen egocentricitet, så kan jag naturligtvis fråga mig om det ändå inte hade varit principiellt bättre att denna jämna kamp hade fått avgöras inför mer eller mindre öppen ridå i en riktigt gammaldags, kollegialt sammansatt valförsamling.
